William hade fått ett ryck af arbetsifver och modern blåste under på
alla upptänkliga sätt. Hon skydde hvarken möda eller besvär för att göra
honom allt så bekvämt som möjligt och det gick godt någon tid. Han satt
i hennes mjuka länstol och diktade; orden kommo fram formlöst och utan
stil, men hon fångade dem i flykten och skref dem ned. Hon fick hans
utkast och hon ställde allt samman så godt hon kunde på rent hvitt
papper med breda marginaler. Och när han såg det stå der så fint och
prydligt med hennes fasta säkra piktur, greps han af nyfikenhet och
intresse. Han satte sig att läsa, han ändrade och strök, flickade in och
omarbetade, han kunde bli sittande der till långt ut på nätterna utan
att märka hur tiden gick. Då höll hon sig alltid i bakgrunden, tyst som
en råtta att han icke skulle störas af ett ljud. Hon hörde pennan raspa
fram öfver bladen och hon kunde följa minspelet i hans ansigte. Ibland
framställde han också högt en anmärkning, men hon svarade aldrig och han
väntade icke heller på svar.
När han då var färdig och reste sig upp röd i ansigtet men med en min
full af belåtenhet, då kunde der ibland komma fram något ungt och
lefnadsdugtigt i hans grå ögon. Och sedan hon en gång sett det, spanade
hon ständigt efter det der uttrycket; det kunde hon sitta hela kvällen
och glädja sig till.
Hon kom så småningom in i hans tankegång; hon började bli bekant med
hans personer och hon begagnade sig deraf för att locka honom till att
tala. Hvad han såder samtalsvis berättade, skref hon ned sedan han gått.
Ibland var resultatet magert men ibland när han var i stämning kommo
orden af sig sjelf. Efter en sådan afton kostade det henne icke så litet
arbete och hjernansträngning att följa med, minnas allt och få det
antecknadt allt. Hon kunde sitta vid sitt skrifbord till långt ut på
natten, men hennes sega ihärdighet gaf aldrig tappt. Och dagen derpå,
när han kom, lade hon det fram med en min af undfallenhet. Han tog det,
läste det och stoppade det i fickan; eller han satte sig ner, ändrade
och strök. Tackade gjorde han aldrig; det stred emot hans principer. Det
behöfdes ju icke heller; hon såg ändå på honom när han blef glad.
Som sagdt, det gick godt en tid; men så började han tröttna. Hon sökte
förgäfves att locka fram några ytterligare smådrag om de handlande
personerna. Han blef nervös och orolig så snart hon slog på den
strängen. Hon märkte det och derför höll hon upp. Hon vågade icke fråga
mer; hon visste att han skulle taga det som ett slags försök till
andligt förmynderskap och då skulle han helt och hållet krypa in i sitt
skal igen. Der var ingenting annat för henne att göra än att vänta och
se tiden an.
Hon var för öfrigt nästan säker på att han icke arbetade. Det hade
kommit något mera slappt och apatiskt i hans ansigtsuttryck och i allt
hvad han sade låg der nu åter den ursprungliga tonen af likgiltighet och
skepsis.
En dag kom han tidigare än vanligt och tycktes vara i ännu sämre humör
än vanligt. Modern hade nyss slutat sin middag och Molly höll på att
duka af. Det började skymma och mulattskan gjorde min af att tända
taklampan fast klockan icke var mer än half fem.
»Åhnej--låt bli att tända» sade han. Matmodern gaf henne en vink och hon
fick brådt att pressa lampglaset ner igen, hvarefter hon, stum som
alltid, tumlade utom dörren.
William drog en af stolarne fram till kaminen, der det ännu fans några
glöder kvar, och slog sig ner. Modern satt vid ena fönstret och såg ner
öfver staden der de första gaslyktorna började glittra fram. Så
förblefvo de tysta en stund, hvar och en försjunken i sina egna
betraktelser.
Till sist kom det borta från stolen, framsagdt i nervös och förplågad
ton:
»Det är ett otäckt väder, dethär. Hvarken kallt eller varmt--bara
ruskigt och grått. Det stämmer alltid lynnet så trist.»
»Åh», sade modern, »man får strama upp sig. Icke är det lönt att gå och
låta vädret taga kommando öfver sitt lynne.--När man sitter inne och
arbetar märker man ju för resten knappt hur det är utanför.»
»Nej. Om man bara rullar gardinerna ner och har lampan tänd hela
dagen.--Jaha, och så ifall man gnor. Men jag gör hvarken det ena eller
det andra».
