»Det kan den bli.»
»Jag har inte råd att köpa möbler och jag vill inte att du gör något för
min skull.»
Tonen lät afgjord och tvär och modern anade icke, att der just i denna
forcerade tvärhet dolde sig en inre obeslutsamhet.
»Nå som du vill då.»--Och de talade icke vidare derom.
Med afseende på hur de skulle tillbringa julaftonen hade de haft ett par
öfverläggningar. Hon hade frågat honom om han ville fira den hos henne;
men han hade betänkt sig. Det hade en elak bismak af familjelif, tyckte
han. Men för en gångs skull kunde det väl gå.
Han närde en inrotad fördom mot allt som kunde rubriceras under titeln
familjelif. Han hade varit i familj jemt så pass mycket, att han med sin
yrvakna kritik kunnat haka sig fast vid institutionens brister; att der
i den vid sidan om allt det konventionella och tryckande också kunde
rymmas något annat--det fina och varma och trygga, som är hemmets quinta
essentia--hade han aldrig förstått.--
Mor och son voro numera mycket tillsammans. Hon renskref hans utkast,
hvilka han sedan öfverarbetade och utfyllde. Romanen skred framåt,
långsamt men säkert och der rådde det allra bästa förhållande dem
emellan.
Han var som oftast vid godt humör och den enda liktornen på hans
tillvaro var för närvarande tanken på att nödgas lemna sin bostad. Han
hade bott der i två år och den förestående förändringen pinade honom.
Från sitt fönster han hade en vacker utsigt öfver Humlegården.
Ovissheten om hvar han nu skulle komma att hamna lemnade honom ingen ro,
den förestående förändringen verkade på hans alltför sensibla
temperament som ett aflägset, formlöst hot och födde en känsla af
beklämning.
Under sådana omständigheter blef den från början oklara förnimmelsen af
att behöfva vara på sin vakt emot den frestelse, som låg i moderns
tillbud, allt starkare och starkare. Hvad grundorsaken var till denna
förnimmelse, gjorde han aldrig riktigt klart för sig sjelf. Först och
främst var det nog fruktan att friheten i deras förhållande på detta
sätt skulle gå förlorad. Hon skulle få anspråk på honom och dessa
anspråk skulle han icke kunna tillfredsställa. Men der låg också något
annat under: en slags alltför ömtålig hederlighetskänsla. Han visste att
moderns tysta beräkning var den att hon på så sätt slutligen skulle
vinna honom; och när han icke kunde betala hennes godhet med det pris
hon--icke fordrade, men dock hoppades få i utbyte, ansåg han sig icke
kunna mottaga hvad hon bjöd.
Slutligen hade han också i alltför godt minne sin egen stämning vid
hennes ankomst till staden, särskildt det obehag han erfarit vid tanken
på att hon möjligen skulle komma att ligga honom till last ekonomiskt,
för att icke detta hennes tillbud skulle skorra honom i öronen som en
samvetsförebråelse.
Då han vid åttatiden på julaftonen kom in i sin mors salong tycktes han
vara vid ännu sämre lynne än vanligt. Det på en gång vresiga och
sarkastiska uttrycket, som en tid varit så märkbart mildradt, låg nu
åter öfver hans drag.
Hon såg det genast. Hon hade vid hans inträde kastat en forskande blick
på hans ansigte och sökte nu med lugn och undfallenhet bringa honom i
jemnvigt igen.
Det var en öfverenskommelse dem emellan att de icke skulle ge hvarandra
julklappar. Det var hans vilkor. Han visste med sig, att han aldrig
skulle kunna ge igen tiondedelen af allt hvad det kunde falla hennes
moderskärlek in att skänka honom derför ville han heller ingenting
mottaga och ingenting ge. Också i detta fall var det hans ensidiga
lifserfarenhet, som förvillade hans naturliga känsla. Han hade sett så
mycket af den snikna, egoistiska gifmildheten, som girigt skelar efter
hvad den får igen. Att det också fans en annan gifmildhet, som har sin
rot i glädjen öfver att få ge visste han, som sagdt, icke. Han anade
icke att han med sitt vilkor på ett brutalt sätt ryckt det bästa i
moderns julglädje ifrån henne; han anade icke att hon kände det som en
smärta, som när en erbjuden smekning afvisas.--
Hans ansigte mulnade allt mer och mer under måltiden, men hon hade
föresatt sig att vara lugn och låtsade icke ge akt på hans retlighet.
