Under tunga, stönande suckar förrättar maskinen sitt hårda arbete.
Än låter det som ett öfver förmågan lastadt djurs pustande, trött och
ansträngdt; än förtvifladt och dock imponerande i sin kraft, som om ett
jättelikt vidunder kämpat sin smärtsamma dödskamp dernere.
Genom maskinrummets öppna fönster ser man den blankpolerade stålaxeln
svinga upp och ner i taktfasta slag. Under hjulhusen skymtas dunkelt de
röda skoflarne--stora, blodade tänder i ett rofdjurs gap. Vattnet
skummar hvitt der de sänkas; och långt sedan ångbåten gått förbi, kokar
det och sjuder i en lång, strimma, hvit som mjölk, lik vintergatan en
frostklar natt, men med en drömfin nyans i grönt.
Himlen är grå i färgen och hänger lågt. Mörka skyar jaga hvarandra i
feberaktig strid för tillvaron: lefvande väsen, vexlande former. De
slitas i sär och byltas ihop och stormen piskar dem fram; de svepa kring
masttopparne, trasas sönder i flakor och svinna hän i luften.
Österut höjer sig Hallands kust terrassformigt i böljande linier; de
närmaste klipporna röda och grå, med alla granitens schatteringar af
mossor, lavar, remnor och springor, sedan dimmigare och dimmigare ända
till de högstaj afsatserna, som lysa himmelsblå mot den gråa himlen.
Vesterut ligger hafvet öppet. Derborta har ovädret koncentrerat sig i en
tjock, grumligt violett molnvägg, som kantar horisonten. Bakom dess
tunga draperi står solen och glöder. Man skönjer den som en svag
skiftning i ljust, en rundel utan konturer, speglad i den mörka
vattenytan som ett nästan omärkligt skimmer.
Höga, raka och stela teckna sig Nidingarnes fyrtorn mot luften; två
träsoldater med runda, svarfvade kroppar och små hufvud, i hvilka ögonen
lysa röda om nätterna.
Fyra måsar följa ångbåten. Upp och ner höja och sänka de sig. Än i
vattenytan, än ett stycke till väders speja de med skarpa ögon ner i
det skummande kölvattnet. Och så ofta de skymta något ätbart dernere,
kasta de sig hastigt nedåt i zigzag, skärande luften med sina
lieformiga vingar. Ett ögonblick flaxa de i vågytan; så svinga de åter
upp och fortsätta sin flygt, lugnt och makligt, med jemna klumpiga
vingslag.
Passagerarne röra sig om hvarandra på akterdäck, alla väl ombonade, ty
blåsten är skarp och rå. Endast en sextonårig gentleman bär sin rock på
axeln. Skakande af köld, exponerar han sin outvecklade figur och sin
splitter nya vinterkostym för en ung fröken, som sitter på soffan,
blåfrusen och intressant.
Jag betraktar den unge mannen närmare. Hyn bör vara vacker, när
kroppsvärmen är normal. Dragen äro fina och han ser frisk ut.
Ända sedan klockan åtta, då han steg ombord, har han varit ifrigt
upptagen af att röka stora cigarrer. När det budades till middag, såg
han förlägen ut, i matsalen fans han icke, men när jag kom på däck igen,
stod han der lutad mot relingen, med en nytänd cigarr i munnen och
blickade drömmande ut i regndiset.
Ett romantiskt temperament synbarligen.
Han står och njuter af att vara fattig och nödgas försaka. Hade han haft
pengar till mat, skulle han haft denna njutning mindre. Nu känner han
sig stolt och ädel vid sin tvungna försakelse. Han är den misskände
hjelten i en vacker berättelse.
Hjeltinnan kommer just uppför trapporna. Hon är rik och har råd att äta.
Det är det, som gör _henne_ intressant.