»Hur kan det komma sig att du icke arbetar?»
»Jag gitter inte».
Hon teg. Hon hade intet svar att ge. Det föll som en tyngd öfver henne.
Det var ju detta hon fruktat.
»Det tjenar ingenting till», fortsatte han. »Det jag skrifvit duger
inte. Men jag har i desse dar läst en bok som duger. Der står det allt
hvad jag skulle vilja säga--'står som skrifvet i blod', som det heter i
den gamla romanstilen. Men här passar uttrycket verkligen».
»Hvad är det för en bok?»
»En norsk naturligtvis! Vi få ju allting från Norge numera. Det är
förbannadt att vi ingenting kunna göra sjelfva... För resten har denhär
redan fått sin stora utmärkelse: den är konfiskerad. Alla bra böcker
konfiskeras; det börjar nästan bli genant att aldrig ha varit med.»
»Du har ju tiden för dig ännu», sade hon i det hon försökte sig med ett
småleende, men det blef själlöst och dödt; hon tyckte sjelf att hennes
ångest sken igenom.
»Nej. Jag kan ingenting göra mer. Nu är allting sagdt, allt hvad jag
skulle velat säga--jag kan aldrig göra det bättre och den känslan
trycker mig till jorden. Det är en dålig bok--ja, på sätt och vis, som
konstverk, som helhet; man måste naturligtvis tappa blicken för den
yttre plastiken när man fördjupar sig i detaljerna och skrifver med
blodsprängda ögon och darrande hand. Men det är en sådan bok som en
menniska inte kan åstadkomma mer än en enda gång i sitt lif, ty att
skrifva den är att rista blodörn i sitt eget bröst. Det är den nutida
ungdomens trista bekännelse; sådant är vårt lifsöde, så är det vårt lif
förfuskas och vi sjelfve förderfvas. Jag skulle vilja skrika det ut i
trots; det är sant, det är sant!»
Han talade hest och lågmäldt. Hon lyssnade till hans röst, som var
klanglös som en gubbes; och dess förplågade uttryck slog henne. Hon
kände icke boken, han talade om, men der trängde sig på henne en rent
instinktlik förnimmelse af den tomhet och ödslighet som var grundtonen i
hans stämning. Hon såg bort på honom der han satt, sammansjunken i
stolen, tryckande sig in till det stoppade ryggstödet som om han frös;
hon stred med en längtan att gå bort till honom, taga hans hufvud mellan
sina händer och lägga det in till sitt bröst som för att värma honom
med sin egen kroppsvärme; men hon vågade icke. Det fans ett ord som hon
fruktade mer än ett piskrapp och hon visste att han strax skulle slå
henne det i ansigtet, ifall hon försökte ge luft åt sin medkänsla, som
alltid skulle förbli främmande och obegriplig för hans kalla skepsis.
Hon såg honom redan i inbillningen förvrida sin mun till en sarkasm och
framslunga det der enda, uddhvassa ordet, som hon fruktade:
_sentimentalitet_.
Och ändå--hvilken underlig dubbelnatur han var. Satt han nu icke sjelf
derborta--skeptikern--och var sentimental som trots någon. Men för
minsta vidrörande, minsta antydan om att man förstod hans
sinnesstämning, minsta försök till ett närmande skulle han krympa samman
som en sensitiva och förskansa sig bakom en sarkasm eller ett hånfullt
smil.
Hon reste sig tyst och gick några slag af och an på golfvet. »Nej, nu
får man hafva ljus», sade hon och gjorde min af att slå på gongongen.
Han bad henne vänta.
»Det skär så i ögonen; och jag ska strax gå. Der är première i kväll på
dramatiskan--en tysk farce.»
När han gått satte hon sig att skrifva till herr Hedström och bad honom
skaffa sig den omnämda boken.
Herr Hedström kom sjelf upp med den. Han ansåg det vara sin pligt att
på förhand hänleda fru Zimmermanns uppmärksamhet på bokens beskaffenhet.
Fru Zimmermann visste måhända inte...
Hon log åt hans moraliska ifver. Jo, hon visste allt. Men hon ansåg sig
vara så pass gammal och erfaren att hon kunde läsa den utan att taga
skada till sin själ.
Herr Hedström såg fundersam ut. »Jag skulle aldrig tillåta att
Amalia...», sade han.
Fru Zimmerman läste långt ut på natten och hela dagen derpå. Hon gjorde
anteckningar på lösa pappersblad, nedskref allt som föll henne in,
gjorde utdrag och citat. Hon kände det som om denna bok var en fiende,
hon hade att bekämpa och hon måste samla en arsenal af vapen.
