van vid hushållsgöromål samt kunnig och villig att mjölka
erhåller genast plats.
Taninge gård, pr Nyköping.
Så var hon då kommen den nya pigan, som jag antagit efter skriftlig
ansökan enligt en annons av ovanstående innehåll. Jag hade visserligen
känt mig tveksam om lämpligheten av att i min tjänst antaga henne,
stockholmsdamen, som ej heller kunde förete något betyg eller några som
helst rekommendationer, men som hon uppgivit sig vara i besittning av
föregående vana och i övrigt verkade trovärdig, så hade jag låtit min
betänksamhet vika.
Jag hade själv hämtat henne vid stationen. Hon föreföll vid sin ankomst
synbart förlägen och röjde en tafatthet i sitt sätt och skick, som gav
det intrycket att hon åtminstone inte var den fulländade världsdam man
möjligen kunnat föreställa sig. Vem kunde tro, att detta var ett
stockholmsbarn; hon liknade i detta ögonblick en mindre resvan landsbo,
som gått vilse i en stor stad.
Dessa reflektioner trängde sig ovillkorligen på mig, när jag betraktade
henne där hon stod, röd som en kräfta i synen, ehuru den starka rodnaden
dock lät ana en underliggande blekare hudfärg.
»Var så god och stig fram och känn sig hemmastadd och välkommen hit.
Måtte hon nu bara kunna trivas ibland oss.»
»Tack det skall nog gå bra.»
Hon steg nu fram från dörren, där hon stannat vid sitt inträde. Efter
hand antagande en mera obesvärad min gick hon så omkring och hälsade och
presenterade sig, slutligen stannande framför gårdshunden, med vilken
hon omständligt underhöll sig en god stund och för vars skulle hon
nästan tycktes glömma bort att gårdens mänskliga innevånare funnos till.
Nå ja, hon var således djurvän och detta var ju endast ett gott tecken.
Hunden besvarade emellertid med ett dovt morrande hennes översvallande
vänlighet. Han var inte van vid dylikt långvarigt fjäsk och såg ganska
ohövlig ut när hon vid presenteringen även för honom upprepade sitt
namn: Malin Söderström. De blevo dock sedermera mycket goda vänner.
Hilda, min hustru, hade under tiden dukat fram mat, och sedan denna
intagits började den nya pigan att packa upp sitt medförda gepäck, som
visade sig utgöra en ganska brokig samling av allehanda slags persedlar
och föremål.
En hel del blombuketter, som hon fört med sig, voro snart utplanterade i
vaser fyllda med vatten och spredo i rummen en behaglig doft. Sedan
detta var gjort, började hon en riktig möblering i rummen genom att på
alla upptänkliga ställen placera ett stort antal luktvattensflaskor och
pomadaburkar m. m., som hon medfört. En del löshår och valkar av
försvarlig storlek tronade snart på Annas, den andra pigans, byrå,
tillika med ett stort antal använda näsdukar, som utgjorde ett tydligt
bevis på den snuva, som hon uppgav sig ha ådragit sig under resan. Så
började uppackning av klädespersedlar och det var ett nöje att se med
vilken omsorg detta arrangemang utfördes, och hon visade sig vara i
besittning av toaletter, som vida överträffade dem som en ordinär
bondpiga i allmänhet har råd att kosta på sig. Jag gjorde dock helt
ofrivilligt den iakttagelsen, att hennes förråd av underkläder var mera
blygsamt samt icke på något sätt stod i förhållande till den stora
mängden av övriga plagg.
Malin hade emellertid avslutat sin uppackning och börjat bekanta sig med
Anna, som med synbar beundran betraktade en i flera färger skiftande
sidenblus, upprepade gånger vändande densamma i olika lägen och med
intresse iakttagande dess skiftningar allt efter som dagern föll på.
»När ska' du använda den här blusen, den är alldeles för fin att sätta
på sig var sönda'.»
»Den skall jag inte ha på mig annat än när jag går på teatern, förstås.»
»Kors, tänker du fara in te sta'n och gå på teatern!» utbrast Anna, som
själv ännu aldrig varit på ett sådant ställe.
»Inte har jag tänkt att resa in till sta'n, det finns väl alltid någon
teater på närmare håll.»
»Inte finns dä nå'n sådan ute på lande', kan du väl förstå.»
»Nej visst, det var ju sant», svarade Malin, »jag glömde ju bort att
bondtrakten här är så efterbliven.»
»Dä vet jag inte om den är, åtminstone inte är dom efter sin tid me'
skötseln. Du ska' få se en så'n fin la'gård här finns.»
»Jaså finns det; men hör du, roar dom sig aldrig här i trakten, finns
det inga nöjestillställningar av något slag.»