Och så är hon mörk och minner om södern, fantasiens och drömmarnes
soliga söder. Och hon ser utländsk ut i sin resmössa af siden. Hon
minner om den vida verlden, den sköna, härliga verlden med dess vinkande
äfventyr och dess lockande möjligheter--den okända verlden, dit barnets
och ynglingens hela längtan står.
Han kan icke dölja sin beundran. Hans blickar hänga fast vid hennes
ansigte och det är för hennes skull, han går så illa åt cigarrerna.
Jag vänder mig om och ler--ett öfverlägset, blaseradt löje. Hur han
drömmer nu, fint och skärt. Han är just i de åren.
Man har lärt honom tro på »kärleken»--ett mystiskt ord, som genom sin
blotta klang sätter hans nerver i dallring. Han går i ständig feber. Han
kan icke se en kvinna som är ung, utan att fråga sig sjelf: är det
henne, jag skall komma att älska? Hvarje minut känner han sig andligen
på pulsen, och minsta förlupna känslostämning fyller hans hjerta med
underliga aningar och kommer det att slå med fördubblade slag.
Kärleken är stor och imponerande; den höjer, den förädlar. Den gör
uslingen ädel, stackaren modig och den svage stark.
Kärleken är en mäktig lidelse. Den varar öfver lifvets gräns, den är
starkare än döden. Den kan flamma upp i lågande passion och är då
sublim. Men dess högsta form är dock den, som »kan allt försaka».
Den höga kärleken är själens prerogativ.
Den höga kärleken är osinlig och fin. Den har intet gemensamt med de råa
drifterna. Yttrar den sig i längtan att ega--o, då är den icke ren!--
Dumma, dumma pojke--visste du hur enkelt lifvet vore, om du kunde, om du
tordes lefva det på egen risk!--
Vädret blir allt värre och värre. Vinden sveper kring masterna, böljorna
växa derute. Här och livar skymtas skumhöljda toppar, som glänsa fram i
de dunkla vattenmassorna likt spridda flockar af hvita gäss, lefvande,
snabbt simmande, oroligt dykande.
Molnen på himlen sänka sig alltmer; form och konturer försvinna, allt
flyter samman till en tjock, fuktdrypande, mörkgrå filt, som spänner sig
lågt öfver hafvet. Nidingarnes tvillingbåk svinner akteröfver i diset.
Kustens vågiga klipplinje grånar mer och mer, suddas ut och förtonar.
Fördäckspassagerarne sitta på balar och lårar, krypande tätt tillsammans
som en skock får i oväder.
På akterdäck promenera två herrar af och an, balanserande sina kroppar
efter båtens slingringar. De öfrige ha svept sig i tjocka ytterplagg och
tyckas möta ovädret med hopplös undergifvenhet.
Den unge gentlemannen har dragit sin öfverrock på. Den är gammal och
omodern; han lider deraf. Cigarren är släckt. Han ser melankolisk ut.
Med stora troskyldiga ögon betraktar han sin romanhjeltinna, Det är som
om hvarje drag i hans barnsliga ansigte ville förkunna hans ungdomliga
förtjusning, hans naiva beundran.
Återigen måste jag vända mig bort för att dölja ett litet smil, som
ovilkorligen kommer mig på läpparne.
Jag betraktar den unga flickan. Hon är icke vacker, men så behaglig att
se på.
En späd, outvecklad figur, en smula lång i lifvet och ingalunda
harmonisk. Ett smalt ansigte; ögon glänsande mörkbruna som polerad
valnöt.--Näsan är för stor, absolut för stor enligt stränga
skönhetsmått, munnen kanske också för liten. Men det passar godt i
stycke och man skulle icke ha hjerta att önska det annorlunda.
Hennes resmössa af mörkt siden ligger slät utmed håret, som är
uppkammadt i nacken och tydligen icke rikt, ty man skönjer genom tyget
de fina konturerna af hennes bakhufvud. Men under skärmen böljar det
fram i lätta hvirflar, glänsande svart.
Kring halsen har hon virat en spetsschal af samma färg som håret.