Men ju längre hon kom dess tydligare såg hon att alla de argument hon
kunde samla upp icke skulle förmå att i ringaste mån förändra eller
modifiera sonens mening. Från dessa blad slog der emot henne samma
trista, glädjelösa stämning, samma trötthet, samma brist på tro, samma
likgiltighet och samma kyla, som från hans eget väsen. Hon märkte den
omisskänneliga frändskapen mellan sin son och bokens författare.
Der var så mycket som upprörde henne i denna bok. Der fans ingen andlig
finhet och ingen sinnets adel; der var blott råhet och krasshet--och så
denna ödsliga tomhet. Hon hade undrat öfver, att William med sin
känslighet för allt som var lågt och oskönt icke stöttes tillbaka af
denna brist på finhet, som var bokens hufvudegenskap. Men han hade
svarat att råheten var forcerad som en hysterisk kvinnas skratt; den
rymde en så gränslös smärta och en så hjelplös förtviflan.
Hon kunde icke förstå det. Men hon förstod att denna bok var som en
sista bikt af en menniska, som gått under och hon ryste till vid tanken
på att denne mans lifsöde också skulle bli hennes sons.
Detta toma, förslappande ur-famn i-famn, med köpta smekningar, utan en
gnista af något mer än det, som flammade upp för stunden och som
slocknade utan att lemna efter sig ett solgrand värme.--
Den 9:de November var det Williams födelsedag.
Modern hade på en af sina promenader fått syn på en vacker pappersknif,
till formen som en dolk med en spetsig och blank stålklinga och ett
handtag af cicelerad brons. Hon visste att William hade en viss svaghet
för blankt stål; han ådagalade bland annat en rörande omsorg om sin
pennknif, hvilken aldrig låntes bort och som alltid polerades noggrannt
för hvarje gång den begagnats; hon hade så ofta sett honom sitta och
betrakta det blanka bladet, glädjande sig åt dess glans när det
gnistrade mot solen. Och för att bereda honom en öfverraskning hade hon
köpt dolken och låtit gravera in hans initialer i skaftet.
När han kom till henne på förmiddagen låg den framme på bordet. Han tog
den, mönstrade den småleende, höll klingan upp mot ljuset och sade: »den
är vacker». Men så plötsligt fick han syn på initialerna och med en
hastig rörelse lade han den ifrån sig.
Denna tilltänkta öfverraskning verkade på honom som en fara, han hade
att värja sig emot. Och ju större begär han hade att bli egare af
föremålet, desto häftigare blef reaktionen emot detta begär.
Modern såg hans förändrade ansigtsuttryck men anade icke orsaken. Det
flög genom hennes hufvud en dunkel föreställning om att hon möjligen
utan att veta det hade kommit att vidröra någon ömtålig punkt i hans
förflutna och hennes samvete anklagade henne strax för tanklöshet och
ofinhet.
»Vill du icke hafva den?» frågade hon skyggt.
»Nej.»
»Nå, så behåller jag den sjelf. Monogrammet kan jag nog få ändradt.»
Hon försökte säga det i så likgiltig ton som möjligt, men missräkningen
och nedslagenheten gjorde hennes röst osäker. William märkte det och
hade en förnimmelse som om han på ett brutalt och hjertlöst sätt
tillfogat henne en smärta; men han kunde icke klargöra för sig hvari den
låg och derför stålsatte han sig mot hvad han i enlighet med sin
lifsjargon kallade en sjuklig sentimentalitet. Och så vägde han i sitt
sinne denna tilltänkta vänlighet mot sin egen brist på liknande känslor
gentemot modern; och då han visste sig aldrig kunna återgälda förekom
det honom som en oärlighet att mottaga. Hans erfarenhet i lifvet hade
hittills varit så ensidig; han anade ännu icke, att det kunde vara en
glädje att få _ge_.
Det blef en lång, förstämd tystnad; modern tog dolken och lade den bort
på sitt skrifbord och William satt och stirrade framför sig med mulen
uppsyn; han hade i alla fall en obehaglig känsla af att ha varit
småaktig och tarflig.
Emellertid beslöt han att skaka den af sig.
»Vill du komma till mig på en kopp kaffe eftermiddag?» frågade han. »Jag
har ett par vänner hos mig».
