Fru Zimmermann halflåg i sin bekväma stol; hon hade en af sina mörka
stunder.
De kommo icke ofta på: men när de grepo henne var det alltid med en
naturmakts våldsamhet och då var allt i verlden svart.
Hela dagen hade hon kämpat emot sin förstämning; men den hade mer och
mer tagit öfverhand och striden hade mattat hennes krafter så att hon nu
helt och hållet dukat under.
Förskjutas, fösas undan, slängas bort som ett plagg man icke har bruk
för--detta skulle nu bli hennes lott. Och denna lilla, ytliga varelse, i
hvilken intet bodde, skulle tränga sig in på den plats hon sjelf så
länge sträfvat efter att vinna, sträfvat efter med hela sin mörka
energi, längtat efter med hvarje fiber i sin varelse. Allt hvad hon
drömt om att kunna få att gro och spira, allt hvad hon hoppats få se slå
ut i blom, allt skulle denna främmande kvinna komma och taga, kanske med
likgiltiga händer--kanske för att strax kasta det bort.
Ju mer hon tänkte deröfver, dess mer öfvergick detta sista till
visshet; och hon upprepade det krampaktigt för sig sjelf, med
sjelfplågarens rysande blandning af tillfredsställelse och smärta. Ja,
hon--den andra--skulle narra honom, förr eller senare. Det hon sjelf,
hans mor, skulle ha vårdat som en ömtålig planta i sin tillgifvenhets
varma atmosfer, skulle denna lilla, känslolösa varelse utan
barmhertighet låta vissna bort och dö ut.
Hon låg och hetsade upp sig i denna stämning och hennes fantasi målade
allt i de mörkaste färger. Hon vred sig under plågorna. Det bultade för
hennes tinningar och alltsomoftast flög en frossbrytning genom hennes
kropp så att hon kom att hacka tänder som i köld.--Hon visste mycket väl
hvad det var som låg bakom--en mors svartsjuka egoism--med detta
medvetande gjorde icke hennes lidande mindre.
Timme försvann efter timme. Molly kom och budade till middagen; hon gick
in i matrummet men kunde intet förtära. Ett par glas vin var det enda
hon lyckades pressa ner; så återtog hon sin förra plats i arbetsrummet.
Hon var trött som efter en genomvakad natt; nerverna, som förut varit
spända till det yttersta, hade slappats, men de skälfde ännu som
strängarne i ett piano efter ett lidelsefullt och besjäladt föredrag.
När William kom hade hon icke ens kraft att dölja sin förstämning. Han
märkte den strax.
»Hur är det med dig?» sade han muntert.
»Bra.»--Men det var henne omöjligt att få uttrycket gladt.
»Bra? Du säger det med en röst som icke är mycket öfvertygande.»
Det blef ett ögonblicks tystnad. Han gick omkring i rummet och funderade
på ett sätt att visa sin medkänsla; men han vågade icke anslå en
allvarligare ton af fruktan för att synas alltför sentimental och
möjligen göra ondt värre.
»Seså», sade han blott i det han gick bort och strök med sin hand öfver
hennes kind. Men denna enda lilla smekning verkade mer än tusentals ord.
»Sådana menniskor som jag borde slås ihjäl vid födseln»--hennes röst
darrade ännu men det låg ett drömmande, till hälften lyckligt till
hälften vemodigt leende kring hennes mun--»de passa icke in bland de
andre. De äro endast lösrifna menniskohalfvor; der andra ega hud och
ben, der ha de blott en tunn hinna och deras hjerta fäster sig vid
_ett_, vid ett enda förhållande; ryckas de lösa derur så blöda de till
döds.»
»Ah», sade han gladt, men med en underström af vekhet och godhet, »jag
tror att hud och ben förefinnas hos dig just i de riktiga
proportionerna. Du är visst i det hela taget en mycket välskapad
individ.»
Det var några fattiga ord som för en annan skulle varit utan betydelse;
men för henne blef det krisen, som kom hennes stämning att slå öfver.
Bitterhet, oro, missmod, allt var med ens struket bort. Hon såg på det
yttrandet, vände det och log mot det som om det varit en bukett rosor,
hon fått.
Arbeta samman med honom, höra hans stämma hvarenda dag, tänka blott för
honom och hoppas för honom! Nu var hon lycklig igen med samma
intensitet, under hvilken hon nyss vred sig i förtviflan--detta häftiga
och omedelbara uppgående i det närvarande, som var hennes djupa,
koleriska naturs egendomlighet.
