Fast om hans späde lijf i morgon'n fann sin kväll!--

Nu döden dräper en ok mehr än hundra sårar».

Men andra åter äro desto klenare. Ibland måste tonvigten sättas så här:

»Til menniskiáns tiänst trälar»--»Hvem är et så' dumbt took»--»Kund'

oskämd i' dygd pråla»--»Uthaff thenné matrona». Det kan då vara af mindre

vigt om han än säger Methusálem än Methúsalem. I sitt rimmande följer

han, i likhet med sina samtida, tyskans föredöme. _Nytta_ och _sitta_,

ja, äfven _finnes_ och _synes_ förekomma. Blir det svårt att få något

rim, tillgripes ett dialekt-uttal, t. ex. _vana_ och _stana_ (i st. f.

stanna). Sällan rimmar han in uti versen. Det sker dock i några af hans

sångbara visor. I alexandrinerna hafva vi funnit det blott på ett enda

ställe. Någon gång försöker han sig på en sydländsk och konstfull

versform, t. ex. ett språkexperiment från Upsala, kalladt »Svijklige

världens oundvijklige öd'-dödligheetz sorg-tröstande lijk-sång». Ibland

lyckas han der rätt bra, t. ex.:

»Alt är, hvad som här kan finnas

Ok besinnas,

Hvad som någon någ'nsin veet,

Obeståndigt: mans bedriffter,

Skriffter, griffter.

Stadig är ostadigheet.»

Men ibland tager sig detta rimsökande i svenskan löjligt ut, åtminstone

för vår tids ögon, t. ex.:

»Trägåls-trän the bära frukter,

Blomster lukter.

Gräset växer, vijsnar bort:--

Theras them infödde maskar

Fnaskar, naskar,

In til trät ok blomstret tort.»

Och han har ej heller gått i land med hela stycket. Vi sågo redan i dess

konstiga öfverskrift denna lek med ord, som tidehvarfvet tyckte så mycket

om, men som förefaller oss så osmaklig. Han kan sålunda ej undvara att

vid vännen Carlbergs förestående bröllop önska honom »en hoop

karlkullar». Hit höra äfven de språkgrannlåter i versen, som närmast äro

att förlikna med krumilurerna i vissa gamla boktryck. Så förekommer i en

med sentenser späckad visa som börjar »Hvarföre skal iag mig med sorger

qvälia?», troligen äfven den ett språkexperiment från Upsala, följande

vers:

»Stånd, rijkdom, skönhet, styrkia, världsig klookheet

Är fåfeng, intet, glas, fnas, as ok tokhet.

Vij varda allesammans, arm ock rijke,

Kung, bond, dvärg, rees, stygg, snygg, took, klook, an'n lijke.»

En gång skrifver han:

»Then som döör, förn han döör, han döör ey, när han döör»

och

»Hur ovist--vist alt dör.»

På ett annat ställe skall det taga sig lika grannt ut för ögat som för

örat:--

»O, o-uthtaalig lust, o, gamman o-beskrivlig,

O, o-begrijplig frögd, o, glädie som o-tvivlig,

O, frija _Hymens_ band, o, liuve träldoms-lahg!» Etc.

Detta bruk att med bindestreck beteckna sammansättningar, hvilket

sedermera bortföll men i våra dagar förändrats till en sträfvan att

skrifva orden åtskills, alstrade en ny slags oratorisk prydnad. Det

förekommer »vill-vall-hvälfvand siö», »sveft-vest-darrand skijn»,

»hiert-kvaf-ängslig pust», »tin kysk-dygd-ädla krop», »skijn-vijs-likt»,

ända till »svan-hvijt-snö-marmor-skiöna arm». I synnerhet var det bra om

man med dylika grannlåter kunde utsmycka öfverskriften till poemen.

Men lika sorgfälligt som sådant uppsöktes i och för diktionen, lika

vårdslöst och inkonseqvent förfor man med språkets syntax, grammatik

och stafning. Låt vara, att mycket får tillräknas Andersins slarfviga

upplaga, men till räckligt åter står, som ojäfaktigt bevis på huru

lättfärdigt Lucidor handskats med de språkliga formerna. Vi fästa oss ej

vid de slags apostroferingar, som då voro vanliga, såsom: _fog- ok

lagar_ (= fogar och lagar), _vij vill- ok valla här, lättie- ok

kättian, när täkk- mäd skiönheet blandat_ (= när täckhet med skönhet

blandat sig), äfvenså, ehuru ordens slutändelser äro olika:

_styrck-frögdar_ (= styrker, fröjdar), _lillj- nelk- ok rosor_ (=

liljor, nelker och rosor). Lägg härtill _morgon'n_ i bestämd artikel. På

lika sätt använde man helt obesväradt i skrift en synkope, som det nu

skulle anses simpelt att begagna i en konversation, t. ex.: _föllian_ (=

följa honom), _sih'na_ (= se henne), _hanna_ (= han henne), _går'e_ (=

går det). Då man skref _ledo taf_, bevisar det att man ännu ej lärt sig

den rätta förkortningen och erfor ett onödigt behof att undvika

hiatus. Att man stundom läser _ohl_ (= ord), _håhl_ (= hård), _diuft_

eller _diupt_ m. m. är intet egentligt fel, ty man talade på det sättet,

men _dö_ (= död), _luta_ (= lutad), _husä_ (= huset) äro större

friheter. Det måste medgifvas att Lucidor och Andersin i dylika saker

fara hejdlösare fram än öfriga samtida. Ibland bortkastas determinativ-

eller reflexivpronominet, hvarigenom meningen blir hårdragen och ända

till otydlighet förkortad t. ex.: »En hares död är många, et Leyon kan

undgå» (= lejonet undgår döden oftare än haren). Än användes i hastigheten

orätt pronomen t. ex. »Ey hielper en demant sit skijn» (= dess sken). I

koordinerade satser med samma subjekt händer, att subjektet först möter

oss i den senare satsen. Verbet _är_ uteslöt man merendels som i latinet.

Åtskilliga af Lucidors ordböjningar får man ännu höra från obildade

folks läppar, såsom: _han laga väl_ i presens konjunktivus, _hur'et plä

gå till_, _fast I brinna_. Men hvad skall man säga om sådana

inkonseqvenser straxt bredvid hvarandra som: _I som sörien I lär_ eller

_Til I kommen ok få?_ Deklinations- och genusformerna äro i allmänhet

osäkra: _Våg_ heter i pluralis än _vågar_, än _vågor_, likaledes _skattar_

och _skatter_, _thenne qvinna_, _thenna man_ o. s. v. I afseende på

skiljetecknen och stafningen råder ett fullkomligt kaos. Må vara att

skillnaden mellan artikeln _en_ och räkneordet _een_ ej var så tydligt

utpräglad och ytterligare blef af utgifvaren bortslarfvad. Men här kan

man få se _med_, _mäd_, _mädh_, _tåhr_, _tors_, _tårss_ i presens af

verbum töras, _mehr_ och _meer_ förekommande i samma versrad. Ett ord

hafva vi funnit stafvadt på fem olika sätt eller ungefär så många som det

är möjligt att hitta på: _segger_, _seger_, _säyer_, _säier_, _säger_.

Lucidors verser äro i sjelfva verket skrifna på hans tids hvardagsspråk.

Han använder det lika mycket för högtidligare som gladare ämnen. Det

är ganska intressant att sålunda få veta, huru våra förfäder talade

sins emellan. Somliga ord hafva nästan kommit ur bruk (såsom partikeln

_full_, _fuller_, _fulla_), andra hafva långt från hufvudstaden och den

allmänna samtalstonen fördolt sig i någon provinsdialekt eller jargon (så

interjektionen _throm_, _thromme_, hvilken den som skrifver detta kan

minnas sig hafva hört af sina oldfäder från roslagstrakten, och

partikeln. _lell_, som man ännu kan få höra på landsbygden). Andra ord

äro på 1600-talet utstyrda med öfverflödiga tyska prefixer. En mängd

ord erinrade då ännu lifligt om systerspråket danskan eller den

gemensamma norræna tungan. Man kan säga, att vårt språk då hade ett

djupare och hårdare uttal än nu, men deremellan, när det behöfdes, lät

naivare och ljufvare. Spegels »Guds verk och hvila» har ofta blifvit

användt af språkforskare i modersmålet. Vi, som sakna så väl utrymme

som nödig sakkunskap att härutinnan jemföra honom och de andra

karolinerna med Lucidor, taga oss härmed friheten att påpeka äfven den

senares skrifter till den nyvaknade fosterländska språkforskningens

och landsmålsföreningarnas uppmärksamhet.

* * * * *

Vi öfvergå nu till att göra några betraktelser öfver Lucidors särskilda

vitterhetsalster. De indelas efter innehållet uti »Lyckönskningar»,

»Bröllopsskrifter», »Grafskrifter», bearbetningen af »Om een möös plikt»,

»Verldsliga visor» och »Psalmdikter».

=Lyckönskningarna= äro blott sex, och vi kunna lätt öfverhoppa dem. Vi

anmärka blott tidens sed att med det mest hyperbola smicker öfverhölja

sina personer. Ibland träffar det rätt naivt in med författarens egen

sjelfförödmjukelse. Så heter det om bankdirektören Pötter-Lilienhoff:

»Vielleicht komt noch ein Schwan, der seinen Ruhm besingt,

Dass dessen laut Getön bis an die Wolcken dringt.

Ich bin nur eine Gans, so[33] nichtes kan als kirren,

Und würde mich gar bald in dessen Gröss' verirren.»

Men allra värst öfveröses lord Howard af loford. Vi hafva ej vid

genomläsandet af dessa tirader kunnat undgå att erinra oss Macaulays

skonslösa omdömen: »Hvarje rik och godhjertad lord ansattes af författare

med ett så oförsynt tiggeri och ett så ömkligt smicker, att man på vår

tid derom knappt kan göra sig ett begrepp. Man väntade att den

beskyddare, åt hvilken man tillegnade sitt arbete, skulle belöna

författaren med en börs dukater. Böcker trycktes derföre ofta endast för

att blifva tillegnade. Denna handel med smicker hade den följd man kunnat

vänta. Ett till gränsen än af oförnuft än af gudlöshet drifvet smicker

ansågs ej vanära en skald. Oberoende, sanningskärlek, sjelfaktning voro

ej de saker som verlden fordrade af honom». Likväl ansågs det ej liksom

några sekler förut tillständigt, att poeten helt öppet i vers uppgaf den

summa som han behöfde. Men hörom lordens beröm:--

»Minerv' and all the Muses' skill is gone,

And faith! Apollo with all eloquence

Can scarce describe Your glorious Excellence:

It must needs be no _Man_ but _Angels_ tongue,

That would in words set forth a worthy song

Of You, _Great Hero_, Crown of English _Lords_,

Whose marv'lous virtues far surpass the words

Of man. -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

What labours more than _Hercles_ You have done?

What victories more than _Caesar_ You have won?

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

_Mars_ and _Apollo_ are in striving mad,

Whose glorious laurels first shal crown Your head.

But (pray t'excuse me) I swear by my oath:

Sir, You are twice more worthy than them both.»

Som emellertid mylord snart skall stiga ombord för att åter segla till

England, låter skalden gudarnes fader, Jupiter, på majestätisk latin

befalla de öfriga gudarne att på allt sätt gynna hans resa. De svara på

olika länders språk. Hafvets beherrskare, Neptunus, uttrycker sig på

engelska, och det är intet dåligt påhitt af poeten att under dåvarande

rivalitet mellan de båda sjömakterna, sedan Neptunus lyktat sin hyllning

med ett

»We have no Sovereign, but Brittain's King, next You»,

låta Æolus yttra sig på holländska:

»Ik hebb, wat U belieft, altijd te doen bemint.

Sou ik er tegen staan? Ik ben maar bloot een wind».

Derefter talar Mars, krigsguden, svenska, Apollo italienska, den lysande

Phoebus fransyska och Mercurius på lätt tysk vers.

Vi öfvergå till den följande afdelningen:

=Bröllops-skrifterna.= De äro tjugutvå till antalet, nästan alla på

svenska och till närmare bekanta, ofta slutande med lättgissade gåtor af

mer eller mindre obscen beskaffenhet till »kvinfolcket», någon gång med

en genom längre och kortare versrader bildad figur, som ser ut som en

festpokal, fylld med lyckönskningspoesi. De synas också mest vara lämpade

till en andlig dessert efter maten, medan sällskapet ännu sitter och

»måvar» sig kring bordet. Såsom tillfällighetsstycken är naturligtvis

deras innehåll högst omvexlande om ämnet än är detsamma; och, hvad som

utgör en verklig förtjenst, versmåttet är rikt och ledigt, från

alexandrinen till 8-, ja, 6-fotade jamber och trochéer. Med hvilken

förvåning och beundran skulle ej gästerna åhöra ett så lätt spel af den

svenska sånggudinnan! Men såsom endast ett gladt skämt för stunden, måste

de vara utan egentligt konstvärde och göra ej heller anspråk derpå.

Författaren kunde väl aldrig ana att de skulle läggas under den litterära

kritikens ögon efter två seklers förlopp. De stå derföre på gränsen af

ett vittert och kulturhistoriskt intresse, och om vi granska dem något

närmare, sker det visst icke ur poesins synpunkt, som det här vore orätt

att tillämpa, utan för att få vissa inblickar i tidehvarfvets och

författarens skaplynne. De äro uppfylla af gamla, nu till en del

förlegade ordspråk, af barnsliga allusioner på brudens och brudgummens

namn, till och med af då brukliga och ännu ej alldeles aflagda svordomar,

som lätt halkade förbi under gästabudsglädjen. Vissa talesätt återkomma

oftare, såsom att tärnorna liknas vid »iordgudinnor», att Venus för

bruden »i fägring som i dygder villigst vijker» och »at the, som två i

dagh», snart »läre vara trij».

I allmänhet är poeten känd för att vara »maaklöös plump» och ha en »stoor

truut». Flickorna äro rädda när han kommer med sina gåtor, och han måste

på förhand ursäkta sig att

»När iag then sätter vijte[34],

Så vet iag (fast thet lijte)

Lell både kaas[35] ok huut».

Ingen af gåtorna förtjenar att här citeras. Men hvad skulle ett sällskap

i vår tid säga om man läste upp för det verser som dessa om det äkta

ståndets lycka?:

»Hon bädder sengen med

Ok vermer henne sielff. Tänck hvad för hugnad thet,

När hennes svanduun-blööt ok sniö-hvijt armar liggia

I örnegotes rum! Tå höfver man ey tiggia

Olofligh kiärleckz-leek. Hon vil hvad kiärstan vil.

Hon rettar honom tit ok retar ok ther til

At hvila. Gifftans frucht seer man, när vaggan rultar,

Och två, tree små på rad kring stool ok benckiar tultar.

Hvem frögdas icke tå, när barnen stamla 'far'?»