Modern hade hoppats att han skulle tillbringa dagen hos henne, att de
skulle ha ätit en liten festlig middag tillsammans på tu man hand, med
ett glas godt vin. Hon vågade sig emellertid icke fram med sin
inbjudning nu, utan svarade i stället genast ja till hans.
»Du blir ensam dam--törs du?» fortsatte han i en lindrigt sarkastisk
ton, men med en anstrykning af godmodigt skälmeri.
Törs! Om hon tordes gå till sin egen son!--Jo tack, hon skulle nog
komma.--
Han hade arrangerat det så festligt som möjligt med kulörta lyktor och
en stor röd lampskärm. Det var en dämpad och varm belysning och der såg
trefligt ut. Tre unga män sutto vid bordet när hon trädde in. William
tog emot och presenterade. Den ene var herr Hedström, den andre en blek
konstkritiker med binocle och den tredje »herr Wahlberg, snobbfrö och
artistämne--idiot för resten». Det var den långbente individen hvars mun
icke räckte till.
William bjöd på kaffe, riktigt starkt och godt kaffe. Han hade sjelf
varit ute på förmiddagen och köpt ett halft skålpund af det bästa han
kunde komma öfver, och han hade uttryckligen förbehållit sig att
värdinnan utan hänsyn till sina egne principer för kaffekokning skulle
lägga det alltsammans i kitteln. Han ville prestera ett riktigt
öfverklasskaffe. För öfrigt bestod kalaset af en flaska Maraschino och
ett franskt päron pr man.
»Litet men godt, det är min hufvudprincip», sade han.
Det blef ett riktigt trefligt litet kafferep, alldeles i fru Zimmermanns
smak. Der var en frihet från tvång, som verkade behaglig. Hon märkte att
hennes närvaro icke på minsta sätt utöfvade något tryck på sällskapet
och detta gaf åt hennes sätt en uppsluppenhet, som hon icke känt på
mycket länge.
»Hvad du är vid godt humör i kväll!» sade sonen.
»Det käns så skönt att få vara menniska», svarade hon. »Det här är ju
nästan icke som om det vore Stockholm».
»Jag kan inte fatta att det kan vara din mor, gamle», sade
konstkritikern till William.
»Naturligtvis», replikerade Wille godlynt. »Det hör ju inte till ditt
fack.»
»Nej, men det är också ett fenomen, att en gubbe har en så ung mor.»
»Hvar har ni er fru?», frågade fru Zimmermann herr Hedström. Han såg en
smula förlägen ut. »Hon är hemma, sade han till sist!»
»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre, som Wille
Zimmermann», upplyste herr Wahlberg.
»Åh--törs...» protesterade herr Hedström saktmodigt, men man kunde se på
honom att den andre träffat hufvudet på spiken.--
Hänpå aftonen följdes hela sällskapet åt till Grands grop, der man
superade. Och klockan var nära tolf när fru Zimmermann, eskorterad af
unga herr Wahlberg, stod utanför sin egen port på Söder.
Herr Wahlberg hade gjort sig så angenäm som möjligt på hemvägen; och när
han räckte handen till afsked sade han:
»Jag skulle väl inte få lof att göra en visit en af darna för att få
fortsätta bekantskapen?»
»Jo, gerna. Ni är välkommen.»
Hon hade ingenting emot att odla bekantskapen med herr Wahlberg;
tvärtom. I sitt stilla sinne hade hon gjort upp en plan att draga
Williams närmare umgängesvänner till sig, att öppna sitt hus på vid
gafvel för dessa hemlösa fåglar och om möjligt bereda dem en
samlingsplats, der de kunde mötas nar de kände behof att få språka och
umgås efter slutadt arbete.
»Det är en stilig mor du har», sade Pelle Wahlberg till William, »fan så
stilig morscha! Styf i färgen! Tror du inte jag skulle kunna få måla
hennes porträtt?»
Några dagar senare kom den lilla fru Hedström på en förmiddagsvisit till
fru Zimmermann.
»Är inte Karl här?» frågade hon strax liksom om hon var ängslig att vara
ensam.
»Nej, men vill ni icke stiga in ändå.»
»Jo tack, då kommer han. Vi kom öfverens om att träffas här.»
Samtalet gick trögt; det var ondt om anknytningspunkter och den lilla
frun var alltid så hjelplös när »Karl» icke var närvarande. Fru
Zimmermann talade om hur trefligt de hade haft i hvarandras sällskap för
några aftnar sedan, hon och William och herr Hedström och två andra af
Williams vänner.
»Hvarför kom ni icke med?» frågade hon till sist.