»Ditt knep var fint anlagdt», sade han slutligen då de hunnit till
desserten.--»Ja d.v.s. _du_ ansåg det förmodligen fint men på mig gjorde
det alldeles motsatta intrycket.--»
Hon spratt till och skiftade färg.
»Hvilket knep?» sade hon.
»Hvilket? Tror du inte jag förstår hur väl allt var uträknadt! När jag
kom uppför trappan stod dörren till dubletten halföppen--bara lite grand
på glänt så att det skulle se ut som en vårdslöshet.»
Han såg på henne med en bakslug och elak glädje öfver att kunna följa
hvarje tråd i hennes tankegång.
»Jag gick naturligtvis in--det kunde du nog förstå att jag skulle
göra... Jo, det _är_ ett vackert litet ungkarlsbo, vackert nog att fånga
den som inte är på sin vakt.»
»Fånga? Hvad talar du om?»
»_Mycket_ vackert», fortfor han liksom för att förlänga njutningen af
sina elakheter genom att minutera ut dem i så små portioner som
möjligt--»det innersta i synnerhet är ett mästerstycke. Utsigten först
och främst--öfver den glittrande strömmen, öfver staden som ligger der
nere lik en stor terrass med ljus och lyktor--alldeles samma utsigt som
häruppe-ifrån--den jag från början afundats dig. Och der i det innersta
rummet behöfver man bara lyfta ögonen från sitt stora vackra
skrifbord--och den ligger framför en. Och så rummet med hvilstolar och
draperier, chäslong och bokskåp... Ingenting fattas... Mer än fågeln i
buren, förstås!»
»Hyresgästen, menar du»--det sades i en iskall ton--»åh han kommer nog.
Jag skall annonsera mellan jul och nyår.»
Hon var en smula blekare än vanligt, men fullkomligt lugn. Sonens
sarkasmer tycktes hvarken framkalla vrede eller ledsnad. Hon kastade dem
blott ifrån sig med en främmande afvisande stolthet.
Men just detta retade. Det var liksom en förödmjukelse för honom i det.
»Kan det aldrig bli nog med hyckleri!» utropade han. »Vill du neka till
att det var för mig du inredde rummen?»
»Nej, jag nekar icke till förbrytelsen», sade hon med en ansats till
humor, som dock strax försvann. »Men du vill icke ha dem. Ja--så hyr jag
ut dem till någon annan. Voilà tout. Det är ingenting att tala om.»
»Och du tror att ett sådant intryck strykes bort lika lätt som det
kommer? Om du visste hur vidrigt det är mig--detta att du jemt skall
söka draga mig till dig och hålla mig fast! Hvilken motvilja, hvilken
leda jag får för dig!»
»Ar det så? Låt oss då gå hvar åt sitt håll. Den saken är enkel», sade
modern i det hon reste sig från bordet med ett lugn som stack alltför
bjert af mot sonens bitande bitterhet för att kunna vara naturligt.
»Så säger du med munnen», fortfor han i det han förgäfves sökte anslå
sin kallt sarkastiska ton. Men rösten darrade. Hennes synbara lugn
verkade på honom som en förolämpning--som när man håller en spegel för
ansigtet på en menniska när vreden förvridit hennes drag. Han blef
besinningslös som en sårad tjur. Han rusade blindt framåt--framåt. Han
kände ingenting, tänkte ingenting, hade blott en enda förnimmelse: att
han måste rifva henne ut ur detta lugn, som tryckte honom likt en skam.
»Men i ditt sinne vet du, att om du inte förifrar dig, om du bara
behåller kallblodigheten, så har du ett öfvertag, så har du i sjelfva
vårt rent animala förhållande af mor och son ett hemlighetsfullt band
öfver mig, som jag inte skall kunna vrida mig ifrån. I ditt sinne ler
du öfverlägset åt mina försök att stryka dessa band af mig. Du vet att
om du bara inte förgår dig, om du bara är den oåtkomliga, lugna som
aldrig tycks begära någonting, som endast är likgiltig, då skall jag
inte kunna frigöra mig. Ah, du känner mig! Men du känner mig inte nog.»