Och vår förvåning stiger, när vi besinna att dylika breda skildringar ej

kunde dölja sig under qvickhetens larv. Någongång försöker dock Johansson

vara qvick som t. ex.:

»Sophia sitter tyst,

Män troen thet ingalunda.

Lell låss hon stundom blunda,

På thet hon må blij kyst.

Iempt henne Ingeborg,

Som kalffskin gaff ok fekk en korg.

-- -- -- -- -- -- -- -- --

Sij Sissla, som är vååp,

Hon troor för sant ok vissa,

At iag ey rätt kan gissa,

Thet hon aff mate-skååp

Mehr håller og af brenvijn-stoop

Än aff then bästa unga gloop.

-- -- -- -- -- -- -- -- --

-- -- -- -- -- iomfru Malen

-- -- -- -- -- -- -- -- --

Vil haa en man ok blifva gifft,

Män I döö mökärng. Mins min skrifft! O. s. v.

Trots all plumphet lyckas det honom synbarligen icke. Utom att den tidens

enkla förhållanden ej erbjödo så många på samma gång nära och fjerran

liggande motsatser, hvarmed just qvickheten leker, låg denna ej i hans

natur. Den var för mycket lidelsefull och allvarsam. Deremot hade han

stora anlag för satiren, såsom vi sågo i det gyllenstjernska

giljareqvalet, hvarom vi förut talat, och han hade kunnat blifva

någonting i den vägen, om han blott bemödat sig och ej öfvergifvit den.

Men dermed hafva vi ej sagt, att icke hans bröllopsverser äro uttryck af

en uppsluppen glädje. Tvert om utvisa de ofta för oss, som nu läsa dem

två hundra år efteråt, att dagen varit mycket glad, att de tillkommit i

lekande hast, och att poeten varit beskänkt lika mycket af Bacchus som af

Apollo.

En annan sak att anmärka är den stora mytologiska apparat, som tiden hade

för sed att sätta i rörelse. Ej nog med att hela den grekiska gudaverlden

lefver upp igen för att illustrera nordboernas bröllop. Äfven nordens

gudar förekomma ibland, såsom Oden och »hans stora grymm» och Tor med

sina viggar, och trifvas väl tillhopa med de grekiska i samma sällskap.

Ja, Venus och Frigga, Astrild och Amor äro endast olika namn på samma

personer. Der den mytologiska nomenklaturen ej användes, säger man t. ex.

»maat-guden», i st. f. Comus, ty en gud måste det vara äfven för köket.

Ett så högförnämt sällskap kan ej ibland undgå att ta sig löjligt ut inom

skaldens enkla umgängeskretsar, som ofta aldrig förut hört talas om dess

tillvaro. Så besjunges vid ett tillfälle Astrilds stora makt, huru han

kufvat alla gudar och heroer, Orpheus och Eurydice, Jupiter och Danae,

Thetis och Neptunus, Daphne och Phoebus, Hercules och Omphale, men sist

har han varit i Upland och skjutit »et Bärg i Brand», d. v. s.

handelsman Brandberg, som nu håller bröllop. Vid en assessors giftermål

framställes en tvist mellan Themis och Frigga, som hvar och en vill ega

honom i odelad besittning. Jupiter förklaras jäfvig som domare för sina

många kärleksaffärer, men Apollo sliter slutligen tvisten på Helikon så,

att den ena gudinnan får rå om honom om dagen och den andra om natten. En

inspektors öfver kopparräntan kärlek uppkom så, att Amor en gång fick

lust att bli grufdräng i Falu koppargrufva, men råkade ramla ner i det

kallaste vattnet. Herr inspektorn kom och hjelpte upp honom igen, och

till tack derför sköt guden, sedan han först fått grundligt värma sig, en

pil i räddarens bröst. Utan tvifvel hafva dessa barnsligheter mycket roat

gästerna och förtjusat de nygifta. Men aldra tydligast se vi tidens smak

afspeglad i bröllopsrimmen vid herr Utterklos och jungfru Bojs

sammanvigning. Skalden gick och promenerade vid Parnassus och hittade der

gudastämmans protokoll, som Mercurius hade glömt. För att åter få det,

tog denne honom med sig till Helikon. Nu följer i Bellmans manér i lätta

verser en pikant beskrifning på gudarnas samqväm. Så sprang Astrild på

dörren, åtföljd af Mercurius och den berättande skalden, som undrade hvad

som månde ske. Men Astrild lopp omkring i skogen och sköt och träffade

slutligen en _utter_, som, sårad, gaf sig ut på sjön, men hvars _klo_

dervid fastnade i en _boj_; båda antändes och drefvo i land till Amors

fröjd och gamman. Det är på detta sceneri på Helikon som Lidén hänsyftar,

då han hos Lucidor fördömer »ej blott en allt för ymnig påminnelse om

gudar och gudinnor utan äfven en stil, som alltför bjert afsticker från

de gamles mönster. Ty hvem skall fördraga, att han under gudarnas gille

låter Saturnus snarka så att det blir genljud i salen, Venus bete sig som

en tokig käring, Mars gå omkring och hvissla och Vulkanus röka pipa?» Vi

kunna ej instämma i dessa Lidéns klagomål. Ty det vill synas oss, som om

på en tid, då man hemtade hela sin bildning från antikens studium utan

att ännu uppfatta dess lefvande konst, det var en verkligare

skaldeinspiration att förläna dessa gudanamn åtminstone sin tids själ och

verksamhet, än att helt mekaniskt och dödt återupprepa den yttre formen,

hvad som sedermera skedde i ett korrektare men andefattigare tidehvarf.

Likaså ser man på gamla böcker från denna tid vignetter, föreställande

vissa personager från den grekiska mytologien, men omgestaltade efter då

brukliga föreställningar och hemseder. Och Lucidor har verkligen här

lyckats få ett sceneri i gång, som passar bra in på bröllopsglädjen och

ej illa häntyder på Bellman.

Ty han har någon gång fått den farliga äran att af granskare jemföras med

denne beundransvärde skald. Atterbom har kommit att tänka på »Bacchi

tempel» vid genomläsandet af Lucidors »Giäst-buds-lust» till en viss

Giliussons bröllop. Sannt är, att det mytologiska frasmakeriet och

hyperbola smickret här lemnat plats åt en liflig och väldisponerad

festidyll. Skalden är ej sjelf närvarande utan målar i sin fantasi, huru

det skulle gå till. Det blir sålunda ett verkligt skaldestycke. Han ser

brudgum och brud stå i en krets af så vackra tärnor, att han skattar sig

lycklig att ej vara der och förlora sitt hjerta, ser, huru maten bärs

fram på stora fat, alla slags stekar och fågel, potage, frikassé och

pastej, mandeltårta och konfekt, samt hvilket nederlag sker på faten. Men

qvinnorna, som skola låtsas vara mätta, lemna sin mat nästan orörd, och

när grannflickan obligerar, svara de: »Syster, tack, iagh hafver ätit

väl». Så kommer Bacchus stånkande in med silfverbägare och glas och

dricker »_Danman_- och _Danquin_-skåål». Nu går vinet och ölet kring

bordet, och flickorna varnas af poeten att ej förtära ett helt »spijsöhls

kruus i sokker och renst vijn», ty det kan bekomma dem illa. Pokulerandet

fortsättes, så länge man sitter stillsamt och stadigt på bänkarna kring

bordet. Vid midnatt röra musikanterna på strägarna, och dansen med

kurtiser och favörer begynner. Slutligen lemnar man dansplatsen, och

Hymen drar »sparlakanen igän», »ok innan åhre går omkring», de »läre vara

trij.» Man läser än i dag med nöje denna glada och sansade idyll, men det

är dock en lång väg mellan den och Bellmans genius. Lucidor besitter

hvarken hans dramatiska kraft att med få drag upplysa hela scenen eller

hans rikedom på fullt utpräglade personligheter. Hvarför blef här ingen

Bellman? Svaret kan ej blifva något annat, än att hänvisa på den, med

tanken aldrig mätbara hemligheten af skaldestorhetens olika grad. Ty en

så väldig originalitet som Bellmans under kung Gustafs soliga tidehvarf

födes sällan. Hos Lucidor finnes den icke. Äfven i ett annat

tillfällighetspoem, som dock innehåller åtskilliga metriska

knaggligheter, har man funnit likhet mellan honom och Bellman. Det är det

enda stycke, som Sondén anser läsvärdt af alla hans bröllops- och

griftqväden. Alla känna vi den store skaldens sätt att måla nordens

sommar och natur. Men den äran kan ej förnekas Lucidor att i sin

»Berg-råårs eller Nymphers chor» hafva haft en aning om det

stämningsfulla sken, som mer än hundra år senare Bellmans poesi skulle

utgjuta öfver Djurgårdsstränderna och Mälarens mångbesjungna sjö. Det är

ett af dessa sommarlandskap, som endast Norden eger, då det smyckar sig

desto ljufvare som den kulna hösten ej är långt borta. Och det är ett

konstnärligt grepp af sångaren att å skådlig göra naturens skönhet under

bilden af ett gudarnes samqväm kring land och vatten. Vi veta nu icke,

till hvilka qvädet skrefs, endast att det rörde ett giftemål mellan

herrgårdarna Aske och Signildsberg vid Mälaren. Men han har sjelf

förgätit de vanliga personalierna och höjer sig som en äkta skald öfver

dem till en sann natur- och festingifvelse. Vi meddela poemet i någon

förkortning.

(_Berg-råårs chor:_)

Kom, säijen, _Nympher_ kring Mälare-strömmen,

Hvad för et glädie-speel ok frögde-sång

Höres alt rundt omkring? I _Nympher_, dömmen,

Hvart ut sig ärnar alla gudars gång,

Som allesamman

Med störste gamman

Ok lust sij the _Sathyrers_ bokke-språng!

Alt sijr man, hvad man sijr, at det sig gläder,

Fast om det löper åhrsens tijd emot.

Nu gifver himlen här mehr liufligt väder,

Skijn hafver härtil ond haft af rägn-soot.

Alt måln fördrifver.

Ok himlen gifver,

För hvad han sargat, åter läke-boot.

Män hvad är orsak til at det så händer,

Hvad för en under-makt som lagar så?

Hvem är, som all vår sårg ok olust vänder,

Som vij alt härtil haa måst undergå?

För rätt ok vissa

Kunn vij ei gissa,

Om vij det ei igenom eer förstå.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Lell måste vij med god skiäl oss förundra,

Hvad som i dag kring Mälaren lär blij,

Efter som _Jupiter_ nyss vänstert dundra,

Ok vij å denna dag fulkomligt sij,

Hur alla gudar

_Mercur_ sambudar

Ok ingen, än _Erinnys_, lemnar frij.

Välan! I fall at vij rättligen höra,

Så hörs i vädret en rätt gudlig röst,

Ok huru _Muserne_ liuft stränger röra.

O, skiöne sommar-väer i första höst!

Vist boor när handen

Vid Mälar-stranden

Den, hvilken himlen tillför hiertats tröst.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

_Mälare-nymphers chor:_

I _Nympher_, som i vatne boo,

Eer glädie bör så väl som vår nu groo,

Fördy at I, som vij, för sant ok vist

Igen få, hvad som vij i fiol ha mist.

Nu haa vij fram för andra mon[36],

Seen som sin boning bygger _Themis_ son

Uppå vår önsklig grönskand skiöna land,

Ok I, I _Nympher_ vid eer ljuflig strand.

Nu lär' vij begge ti god roo

Oss glädia, hvar uti sit egit boo;

Nu vår gudinna, som här omkring råår,

Rättrådighetens son til maka får.

Dy frögdas alla gudars hoop,

Ok all' gudinnor gifva glädie-roop.

Sij, hvar som framför alla deras trop

Gud _Hymen_ brude-faklan tänder op!

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Nu ha vij eder aldels teet,

I _Mälar-nympher_, hvad som skeer ok skett.

Dy vill vij, när som solen mist sin glans,

Med eder träda fram i spel ok dans.»

=Grafskrifterna= äro 38, hvaraf fjerdedelen äro författade på tyska.

Endast anmärkande, att dessa till innehållet likna de svenska, men till

formen äro ledigare, gå vi dem förbi, emedan de tillhöra ett främmande

språk. Vi citera blott ett par strofer som prof. Det är vid grefvinnan

Oxenstjernas, född Lewenstein und Scharffeneck, graf:

»Ach, aber! Jammer, Jammer, ach!

Sie ist dahin, sie ist verblichen,

Und wie ein Sonnenlauff verstrichen.

Wir sehen ihr betrübet nach.

Sie ist dahin, sie ist verschwunden.

Folgt dem, den sie für ihre Sonn'

Hielt, wie _Dian' Endymion_,

Mit dem sie ewig ist verbunden.

Kommt, wetzt die Zähn' an diesem Sarg,

Ihr Hasserinnen edler Jugend

Und falscher Leibwach' aller Tugend.

Neid, Missgunst und was noch mehr arg!

Hier wird eu'r Spiel euch nicht gelingen.

Ob gleich du, blauer Neid, viel kanst.

So wird dir hie doch Zahn und Wanst

Von deinem eignen Gifft zerspringen.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Ihr aber, die ihr übrig seidt

Und diesen hohen Trau'rgepränge

Zu ehren folgt in langer Länge,

Betrachtet eure Sterblichheit!

Was hell sich zeigt und schnelle steiget,

An Glantz der Sonnen übergeht,

Fällt, wenns am allerbesten steht,

Wie diese Sonn' sich ruhig neiget.»

Vi kunna på samma gång ej neka oss nöjet, att som prof på hans latinska

diktkonst afskrifva följande sköna verser vid den lille Sven Edenii bår:

»Si bonus es, heu, plange probis non parecre Parcas,

At tremulis sacros ululatibus atque boatu

Manes thebano prudens turbare caveto.

Crinibus haud opus est sparsis, nec tristia foedis

Signa genis addas infestis unguibus. Absint

Mænades. Ite procul! Poscunt vos orgia Bacchi.

Si bonus es, heu, plange probis non parcere Parcam,

Purpureos spargens flores violasque rosasque,

Adde apium dextra, calathis da lilia plenis.

Sit procul infelix bubo, sit noctua tristis!

Thura, crocos et quicquid habent, incende, Sabæi,

Atque immortales amaranthi necte coronas,

Svavibus et siccam perfunde liquoribus urnam[37],

Et cineres lacrimis irrora, murmure læto

Dic: felix fatum! Melior de pulvere surget

Phoenix, in cineres nunquam rediturus. Abito!

Si veterum voto vis claudere, forte licebit:

S. T. T. L.

Sit Tibi Terra Levis, sit in urna perpetuum ver!

Si malus es, mirare probis non parcere Parcas.

Vivus disce mori metuens, quoque vivere discas,

Mortuus, a vivo hoc, quo sic quoque vivere possis.