Den lilla frun rodnade och slog ner ögonen. »Jag fick inte lof för
Karl», sade hon.
»Karl tyckes vara en tyrann», skämtade fru Zimmermann. »Jag skall
minsann lexa upp honom när han kommer.»
»Åhnej, säg ingenting», bad den lilla frun helt förskräckt. »Han--han
är så rädd om mig, och så...»
»Rädd om er? Men der var väl ingen fara på färde. Jag kom åtminstone
alldeles helskinnad derifrån; der var ingen som gjorde ringaste min af
att äta upp mig.--För resten var han ju sjelf med.»
»Ja, det--det är inte det--men--ja, jag vet inte...»
Till all lycka för den unga frun, som våndades under sin förlägenhet,
ringde det nu på klockan och »Karl» ryckte an till undsättning. Samtalet
gled åt annat håll.
Men när de voro gångna kunde fru Zimmermann icke frigöra sig från tanken
på den lilla fruns förläget rodnande kinder och nedslagna ögon. De
förföljde henne, höllo hennes hjerna i ständigt arbete och pinsam
spänning, sådan man erfar inför en gåta man ej kan gissa, men som tyckes
så ofantligt enkel, eller ett ord, som man icke kan finna men som hela
tiden leker på tungan.
Så till sist stod det der, klart och tydligt, som när ett ljus tändes.
Det var således skälet och det var detta hon instinktlikt hade känt.
»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre», hade herr
Wahlberg sagt. På skämt--förstås--men der låg allvar på bottnen.
Hon tänkte på den skildring af unge mäns lif, som hon nyss hade läst.
Han hade ju sjelf sagt, att den kunde vara hans egen bekännelse.
Hon hade icke föreställt sig att han var något slags helgon; hon hade
nog trott att han i det fallet lefde ungefärligen som andra unge män och
ändå hade hon visst idealiserat honom. Hon hade aldrig tänkt sig att
han kunde draga detta smutsiga in i sitt hem. Hon förstod icke hur hon
kunnat vara så naiv. Hvarför skulle de icke komma hem till honom? De
kommo ju till andra. Hvad skäl hade hon att tro honom vara så mycket mer
finkänslig än de andre? Hon var ursinnig på sig sjelf. Hvarför skulle
dessa trasor af idealism hänga fast vid henne. Hvarför skulle hon ännu
tro på detta som var fint och vackert--tro på det i hemlighet, i trots
af hans egna försäkringar. Hvarför kunde hon inte trampa det ned inom
sig sjelf när det utom henne icke fans någon motsvarighet.
Hon kunde icke hålla sig stilla. Af och an gick hon på mattan, rastlöst
och oroligt. Hon tänkte på trappuppgången, på rummet. Hon hade vandrat
uppför samma trappor, lagt sin hand på samma dörrlås, hängt sin kappa på
samma knagg. Det kom öfver henne en obeskriflig vämjelse. Hon tänkte sig
dessa kvinnor, som knappt ega en själ och hon kände som ett hånleende
invärtes. Cocott-romantikens magdalenor--nej, hon trodde icke på dem.
Låghet och grofhet och råhet, det var deras kainsmärke. Se bara in i ett
par sådana ögon med röda ådror vid ögonvrårna! Om också det råa skrattet
är fernissadt bort, så återstår dock alltid den sinnets råhet, som
aldrig försvinner, den själens smitta som följer oundviklig som den
fysiska med det lif de lefva.
Hela dagen våndades hon under dessa tankar och när William kom till
henne på kvällen hade lidandet nått en sådan höjd att hon tyckte det
fans intet annat medel emot det än att fråga honom rent ut om allt. Det
var som att underkasta sig en operation, att köpa sig fri från den
naggande pinan genom ett ögonblick af accumulerad smärta.
Han var i jemförelsevis godt humör och han satte sig tillrätta i en af
hennes bekväma stolar med ett uttryck af lättjefullt välbefinnande.
Hon kastade sig strax in på ämnet med en nervös patients otålighet.
»Det är något, som har plågat mig hela dagen och som jag gerna vill
fråga dig om. Du får icke bli ond och du skall tro mig när jag säger,
att det icke är för din skull, jag gör det, utan för min».
»Ond?» sade han. »Har du nånsin sett mig ond? Jag kan inte bli
ond--numera».
»Ja, men du får icke misstycka.»
»Nej, säg bara ut. Jag smickrar mig med att vara en af de menniskor, som
man kan tala om allt med.»
Hon teg ett ögonblick som för att samla tankarne och formulera frågan
kort och koncist.