Modern var blek ända ut på läpparne, ögonen hade svartnat som kol och
hon grep hårdt om en stolrygg, men rösten var så djup och tydlig och
lidelsefri som om hon talat till en flock besökande i sitt museum.
»Säg icke mer just nu»--och hon fäste de kyligt svarta ögonen på hans
nervösa, rörliga ansigte--»låt mig behålla min sjelfbeherskning; det är
bäst för oss båda.--Du kan få gå. Jag håller dig icke kvar»--hon slog ut
med båda händerna, som för att visa att der icke fans några band--»och
du kan komma igen, om du får lust. Vi äro då fria båda. Men säg icke
mera nu!»
»Skall det betyda, att din vrede är så förskräcklig?» sade han hånfullt.
»Det skall betyda att jag är mycket häftig och att mitt tålamod har en
gräns.»
»Du vill göra i den högre tragedien med ett ord sagdt», skrattade han
försmädligt. Hennes kalla ton hade drifvit upp hans ursinne till
kokpunkten. Till hvad pris som helst måste hon känna att han hade makt
att såra denna osårbarhet, som förödmjukade honom mer än de bittraste
ord.--»Men de stora passionerna ligga nu en gång inte för dig. Din
jemna, borgerliga natur skall alltid skina igenom. Låt oss inte göra oss
löjliga.»
»Skulle du icke vilja gå nu», kom det om möjligt ännu lugnare än förr
och hon sänkte sin blick liksom ville hon icke att sonen skulle se in
deri.
»Hvad behöfs det? Du blygs en smula öfver att jag genomskådat dig.
Ingenting smärtar en kvinna--och en mor--så mycket som det. Men du får
ändå vänja dig vid det. Jag är inte så naiv att jag går på första bästa
limstång; den ska' vara betydligt finare arrangerad än din. Inbilla mig
att man gör rum i ordning på _det_ viset för att hyra ut dem åt
främmande--nej, det går inte.»
»Jag har aldrig sökt inbilla dig det. Det _var_ för dig. Det var min
glädje att tänka på hvar småsak derför att det var för dig. Det gjorde
att allt blef fint och vackert; det _måste_ bli så, utan beräkning.»
Hon höll blicken fäst på golfvet med det slags lugna värdighet, hvarmed
en god menniska kan afge bekännelsen om sitt enda brott. Der fans inga
tårar i hennes ögon och ingen skälfning i hennes röst; men han visste
att detta värdiga lugn var tillkämpadt. Han kände på sig att det icke
skulle behöfvas mer än ett ord från honom--_ett_ ord som icke var en
sarkasm--för att smälta denna onaturliga stelhet i naturlig gråt. Han
kände ett häftigt begär efter att kunna säga detta ord; men i samma
ögonblick var osäkerheten öfver honom, och han grep till sin vanliga
utväg för att dölja den. Lifvet hade aldrig _tvingat_ honom att bli
vek; och af fruktan för att synas naiv spände han alltid taggarne ut som
en igelkott så snart han inom sig hade minsta förnimmelse af hvad han i
enlighet med sin lifsjargon benämde svaghet.--»Nitton mödrar af tjugo
äro lika sentimentala söm du», sade han. »Men mängden kan alldeles inte
göra att sentimentaliteten blir mindre löjlig. Tror du inte jag vet, att
du står och väntar på det ögonblick då jag som den snälle lille gossen
skall falla dig om halsen och lofva att alltid bli beskedlig.»
»Jag är icke sentimental. Gå! Det är nog nu!»
»Hvilket är nog?»
»Din oförskämdhet.»
»Aha. Du ger den förnärmade. Märker du inte att det är komiskt.»
»_Vill_ du gå?»
»Ja. Men jag skulle så gerna först vilja ha dig att stiga ner från
kothurnen och låta bli all tragik.»
Hon klämde händerna hårdt samman liksom för att med våld hindra dem från
att göra någon rörelse.
»Gå», sade hon blott med en röst som var så oartikulerad som om den icke
kunde böjas annat än kring denna enda stafvelse.
Han såg på henne med ett uttryck af förvåning och en skymt af ängslan.