Sed si derides, Epicuri de grege porcus,

I, fuge, curre cito! Sequitur pede pallida vindex,

Parca, et eris, nec eris quod hic est.

Bene vive!

Valebis!»

Men vi öfvergå till vårt egentliga ämne.

Troligtvis uthärda nu inga andra än forskare att genomläsa alla dessa

begrafningsrim, ty det kostar verkligen på, att följa till slutet de

tråkiga, oerhördt utdragna och merendels räsonnerande alexandriner,

hvarpå de äro författade. Dock måste medgifvas, att för oss, som nu ega

dem alla i rad efter hvarandra och skrifna i en vår tid alldeles motsatt

smak och till för oss likgiltiga eller alldeles okända personer, det

måste vara en svårare sysselsättning än det var fallet på Lucidors tid,

då de utan tvifvel hade både intresserade och beundrande läsare.

Emellertid är deras konstvärde ringa, deras meter hackig, och man kan ej

annat än förvåna sig öfver den vårdslöshet samt på sina ställen rent af

omening, som utvisa så väl att de skrifvits raskt undan, som att de äfven

blifvit slarfvigt utgifna. Trots det högtidliga, som man fordrar af

verser vid grafven, äro de i ovårdadt språk och inkonseqvent stafning

föga bättre än bröllopsrimmen. Likasom de sakna sjelfkritik, äro de

också utan hållning och en alltigenom värdig sorgestil. Vi skola ur

massan blott uttaga några få citater. Skalden begagnar ofta det sämsta

hvardagsspråket, ända till oqvädingsord, t. ex. »pykka», »hampus»

(skråpuk, odugling) m. fl. Hvad skall man säga om det tillkrystade i en

sådan sats som denna?: Himlen ville ej att en viss person skulle bli

längre i den falska och bekymmersamma verlden,

»Som mäd gull-glysand skijn mång tusends gudh-veet skymmer».

Eller om den brist på lyftning, som röjer sig i en sådan sats, då de

fattiga skola beklaga en viss persons frånfälle?:

»Så offta theras maga sin affran kreffver.»

Man får understundom fundera mycket, innan man fattar hela passager i

dessa begrafningssånger. De åtföljas vanligen af särskilda grafskrifter,

som bestå af mycket beröm till den aflidne och åtskilliga i en pikant

sentensform affattade varningsord till den förbigående läsaren att komma

ihåg, att »alt födt och gödt blijr dödt» o. s. v. De äro affattade i form

af minnesstenar, grafurnor och dylikt och målades eller inristades på

grafvårdarna, så att en vandrare på den tidens kyrkogårdar visst icke

saknade tillfälle till både roande och uppbyggliga betraktelser. Som de

emellertid äro rätt utförliga, skola vi ej inkräkta på utrymmet genom att

citera dem. Vi skola blott anföra de kortaste och bästa.

Till stilen utmärka sig Lucidors griftqväden af ett visst manér, en stark

patos ända till häftighet. Han uppradar en mängd ord efter hvarandra t.

ex.

»Ängslan, pust, suk, snyftan, iämmer,

Sorg, kval, tårar, hierte-kvaaf,

Alt hvad siäl-bedröfligt klämmer,

Grufste sorgers olyks-haaf.» Etc.

Det handlar dock om ett litet barns död. I allmänhet besitter han stor

kraft i att förekasta menniskan hennes förgänglighet och lyfter sig då

ofta till verklig poesi:--

»Hvad vårt falsk-nembde lijf dock är: röök som försvinner,

En dimma som förgår, et reep som siälar binner,

Förnufftes fångetorn, et tukt-huus fylt mäd nödh,

Gallblandad sötma ok halfflefvandes en dödh.--

All theras prål ok prackt ok mackt är platt försvunnen,

Lijk som en giäller röst som hörs ok ey blijr funnen,

Lijk tijden, som nu är i varelsen ey ståår,

Lijk som en skugga flyr, och lijk en dröm förgår.--

Hvem veet ey, han skal döö? Men hvem kan timman veta?

Slätt ingen. Du må fritt i hand ok himmel leta.

Spör alla stiernor åth ok lysta granligt til,

The säia: Tu måst döö. Män när? När som Gudh vil.»

Men lika ofta faller hans patos så långt ner, att den väcker ett löjligt

intryck, t. ex. der han begagnar följande upprepade interjektion:

»O, o, o, usle värld!»

eller

»Säg: Jemmer, iemmer, ah, ah, at herr _Wibbling_ dog!»

eller

»Hvi liommar[38] klokkors röst mädh sörgligt bing, bang, bong?»

eller vid handelsman Brandbergs död:

»Så stog herr _Brandberg_ fast i olyks-storm ok nöd,

Bar himlen _Atlas_-lijk på axlen til sin dödh.»

Så slösar han ofta med ett smicker, som svårligen kan hålla läsaren

allvarsam. Och ett allt igenom löjligt intryck gör äfven hela griftqvädet

vid Axel Gyllenstjernas »snälle dock sälle dödzfälle». Det är en knappt

åttaårig pilt. Poeten försäkrar nu, att »han var skapt aff Gudh, et

underverck at blij», att han redan var »i barne-skona gråå aff dygder ok

förstånd, thet neplig then kan nåå, som för sin kappa skuld _Philosophus_

vil heeta»; hans redan å daga lagda minneskraft jemföres med Cyri,

Hadriani och kejsar Ottos, som kunnat nämna hvarenda soldat i deras armé

vid namn. Det säges, att, om han fått lefva, han öfvergått både dem.

Cæsar och Scaliger. På sin dödsbädd förmanar pilten de äldre att vara

gudfruktiga. Ej under då, att hela parnassen sörjer, och allrafrämst

Apollo, som har klädt sig i svarta sorgkläder, afspänt sin lyras

strängar, flätat cypresser i sitt gyllene hår och sitter med kinden stödd

mot båda händerna och stirrar oafbrutet »rät ändast op i skyyn» på en

lysande Gyllenstjerna, som redan fördunklar den bredvid stående Phoebus.

Hvem igenkänner ej här en möjligen minnesgod, men lillgammal liten gosse,

hans familjs öfverdrifna förhoppningar och sorg, faderns anhållan om ett

särskildt sorgepoem och den stackars poetens tiggarmessiga smicker inför

den högförnäma familjen? Den bifogade grafskriften är med rätta

berömd:--

»Solen i sin neer- ok opgång håller vissan tijdh ok lopp,

Men nys gek en _Gyllen-stierna_ genom nedergången op.»

Men det märkvärdigaste hos Lucidors griftqväden är deras blandning af

högt och lågt, högtidligt och profant, snillrikt och löjligt, som redan

Sondén anmärkt, och som ligger alldeles bredvid hvartannat utan längre

öfvergång. Vi kunna ej gifva något bättre exempel härpå än verserna vid

Lorens von der Lindes graf. Här beskrifves »den rätta adels dygde-vääg»,

hur all adel utan dygd är

»En balsam, som haer mäst sin bäste lufft af lijk,

En präktig fattidom, then andras dygd giör riik,

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

En lys-mask, som man blott för mörka sinnen lys,

Et herligt slott ok borg, som dumman bonhunn hys»;

men när sonen vill efterapa faderns ära,

»Då kan en dvärg mäd skiäl iett-föttren effterföllia,

Då drifs en liten våg utaff en större böllia.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Then kan mäd rätt gått skiähl aff bästa adlen kallas

(Hvad elliest titt om slijkt i bonde-gårdar rallas)

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Mig tykkes at en slijk, som hafver konst ok modh,

Är dubbel adlig född aff dygd ok adlig blodh.» O. s. v.

Man kan ej förneka det snillrika i många uttryck, men hvilket lågt språk

deremellan, och detta vid ett riksråds och fältmarskalks sorgehögtid! Men

tidens naiva sed var sådan. Det är ej han ensam som skrifver så. Vi hafva

här Lucidors åsigter om adeln--han har ofta intresserat sig för ämnet och

ej saknat anledning dertill--och framstälda inför detta höga sällskap i

samma tonart, som han troligen begagnade på källaren, då han diskuterade

inför sina lyssnande bekanta. Här förekomma dock ord om adeln, som äro

det skönaste loford, den någonsin i Sverige förtjenat:--

»Ett konst-hvass-slipat svärd ok sinn-klook-skurin fiäder

Är stodren. Mellan them all landsens välfärd ståår.»

Det var hemligheten af adelns och Sveriges då varande storhet. Så har han

ofta poetiska tankar och välformade fraser, men de ligga djupt inbäddade

bland massan af orediga och simpla framställningar och ändlösa

reflexioner.

Den antika mytologien användes här naturligtvis mindre än i

bröllopsrimmen, men den uteblifver dock icke helt och hållet. Skalden har

tydligen åtminstone lika mycken benägenhet för Olympen som för den

högkyrkliga teologin. Man finner Jupiters namn ej långt från Guds eget,

och Jesu heliga namn, visserligen aldrig profaneradt, förekommer högst

sällan. Men den bibliska arsenalen tillgripes ofta, och Jonatan och

David, Achitophel och »Susanne-gubbarne», Asmodeus och benrangelsmannen

(»then tårr-vijg-skanklad död») figurera vid sidan af antikens heroer.

Men allra mest citeras de gamles historia, och exempel hemtas

oupphörligen derur. Dessa exempel äro likväl ej alltid efter vår tids

smak lämpade för ämnets högtidlighet. Så anföres som bevis för

oberäkneligheten af dödens ankomst historierna om hur Fabius drack in ett

hår med mjölken och dog deraf, hur en ostra liksom en örn släpptes ned på

Æschyli flintskalle, hur Catulus afled af kolos, och Priseus af ett

fiskben. Samma naiva smak visar sig öfverhufvud vid den hop lärdom, som

är inströdd i den allvarliga betraktelsen, och sägnerna taga sig ut som

anekdoter, hemtade ur den tidens läroböcker. Derunder begagnar han

tillfället till att göra filosofiska räsonnemanger om hvad som

sysselsatte hans tankar, att fundera öfver den på modet varande kemin,

hvarpå vi förut anfört exempel, slutligen att meddela biografiska notiser

och en och annan målning, efter hvars och ens förhållanden. Sålunda

omtalas vid Björnklos graf på flytande vers, huru han blef sänd till

kejsar Ferdinandus till Regensburg och efter dennes död till riksdagen i

Frankfurt vid Leopolds val, huru han som sändebud hos fransmännen

parerade deras sluga statskonst och vid hemkomsten blef hofkansler. I en

gammal krigsöfverstes sorgverser skildras lifligt, huru fienden var mer

skrämd för honom än »haren, när han hör at trumman taar på gåå», huru han

stod stadigt, när »eld-mortlar högt mäd tunga stenar spelte», och

»rytterit brööt in på skarpa piqvers hegn», »at hijt et hufvud flög,

thijt armar eller been», huru han tåligt trotsat hunger, törst, köld och

hetta, regn, dagg, slagg, hagel och snö, men ej varit så rik på ord som

den, som vid ölkannan och tobakspipan bestämmer, huruvida en general

gjort rätt eller icke, fastän han sjelf i fält ej ens sett en död hund.

Om en assessor omtalas bland mycken patos, att han var af urgammal

frälse- och prestslägt, att hans farfarsfar var den förste luterske prest

i Vadstena, att fadern ville ha äfven honom till prest, hur han gjorde

motstånd, kom till Gestrikland, blef rådman och borgmästare o. s. v.

Dessa uppgifter hade väl den aflidnes anförvandter helt menlöst velat få

in i de bestälda verserna. En köpman får det berömmet efter sig, att han,

en simpel bondson, som älskade handel, dock var »ingen jude ell'

korne-buuk», som fröjdade sig åt missväxtårens högre spanmålspriser och

bedrog folk på jern och kläde. Mest betecknande härvidlag äro dock de på

sin tid bekanta verserna om Truls Kåhre, utrikes-resanden. De synas vara

skrifna, ej för den sorgklädda skaran kring likkistan, utan, för den

massa folk, som då löpte till vid begrafningar. Poemets första afdelning

börjar med en hänsyftning på, att vi här i lifvet ju alla äro

vandringsmän. Sådana behöfva passande reskostym, matrensel och staf med

två knappar, böra dock ej vara utstyrda (skämtar poeten, som väl hört

någon sjöhistoria derom) som den påfviska bilden i Calicuth, hvilken

liknar hin, der han mottager de troendes hyllning »i en stor läder-kraga

mäd kors ok kröke» och med sjöskal och en mängd andra prydnader, som

ständigt hvälfva sig omkring »slijk soomagas» hals. Det behöfves äfven

godt och troget ressällskap, och derpå omnämnas en resandes alla faror

till land och vatten, liknande frestelserna i lifvet. Den andra

afdelningen öfvergår nu till mannen sjelf, som ej fick vara någon »hampus

eller en pankaka ok mors grijss», utan med ringa mynt i pungen gaf sig ut

i verlden. Denna resa, som väl då var för våra landsmän lika ovanlig som

nu en resa kring jorden, omtalas i korthet blott med angifvande af kursen

och ortnamnen. Han besökte Danmark, Holland, Portugal, seglade genom

Gibraltar sund omkring på Medelhafvet, såg Spanien och Madrid, Genua,

Sicilien, Malta, Cypern och Alexandria, genomströfvade så landvägen

Syrien och Palestina med de heliga orterna ända till Eufrat och kom

tillbaka med en karavan till Egypten, hvars under något utförligare

beskrifvas. Härifrån gaf han sig åter ut till sjös, kom till Rodus,

Mindre Asiens kuststäder, Stambul, Aten och Korint. Men Hellas'

undersköna ruiner hafva ej gjort det minsta intryck hvarken på resanden

eller poeten. Man begrep ännu ej deras värde. Få år derefter skjöto ju

Königsmarks venctianska kanoner på Panteon. Truls ämnade sig nu öfver det

Adriatiska hafvet, men blef af korsarer jagad kring Afrikas och Spaniens

kuster, anlände dock lyckligen till Rom och besåg Italien, först Neapel

och, sedan han oantastad passerat Schylla och Carybdis och Ætnas

svafvelrökande brand, Palermo, så Venedig, Mailand och Florens. Hemfärden

skedde genom Frankrike, England, Holland och Tyskland. Alla dessa och

många flera orter äro på ett ledigt sätt inpassade i alexandrinen. Men då

Truls kom tillbaka, var han ej lik dem, som yfvas

»Ok skräppa[39] hvad de lärt: tre bokke-språng at springa,

At stöta en falsk quart mäd udde-lösan klinga,

At hosta två, trij ord uth effter franskt humeur

Ok veta, om ey mehr, à vous ok serviteur.»

Han hade lärt sig förfarenhet och vett och blef rådman i hufvudstaden.

Och derpå följer grafskriften:

»Then hela värden för tykt nästan alt för trång.

Åt then är thenna plass--trij ahlnar iord--för lång.»

Utan tvifvel var hela detta qväde på sin tid mycket läst och berömdt.

