Som en stor del av den läsande allmänheten torde ha sig bekant voro
under sommaren förra året i Svenska Dagbladet införda en serie artiklar
med rubrik: »En månad som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland»,
vilka artiklar sedan med obetydliga förändringar utkommit även i bokform
under titel: »En piga bland pigor».
Författarinnan till dessa artiklar, en kvinnlig journalist under
signaturen »Bansai», uppgav sig i dessa artiklar skildra sina
upplevelser vid gården Taninge och yttrar sig om seder och förhållanden
m. m. Då emellertid dessa skildringar är så gott som fullständigt
lögnaktiga, och hon även tillvitat mig personligen en del mindre
hedrande egenskaper, anser jag mig härmed böra taga till orda. Jag har
så mycket större orsak att göra det som »Bansai» flera månader efter
sedan de egentliga artiklarna voro införda, var ogenerad nog att i samma
tidning återupptaga smädetrafiken mot mig och till och med erbjöd sig
att till alla intresserade lämna privata upplysningar om min ålder och
samhällsställning, mina politiska åsikter, mina ekonomiska förhållanden,
mina vanor samt -- mitt själsliv.
Jag har här ovan sagt att hennes skildringar så gott som fullständigt
äro lögnaktiga, men vill nu närmast bemöta något av det som rör mig
personligen. Jag var enligt hennes vittnesbörd lat, låg nästan jämt och
sov samt drack dessemellan ofta kaffekask. Nu var händelsen den, att jag
händelsevis låg inne en tid under hennes vistelse här, men detta berodde
på att jag skadat mig genom en olyckshändelse, vilket kan bevisas
därigenom, att jag under tiden erhöll försäkringsunderstöd från
försäkringsaktiebolaget Hansa. Om jag emellanåt låter fördrängen leda
arbetet vid gården är väl i och för sig icke något så märkvärdigt,
isynnerhet som här också finnes en ångsåg, som kräver tillsyn, och jag
dessutom sysslat med en del affärer. Men om nu så är, att min förra piga
med sina abnormt utvecklade författaretalanger, i övrigt är så andesvag,
att hon inte ens kunde få klart för sig vad jag gjorde för nytta, så
borde detta ha fått vara hennes ensak, ty jag finner det verkligen
motbjudande att behöva förklara mina privata angelägenheter gent emot en
så ovederhäftig kritiker, som denna piga visat sig vara.
Var och en torde väl vid någon eftertanke inse huru nedrigt det är att
under förklädnad och falska uppgifter smyga sig in i ett hem för att
sedan, ockrande på allmänhetens sensationslystnad, skandalisera dessa
invånare. För att belysa hennes sätt att skaffa sig platsen, angående
vilket hon skriver att hon på en annons fick över femtio svar, att betyg
aldrig fordras när det gäller tjänst hos bönder samt att ingen ens
frågar efter frejden, så förhöll det sig med den saken så, att jag lät
dupera mig av hennes i allo sympatiska och förtroendeväckande skrivsätt.
Som svar på min annons angående jungfru kunnig i mjölkning, uppgav hon
sig som mycket stor och kraftig samt van från sitt föräldrahem vid såväl
mjölkning som andra lantbrukssysslor, men på grund av aldrig innehavd
tjänsteplats utan betyg. I verkligheten var hon fullkomligt okunnig samt
saknade vilja och fallenhet att lära. Vad hennes krafter beträffar, så
kommo de här föga till synes; om de funnos till, så måste de ha varit
förborgade på något hemligt ställe. Jag vill nu upplysa så väl henne
själv som alla de pressmän, vilka bråkat sina hjärnor med att söka
utforska huru det egentligen tillgick vid den berömda pigtjänsten, samt
den stora allmänheten, inberäknat en del gott folk, som se upp till
henne och för vilka hon oförtjänt ter sig med en strålande nimbus, att
hon under sin vistelse här gjorde en rätt så slät figur som piga.
Huru utförde alltså denna piga de åligganden, som hon enligt annonsen
åtagit sig? Jo, genom att på grund av sin grova okunnighet och
vårdslöshet (jag tänker nu närmast på mjölkningen) kasta den
huvudsakligaste delen av arbetsbördan på matmodern; och må allmänheten
sedan själv tänka sig in i matmoderns känslor, när hon i pressen finner
sitt hem, över vilket hon måst lämna tillsynen i sådana händer,
skandaliserat och nidskrivet som ett näste för fylleriorgier, smuts och
snusk och tokerier av alla slag. Och huru skötte väl samma piga vården
om mina barn medan matmodern utförde pigsysslorna i hennes ställe? Jo,
på ett så pliktförgätet och ansvarslöst sätt, att det vid ett tillfälle
var nära däran att kosta ett av barnen livet. Och ändå har hon panna att
offentligen framslunga en sådan beskyllning som att matmodern genom
dålig uppfostran fullständigt fördärvade sina annars snälla, lättledda
och intelligenta barn.