Luftigt och mjukt ligger den öfver skuldrorna. Och som hon sitter der
hopkrupen i kylan, är det som såg man ett blekt förfruset ansigte titta
fram ur ett moln af rök.
Hon är icke vacker. Men det fins i dessa barnsliga drag något
obeskrifligt tjusande, något hjelplöst lockande, som gör hjertat vekt.
Och denna outvecklade figur--den är som knoppen af en obekant blomma,
den eger det okändas sällsamma, spännande retelse. Man vet icke hvad den
bär inom sig; man vill så gerna drömma sig möjligheterna rika och
fulla.
Jag känner hennes namn. Det står graveradt i plåten på kappsäcken; och
jag såg det dessutom i morgse på hotellets tafla: miss Bowen från
Irland.
Hon reser i sällskap med en äldre dam. Hon reser synbarligen för sitt
nöjes skull.--Hon är således rik. Måhända dotter till en af vampyrerna,
som suga hennes hemlands must, medan folket förtvinar i hjelpnös nöd.
Jag sluter ögonen. Jag vill icke se henne.--Regnet smattrar i droppar
öfver segeldukstaket. Vinden sjunger sin melankoliska höstsång i
tacklet, skutan kränger för sjöarne, än åt ena sidan, än åt den
andra--vaggar makligt sin tunga kropp af och an på böljorna.
Min reskappa är tjock och mjuk. Jag tycker mig sitta i ett varmt rum,
mekaniskt gungande stolen fram och åter.
Der ligger hennes land framför mig: en härlig natur.
Saftigt glänsande gröna ängar.
Skogar, skiftande i tusen fina nyanser, från mörkaste barrgrönt som går
öfver i svart, ända till det nyutsprungna björklöfvets lätta, luftiga
ton, deri klorofyllet mera anas än skönjes.
Fälten stå gula och skina i solljuset. En svag fläkt stryker fram öfver
de mognande axens toppar, som en lätt skugga öfver en himmel af idel
klarhet.
Blanka sjöar. Öfver dem ligger luften och skälfver i sommarhettan. I
dem speglar sig rymden blå och djup som ett oändligt öga med smärta i
blicken, stirrande ut i verldsalltet.
En härlig natur. En vacker ram till en tafla af gränslöst elände.
I de låga smutsiga jordhålorna, der luften är osund och frän, der den
maktlösa fattigdomen förgäfves kämpar mot sjukdomar och elände--der
lefva landets innebyggare sitt lif, medan främmande menniskor på
utländsk botten förslösa de rikedomar, som hopa sig allt större hos dem,
ju mera irländarnes nöd växer.
Men länge har det hörts ett doft knot. Och det skall komma en tid, då
hatet bryter fördämningarne och våldet tager det man nyss bad om i
rättvisans namn. Och kanske skall mordengeln--
Ett lätt skri! Det högg till i bröstet.
Jag ser upp. Ah--det var ju blott en inbillning.
Båten hade gjort en svår öfverhalning och den lilla missen hade blifvit
skrämd. Nu kryper hon åter samman med ett litet småleende öfver sig
sjelf.
Hvad är det hos denna flicka som gör, att jag icke kan låta bli att
betrakta henne. Hon _är_ icke vacker; jag upprepar det nästan
krampaktigt för mig sjelf. Och ändå kan jag icke slita min blick från
detta bleka, smala, förfrusna ansigte, som tittar fram som ur en sky af
rök.
En bild af hösten, synes hon mig. Jag älskar hösten.
Är det vädret, är det naturens melankoli, som återverkar inom mig, som
kommer mig att bli vek som ett barn?
Jag vill icke ryckas med af denna vekhet, jag vill icke ge mig hän i
stämningen, som kväller fram i mitt inre. Jag är den nyktra
uppfattningens man. Jag kan dissekera upp känslorna, jag är van att söka
de fysiska lagarne, som tvinga dem fram.