Vi se att till och med sorgepoesin fick tjena till mångahanda ändamål.

Likväl är sådant undantag, och tyvärr fylles största delen af

begrafningsrimmen af ett i oändlighet uttänjdt räsonnerande, merendels

utan poetisk lyftning. Vi skola i korthet angifva de idéer, hvarmed

Lucidor här rör sig, endast anmärkande, att de poetiska vändningar, som

medfölja, äro af oss uppletade, der de sparsamt förekomma i massan af

öfrigt rimgods.--»Alt är inte» och underkastadt förgängelsen; sjelfva de

hårda metallerna upplösas. Och hvad står qvar af Assurs, Persiens,

Alexanders, Cæsars makt, Solons vishet. Ganymedes' och Adonis' däjlighet?

Ingen konst, så mäktig den vara må, kan rädda från döden, som leker med

menniskan på mångtusende sätt. Liksom en ljuflig ros ler vid

morgonrodnaden, men innan qvällen är bortrifven, eller som de största

träden i skogen fällas ner af yxan, eller qvittrande och glada foglar

fastna i snaran, så skola vi alla gripas af döden. Och huru olycklig är

vår bekymmersamma lefnad och huru fåfänga dess sträfvanden! En samlar som

Euclio egodelar, en annan löper efter Thais i Korint, en tredje lefver i

sus och dus bland kort och tärningar, men endast samvetsqvalen återstå

för dem på slutet,

»När lifves trötta skepp får stryka seglen neer».

Döden kommer ju och jemnar allt. »En heerd-kiäp ok en rijksstaf» blifva

lika. Det ser till och med ut, som om allt skulle bli sämre och sämre:--

»Lucretia döör bort, Xantippe lifver kvaar».

Gud låter ofta den onde åtnjuta verldens fördelar och den gode deremot

lida brist. Det är så hans underfulla råd. Än tager han den gode hastigt

bort till sig ur den här snöda verlden, än låter han enligt sitt löfte

honom bli långlifvad på jorden (detta användes ömsom efter den aflidnes

olika ålder och omständigheter). »Lijkväll, om en vill rätt beskåda ok

betrackta», finner man att döden just är lifvet och vårt mål, liksom

örnen flyger mot solen, och elden söker himmelen.

Så är det också med den aflidnes »salig-sälle siäl». Men man måste hafva

ett tigersinne och en leopards natur eller vara gjord af Pyrrhæ stenar

och uppfödd på Kaukasus af drakgift för att ej smälta i tårar vid en

sådan bår. Ty mot honom har afunden sjelf intet att säga; Zoili och

Theons »laster-tand» kan ej skada honom. Nu prisas hans dygder (vanligen

sammanfattade under en benämning »dygden») och jemföras med forntidens

store mäns egenskaper, hvilka han öfverträffat. Man kan af honom lära,

hvad man bör göra och bör undvika i lifvet. Dervid försummas ej heller

att omtalas den nåd, som kongl. maj:t kunnat bevisa honom. Men den, som

värdigt förmår sjunga hans lof, vore blott en Cicero och Demostenes,

Mantuas svan eller sjelfva Suada. Poeten vet med sig, att han ej duger

dertill: »han såf aldrig än uppå Parnassi klint». För öfrigt är tiden

alltid för kort att uppräkna alla dygder och förtjenster. Dock skulle

minnet i evighet fortlefva i den verld, som han lemnat, så länge denna

funnes qvar.

Poeten vänder sig derefter med tröstens ord till de anhöriga. Han

»står'et gierna til» att deras sorg är bitter, men de böra besinna, huru

väl den aflidne nu har det i jemförelse med oss, arma dödliga. Han går

öfver stjernors hvalf i snöhvita kläder och tittar ned på oss och undrar

öfver mörkret på jorden. Hans salighet är långt större än den, som de

hedniske skalderna trott sig finna i Tempedalen och de elyseiska fälten,

i »Amphions röst ok Orphei lyre-klång». Derföre må hans närmaste och vi

alla underkasta oss Guds vilja och förtrösta på hans hjelp samt laga så,

att vi i likhet med den aflidne må »ur pust til lust» ingå i den eviga

saligheten och icke till helvetet.

Bland de bättre begrafningsrimmen märka vi dem till grefve Tott vid hans

äkta hälfts, född Oxenstjerna, död, som ega flera praktfulla oratoriska

satser. Utan tvifvel har man mycket beundrat denna till den sörjande

grefven:

»Ey skiäres utan kvaal ens halfva hierta aff,

Män himlen gier thet heelt igen, ok halfft en graff.»

De vid grefve Gabriel Oxenstjernas död äro märkliga för den dystra

färgtonen i Lucidors filosoferande vid slutet af hans lif samt för den

lysande ätts skull, med hvilken Bruter, Fabier, Meteller och Scipioner

jemföras. Man stod dock ännu midt i ljuset af de stora utförda bragderna.

Tiden hade ej hunnit kasta minnets skugga deröfver. Det ser ut, som om

skalden efter »Giljareqvalet» sorgfälligare skurit sin penna, då han

vände sig till de förnäma. Men mest berömdt var dock qvädet »Oundvijklige

dödens öde» vid välborna jungfru Strijks graf. Det är det enda, som Blom

finner ha förnuftig mening, och vi kunna våga det påståendet, att det,

med någon liten modernisering och förkortning, eger ett varaktigt och

stort värde. Som kronan af Lucidors griftqväden skola vi analysera det

närmare. Det skall gifva en åskådlig bild af hela hans skaldskap inom

denna genre.

Början är sant patetisk:

»Hijt, iordemaskar, hijt! Här kunn' I rättlig lära,

Hur fåfängt all ting är, gods, högheet, fägring, ähra.

I, som falsk-lysand' skijn, som sminkte lykans prakt,

Ok hvad som dårars hug plä kitla, haa i akt,

Hijt, säger iag, hijt, hijt! Gran-skåden denna båren

Och thenna skönheets roos, i bästa ungdoms-våhren

Aff dödens kalla nord ifrån sin ädla stamm

Affrijfvin, nederlagt! Kom, kommen, träden fram

I, som ehrt fåfängt hopp med dårlig vällust spijsen

Ok med olustig lust the glade sorger lijsen,

Til högheet, prål ok makt igenom eld ok siö

Med fahra fijken ok ey tänken til at döö!»

Endast ett består, sjelfva ostadigheten, ty hvad trotsar tiden? »Als

intet.» Hvar äro nu t. ex. Babels mur, Rhodos' rese, Pharos torn?

»Längstlijfvede _Phoenix_ sielff är (om han är) ey frij». Huru vill då

menniskan, »tu mullsäk, maskemaat», undgå förgängelsen? Intet kan frälsa

henne, hvarken »all apthekens hälso-maat», mumie-balsamering eller

Molukkernas kryddor. Så måste äfven hon, flickan, hvars beröm nu följer,

betala sin tribut åt benrangelsmannen:--

»Tänk, öfver-tänk, betänk! The ögon, som så täkka

Mäd sit kysk-klara skijn kund' _Venus_-stiernan släkka

Ok trossa solen siälf, är uthan något liuus

Ok liggia uthan skijn i dödens mörka huus.

The öron, them så kiärt Guds helga ord at höra,

Är hörsel-löös' ok vet' ey, hvad nu maskar giöra.

The läppar aff corall, aff roser ok rubin

Är döö-blåt öfverklädd' ok hafva mist sit skijn.

Then snabba hand, som förr med _Pallas_ kunde kämpa

Ok i hand-konstig värk _Arachnens_ klookheet dämpa,

Är stälnad lijk som steen, lijk marmor ok kristall,

För mehr än marmor hvijt, nu meer än marmor kall.

The fötter, som så vijgt then trånga dygd-stijg trådde

Ok genom olyks-törn ok tistel cronan nådde,

Nu the i döden ey mehr någon krafft förmå,

Måst til sit hvijlorum med andras fötter gå.»

Sedan följa fyra utmärkta förmaningsstrofer i kort trokeisk vers. Vi

anföra de två första som prof:

»Menniskia, tänck hvem tu äst!

_Inte_ ok een blotter gäst.

Är thet tå ey under,

At tu vilt så fåfängt troo,

Thet tu ävigt här kan boo,

Som döör alla stunder?

Haar tu för tit ögne-måhl

Högheet, makt ok svijkfult pråhl,

Tänk, at _alt_ är _inte_!

Förty döden, som tig taer

Ok tog tin fahr-fahr-fahrs-fahr.

Gillar inte mynte.»

Slutligen anslås en lenare tonart på strängaspelet. Vi citera de sista

raderna: --

»Begråten thenna värden!

Rättferdigheetens sool lys henne, vij haa flärden.

Hoon är frij, trälar vij. Vij ligge, ok hoon står.

Oss brenner sool ok kiöld, hoon haer en ävig våhr.

Vij stå ännu i strijd, ok hoon haer seger-vunnit.

Vij släpe syndens ook, ok hoon hae'r hvijlo funnit.

Hoon leer i himmelsk frögd, vij gråta här vår nöd.

Hoon lifver äfvig säll, vij vänta än vår död.»

»=Om een möös plikt=», »ett samtal emellan Anna och Phillis», afdeladt i

43 stycken, hvart och ett med sin latinska öfverskrift som anger

innehållet, är det enda större arbete vi ega af Lucidor. Men det är

endast en öfversättning från den holländske skalden Cats och dessutom

ofullbordadt samt senare af Nils Keder öfversedt och rättadt. Dertill

kommer att vi måste erkänna, att vi sakna nödig insigt i det holländska

språket, så att det är oss omöjligt att uppgifva, hvad som här är

Lucidors eget. Dock trösta vi oss lätt med att denna vår okunnighet ej

kan beröfva honom det minsta af hans författarära, ty ingen skall nu mera

vilja tillräkna Cats' arbete något poetiskt värde. Emellertid hafva vi

genombläddrat hans skrift med ett intresse, som visserligen ej var af

kritisk eller poetisk natur, men som här må i några ord uttalas. Ett

exemplar finnes på kongl. biblioteket. Redan sjelfva dess yttre utstyrsel

med sitt solida och ljusgula pergamentsband måste uppväcka bokvännens

nöje. Titeln lyder »Jacobi Catzii I. C. Silenvs Alcibiadis, sive

Protevs». Volumen är tryckt i Amsterdam »by Willem Blaev, op't water inde

vergulde Sonnewyser», hvars kännemärke väl stod och speglade sig i någon

kanal. Årtalet finnes ingenstädes utsatt, men en latinsk anteckning på

främre permens innansida upplyser, att den 12. augusti 1651 en viss

Nicolaus Jonæ Galatius fick boken till skänks af sin kärälsklige broder.

Det kan häraf tyckas, som om den varit ämnad för det lärda publikum. Men

man ändrar snart sin tanke. Ty efter det sedvanliga företalet pä latin

och holländska med sitt »Lector -- -- vale» eller »Leest dan -- -- en

waert wel», kommer en tillegnan till damerna på Zeeland (»Aen de Zeevsche

Ionckvrovwen»), och slutligen ända till 11 parentationer till författaren

sjelf. Boken består af moral- och kärleksstycken, dock i holländsk

mening, d. v. s. faderliga eller lekande råd till folk, som tänka gifta

sig, helst till fruntimmerna. Det längsta är det, hvarmed vi skola

sysselsätta oss, och kallas »Monita amoris virginei» eller

»Maechden-Plicht», särskildt egnadt »ten de eerbare, achtbare,

konstrijcke Ionch-vrov Anna Roemers», hvilket är en desto större

komplimang, som hennes namn och lof sammanfalla med poemets bästa figur,

Anna. Men de holländska verserna äro dessutom parafraserade på i sanning

väl gjorda latinska pentametrar, och alltsammans är försedt med lämpliga

noter från bibelspråk eller latinska och franska auktorer. Att Montaigne

ofta skall citeras är naturligt. Bland de latinska få Seneca, Gregorius

Nazianzenus, Augustinus och Erasmus figurera bredvid månget pikant ord af

Ovidius och Lucretius. Till och med Euripides anträffas på

originalspråket. Men hvad som allra mest slår an, det är planscherna, som

åskådliggöra en i texten använd liknelse eller berättelse. Hvilken

skilnad mellan den tidens friska och våra stillösa kopparstick! Man ser

genast att här finnes konst från kronan till roten af lifvet, från

handtverket till Rubens och Rembrandt. Det mest betecknande är just

stilen, så väl en konstnärlig som patriotisk. Det är återigen den

holländska genren, som möter oss i hela sin egendomlighet. Än får man se

den sinlige dandyn med sin promenadvärja och starkt plymagerade hatt samt

fröken med sin styfkjortel och stora spetskrage, än bonden grinande åt

nappet på metkroken, än en mängd barn, gående på styltor eller lekande

med dockor eller ridande ranka. Än se vi benrangelsmannen, som skyndar i

väg på en krokodil, eller en hvalfiskfångst med skepp och båtar. Alla

djur betrakta åskådaren än i dag med de lifligaste menniskoögon. Guden

Amor, som ofta förekommer, ser ut som en välfödd hollandspilt. Än är

genren genomförd ända derhän, att hela planschen består af några fingrar,

som med en starkt stiliserad ljus-sax snoppa ett talgljus. Den yttre

omgifningen är lika nationell. Det är Holland man ser både i gatan med

sina sirliga gatuportar, smårutiga fönster och utvecklade takbyggnader, i

trädgårdspromenaden, der fransysk rätlinighet och holländsk småtreflighet

sammansmält med hvarandra, i det sanka, trädfattiga landskapet med sin

kärrmark, sitt kyrktorn och sin oundgängliga väderqvarn, och i dynerna

vid kusten, upplysta af en flämtande vårdkas, medan ett båtsegel synes i

fjerran, och hafsfåglar skynda öfver scenen. Framför allt förekomma

mycken renlighet och blommor. Man blir omsider öfvertygad om, att detta

pergamentsband utan årtal skall vara en elegant bok, en slags

fruntimmerskalender eller rådgifvare för hvad man kallar verlden. Att

hälften är latin och franska, betyder ingenting, ty sådant ingick ju i

det täcka könets uppfostran. Man blir naturligtvis nyfiken att få reda på

innehållet och se hvad en sextonhudratalets fashionable poet har att säga

till damerna samt huru han säger det.