Det gråbleka ansigtet, de hopdragna ögonbrynen, de sammanpressade
läpparne som mist sin färg, hela denna muskelstarka gestalt hvars alla
fibrer tycktes krympa sig under en våldsamt återhållen vrede verkade så
egendomligt skrämmande på honom. Det var som om han denna gången ställts
ansigte mot ansigte med något inför hvilket till och med hans vanliga
hänsynslöshet förstummats, och der blef ett ögonblicks tystnad. Men så
reste han sig med en rörelse som om han ville skaka intrycket af sig.
»Teatervrede», sade han, men ordet kom tveksamt och lågt, som ett sista
uttryck för hans inneboende protestlusta.
Då reste hon sig blixtsnabbt och lyfte stolen, som hon hållit i, liksom
för att i nästa sekund slunga den emot hans hufvud.
Han hade gripit tag i dörren och stirrade mållös på denna företeelse;
men han gjorde icke det minsta för att afvärja det hotande slaget.
»Det var otäckt», mumlade han blott, liksom för sig sjelf medan han stod
kvar och stirrade på henne.
Med ett ryck hade hon blifvit herre öfver sig sjelf. Hon satte stolen på
golfvet undvikande hvarje buller som om det funnits en död i rummet. Så
sjönk hon långsamt ner på sin plats och i det hon tryckte händerna
samman i sitt knä för att icke göra någon åtbörd, sade hon:
»Vill ni gå eller vill ni icke?»
Det var en klanglös, sammanpressad röst, som han aldrig hört förr, och
det måste ha svartnat för hennes ögon, ty de sågo förbi honom, som om
han försvunnit för hennes blick.
Han tvekade. Han visste icke hvad han skulle göra; han var alldeles
villrådig. Han kände på sig, att här var den vanliga ironien icke på sin
plats; och när han icke kunde förskansa sig bakom den, var han hjelplös
som ett barn.
»Detta är mitt hem och jag vill icke se er mer.»
Hon reste sig; nu var hon åter fullkomligt lugn. Ögonen hade åter fått
lif, men på sned öfver ena kinden drog sig två långa, mörkröda strimmor,
likt två blodiga märken efter ett yttre våld i det för öfrigt vaxgula
ansigtet.
Han stod ännu qvar derborta vid dörren, med handen på låset. Han visste
ingenting att göra och ingenting att säga.
»Det var otäckt», upprepade han blott ännu en gång, tomt och själlöst.
Så gled han ut om dörren.
Hon hörde hans steg i tamburen, aflägsnande sig nedför trappan--utanför
på gatan... tills de dogo bort och tystnaden slöt sig som hafvet öfver
en varelse, som går till botten. Det låg ett hårdt uttryck öfver hennes
drag och den starka figuren såg segare ut i sin hållning än vanligt. De
röda strimmorna hade så småningom spridt sig till en stark rodnad. Hon
kände ett behof af mekanisk sysselsättning och började samla ihop
knifvar, gafflar och tallrikar på bordet. Så slog hon på gongongen för
att säga åt Molly att hon kunde duka af.--
Fru Zimmermann stod vid fönstret och såg ned på staden med de många
upplysta fönstren, der man firade julafton innanför. I hennes sinne
bredde sig en död, blytung smärta. Nu var det alltså slut; nu först hade
hon blifvit helt och hållet ensam. Det fans ingen i verlden mer än han,
som hon brydde sig om att vinna. Och honom hade hon drifvit bort. Hon
såg honom i tankarne gå omkring på gatorna, ensam och hemlös; och det
skar henne som en förebråelse genom själen: han hade ju aldrig vetat
hvad ett hem var.
Men i nästa ögonblick hade harmen brutit fram igen: han hade sårat henne
så djupt. Det var icke blott sarkasmerna från det uppträde, som nyss egt
rum; det var också något annat som kom till. Hon tänkte på, hur han från
början genom sin ovänlighet och sin kyla tvingat henne in i en falsk
ställning, påtrugat henne en roll, som var hennes natur främmande. Hon
hade af fruktan för att framkalla hans misshag tvungit all värme
tillbaka, bemödat sig om att lägga band på hvarje yttring af sitt
lifliga temperament; hon hade gjort det med ett våld på sin egen natur
och nu hade naturen hämnats med att bryta alla dammar och rifva med sig
i ett enda ögonblick den konstlade byggnad hon fört upp. Der stod hon
ensam på stranden och såg på förödelsen; såg alla drömmar, som slingrat
sig kring denne son, hvirflas rundt och försvinna--såg honom sjelf
försvinna, glida bort så långt, att hon aldrig kunde nå honom mer. Och
tomheten slog emot henne från alla sidor--han var ju den ende i verlden,
hon hade velat vinna.