Hon följde honom med ögonen der han gick af och an i rummet, smekte
honom med blicken och lyssnade efter hvarje hans ord som var det on
återgäldad smekning. Han talade med sin egen röst och den var dämpad och
vek, med mjuka öfvergångar--så olik den affekteradt tillspetsade, som
var inlärd, för att stämma med den blaserade masken och tolka hans
lifs-jargon.
Han talade om den unga flickan. Hon hade bestämt sig för att stanna i
Stockholm en tid och han bad modern taga sig af henne.
»Det skall jag gerna, om du vill det.»--De sista orden hade en
undermening, som han förstod.
»Ja, jag tycker mycket om henne», sade han.
»Tycker om? Icke mer?»
»Jag vet inte. Sådant vet man aldrig.»
Modern såg nedslagen ut; det var en missräkning. Om han gett henne en
del af sitt förtroende, hvarför kunde han då icke ge henne det helt.»
»Jag tror inte det fins någon erotik med i spelet, åtminstone inte
ännu. Ja, det fins kanske på bottnen ändå--en liten smula--men inte
mer.»
Det jublade till inom henne. Detta var mer än ett förtroende, det var en
sjelfpröfning; och den bar sanningens omisskänneliga pregel.--Alltså
ingenting allvarligt ännu, intet som skulle skjuta henne sjelf i
bakgrunden!
Hon reste sig upp och då han i detsamma kom emot henne tog hon hans
hufvud mellan sina händer.
Det var första gången hennes moders-ömhet vågat sig så långt fram som
till en sådan smekning. Och han blef icke ond, stötte henne icke bort.
Han tog henne kring midjan med båda sina händer och såg henne in i
ögonen med en underlig blandning af värme och skälmskhet. Detta som bröt
fram inom honom var ännu så nytt att skyggheten alltid måste hålla en
bakväg öppen. Ännu vågade han icke vara menniska fullt ut, utan att i
nödfall kunna reservera sig med ett smil.
Men hon förstod honom; hon visste att det andra en gång skulle komma och
detta, som _var_, var henne redan mer än nog. Hon lade sin ena arm kring
hans axel och drog honom, glädjestrålande, fram emot fönstret.
»Se», sade hon. »Jag har stått här så ofta, ensam, och blickat ned till
de der lyktraderna och undrat hur det skulle vara att gå bland de andra
menniskorna dernere, språkande med dig, bekymmerslöst och gladt. Vill du
gå med mig en stund? Åh, du! Och jag kan få hålla dig under armen? Det
gör ju ingenting om du möter någon bekant; när du säger: det är min mor,
behöfver det icke vara någon skam att jag icke är ung och vacker.»
Han smålog ovilkorligt åt hennes ifver. Så böjde han sig fram och
tryckte en kyss på hennes panna, lätt som ett fjun.--
När William Zimmermann berättade för sin mor att det ingen erotik fans i
förhållandet mellan honom och den unga flickan trodde han det halfvägs
sjelf. Han stod ännu alltjemt på samma ståndpunkt, som förut, han
inbillade sig att det hela var ingenting. Han visste att han trifdes i
hennes sällskap, han visste också att han ibland hade anfall af något,
som han kallade sentimentalitet, men han inbillade sig att detta
uteslutande berodde på en flyktig känslostämning, som skulle draga förbi
och försvinna; något att minnas som en gullglans i luften, en reflex af
något ljust, men intet mer. Han hade sjelf ingen aning om den
genomgripande förändring hans inre undergick, han var som ett stycke
medvetslös natur, der allt spirar och gror af en inre nödvändighet,
derför att det är vår och solen skiner.
Ännu långt senare, när knopparne slagit ut, visste han icke hvad det var
som skett.
Det kom sig en dag då han var hos henne på förmiddagen, utan föregående
reflexion och utan viljesyttring att han lade sin arm kring hennes lif
och såg henne in i ögonen. Men dessa ögon svarade ingenting; och hon
ryckte till och reste sig. Då reste han sig också upp, började gå af
och an på golfvet och återtog samtalets afbrutna tråd.
De träffades om aftonen och drefvo rundt på gatorna i folkvimlet; och
som det nästan alltid hade plägat ske på den sista tiden, det slutade
med att de trötta och belåtna sökte hvila för en stund uppe i Williams
dublett. Han riglade dörren och tände den stora kinesiska lyktan i
taket; ur kaminen lyste glöderna efter en brasa och derframför slog hon
sig ner i hans bekvämaste stol. Och innan hon visste ordet af låg åter
hans arm kring hennes lif; den gången reste hon sig icke upp.