Vi vända oss då från originalet till Lucidors öfversättning, endast

anmärkande att den senare, långt ifrån att vara en fri disposition af det

förra, mycket nära ansluter sig dertill, så att all sjelfständighet

saknas. Den är som originalet skrifven på 8-fotade jamber och på ett

ledigt och mera vårdadt språk än vanligt, hvilket troligtvis är Keders

förtjenst. Men man tröttnar dock snart på de evinnerliga maskulina

rimmen. Och hvad värre är, arbetet är genomtråkigt, man kan ej säga

annat. Hvilken förståndig prosa i innehållet! Skalden föreställes i

hemlighet lyssna till tvenne flickors samtal öfver en mös pligter och

giftermål. Den ena, Phillis, står midt i sin ungdoms vår, är giftassjuk

och af inbillning »från rätta vägen villad». Den andra åter, Anna, är

mognare till åren, mera sansad och betänksam. När flickorna komma

underfund med att man lyssnar på dem, göra de slut på debatten, hvarvid

skaldestycket äfven upphör, sedan i sjelfva verket sista ordet i ämnet

blifvit utsagdt. Det är till hela sin anläggning och i hvar enda detalj

en lärodikt och ej ens en sådan, hvilken eger det mindre mått af poesi,

som ligger i gnomerna eller i öfverraskande vändningar. Det är endast en

torr och skolmessig förmaning på vers, uttänjd i det oändliga. De båda

karaktererna beherrska ej framställningen, utan äro rent liflösa,

tillkomna för att bättre uttömma räsonnemanget från två synpunkter. De

höra till dessa stela dockor, i hvilkas mun man målat en papperslapp,

full af förståndigt tal. Följden är, att de komma att sakna all

individualitet och nyansering, och att hela dialogen står qvar på samma

punkt och af brist på utveckling och dramatiskt lif icke förmår att i

längden intressera. Liknelser användas ymnigt, men de äro ej framsprungna

ur fantasins eld utan att borttappa ämnet. De äro mödosamt hopletade från

hvarjehanda simpla saker, från köket och bakgården, från diverse yrken

och en trivial erfarenhet, någon gång från de yttre naturfenomenen. Till

på köpet hafva de blifvit matematiskt och omständligt utförda. Men ännu

besynnerligare måste det förefalla oss, att de ofta äro opassande, ja,

rent af oanständiga. Den populäre skalden begagnar dock den samtalston,

som då flickor emellan brukades. Ehuru Lucidors rykte är för hela stycket

indifferent, skola vi dock till försvar för det ofvan sagda lemna ett

kort sammandrag af innehållet och dervid anföra de uttryck, som synas oss

mest lyckade.

Redan i inledningen begår författaren ett poetiskt misstag, i det han ej

öfverlemnar poemets intryck åt framställningens egen konst eller läsarens

uppfattning, utan genast i början förklarar:

»Hvad Phillis säijer är full mäst

Gott, men, hvad Anna säijer, bäst.»

(»Al spreeckt oock Phyllis met bescheyt,

Het is u best dat Anna seyt.»)

Phillis uttalar helt naivt sin trosbekännelse:

»Hvem gifftes eij? Hvem blifver mö,

Som icki heller ville dö?

En mödom är een börda tung,

Odräglig för den, som är ung.»

Anna råder henne då att vända sig om saken till far och mor, men Phillis

anmärker alldeles riktigt, att det har sig svårt för en ung flicka att

yppa sitt första kärleksbehof och sin blyga låga till hvem det vara må,

ty

»när een modig piga får

Tri sex uti sin ålders åhr,

Föräldrar, märken då förvist,

At hon haer feel förutan brist

Och, fast hon tiger, någon bräck.

At hon är lustig, stålt och käck,

At hon är modig i sin gång

Och älskar en liuf älskogs-sång,

At hon upbeenar nett sit hår

Och lagar, at alt artigt står,

Band, kraga, knytning, ärmekrus,

Förn som hon går utur sit huus,

Är märken, märken, moer och faer,

At hon eld uti hiertat haer.

En mangill[40] piga tänker kring.

Fast om hon säijer ingenting.

Troo fritt, hon haer af sorg sin deel,

Fast hon haer alt, lell haer et feel.»

Anna svarar, att det aldrig skadar att vänta och se sig före. Man skall

låtsa hårdhet mot männen, men lagom, så att de ej gå sin väg i

förtviflan. Man skall gifva dem hopp emellanåt, ty derigenom blifva de så

mycket mer förälskade. Alldeles som vårdkasarna (»våhlböten») locka med

sin eld seglarna att ankra bredvid sig, men icke sjelfva gå ut från

hamnen. Mot detta beräknande tal invänder den lifliga Phillis, att hon

tror på friarens kärlek, äfven sedan han fått »ja», att en flicka ej

alltid är ung och eftersökt, att man kan börja underhandlingen genom

mellanhand. Och när Anna förmanar henne att noga lära känna och ransaka

sin friare, innan hon ger honom några rättigheter, utbrister hon i en

tanke, som hos oss skulle heta »hvad gör en kyss, när ingen den ser?»,

men här lyder:

»Och gier man kyssar utan breck,

Eij smeta de ell gie en fleck.

Et ermklä tårkar mången af,

Och man behåller hvad man gaf.» etc.,

der det långrandiga talet bjert afsticker mot det lifliga i tanken. Anna

visar nu arten af sin erfarenhet. En mös oskuld, säger hon, är mycket

skör och bör aktas väl. Med guld och skänker så får man ju allt. Och om

man springer och leker med männen, låt vara i fria naturen, på

Djurgården, Liljeholmen eller Bralund[41], inbjuder man frestelsen

eller skadar åtminstone sitt goda rykte. Phillis har svårt att

underkasta sig ett sådant tvång:--

»Man må full binda beest och träl,

Men kvinnans ädla mood eij väl.

Lääs femton låås om hennes krop,

Så blåser hennes vet dem op.»

Efter dessa vackra verser förkunnar hon till sist, att hon allra minst

vill gifta sig med en bokmal, som låter henne sofva i fred om nätterna.

Anna håller ett långt och förståndigt tal liksom en gammal tant, att man

bör äkta en medelålders man, som är lugn och trogen, och ej taga någon

svärmande kurtisör. Men han får ej vara för gammal heller, ty

»En purpur-mun och ijs-gråt skägg,

En fager målning, rutten vägg,

Flintskallot hufvud, gullgult hår,

Ijs-kaller snö och liuflig vår,

Een unger mö och gubbe-gloop,

De skicka sig eij väl i hoop.

Taen ingen gammal, ty han kan

Mehr synas faer eer än eer man,

Och fast han lefver, är han dö.

I blifven kiärng ock ären mö,

Een änkia och lell giffter fru.»

I synnerhet får en flicka ej taga en enkling, ty han har kanske förut

stora barn, som det blir svårt att reda sig med. Slutligen förmanas

systern, att, sedan hon väl är gift, aldrig tänka på någon annan än sin

äkta man, och som dervid de båda flickorna märkte den lyssnande skaldens

närvaro och sprungo sin väg, är utan tvifvel Annas sista förmaning äfven

dennes sluttanke.

Vi kunna dock ej lemna föregående korta redogörelse utan att påpeka en

betecknande omständighet. Det förekommer vid slutet en afdelning, den

fyrtiondetredje i ordningen, som ej är utförd i den svenska

öfversättningen. Phillis är villig att medgifva, att Anna har rätt. Men,

frågar hon omsider, hvad skall jag göra, om min far skickar mig en gubbe

på halsen, ty så mycket värde har dock ej hans förmögenhet för mig, att

jag skulle vilja tillhöra en åldring. Anna svarar härpå med en

omskrifning. Qvinnans vapen är ej kraften utan bönerna. Med lydnad vinner

hon hårda sinnen hellre än med motstånd.--Var Lucidor missnöjd härmed, så

att han lät det utfalla ur sin bearbetning? Och vågade Keder ej ändra

hans text eller kände han ej till originalet härutinnan? Men hvad Cats

sjelf tänkte vid ett slikt kinkigt fall, det se vi af öfverskriften: »Vis

omnis abesto». Guldet skulle segra, hjertat uppoffras.

Detta samtal pröfvar nu tålamodet alltigenom elfvahundra jamber. Nog

finner man der diverse tal om kärlek, men kärleken finner man

ingenstädes. Och författaren har ej heller den tillfredsställelsen, att

vid slutet lemna läsaren öfvertygad om den grundsanning, som han i

inledningen proklamerade. Ty åtminstone för oss framstår Anna trots

skaldens hela didaktik i en mycket sämre dager än Phillis, just derföre

att den senare tvärt emot hans medvetenhet råkat få en liten gnista af

poesi. Ett i sanning olyckligt resultat för en didaktisk poet! Men om

också »fader Cats' bok» på sin tid gällde som ett mönster i Holland, som

en versifierad långkatekes (hvilket ord verkligen är träffande), intager

den inom den europeiska litteraturen en mycket låg plats. Att Nils Keder

skulle kasta sig öfver hans »Weck-wyser ten Houwelick», som också är ett

namn på möns pligt, förundrar oss icke, ty han har efterlemnat två

oändligt prosaiska och förståndiga men långdragna bröllopspoem. Men att

en sådan natur som Lucidors skulle välja Cats till föredöme och

öfversätta honom, kastar ett egendomligt ljus öfver hela tidens

uppfattning af poesin, såsom varande till för allt annat än för sig

sjelf. Vi skynda oss att lemna denna qvafva poetiska atmosfär och låta

Lucidor föra oss öfver till en långt friskare i

=De verldsliga visorna.= Hvad vi förut genomgått, var skrifvet på

beställning eller till för skalden sjelf mer eller mindre likgiltiga

förhållanden. Han har också der låtit pennan skena i väg, och vi måste ur

massan af rimgods uppleta det poesins guld, som hörde till hans

begåfning. Hädanefter, låt vara någon gång manad af tillfälliga känslor,

är han fullt sin egen och antager en djupare och allmännare ton. Han

vårdar mera sin stil och stafning. Han, så att säga, slår sig ned inom

skaldernas gemensamma krets. Vi hafva först här hans poesi i ordets

egentliga betydelse. Antalet af hans kända visor är 31, hvaraf 8 på

tyska. Men olyckligtvis äro 9 svenska och 3 tyska förlorade och blott

till begynnelseorden bekanta. En, »Nys, när Frigga satt i bade», är

slipprig. Återstå således endast 5 tyska och 13 svenska, hvarom vi kunna

bilda oss ett omdöme. De äro med undantag af två dryckessånger och en

tröstevisa alla samtliga (såväl som de okända) kärleksvisor till

fingerade namn. Bellinde, Climene och Lisille hafva hvardera fått två

tyska. Castalinne, Belikinne, Margaris, Iris, Fillis och Lisette hvardera

en svensk. De öfriga styckena hafva ingen benämning. De tyska visorna,

såsom tillhörande en utländsk sångmö, gå vi förbi (huru skön är ej t. ex.

»Lass't uns die Blüht der Zeit»!). Vi anmärka blott, att de alla i

motsats till de svenska funnit nåd inför den stränge Sondéns ögon och af

honom anföras som bevis på, hvad skalden kunde hafva blifvit. Har ej

härutinnan granskaren mera låtit sig nöja med det främmande språkets

alster och deremot allt för mycket stött sig på det inhemskas

gammalmodighet? Sanningen är dock, att Lucidor liksom alla poeter på hans

tid till formen redde sig bättre med det uppodlade tyska tungomålet. Vi

hafva förut omnämnt, att han skref en och samma kärleksdikt på båda

språken och sid. 15 citerat en strof deraf på tyska. Vi skola nu till

läsarens pröfning anföra samma strof på svenska. Skilnaden är tydlig:--

»Om jag haer feelat med min mund,

Så skall han ock så af alt hiertans grund

Dit purpur-läppars paar

(Som jag mig har

Til mit sielfz-straff-altar

Utvalt med kiärleck stoor)

Bekyssa, min hiert-siähl- och ängla-moor.

Pfui! Sin koos alt förtreet.

En kyss, som ingen veet--

Förlijkning skedt.»

Af de andra sångerna känna vi redan tre: »Skulle iag sörja, då vore iag

tokot» och den vid utresan, som begynner »Så måste iagh digh, kiärste

vänn, förlåta». Den tredje står först i samlingen och är troligen äldst.

Den består af en samling stoiska sentenser på ett virtuosmessigt språk

och utgjorde väl någon poetisk öfning i Upsala. Början lyder: »Hvarföre

skal iag mig med sorger qvälia?» Columbus har skrifvit en liknande. »Hvad

är det åt, att jag mitt sinne qväljer» (se hans »Odæ Sueticæ», X., med

öfverskrift »Naturlig dödsbetraktelse» intagen hos Atterbom), i

skaldevärde Lucidors betydligt öfverlägsen. Sedan nu alla dessa sånger

blifvit afräknade, återstå för vår granskning endast två dryckesvisor och

sju kärleksvisor, dock dessförinnan måste vi göra en väsendtlig

anmärkning.

Man har visserligen medgifvit, att Lucidor begagnat en omvexlande och

liflig, ja, ibland konstmessig meter, men man har äfven påstått att han

går miste om denna formella förtjenst, just derföre att han öfverdrifvit

den och gjort den osmaklig. Det är ej nog med rimmen i slutet af hvarje

rad, utan de förekomma midt uti raderna och upplösa derigenom tankens

rytmiska behag till en, som Atterbom icke oäfvet kallar, på samma fläck

fortgående slängpolska. I bästa fall märker man dem ej, tills de här och

der störande uppfattas af örat. Vi bestrida ej det fullkomligt

berättigade i anmärkningen, men man borde å andra sidan besinna, att i

språkets då varande tillstånd en sådan virtuositet måste förefalla högst

beundransvärd. Den tröga svenskan behöfde framför allt upparbetas för

musernas fria lekar, och hvarje tungomål och litteratur har i sin början

egt sådana rena formvirtuoser, som gjort sin stora nytta, men äfven

lockat verkliga skalder till rimförkonstling. Dock drabbas icke Lucidor

så tungt af förebråelsen, ty man har ej uppmärksammat, att, hvad som i

hans poem tager sig illa ut för örat vid uppläsningen, kan taga sig helt

annorlunda ut vid musiken. Olyckligtvis känna vi ej nu till hans

melodier, men sjelf har han uppgifvit sig hafva komponerat visor, och för

öfrigt har väl han som så mången annan satt nya ord till redan brukliga

melodier. Det är en ny sida af hans begåfning. Hans sångers hela struktur

hänvisar tydligt på, att de äro ämnade att sjungas, ända derhän att på

vissa ställen (»Ich liebe dich» etc.) da capot finnes utsatt i texten.

Poemen skola således egentligen sjungas eller--om vi få begagna

uttrycket--halfsjungas. De nu för oss öfverflödiga rimmen kunna då

beteckna tonfallen eller ackompanjemanget. Öfver hufvud taget har poesi

och musik, innan de uppdrefvos till konster, räckt hvarandra handen till

menniskornas nöje. Men derigenom blir det också svårt för oss att rätt

uppfatta skaldestycken, som förlorat en del af sin naturliga luft. Till

och med Bellmans rykte har i någon mån lidit deraf, och det vore

orättvist att ej beakta saken hos Lucidor, som har äran likna honom

häruti som i åtskilligt annat.

Då vi jemfört honom med Bellman, har det icke skett helt godtyckligt för

att närma honom till en skald, hvars namn är så stort, att det är en

heder att stå till och med i dess skugga. Det är nemligen ett faktum i

den svenska litteraturen, att Lucidor är Bellmans föregångare.