Och ändå känner jag något ljumt och mjukt födas inom mig. Det är som
stege det allt högre i bröstet en vårflod af varma böljor, som slå
tillsammans öfver mitt hjerta, långsamt stigande och sjunkande, i långa,
smekande dyningar. Det är som kände jag makten af en underlig magnetisk
ström, som droge mig till henne; och jag sitter försjunken i vällusten
af denna förnimmelse och njuter den med slutna ögon, med en sextonårig
ungmös nyvaknade åtrå--omedveten och bäfvande. Den är som en doft i
vinden, man vet icke hvad den är; den är som en melodi i luften, man
vet icke hvarifrån den kommer. Man frågar icke derefter; man sluter
ögonen och njuter.
Det är all barnsagornas romantik, som lefvor upp. Det är allt
känslopjunk, jag hånat och grinat till döds, som nu reser sig. Och jag
kan icke håna; jag ger mig hän. Jag sitter med slutna ögon och drömmer.
Vackra drömmar--sväfvande öfver en botten af tillbakaträngdt tvifvel,
fylla de ett par sekunder med en stämning af lycka.
Lilla bleka, förfrusna, barn, jag älskar dig. Älskar dig några korta
minuter, så länge stämningen varar, fint och vackert som ett barn, utan
tanke på att ega dig, utan att känna dig.
Jag vill icke ega dig, vill icke lära dig att känna. Ty i samma
ögonblick skulle allt det lockande hos dig försvinna. Du skulle vara, du
som de andre, hvardaglig och fadd. Jag vet det. Jag gör mig inga
illusioner.
Det är också icke dig, jag älskar; det är min egen fantasis skapelse,
som antagit din gestalt och dina drag. Det är barnets naiva tro på
sagans förtrollade prinsessa, det är all min ungdoms längtan, som
koncentrerat sig i din bild. Du är diktens overkliga kvinnoideal; jag
vill icke röra dig med mina händer, att du icke må försvinna i luften.
Jag vill blott sitta stilla och betrakta, medan fantasien spinner sina
spelande dagrar omkring dig: diktar om outvecklade möjligheter, som bara
vänta på sol för att slå ut i blom; om gryende skönhet, om mod och
lefnadslust, om tankar som blinka och känslor som flämta på
djupet--varma känslor, friska, spänstiga, blodfulla--
Jag lägger handen på ditt bröst och känner hur hjertat slår, jag
stryker min kind mot den svarta, krusiga rökhvirfveln på din panna, jag
lutar mig ner och möter den förskrämda blicken under dina högt bågade
bryn--
Jag vaknade upp och märkte, att man betraktade mig.
Min uppsyn måtte ha varit mer än lofligt naiv, ty gentlemannen med
cigarrerna såg ut som anade han en medtäflare; och midt emot mig stod en
gammal skeptisk herre och log.
Mitt eget ironiska smil!
* * * * *
Länge efter det hon slutat skrifva satt hon kvar vid bordet och stirrade
ut genom fönstren med pennan i hand. Det låg ett uttryck af stilla
glädje öfver hennes drag.
För henne var det icke som för andra: endast en ungdomlig stämning
kastad ner på papperet, fixerad med stilens konst. För henne var det så
oändligt mycket mer. Det betydde ett genombrott af menskliga känslor i
ett förfruset sinne; det betydde våren som ändtligen kom med spirande
skott och sjudande saf och gaf löfte om en sommar med växtlighet och
gröda. Det betydde för henne sjelf frigörelsen från en ständigt
tryckande ånget--det betydde räddningen för hennes barn!
Hon doppade åter pennan och tillade:
»Vänta, hvad är den lik? Rosor som icke slagit ut, men som öppnat
knoppen, så att man kan fånga en skymt af deras svala, rödare blad
dernere. Eller doften af smultron uppe i en ensam, solbelyst backe, när
man ännu icke fått ögonen på dem.--Eller hvad man erfar, när man efter
en lång instängning ser skogen grön.»