»Jo, föreningen har ju sina tillställningar och om somrarna är det dans
på logarna ibland, förstås, men du har ju varit på lande' förr, så du
borde väl ha reda på sådant där.»
»Det var så liten tid jag var ute i skärgården en sommar, men där är
inte lika som på andra ställen.»
»Men bonn sa' att du var van vid lantgöra och här måste du kunna mjölka
korna.»
»Det kan jag inte, men det skall väl inte vara så svårt att lära», sade
Malin eftertänksamt.
»Var inte ängslig för det, jag ska' lära dej jag.»
»Det var vänligt av dig, vi båda skall nog komma bra överens.»
»Det gör vi nog, men nu får jag ej längre stå och se på dina grannlåter,
nu är de' dags att dricka kaffe.»
»Men kaffet är ju inte serverat än!» utbrast Malin, som ännu icke hade
kommit underfund med vad som hörde till en pigas åligganden.
»Nej du, men det ska' snart bli», svarade Anna småleende åt kamratens
oförstånd och så började hon plocka fram koppar, grädde och socker samt
nybakat, doftande vetebröd och skorpor.
»Kommer det främmande hit?» frågade Malin.
»Nej, inte vad jag vet, men varför frågar du så.»
»Jo, vem skall dricka ur alla kopparna som du dukat fram.»
»Gårdsfolket förstås, bonn och drängarna ska' ju ha kaffe de också.»
»Jaså, finns det drängar här, sådana har jag hört talas om förut, huru
många äro de då?»
»De äro fyra stycken förutom la'gårdskarn.»
»Finns det ladugårdskarl också, men vad har dom andra drängarna för
sysselsättning då?»
»Nej, hör du, så'nt där skulle väl en bondpiga känna till», sade Anna
och kunde ej låta bli att skratta åt kamratens totala okunnighet i allt
som tillhörde lantlivet och dess förhållanden.
Nu hördes dunket av fotsteg i förstugan och drängarna stego in.
»Hej, jaså de' har blivit tillökning här i dag», sade en av dem och steg
så, efter att i förbifarten ha givit Anna några vänskapliga nyp under
armarna, fram till Malin. »Får vi lov att göra oss bekanta», frågade han
och sträckte fram sin grova näve.
Malin mönstrade med kritiska blickar sin nyvordne kamrat, förvånad över
hans rättframma sätt och ej ense med sig själv hur hon skulle upptaga
den erbjudna bekantskapen.
Det var en lång, smärt och kraftig yngling med frimodigt, intelligent
ansiktsuttryck och en blick, som angav stort sinne för humor. Malin
kände sig genast angenämt berörd av hans, trots frånvaron av former, i
grund och botten sympatiska väsende och var redan beredd att giva ett
vänligt svar, då hon kom att tänka på att detta möjligen kunde gå hennes
värdighet för nära, varför hon knyckte på nacken och försökte att se ond
och förnärmad ut. Ynglingen lät dock icke detta imponera på sig utan
gjorde en rörelse, som på ett komiskt sätt härmade hennes stela min,
slog ihop klackarna och gjorde militärisk honnör där han stod i sina
slitna vardagskläder.
»Får jag lov att presentera Hasselkvist, har varit i kronans tjänst och
är fullt utlärd i att hälsa om ryssen skulle komma hit.»
Nu var det ej längre möjligt för Malin att bibehålla sin värdiga min,
utan hon bekantade sig med drängen och blev av honom presenterad för
hans kamrater. Kaffet förtärdes sedan under skämt och gemyt, varefter
drängarna tågade ut igen för att fortsätta med sitt arbete.
»Det var ju riktigt hyggliga människor de där», sade Malin, då drängarna
hade gått ut, »de skulle ju rent av passa till skådespelare. Äro alla
drängar sådana.»
»Nej, inte alla, det finns förstås olika sorters folk även bland
drängar, men bonn tar aldri' hit annat än rejält folk, han gillar inga
slashankar, hörde jag honom säga en gång.»
»Men varför klär dom sig så dåligt? Dom ser ju ut ungefär som
hamnschåare i Stockholm.»
»Du förstår väl att inte kan dom ha körkkläderna på sej i vardagslag.»
»Men dom kunde väl tvätta sig åtminstone.»
»Gör dom inte dä då, tror du?»
»Nej, det syntes nog på deras händer», sa' Malin, som inte begrep den
naturliga skillnaden emellan en valkig arbetsnäve och en hand, som
aldrig varit berörd av arbete.
»Vänta du tess du fått vara här en tid, så blir inte heller dina händer
så värst fina», svarade Anna, som under samtalets gång dukat av
kaffebordet.
Det var nu tiden inne för kvällmjölkningen, som Hilda själv tillika med
Anna skulle utföra, medan Malin tills vidare skulle åtnjuta ledighet för
att sköta om sin mycket intensiva snuva.