Hammarsköld sjelf har medgifvit, att »man i alla hans bacchanaliska

qväden märker en aflägsen gryning till det egna genialiska skaplynne, som

sedermera med fulländningens glans framstrålade i de bellmanska

dryckesvisorna». I visan »Kom, kiäre bröder, kom» hafva vi ju--Lucidors

originalitet ostörd--en hel bacchiscen i deras anda framför oss. Skalden

uppmanar sina kära bröder till ett gladt lag och att slå bort alla

sorger. Han ropar åt drängen, att, om han vill undvika bas, skölja ett

glas åt honom i baljan. Men i sällskapet kontrasterar mot de öfriga en

»jungru gran» gosse, som ej är så van att dricka och sitter tyst. »Drick

hin lilla flikkans skåhl, som boor i nästan gåhl» tillropar honom poeten,

och sedan han enligt bruket i stående ställning druckit skålen och tryckt

en kyss på glaset, utbrister ett ursinnigt jubel. Värden framsätter två a

tre pipor tobak per man, och för att ölet bättre skall smaka lutar man

sig åt väggen och bolmar, så att röken står som ett töcken upp i taket

(de då varande källarrummen voro små). Sedan dobblas med tärning och kort

(»trij på ra»). Poeten vinner. »Rundadinellula!» Allt ölet är nu

utdrucket till sista droppan, men se, se, vinet spritter i stället upp

och ner i bägaren. Den stackars ynglingen, som tycker att det kunde vara

nog, får en ytterligare uppmaning att resa sig, säga »topp» och klinga

laget rundt med glasen och stopen. Men han tömmer ej i botten som en

ärlig svensk man. Skrif då upp din förtäring på räknebrädet och gå i

säng, min herre, ty vår sed är, att den, som ej kan dricka, får bjuda god

natt.--Vi se ju det glada kroglifvet på 1600-talet i hela sin

natursanning, med dess olika nöjen, öl och vin, tobaksrökning, kort och

tärning samt en flickas skål. Man spelade öfver allt den tiden, från

gallerierna i Versailles och Whitehall till den holländska bykrogen. En

fulländad dandy måste vara stark spelare. Dock äfven här hafva vi ännu

ingen Bellman. Den glada scenen är hvarken som hos honom satt i

förbindelse med den sköna naturen utanför, hvad som förlänar hans

baccanalier så mycket idylliskt behag. Ej heller har den genom sina

karakterer svällt ut till ett allmän-menskligt drama. Det är blott, så

att säga, ett stundens lif på krogen, men som sådant högst lefvande

skildradt. Det originellaste består i den häftiga patos, som strömmar

öfver det hela. Man hör ännu festens buller, kamraternas sorl och glasens

klang genom de två sekler, som skilja oss derifrån. Rytmen passar mera

för utrop än toner. Den skall sjungas af en hel kör af dryckesbröder, och

ingenstädes har Lucidor så konstfullt slösat med rimmen som här. Hur

leker han ej med svenskan t. ex. i följande:--

»Hvem gier en större kup?

Dreng, fort, fort skölj' et glaass!

Pojke, snart, ell' du får baass!

Bödlen må vara maass.

Kom nu, nu vill vij taas,

Intill alt är drukkit up.

Then, som för glaass, stoop, kannor, bolkar[42] skolkar,

Han må fritt gå, ok trå

Han som med then blijr vän.

Lät sij, at I som iagh i lagh är män!»

Den andra dryckesvisan är så bra skrifven, att den ganska väl låter läsa

sig utan melodi. Det är en hög centrallyrik, som också en dylik sång

måste vara för att ej den flygande poesin må råka i delo med moralen.

Att visan är högst genialisk lär ej kunna bestridas. Eget nog finnes af

honom ej mera än dessa två bacchisånger, ehuru han var så mycket ute med

kamrater och vänner. Men Lucidor tillhörde ej det glada Sverige i samma

mening som efteråt en Hallman och Kexél, och hvilket Bellmans öfver sorg

och fröjder upphöjda sångmö skulle evigt förherrliga. Dertill var han i

djupet af sitt sinne för patetisk och allvarsam, och häruti ligger ett

annat skäl, hvarföre han ej kunde hinna Bellman. Men för att fylla den

felande länken har man åtskilligt af Runii diktning att fästa sig vid. Vi

tro oss göra läsaren ett nöje med att citera Lucidors andra dryckessång:

--

»I männ af höga sinnen,

Som skämmes at drikka, minnen

At drikken gier största lust!

Förachten then hiernlösa hopen,

Som lefver i sårg och pust,

Ock sök som iagh frögd uti stopen!

Fast om I pengar gömmen,

Vij kasta them eij i strömmen,

Vij hålla them i vår krop.

Alt mynt giörs ju at förtära?

Dy hempten et fullt stoop op,

Så längi mig beenen kunn bära!

Lät then som siuk, sigh qvällia.

Vij vele then dricken vällia,

Som hafver then bästa smaak:

Iagh älskar mäst dubblade drickar,

Hvar glädie står op i taak,

Till thess iagh bå hickar ock nickar.

Tross them, som thet förtryta,

Fritt lät them migh thet förvijta,

At iagh är med dricken dull[43].

Iagh låter ju gilliare gillia.

När iagh hafver fylt mig full,

Kan iagh migh från sorgen bäst skillia.

Dy drick hvar stund ock timma!

Långt bättr' är i vijn att simma

Än lijda heet kärleeks brand.

Släck uth een slijk skärs-eld med kannan

Ock mäd ett glaass i hvar hand,

Till thess man blier heeter om pannan!

Blier iagh af dricka döder,

Så beer iagh alla drickz-bröder,

At the min afdödde krop

När under ett vijnfaat uthsträkka,

Om torsten migh väkker op,

At iagh strax thensamma må släkka.

Lucidors kärlekssånger skola nu andas emot oss, men de äro alldeles

stumma om de enskilda förhållanden, som bragt dem till lifvet. Af deras

ordning i upplagorna är det omöjligt att bestämma något derom, och

hälften af dem han skref äro ju förlorade. Vi hafva dock förr antydt, att

de ej äro några blotta fantasiskapelser, och dervid citerat ett och annat

drag. Ett tillfällighetspoem i ordets inskränktaste mening och tillkommet

för stunden är t. ex. sången

»Hvad begär du, hierta lilla?

Visor? Visor giör hvar man.» Etc.

Man har velat finna den opassande. Visserligen är den litet sjelfsvåldig,

men medgifvas måste, att den i all sin enkelhet är ett mönster i sitt

slag. En annan gång firar skalden på ett högst snillrikt sätt under

festens gamman en allmänt beundrad skönhet, i hvars beröm, utom andra

artigheter, antikens gudaverld ståtligt figurerar. Hon förliknas vid

Diana, när gudinnan hvilar sina af jagten trötta lemmar i skogen, och hon

fördunklar Frigga, så att man måste ropa: »Slekken _Paphos_' eldar uth,

ok du, _Cypern_, var bedröfvad!» Den visa, som börjar »Så är dit hierta

från mig vändt», är allt igenom sångbar och utmärker sig för sitt

musikaliska välljud. En helt annan ton anslås i den till Fillis, »Låt

hvem, som vill gå», der han öppet förklarar sig som nu mera endast könets

goda vän utan att besvära sig med frieri och äktenskap. Den är skrifven

på 5- och 6-fotade jamber med en den tiden ovanlig ledighet och dertill

märklig för sin konstfulla rytm. Men bäst äro de sånger från hans

ungdomsdagar, hvarest han lemnar mytologi och galanteri å sido och endast

sjunger om sin saknad. »Mit hierta vil uti mit bröst mig brista» heter

en, der han klagar:

»En hiort, som uti mörka skogar vistar,

Han löper oförhindrat med sin hind.

Så leeker fisk i siön, fogl upå qvistar;

Men iag kan see ock måste vara blind.» Etc.

Och samma känslostämning genomgår dem alla. Den besjungna kallas ofta

hans »andra iagh», hvars träl han är. Han vet att hennes skönhet förtär

honom så småningom till döds, men han skall vara evigt trogen intill

grafven. Nu äro de tvungna att lefva åtskills, men man måste dock till

slut finna sig i hvad som är himlens vilja. Poemet till Margaris är lika

framstående för sin passion som sin poesi. Dock har äfven här besannat

sig, att poeter känna djupt, men tyvärr ej alltid ihärdigt, och att man

tål mycket förrän man förgås. Lucidor är med alla sina ömma qväden ingen

Petrarca-natur. Huruvida nu dessa stycken under olika namn tillhöra en

och samma eller flera »gudinnor» är emellertid af ringa vigt. Hufvudsaken

är--och det betecknar just skalden--att det allmän-menskliga träffar oss

i de enskilda förhållandena och bibehåller sig friskt bortom seklerna.

Och dessa sånger, huru sköna äro de icke i all sin enkelhet! De äro inga

produkter af konstnärliga sträfvanden och studier, inga rosenhaneska

sonetter, ej heller så ädelt finpolerade som »Myrtillus af Bergen»

förstod att göra det. De äro bara visor till att sjungas, men Lucidor

intager dock genom dem en lika hög och säker plats inom vår första

litteratur som någonsin Columbus eller »Elisandras» skald. Med undantag

af en och annan ordlek och besynnerlighet, som tiden ej kunde undvara,

äro de författade på korrekt och flytande meter. Det karakteristiska hos

dem är ej innehållets omvexling, liknelsernas glans och fantasins

rikedom, utan endast språkets lena välljud, den melankoliskt veka

stämningen och känslans innerlighet. Våra damer skulle kanske finna dem

mycket enfaldiga, men säkerligen skulle de önska sina tillbedjare något

af deras känslighet. Här uppvaktas ej den käraste med någon grannt

utstyrd bukett från orangeriet af främmande rosor, utan med några blommor

från den svenska ängen, hvilken våra förfäder kände och älskade. Och man

kan ej undgå att tycka sig se den ännu ungdomlige Lucidor njuta någon af

dessa herdestunder, hvilkas saknad han efteråt begråter. Det är simpla

blomster han räckt sin älskade. Och flickan och hennes mor öppna sin

smårutiga och blyinfattade fönsterluft för att låta sin qvafva kammare

dricka aftonens vind, medan de öppna sitt hjerta för sångarens verser och

sakta melodi. Det är det enkla som utgör deras behag. Och det är en

betecknande omständighet, att just han, hvars lif var så stormigt,

hvilken »omkom, genomborrad af svärd», och som gifvit oss våra hemskaste

psalmer, i dessa poem äfven skänker oss, vi veta icke hvilken ålderdomlig

och ljuf flägt från den gamla goda tiden. »Så måste iagh digh, kiärste

vänn, förlåta», hvars slutverser vi förut citerat, är enligt vår mening

den innerligaste af dem alla. Men följande står ej långt efter:

»Iris, aldrabäste vänn,

Ach, när sijr iag dig igän

Ock fåhr mäd dig tala?

När uprinner dok then dagh,

At min siäl ok andra iagh,

Du, migh skalt hugsvala?

Aldrig gifver någon ting

Större qval och hierte sting

Än en vänn, som såther.

Dödligt är ju såre vist,

När man halfva hierta mist

Ock mäd vän'n förlåter.

Mins, när iag sidst från dig drog,

At iagh gråt-ögd afsked tog

Ock slijk sårg än lijder.

Sårgse ti min störste lust,

Lijkvähl glader i min pust,

At iagh för digh qvider.

När sigh solen till sit lopp

Reser utur hafvet op,

Reser och min iämmer,

Som mehr stadig än hon står,

Dy min sårg eij nedergår,

När sig solen gömer.

När seen natten öfverhölgt

Målne kappan, månen, fölgdt

Utaf stiernor, skijner,

Qvellier _Morpheus_' drömmar migh,

At iagh, fåfängh-glad, sijr digh,

Som mäd sorgen tijner[44].

I alt, hvad iag sijr och höör,

Uti alt, hvad som iag giör,

Är olust i löije,

At iag vämjes hvar iag är

Ok du intet mäd äst när

Som mit eenda nöije.

Mången skönheet finnes här,

Som mäd skiäl dyrckvärdig är,

Lell mig ingen kräncker[45],

Dy iag, lijk sool-bloman sigh

Effter soolen vänder, migh

Til digh, min sol, länker.

Segelsteen[46] och iernet haer

Vexel-kiärlek, som them draer.

At the samnas giärna.

Så draer du ock hierta mit,

At det rättas effter dit,

Min _magnet_ ok stierna.

Hvij fördenskuld klagar iag

Öfver himmelens behag,

Thet man billigst lijder?

Ty, hvad ingen ändra kan,

Måst een lijda, lijk een man,

Som, hvad värst, bäst tyder.

Trooheet, then iag en gång svor,

Skall, mä'n lijf i bröste boor,

Ey från mig försvinna.

Dy slut mig uti din siähl

Som mit hierta dig lijk trähl

Dyrckar, min Gudinna!

=Psalmerna.= Vi äro här som genom ett trollslag förflyttade till en helt

annan atmosfer. De ömma kärlekssångerna hafva tystnat för suckar och

ångest. De andliga styckena äro sju, hvaraf vi redan anfört en del af det

på tyska. Först i samlingen möter oss en versifierad nådelära, som

erinrar om moraliteterna. Menniskan föreställes redan hafva ätit af

kunskapens träd. Tvenne allegoriska figurer, Rättvisan och Sanningen,

framträda inför Gud och förorda evigt straff. Tvenne andra, Nåd och Frid,

tala för den fallna. Slutet blir att de senare vända sig till Guds

enfödde Son, som tar skulden på sig och frälsar menniskan. Sedan anmärka

vi ett stycke, »Ach, huru ligger staen så platt aldels öde», hvilket är

en grann parafras af det förhärjade Jerusalem, som, landsflyktigt och

bespottadt af hedningarna, vänder sina ögon tillbaka mot sin förgångna

storhet. Redan här råder den dystra färgton, som betecknar skaldens

andliga diktning. Vi mena de trenne poem, som äro upptagna i vår nu

varande psalmbok. Nr 463 är en fri, nästan sjelfständig parafras på

alexandriner i fyraradiga strofer af den tyska sången: »O Ewigkeit, Du

Donner Wohrt, O Schwerd, das durch die Seele bohrt, O Anfang sonder

Ende!» Denna, som innehåller 16 strofer i helt annat versslag, då vår är

en stark förkortning och har 12 strofer, är skrifven af Johann Rist eller

Risten och utkom 1658 i Lüneburg bland hans »Himlische Lieder». Sedan

blef den ånyo införd i en mängd tyska psalmböcker och öfversattes till

och med i Amerika, »Eternity, tremendous Word!», samt i Frankrike,

»Eternité, ta durée épouvante!» Högmarck uppgifver, att den är bearbetad

af Lucidor och efteråt något städad af Lagerlöf. Beckman lutar åt den

åsigten, att endast Lagerlöf är författare. Vi kunna ej finna de skäl

giltiga, som vilja beröfva Lucidor äran af denna sköna psalm. Det är

sant, att den hvarken är med bland de tre sångerna, som under namn af

»Lucida intervalla» utgåfvos 1685, eller förekommer i »Helicons

blomster». Men den har kunnat senare anträffas. Beckmans påstående, att

dess sansade stil är ett starkt bevis mot Lucidors författarskap, synes

oss gendrifvas just deraf, att Lagerlöf fått genomse den. För öfrigt är

den till hela sin anda fullt öfverensstämmande med den förres andliga

dikter. Den är slutligen skrifven på alexandriner liksom en af hans

öfriga psalmer. Dess melodi skall hafva varit nyttjad inom den reformerta

kyrkan till konung Davids åttonde psalm och år 1552 använd för Marots

bearbetning deraf. I Svedbergs psalmbok intager den nr 477, i den så

kallade gamla af år 1695 nr 407.--Den nästa i ordningen eller nr 465, som

likaledes är på alexandriner, utgör jemte den följande psalmen och »It

samtaal» det lilla häfte, som utkom 1685. Dess nummer i den svedbergska

psalmboken är 479 och i den gamla 409.--Den tredje eller nr 467 består i

originalet af 20 strofer, blef af Spegel sammandragen till 13 och intar

hos Svedberg numret 475 och i den gamla psalmboken 406. I vår har den

omsider blifvit hardt när oigenkänlig. Nio strofer äro någorlunda

bibehållna, men de öfriga 11 förkortade till eller--rättare

sagdt--ersatta med fyra nya. Wieselgren anmärker dock med skäl att flera

kraftfulla strofer fått bortfalla.