Antag som en jämförelse att jag, ehuru okunnig, genom förebärande av
fackkunskap lyckades erhålla plats i ett yrke eller företag t. ex. en
plats på Svenska Dagbladets redaktion. Tycker någon nu att det varit ett
hederligt handlingssätt av mig att antaga en sådan plats även om jag
genom att skriva adresser på kuvert eller något liknande skulle kunna
sköta mina åligganden där lika bra som en viss journalist skötte
pigtjänsten hos oss? Men antag vidare, att jag sedan på ett lögnaktigt,
förvrängt och förlöjligande sätt satte mig till doms över förhållandena
i facket och utbasunerade dessa mina domslut över hela landet för att
därigenom tillfredsställa mitt förvärvsbegär samt vinna ära och
anseende. Reflexionerna göra sig själva.
Beträffande hennes skildringar av tjänstefolkets liv och förhållanden,
så anser jag mig, eftersom jag redan belyst hennes sätt att uppfatta en
tjänares plikter, icke behöva spilla ord på att bemöta hennes visdom i
den saken, men för att ingen möjligen skall tro, att här ställes
orimliga fordringar på tjänstefolket, vill jag meddela att en av
tjänarna varit anställd vid gården i 27 år eller ända sedan år 1888.
Vad åter beträffar en annan av hennes erfarenheter från de 30 dagarna,
»kvinnorna i förtid utslitna, bleka och tunna vid 30 år» o. s. v., så är
detta alltför löjligt för att egentligen kräva något bemötande. Det
torde vara känt för litet var, att just bondkvinnorna med sitt sunda
levnadssätt bruka bibehålla sin arbetsförmåga längst, ofta upp till 60 à
70 års ålder. Undantag finnes ju i allting, men något sådant kan i varje
fall inte åberopas såsom varande tillämpligt här vid min gård.
Jag har förgäves sökt att få ett genmäle infört i Svenska Dagbladet.
Denna tidning, som annars vill gälla för att vara en lantbrukarnes och
näringsidkarnes målsman, praktiserar nämligen en sådan tillämpning av
ordets frihet, att den tillåter en oansvarig kvinnlig skribent att
bibringa allmänheten en falsk föreställning om livet i mitt hem och om
mig själv som typ för bondeklassen, men vägrar mig plats att vederlägga
detsamma.
Jag vill nu granska Svenska Dagbladets motivering för sin vägran.
För det första så var det för långt efteråt för att tidningen skulle
kunna intaga någon polemik. Nu var det emellertid så, att jag inte fäste
någon vikt vid saken, förrän jag började bli utsatt för en del
personligt obehag och som jag hittills inte brukat läsa Svenska
Dagbladet, har jag först helt nyligen genom andra personer blivit
uppmärksamgjord på att jag i Svenska Dagbladet faktiskt varit utsatt för
en rent systematisk smädetrafik flera månader efter sedan de egentliga
artiklarna voro införda där. Tidningen har sålunda själv dragit försorg
om att saken icke råkat i glömska, och dess första skäl för vägran är
sålunda ett rent och klart svepskäl.
För det andra så var dess värderade medarbeterska för närvarande på
vandring i Lappland och var omöjlig att anträffa på flera månader. Men
vad i all rimlighets namn har hennes vistelseort med saken att göra.
Ingen hänsyn visades mig när hon var den angripande parten och tidningen
vidtog då inga anstalter för att underrätta mig, när hennes smädelser
pågingo som värst, men varför då så partiskt gynna henne. Man borde dock
ha rätt att fordra ett annorlunda behandlingssätt av en så ansedd
tidning som Svenska Dagbladet, till och med när det gäller ett ur
pressynpunkt så tacksamt ämne som att dumskriva och förlöjliga oss
bönder och vårt familjeliv samt att vanställa de förhållanden, under
vilka vi och vårt tjänstefolk leva.
Vidare så påpekar tidningen, att i artiklarna icke på något ställe var
utsatt namn på min gård eller på mig själv. Vid detta vill jag nu dröja
något utförligare.
Man kan i detta fall icke säga att anonymiteten är verklig, ty det är
ett av många känt faktum, att den föregivna pigan vistades vid min gård
en månad nyss förut innan hennes artiklar infördes i Svenska Dagbladet,
och hon ankom också hit samma dag som hon där uppgav sig ha tillträtt
platsen.
Vidare så var vid den första av dessa artiklar en fotografi införd av
min gård tillika med henne själv, och plåten till denna fotografi
»lånade» hon för resten vid sin avresa härifrån. Därtill har jag blivit
utpekad i orten såsom varande den åsyftade genom förmedling av en manlig
bekant, som hon under sin vistelse här förvärvade sig.