»Vill du inte vara min vän», sade han sakta. Han ville icke säga »jag
håller af dig», ty han trodde icke att han älskade henne.
»Vill du inte vara min vän??
»Jo.»
Så kysste han henne lidelsefullt.
»Då skall du säga William och du? Och jag får kyssa dig ibland?»
Hon teg. Det var något i hans sätt som hade gjort ett frånstötande
intryck på henne; och det enda hon kände vid hans kyss var förvåning.
Han begagnade sig ofta af sina förmenta rättigheter som förment vän, men
ständigt hade hon samma förnimmelse af något som var hennes natur emot,
något brutalt och ofint--det var kyssen från de köpta famntagen. Han
förundrade sig öfver hennes känslolöshet och han trodde, den var spelad.
Han kunde taga hennes hand och stryka med den öfver sitt hår och sitt
ansigte; men när han släppte den föll den tillbaka som ett liflöst
stycke trä. En gång ryckte hon till ofrivilligt:
»Du får inte kyssa mig så», sade hon.
»Hvarför inte?»
»Jag tycker inte om det.»
Bäst belåten var hon då hon fick luta sitt hufvud in i hans axelveck,
innanför rockslaget, med kinden mot hans mjuka sammetsväst, medan han
sakta smekte henne med sin hand. »Det käns så lugnt och tryggt», sade
hon.
Lugn och trygghet, det var hennes lifsideal. Starka känslor och
våldsamma själsrörelser fruktade hon. Denna lilla bräckliga jolle var
icke bygd till att trotsa stormar och hög sjö, utan till att ligga
kedjad vid en hvitmålad liten båtbrygga i en solbelyst vik.
Hon var aldrig varm, endast ljum. Hon gaf honom aldrig sjelfmant en
smekning men öfverlemnade sig viljelöst åt det lilla behag hon kände då
han tog dem. Han skämtade ofta öfver hennes kyla, kallade henne för sitt
lilla isblock, sin snömamsell m.m. Hon skrattade och upprepade hvad hon
sagt så ofta förr: »Jag håller inte af dig».
Men det var just detta som drog honom. Han drömde om att smälta detta
isblock, att värma hennes ljumhet, att få henne att älska fullt och
helt.
»Det kommer jag aldrig att göra», sade hon. »Inte dig.»
Han talade med henne om allt, öppet och fritt som en intelligent man
kan tala till en intelligent kvinna utan att det blir stötande eller
ofint. Han ville göra henne till en fullt medveten varelse--»till
själsaristokrat», sade han. »Se klart och tänka nobelt det är
hufvudsaken. Du skall inte vandra i blinde genom verlden, du skall stå
så högt att utsigten är fri och att det smutsiga och låga inte kan nå
dig.»
Hon tycktes vara med på det programmet; hon var i det hela taget med på
allt. Hon öfverlemnade sig viljelöst åt hans andliga öfverlägsenhet
liksom hon fysiskt öfverlemnade sig åt hans smekningar. Det var för
öfrigt något som tilltalade hennes lilla jakobin-natur i det, att spela
själsaristokrat tillsammans med en så pass modernt anlagd ung man som
William och ibland, när han sagt något, som ute i verlden skulle ansetts
mycket opassande, skrattade de med ett uttryck af ömsesidigt förstående
när William plötsligt böjde sig fram emot henne och frågade:
»Hvad tror du moster Beate skulle ha sagt om det?»
»Moster Beate» var för dem båda personifikationen af all
kälkborgerlighet.
Men William grundade ständigt på hvad orsaken kunde vara till hennes
kyla.
»Har du aldrig känt något begär efter mig--som man?» frågade han en
gång.
»Nej.»
Han var öfvertygad om att hon ljög.
Allteftersom de blefvo mer och mer bekanta och deras samlif intimare
och intimare kunde han ibland få se ett uttryck i hennes ögon, som dref
honom framåt, en och annan liten glimt, icke af lidelse men af en
stilla, innerlig värme och denna lilla glimt var nog att fylla honom med
glädje och segerjubel. Då hoppades han alltid, att han skulle vinna
henne en gång, smida henne fast vid sig med styrkan af sin kärlek och
sin intelligens. »Min lilla nors», sade han smeksamt, när det var något
han måste förklara för henne, »min lilla nors, som är så dum--så dum--så
dum.»