Det är bekant att från pietistiskt håll en skarp och oförsonlig kritik

angripit den wallinska psalmboken, i synnerhet beträffande de äldre

sångernas modernisering. Man har velat återföra dem jemte hela den

teologiska andan till det gamla. Visserligen hafva de ibland vunnit på

den senare granskningen, i det att flera onödiga omsägningar och

plattheter fått försvinna, men vi tro att klagomålen ej sakna all grund,

och att af hela den massa ändringar, den forna psalmdiktningen fått

undergå, långt ifrån alla voro behöfliga. Många konkreta uttryck, hvaruti

ett kraftigt lif uppenbarade sig, hafva blifvit ersatta af intetsägande

abstrakta begrepp. Man har för mycket aktat sig att stöta en ljum

rationalism för hufvudet, och ord sådana som Satan och helvetet äro

nästan bannlysta. Vi taga några exempel ur Lucidors dikter för att

åskådliggöra vår åsigt. Icke har framställningens styrka vunnit på en

sådan förändring som:

»För gudlöshet, med uppsåt här bedrifven,

I Herrans lag står själens dödsdom skrifven.»

Originalet har:

»För synden, the här en kort tid ha drifvit,

Ett ständigt ve och qvahl them blir thär gifvit.»

Eller:

»O syndaträl, som i din dvala dröjer,

Der syndens lust din säkra själ förnöjer».

Originalet har dock:

»O syndig man, som säker är och trygger,

I syndsens sömpn och dödsens dvala ligger».

På samma sätt är Lucidors väldiga patos, som verkar genom de hopade

frågorna med sin tvära motsättning, i vår psalmbok alldeles omgestaltadt

och olika. Man har fått en mera regelbunden och genomskinlig tankeföljd,

men det kan blifva fråga om, huruvida ej just det abrupta gör en långt

kraftigare verkan. Så här läser man hos Lucidor sedermera öfverarbetade

verser:

»Hvad är tit lijf? It damb, som snart försvinner.

Hvad är tin lust? En ström, som fast bortrinner.

Hvad däjligheet? En färgad maske-stek.

Hvad godz och guld? En glittrand mull och treck.

Hvad adlig ätt? It ord, som bara nämpnas.

Hvad styrkia? Svagheet, som i grafven lämnas.

Hvad högvis konst? It tacklöst hufvudbrot[47].

Hvad nijt och flijt? Besvär för spee och spott.

Hvad saligheet? En frögd förutan ända.

Hvad himmelen? En hambn, dijt oss böör lända.

Hvad Gud? Alt got, al glädie, tröst och nåd.

Hvad samvets-ro? It dagligt giästebod.

Hvad evighet? En tid förutan tider.

Hvad helvetet? En eld, hvar siälen lider.

Hvad verldens gunst? En byggning satt på sand.

Hvad Satan? Ach, vår grymme afvundzman.»

Pietisterna återfinna ej de varma trosuttrycken för 200 år sedan och

anklaga de nya förbättrarne. Och poesin skall gifva dem rätt, häruti men

af ett något olika skäl. Det kan ej förnekas, att äfven det religiösa

medvetandet som allt annat går framåt och att den gamla tidens

gudsuppfattning var sinlig och rå. Men sådan den nu var, hade den fått

sitt fullgiltiga uttryck i sina psalmer, och ingen som helst abstrakt

grannlåt kan ersätta deras egendomliga skaplynne. Det är endast genom att

bibehålla det konkreta och personliga i dem, som man lär känna tidens

karakter, och de erhålla ett sant poetiskt och allmän-menskligt intresse.

Vi nödsakas derföre påstå, att Lucidors andliga diktning ej kan studeras

i de sånger, som uti den svenska psalmboken bära hans namn. Men å andra

sidan fordrar rättvisan att erkänna, att Wallin och hans medhjelpare

hufvudsakligen måste låta sig bestämmas af, hvad den allmänna

församlingen begrep, och hvaraf den uppbyggdes, då vi åter uteslutande

afsett de gamla författarnes poetiska individualitet.

Wieselgren har räknat Lucidor till den svenska kyrkans största

psalmsångare. Det visar sig likväl af det jemförelsevis lilla, han i den

vägen skrifvit, och af en viss begränsning hos honom af det omätliga

ämnet, att han ej kan göra anspråk på en sådan plats. Om han ej bör

ställas i jemnbredd med våra största andliga diktare, Spegel och Wallin,

försvarar han dock väl sin ställning som en pater minorum gentium. Mot

Wieselgrens vitsord strider redan det, att det kan blifva fråga, om han

skrifvit psalmer af ett verkligt religiöst intresse, eller om det icke

snarare skett af ett blott poetiskt. Han var ingen andlig författare ex

professo som en Arrhenius eller Spegel. Men vi behöfva blott kasta en

blick på det då varande svenska samhället för att inse, huru lätt hans

skaldeskap kunnat slå in på en sådan väg. Kyrkan var i sjelfva verket den

tiden allrådande och uppslukade i sitt sköte hela det litterära lifvet.

Dogmerna funno då ännu fullt opartiska försvarare. Målsmännen för de

olika vetenskaperna hade ej ännu lösslitit sig från det ortodoxa

beroendet. Presterna voro lika mycket sökta af folket som hedrade vid

hofvet. Låt vara, att vi nu uppfatta religionen ur en vidsträcktare och

förnuftigare synpunkt, men bristerna i det då varande sinliga

gudsmedvetandet ersattes mer än tillräckligt af den religiösa kraft och

öfvertygelse, som genomgick kyrkan. Huru ifrigt skötte ej presterna sitt

kall och gingo förmanande eller bestraffande omkring i sin hjord! Huru

andäktigt och fulltonigt brusade ej psalmsången genom kyrkorna! Det

uppstod en stor andlig poesi, full af lif och tro, för oss numera omöjlig

att efterhärma, ty vi ega ej dess förutsättningar. Den räknade snart en

skara af ifriga, till en del utmärkta idkare. Dessutom införde man

andliga sånger ifrån Tyskland och öfversatte dem sjelfständigt, ty det

rådde naturligtvis då en mycket liflig såväl andlig som politisk

förbindelse med trosbröderna på andra sidan hafvet. Äfven andra än

prestmän lemnade sin tribut åt denna poesi. Lagerlöf öfvergaf sitt latin

för att rikta vår psalmbok med trenne sånger. Förnäma damer försökte sig

på gladeligt rimmande. Rikskansleren de la Gardie fann tröst för den

verldsliga storhetens vexlingar genom att författa psalmer. Kongl. rådet

Lindsköld roade sig pä lediga stunder ej blott med qvicka

divertissementer för hofvet utan äfven med att skrifva psalmer. Ej under

således, att Lucidor, en poet ex professo, skulle försöka sig i andlig

diktning, och han valde då den genre, som var egendomligast för hans

patos och kanske hans lif. Men ett dylikt patos var på samma gång i full

enlighet med tidsanden. Ty trolldomsväsendet stod då i högsta flor,

hexeribålen från Dalarna kastade sitt hemska återsken öfver landet, och

man trodde på fullt allvar, att Satan var lös och vandrade omkring i våra

svenska bygder. Den 20. februari 1670 låg hela riket försänkt i bön i

kyrkorna, då en särskild solemn bönedag på regeringens befallning hölls

för den förskräckliga och oerhörda trolldoms skull, som mest öfver hela

Sverige bland den gemena hopen gick i svang. Somliga trodde verldens

förstöring och domdagen vara när. Andra fördystrade sina dagar och nätter

med funderingar öfver hemligheten af Guds nådesanning, synden mot den

heliga ande och den eviga fördömelsen. »Biographiskt lexicon» lemnar oss

några bilder af dessa olyckliga prestmän, som, om de också aldrig egde

något af Bunyans snille, dock genomgått alla hans själsqval. Af sådana

färger blefvo nu Lucidors religiösa dikter sammansatta. Han har sålunda

alldeles icke behöft hemta anledning ur sitt eget lif. Han utgör helt

enkelt det poetiska uttrycket för en tidsstämning. Men det länder till

hans heder, att han aldrig sagt ett ord för någon vidskepelse, oaktadt

hans patos kunnat ypperligt begagna sig deraf. Det visar, att åtminstone

han ej trodde på trollen och skorstensfärderna. Men att öppet uttala sitt

tvifvel, skulle hafva varit farligt. Dock om vi efter bokstafven få

uttyda slutorden i hans dystraste sång:

»Merk tu thet, som thetta hörer,

För thet är mit Testament!

Och om thet tit hiertat rörer,

Hvad mig nu är skeet och hendt,

Så fly synden!»,

och ej blott anse det som en stämning under psalmens författande, har han

sjelf i sin innersta varelse erfarit sin tids anfäktelser. Möjligen har

han på denna mörka och jemmerfulla väg sökt försoningen. Ty vi sakna ej

alldeles exempel på, att män, hvilka eljest ej begagnat nådemedlen för

att besitta sin Gud, dock förmått nalkas hans tron vid handen af poesins

genius.

Arten af Lucidors religiösa diktning ligger innesluten i följande hans

verser:

»Ryys, hisna, skiälf, bäf, darra, krop och leder!

Rees up, mit håår! Min tankar, stigen neder

Til afgrundz diup och seen, hvad kval ther är,

Som fräter allt, men ingen ting förtär!»--

»Kroppen ryys, och hiertat skiälfver,

När iag tänker therupå,

Ropandes til bergen: Hvälfver

Öfver mig och lät mig få

Hastig enda, ty jag veet

Ingen nåd och säkerheet.

Ah, hvar skal iag, usle, blifva,

När Gud vil mig öfvergifva?»

Det är en centrallyrik inom det rysligt patetiska. Man ser att

författaren har djupt dykt ner i fördömelsens jemmer. Han är den svenska

kyrkans qval- och straffsångare par preference. Hvilken skilnad är det ej

mellan honom och en Svedbergs pligttrogna eller en Spegels andaktsfulla

eller en Arrhenii enfaldiga, barnaglada kristendom! Man ser att dessa

senare haft ständigt umgänge med Gud. Lucidors poesi har vändt honom

ryggen med förtviflan i hjertat. De andra hafva trots alla pröfningar

sina ögon stadigt riktade mot den milda, försonande aftonglansen kring

Golgatas kors. Han åter har stigit ned i ångstens och fördömelsens

mörkaste afgrunder. Försoningen förekommer här mindre, den är skjuten i

bakgrunden. Det ser ut som skalden i sin koncentrerade ungdoms- och

olyckas kraft rent af försmått att skildra och prisa den. Troligen hade

det skett annorlunda om han, en resignerad gubbe, stått vid lifvets

afton. Nu är det idel natt, och en tung natt öfver Lucidors andliga sång.

Om vi vandra der, känna vi att evighetens oändlighet omgifver oss, och

att helvetet ej är långt borta. Den onda menniskan ströfvar der omkring

med alla ångerns och förtviflans qval målade på sitt ansigte. Hon vill

undfly dem, men ondskan bor i hennes hjerta och följer henne, hvart hon

går. Samvetet gnager henne som en orm, sargar henne med pilstygn, och då

hon söker tröst genom att frammumla Skriftens språk och löften, klämtar

det högt till, så att hon återfaller i sin misströstan. Hon till och med

drömmer att hon är fördömd. Af förtviflan längtar hon till grafven, men

drifves åter derifrån, då hon känner lukten af svafvelströmmen. Hennes

lif är så eländigt, att hon anropar bergen att falla öfver och skyla

henne. Slutligen uppnår fasan sin högsta spets. Alla goda englar hafva

gått bort, och onda andar smyga sig, tassande, omkring hennes fjät. Vid

hvart fotsteg hon tar tycker hon att jorden, som ej vill bära henne,

öppnar sig. Satan »raskar» efter henne, och döden synes gräslig. Ett

svagt sken faller omsider in från nådens himmel, och den olyckliga kan

våga hoppas. Tron är dock ännu ringa och »som en förbråkad rö». Hennes

krafter äro utarbetade, och hon sjunker af den orsaken ned till ro. Nog

skall då Jesu hand lägga sig öfver hennes sömn! Sådan är denna Lucidors

poesi.

Här har han också, liksom jägtad af en feber, uppbjudit hela sin kraft

och patos. Ämnet är oföränderligen detsamma under föga omvexlande former.

Det är något af den hebreiska profeten i honom. Slutrefrängen är alltid

en uppmaning till att göra snar bättring och förlita sig på Guds nåd

genom hans enfödde son. Men hvarje sång stegrar oupphörligt det skakande

intrycket. Den måttfullaste af hans psalmer är den sjelfständiga

bearbetningen efter Rist. Den framhåller betydelsen af en tid, som har

ingen gräns, och en pina, som aldrig upphör. Läsarens tanke svindlar

liksom skaldens. Men intrycket--så väldigt det än är--uppväcker ingen

egentlig fasa. De mellersta stroferna äro allmänt erkända som några af de

herrligaste toner, den svenska kyrkan eger. Och den sköna stämningen

fulländas genom psalmens afslutning med samma vers hvarmed den begynt: »O

evighet, tin längd mig fast förskrecker». Sedan kommer psalmen »O syndig

man, som säker är och trygger», hvarest motsatserna mellan lifvets

intighet och dödens sanning, himlens salighet och helvetets pina starkt

skildras. Men psalmen »Herre Gud, för tig iag klagar» är en enda

syndajemmer alltigenom tjugu verser. Höjden af Lucidors religiösa

diktning intages dock af det poem som bär titeln »It samtaal emellan

döden och een säker menniskia». Det har ett sublimt innehåll, som

ovilkorligen kommit oss att tänka på Belsazars måltid eller de allmänna

dödsfantasier, som understundom liksom pesten smögo sig öfver

medeltidsfolken och äfven inspirerade Orcagnas och Holbeins målningar.