Jag torde med det ovan sagda ha fastslagit min ställning som part i
saken, likaledes att från tidningens sida en annan rättsuppfattning
blivit tillämpad mot mig, en olärd bonde, som endast skärskådar saker
och ting från det enkla förnuftets synpunkt, än mot min i alldeles hög
grad kultiverade och studerade samt i allehanda ämnen, utom de
praktiska, synnerligen insiktsfulla f. d. piga.
Som en komplimang mot samma piga för hennes förut omnämnda åtagande att
genom privatupplysningar avslöja »den stackars bonns» själsliv, vill jag
här för belysande av hennes karaktäristik till offentlighetens kännedom
meddela, att strax efter sedan hennes första artiklar infördes i Svenska
Dagbladet och av hennes ombud bekantgjordes här i trakten med hänvisning
på mig och min gård, hon till svar på ett brev från min hustru
bortförklarade samma artiklar genom att, i strid mot deras innehåll,
söka göra troligt, att de voro intryck från ett 30-tal olika ställen och
uppgav, att det egentligen endast var husmodern som hon tagit till
förebild härifrån.
Trots hennes dubbelhet torde det dock vara omöjligt för henne att
nöjaktigt förklara huru detta kan överensstämma med hennes påstående,
att hon upplevat alltsammans på ett ställe och under en månads tid. Det
har emellertid sitt värde som ett privat erkännande av offentligt
framställda lögner, men det är för hennes verkliga karaktär så mycket
mera betecknande, att hon flera månader efteråt ånyo upprepade en del av
dessa lögner i samma sitt liv- och husorgan.
Det är emellertid att beklaga att hon otvivelaktigt lyckats förstärka en
del i vissa kretsar befintliga vaneföreställningar om bondebefolkningen,
vilket är så mycket antagligare som hon jämsides med sin smutstrafik
inte sparat på uttryck av sympati och förståelse och till och med ömhet
för föremålen i fråga samt ganska frikostigt inflätat beröm här och där
för att det hela skall låta trovärdigare. Men en öppen och ärlig fiende
är vida att föredraga framför en hemlig och falsk sådan i en väns
skepnad.
En sak att lägga märke till är, att hon med förkärlek övertransporterade
sina egna karaktärsfel och bristfälligheter på dem, som hon uppgav sig
skildra, och detta utgör också en förklaringsgrund till hennes tal om
min myckna lättja och sömnaktighet.
Jag har med dessa osminkade fakta velat påvisa arten av »Bansais» s. k.
verklighetsskildringar, hennes ovederhäftighet och saknad av moralisk
ansvarskänsla samt hennes brist på förutsättningar att ens kunna bedöma
de saker och förhållanden det här är frågan om, och jag skall, ehuru jag
saknar vana att uttrycka mig i skrift, i denna bok från en annan
synpunkt skildra hur det går till när en cigarrettrökande och
mungigspelande stockholmsdam skall tjäna bondpiga.
Det återstår nu att se på vad sätt Svenska Dagbladet infriar sin
utfästelse att ägna min bok största uppmärksamhet. Jag fruktar icke dess
kritik ehuru jag icke kan räkna på något gynnsamt omdöme, troligast
kanske ett bagatelliserande av det hela, men jag hoppas åtminstone att
tidningens svaghet för den falska pigan icke skall sträcka sig så långt
utom anständighetens gränser, att hon efter detta tillåtes att öppet
eller under någon som helst förklädnad vidare göra något inlägg i
tidningen angående denna sak, sedan jag blivit förvägrad att yttra mig
till försvar gentemot hennes skriverier, och då någon utväg för mig att
nå samma läsekrets sedan icke står mig tillbuds, såvida jag icke vill
göra mig besvär med att skriva en bok till.
Nu kanske någon kan tycka, att jag tagit denna sak alldeles för hårt.
Men det gäller här icke endast mig och de mina utan hela bondeklassen,
för vilken jag och mitt hem fått figurera som pajastyper på detta sätt.
Dessutom har saken ännu en principiell sida, ty det låter ju tänka sig
varthän det skulle leda om här eller där en presskribent tillåtes att,
med tillhjälp av privat och rent personligt smädeskriveri, utan mothugg
få draga familjelivets helgd i smutsen för att på den vägen vinna
ryktbarhet och ära och mera till. Jag anser det vara i pressens eget
intresse att motverka införandet av en sådan sakernas ordning.
Det skulle också bereda mig en uppriktig tillfredsställelse, om jag hos
tidningspressen såväl som hos den stora allmänheten funne förståelse för
att jag upptagit denna för en man i min ställning så svåra och ojämna
kamp, icke blott för att värna mig själv och helgden i mitt hem, utan
också för de många andra hemmens skull, som kränktes av min f. d. piga
när hon förklarade dem vara mitt eget hem lika.
Bonn i Taninge.