Vinna? Ja, men han hade tvungit henne att förskapa sig till en
automat--till samma automat som brukade förevisa de anatomiska
märkvärdigheterna för främmande, ofta rått nyfikna kvinnor.
Nu var det slut. Naturen hade sprängt sjelfbeherskningen; han hade sett
hennes lidelsefulla häftighet och för hans kalla, skeptiska uppfattning
måste ju detta vara det vidrigaste af allt.--
Dagar kommo och dagar gingo utan att någon af dem gjorde ett steg till
närmande. Hon hade visat honom på dörren och han blef borta. Dammet låg
på kuddar och möbler--Molly tänkte aldrig sjelfmant på att taga det
bort. Matmoderns klädsel blef vårdslösare än förut och hon kastade sig
öfver sina ryska öfversättningar med den ängsliga fliten hos en
menniska, som i arbetsbedöfningen ser enda möjligheten att framsläpa
sitt lif.
Strax på nyåret kommo herr och fru Hedström på besök. Fru Zimermann blef
glad öfver att få någon att tala med och de stannade kvar hela kvällen.
Talet föll naturligtvis också på William under aftonens lopp och modern
nämde att hon icke sett honom sedan julaftonen. Herr Hedström uttryckte
sin förvåning.
»Vet ni ingenting?» sade fru Zimmermann öfverraskad.
»Hvad då?»
»Vet ni icke att det kommit till en brytning mellan honom och mig?»
»Nej. Det har han inte nämt ett ord om. Hur kom det sig?»
»Det var en bagatell. Men jag kan icke uthärda hans hånfulla ton.»
»Det är tråkigt», sade herr Hedström. »Han stöter alla menniskor bort
med det der.--Men det här ska' väl kunna redas upp. Jag vill tala med
honom.»
»Nej, gör icke det.--Har ni någonsin varit ovän med honom?»
»Ja, i början. Men aldrig på sista tiden. Nu känner jag honom för godt
och hans tjurskallighet generar mig inte. Der är ingenting ondt i den.
Men på främmande menniskor...»
Det högg till inom henne. Främmande menniskor--hon, hans mor? Ja, det
var det som var felet.
»Är han mycket långsint», frågade hon.
»Nej, inte alls. Han tar allting en bagatelle. Ingenting gör intryck på
honom.--Vill ni inte att jag talar med honom?»
Var det möjligt, att han kunde taga det som bagatell, detta som vållat
henne sjelf en så gränslös smärta. Hennes stolthet reste sig.
»Nej tack», sade hon afvisande. Han hade förstått henne så dåligt och
kränkt henne så djupt att hon tvingats att visa bort honom. För henne
var _det_ icke någon bagatell; och hennes natur uppreste sig emot att
företaga något som kunde se ut som ett närmande.
»Är det er afgjordt emot att jag talar med honom?»
»Ja.»
»Min man kunde annars så gerna», sade den lilla bleka frun som under
samtalet suttit tyst och följt de andre med sina blå dufvoögon. »Min man
och herr Zimmermann äro så goda vänner.»
Fru Zimmermann började tala om sina resor och herr Hedström spetsade
öron som en gammal trumpetarhäst när han hör en hornsignal.--
När herrskapet sade farväl måste fru Zimmermann lofva att tillbringa en
afton hos dem. Hon framställde dock som vilkor att de icke skulle
föranstalta något sammanträffande mellan henne och sonen. I tysthet
hoppades hon dock att de skulle bryta öfverenskommelsen. Men den alltför
hederlige herr Hedström höll sitt ord.
En dag i midten af Januari mötte hon sonen helt oförmodadt på Norrbro.
»God dag», sade han tvärt och räckte henne sin hand. »Skall du gå hem
till dig?»
»Ja. Vill du gå med?»
Frågan kom lika oöfverlagd, som mötet var oväntadt.
»Ja. Jag går med.»
Båda togo det som om de träffats föregående dag och som om ingenting
ovanligt förefallit.