Det är ej otroligt, att Lucidor känt till dödsdansen och velat imitera

den. Men han har också kunnat få sitt ämne från svenska folkets egen

inbillningskraft. Ty på en tid, när läkekonsten ännu var maktlös mot en

mängd farsoter, gjorde döden förfärliga härjningar. Vi se af hans

begrafningsqväden, att helst om sommaren »liktågen» voro talrika. Och

hvilken andlig ångest låg ej öfver nationen! Men detta stycke är ingen

vanlig psalm, utan Lucidors snille springer här i framställningssättet

öfver den vanliga psalmformen och närmar sig dramats handling och lif. Vi

beklaga, att utrymmet skall förneka oss att fullständigt citera de femton

åtta-radiga stroferna, men vi skola ange hufvudinnehållet. Döden är ej

här en blek allegori, utan uppträder som en fullt lefvande person. Han

slår sig förtroligt ned midt emot en säker menniska, och de börja

samtala. Menniskan säger sig vilja lefva i glans och lycka. Döden varnar

för Guds misshag och sin egen allmakt.

»_M._ Jag är uti silke klädder,

Och min säng är kostelig.

_D._ Jag med ormar åt tig beddar

Och med matkar skylar tig.

_M._ Hvar man seer och hedrar mig.

_D._ Men si, Gud förachtar dig.

_M._ Alle gå mig nu til handa.

_D._ Til thes jag taer bort tin anda.

-- -- -- -- -- -- -- -- --

_M._ Iag är i got välstånd satt.

_D._ Tu skalt mistat thenna natt.

_M._ Nu vil iagh mig kräsligt göda.

_D._ Nu skal iagh tig plötsligt döda.»

Den öfvermodige fortsätter sitt gästabud och frosseri. Han bjuder Döden

skåla med honom, ja, spela tärning om hvad som helst: --

»_M._ Stora glaas är mit behag.

_D._ Tu äst sielf som glaset svag.

_M._ Lustigt speel och sköna krantzar.

_D._ Faalna, när tu med mig dantzar.

-- -- -- -- -- -- -- -- --

_M._ Drick en skåål! Hvem borier först?

_D._ Tu, som får en evig törst.

_M._ Spela vi, trotz hvad thet giäller?

_D._ Siälen, när tu tig så ställer.

_M._ Lefver så, att hvar man merker

Al vår glädies bång och liud!

_D._ Ah, det onda, som tu verkar,

Ropar nogsampt up til Gud.

_M._ När iag en gång varder grå

_D._ (Om tu kan thet drögzmål få)

_M._ Vil iag from och nychter blifva.

_D._ Viltu Gudi dräggen gifva?

-- -- -- -- -- -- -- -- --

_M._ Mine barn få nog äntå.

_D._ Tu i helvetet och så.

_M._ Iag skal dela med min nästa.

_D_, Satan får kanske thet bästa.»

Vi se att den säkre syndaren utlofvar bot och bättring på gamla dagar, ty

han tror fullt och fast på att nödig tid skall beviljas honom. Men nu

säger Döden till, att timglaset är utrunnet. Han söker beveka honom och

slutligen ber han blott om ett kort uppskof. Men förgäfves. Fasan får

makt med honom: --

»_M._ Iag kan ei för ångest tala,

Ia, at sukka är mig svårt.

_D._ Sukka och tig Gud befalla,

Gör thet snart! Tin tid är kort.

_M._ Ah, Gud som rätfärdig gör!

_D._ Hans budord man lyda bör.

_M._ Ah, låt mig tin nåde niuta!

_D._ Beed och dö! Tin tid är ute.»

Det är ett mästardrag af skalden, att han ej intränger i nådens

hemlighet, utan låter menniskans tillkommande öde efter skilsmässan af

kropp och själ liksom förlora sig i oändligheten. Ty Döden står härefter

ensam qvar och varnar:

»Then är fort. Men om han hade

Hiertans tro, så fann han nåd.»

Derföre sen er i tid före om ert eviga väl, ty ingen har upptecknat min

dag, så att han må minnas mig hvarje dag.

»Man kan sig väl seent omvända,

Men hoo veet, hvad tå kan hända?»

Vi känna intet enda skaldestycke inom hela den svenska litteraturen som i

det hemskt sublimas genre förmår mäta sig med detta Lucidors poem.

* * * * *

Vi hafva slutat vår granskning. Det är oss en glädje att erkänna, att de

farhågor, vi hyste vid början af vårt arbete, nu vid dess slut blifvit

bragta på skam. Visserligen kände vi på förhand att för oss personligen

denna granskning skulle medföra den nyttan, att vi kunde stärka vår

kärlek till den svenska litteraturen. Ty det är ej så mycket genom att

beundra densamma från den period, då den hunnit fullt utbilda sina

flygande vingar, som fastmera genom att uppsöka den från dess omogna

barndom och dess första bekymmersamma steg, som man erhåller en kanske

mindre lätt och intressant, men desto mera uppoffrande och derigenom

gedignare kärlek till denna litteratur. Men vi hafva också, hvad vårt

ämne beträffar, fått en ny bekräftelse på vår tro, att i de flesta fall

menniskan vinner på, att man närmar sig henne. Ty då vi företogo oss att

öfverskrida den dubbla gränslinie af andras ogynsamma omdömen och eget

vårdslösadt skaldeskap, som fördunklade Lucidors bild, skedde det ej utan

farhåga, att resultatet af vår granskning skulle blifva ledsamt, och att

hans gestalt genom att göras klarare skulle framstå i en ofördelaktig

dager. Vi hade nämligen framför allt beslutat att hälla oss strängt vid

sanningen, följden måtte blifva hvilken som helst. Men vi tro oss nu mera

kunna försäkra, att, om det första intresset som Lucidor hos oss

uppväckte berodde på hans isolerade ställning, han hädanefter har mer

grundade anspråk på att uppmärksammas och studeras. Vi ställde honom

blott under belysningen af hans egen tid, och han blef ej längre den

föraktlige vagabonden. Vi sågo ej ned på hans poesi från höjden af våra

tiders konst och poetiska resurser, och den upphörde att vara ett

handtverksmessigt och hoprafsadt rimsmideri. Man har någon gång anmärkt,

att hans inflytande på vår litteraturs utveckling varit ringa eller alls

intet, att ingen skola af honom bildats, och att ingen ens visat sig

hafva varit påverkad af honom. Man har sett honom som en fribytare utom

sina samtidas krets och som en varnande skalderuin för efterverlden.

Äfven om man hade rätt häruti, skulle vi säga, att den svenska

sånggudinnan måste tacksamt erkänna hvarje begåfning och försök inom sin

sfer. Ty det kan ej bestridas, att Lucidor har, äfven han, upptagit den

fosterländska lyran, då den ännu ej var så eftersökt och lätthandterad,

och derur förstått att framlocka toner, som skola höras till en sen

efterverld. Men man har ej haft rätt. Lucidor står lika väl som någon

annan inom den svenska kulturströmmen. Han har varit en länk deraf. Han

har egt och fyllt en bestämmelse deruti. Han hör till de byggmästare som

i tidernas längd upprest den svenska civilisation, i hvars solljus vi nu

förnöja oss och hvilken understundom kommer oss att glömma vår pligt att

vara tacksamma. Emellertid måste det dock tillika sägas, att hos honom

liksom hos så många andra skalder anlagen öfverflyglade karakteren. Men

man må besinna, hvilken grad af karakterens storhet det behöfves för att

riktigt handtera och utveckla alla resurserna hos det väldiga instrument,

som heter snille. Hos Lucidor förmådde ej viljans roder betvinga de

brusande anlagen, utan dessa drefvo honom ur den rätta kursen. Den lätta

förmågan att frambringa vers lånade sig allt för väl åt likgiltigheten

och vårdslösheten i hans lynne. Om derföre största delen af hans

skrifter kan utan afsaknad bortkastas, återstår dock tillräckligt mycket

för att utgöra ett betydande resultat af hans poetiska verksamhet. Detta

resultat låter i korthet så bestämma sig, att åtminstone ett bröllops-

och ett begrafningsqväde bland hela samlingen af dylika stycken eger ett

varaktigt poetiskt värde, att dryckessångerna erinra om Bellmans framtida

skaldestorhet och äkta nationalitet, att några visor finnas, som i sin

enkla sångbara genre ej kunna undvaras af den svenska litteraturen,

slutligen att i vissa psalmer utvecklas hela kraften af skaldens

egendomliga patos. Med allt detta skall Lucidor väl alltid synas som en

ofullgången natur, och man skall förgäfves vid den förtidiga graf,

hvaruti den trettioårige mannen nedstörtades, gissa, hvad som kunnat

blifva såväl af hans lefnad som poesi, om de fått fortfara. Men redan i

afseende på värdet af hvad han verkligen blifvit skall den menskliga

omdömeskraften få medgifva sin otillräcklighet. Huru mycket af hans skuld

afplanas genom de kalla och trängande omständigheterna omkring honom, och

huru mycket af hans talang sköt hastigare fart under något kärlekens och

lyckans solsken? Huru bör man uppdraga gränserna af hans anlag, och huru

många verksamhetsfält skulle hafva tillhört honom framdeles, om äfven vid

hans död obegagnade? Allt frågor, som åtminstone vi ej kunna besvara. Vi

vilja blott säga, att emellan de glada dryckessångerna och de ömma

kärleksvisorna samt de hemska psalmerna finnes ett stort mellanrum inom

hans förmåga, och att den man, hvars ofulländade poesi förmått uppresa så

vidt skilda gränsstenar, af naturen varit ämnad till långt mera än hvad

han blef. Men redan det bästa, han lemnat efter sig, bevisar en verklig

skald.

* * * * *

-----

[32] = upphöra med.

[33] = der.

[34] = sätter p. för min mun.

[35] = anständighet.

[36] = förmon.

[37] Likaså vid en ung gift qvinnas graf:

»Lijk som när rosen-bladh mäd ljufve nälker blandas,

Fast om the vissna bort ok torkas, lijkväl andas.

The mäd en liuf-sööt luft, som sprider sigh omkring:

Så är og hennes prijs -- -- -- -- -- -- --

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Vij vele mäd full hand fiol ok amaranth

Iempt andra blomster mehr uthströ kring hvarien kant

Ok rund kring grafvens bredd.»

[38] = ljuder.

[39] = skryta med

[40] = giftvuxen.

[41] Det förtjenar anmärkas, att intet ord förekommer i

dikten om dessa trakters sköna natur och lifliga

folknöjen. Men visst fanns der ett rikt ämne för

behandling. Medelklassens då varande förströelser i

Stockholm voro nemligen om sommartiden att ro ut och slå

sig ner i det gröna samt leka t. ex. »Tick-tack»,

»Blindbock», »Giöm grant», »Tag fatt på den», »Mig möter

monsieur. Hur heter han?», »Min vän, kom snart igen»

(hvem igenkänner ej flera af dessa namn ännu?). Deruti

deltogo då gamla och unga, gifta och ogifta. Om vintern

åter klingade bjellrorna öfver isen, och man gjorde en

utflykt till Drottningholm, Brahelund (i Haga-trakten)

och Fittja. Utom dessa enkla och landtliga nöjen var

lifvet monotont, så vida ej en mycket stor fest någon

gång måste firas.

[42] = bollar, träskålar.

[43] = det tyska toll. oredig, galen.

[44] = smälter bort.

[45] = gör intryck på mig.--Är visan skrifven i Stockholm

1669 och rör den någon flamma i Upsala?

[46] = magnet.

[47] = hufvudarbete.

De =källor=, som vi till vår afhandlings utarbetande hufvudsakligen

begagnat, äro följande:

Helicons blomster, plåckade ok wid åtskillige Tillfällen utdelte af

Lucidor den Olycklige. Det är alle de Poëtiske Skrifter, som författade

blefne af _Lasso Johansson_. Sthm 1688.

Samlade Vitterhets Arbeten af Svenska Författare från Stjernhjelm till

Dalin. Efter original-upplagor och handskrifter utgifna af _P. Hanselli_.

Upsala 1856-1875.

Lars Johansson Lucidor. En litterär studie af _Birger Schöldström_.

Utgifven i 25 exemplar. Sthm 1872.

Försök Till Et Biographiskt Lexicon öfver Namnkunnige och Lärde Svenske

Män, af _Georg Gezelius_. Sthm 1778-87.

Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige Svenske män. Upsala och Örebro

1835-57.--Ny följd Örebro 1857-68.

Svenska Adelns Ättartaflor, utgifna af _Gabriel Anrep_. Sthm 1858-64.

_Joannis Schefferi_ Svecia litterata sive de scriptis et scriptoribus

Gentis Sveciæ. Opus posthumum. Holmiæ 1680.

Historiola Litteraria Poëtarum Svecanorum, quam pro laurea exhibet _Joh.

Henr. Lidén_. Upsaliæ 1764-72.

_Isak Reinhold Bloms_ Samlade skrifter. Sthm 1827.

In Historiam Poëseos Suecanæ Hypomnemata, quæ--p. p. _P. Ad. Sondén_

Upsaliæ 1817.

Svenska Vitterheten, Historiskt-Kritiska Anteckningar af _L.

Hammarsköld_. Andra upplagan, utg. af _P. A. Sondén_. Sthm 1833.

Sveriges Sköna Litteratur, en öfverblick vid Akademiska föreläsningar af

_P. Wieselgren_. Lund och Upsala 1883-49.--Jemte Tredje upplagan. Del. I.

Lund 1866.

Svenska Siare och Skalder, eller Grunddragen af Svenska Vitterhetens

häfder. Intill och med Gustaf III:s tidehvarf tecknade af _P. D. A.

Atterbom_. Upsala 1844-52.

Grunddragen af Svenska Vitterhetens historia. Akademiska föreläsningar af

_Bernhard Elis Malmström_. Örebro 1866-89.

Psalmopoeographia. En utförlig Beskrifning öfver them, som hafva

sammansatt, öfversatt och förbettrat Psalmerna i Sv. Psalmboken af 1695.

Af _Lars Högmarck_. Sthm 1736.

Den nya Swenska Psalmboken, framställd uti Försök till Swensk

Psalmhistoria af _Johan Wilhelm Beckman_, Sthm 1845-72.