»Du sade för någon tid sedan, att du i skildringen af de unga männen i
den der boken igenkände hela den unga generationens lifsöde... Stämmer
denna skildring också i detalj med din egen erfarenhet?»
»Ja... Trodde du jag lefde som en munk?»
»Åhnej... men det är så stor skilnad...»
»Det är ingen skilnad alls», sade han kort och kärft.
»Vill du lofva mig att vara fullt uppriktig? Ser du, jag ville så gerna
komma till klarhet i detta fall och det fins ingen annan möjlighet än
att tala öppet och fördomsfritt som två bildade menniskor kunna göra
det. Du förstår ju att det icke är någon simpel nyfikenhet från min
sida, utan ett verkligt begär efter klarhet...»
»Det behöfs inga preludier», sade han vänligt. »Du kan fråga mig om allt
och jag skall svara dig på allt utan betänkande.»
»Jag vill så gerna veta något om ditt lif.»
»Mitt lif har varit som andra unge mäns; hvarken bättre eller sämre.»
»Med köpta glädjeflickor?»
»Ja.»
Tonfallet och tystnaden som följde efter var så uttrycksfull; der låg en
tröttkörd smärta på bottnen af bådadera.
»Detta är något som vi kvinnor aldrig kunna förstå heltut; hur det är
möjligt för en finkänslig man att lefva ett sådant lif.»
»Kan du tänka dig en finkänslig man äta drafvel för att stilla sin
hunger?»
»Jag vet icke.»
»Var säker på att nittionio af hundra göra det. Sjelfuppehållelsedriften
är så stark och slägtuppehållelsedriften är det icke mindre. Man kan
vrida sig i äckel--men man stillar sin hunger med draflet till sist.
Var säker på det.»
Han bemödade sig synbart att tala i sin vanliga sarkastiska ton; men
röstens lätta skälfning förrådde honom.
Han fortsatte:
»Det fins ju ingen räddning; vi tvingas ned i smutsen. Åh, tror du inte,
att de fleste af desse unge män från början--ja, kanske allt
framgent--gå och bära på en längtan så fin och vacker som trots någon af
de kyske unga damerna. Men denna längtan är på förhand dödsdömd--och
surrogatet hålles oss så nära för munnen...»
Modern satt stilla och lyssnade till denna röst, som ville vara så
uttryckslös men dock röjde så mycket. Der rörde sig inom henne en känsla
af medlidande, som gjorde allt annat smått. Denna framställning var
alltför äkta i sin ton för att icke verka fullkomligt öfvertygande.
»Hur kom du för resten att tänka på dethär?» frågade han efter en stund.
»Det var något i den lilla fru Hedströms sätt, när jag frågade henne om
hon icke haft lust att vara med deruppe hos dig om kvällen.»
»Ja, hon är rädd om sitt rykte», sade han hånfullt.
»Du finner det visst dumt, men när det gick upp för mig hvad hon syftade
på kom det öfver mig liksom en skam. Tanken på att ha varit i samma rum,
suttit i samma soffa som--som ces dames--plågade mig så förskräckligt.
Du får icke bli ond--sådant kan man ju icke hjelpa...»
»Nej. Jag förstår att du måste känna det så. Men du kunde ha sparat dig
det. Jag släpar inte en gatnymf upp i mitt hem».
Det var som om hjertat stått stilla inom henne ett ögonblick, så glad
blef hon. Hon kunde icke tala, hon framstammade blott, liksom för att
ännu en gång få höra det bekräftadt:
»Icke?»
»Nej. Det äcklar mig. När man tvingas att äta drafvel, dukar man inte i
salongen; man går ut i köket.»
Der fans hos henne icke en tanke på att denna bekännelse, afgifven lugnt
och utan spår af förlägenhet, skulle förefallit de fleste andra mödrar
hårresande. Hon kände ingenting annat än glädje, en befriande glädje
öfver att hennes gosse ändå, trots allt, var finkänslig och nobel som
hon knappt vågat hoppas. Åhjo, hon hade hoppats--hon hade hoppats det
hela tiden, men hon hade knappast vågat tro. Detta, som mötte henne ur
hans ord och tonfall egde ingenting gemensamt med den kvafva, orena luft
som slog upp från den norska ungdomsbokens blad.
»För resten har jag för tillfället en älskarinna», sade han, nu åter
lätt och skämtsamt. »Det är en smula mer aristokratiskt; det är nästan
som ett äktenskap. Hon är inte min jemnlike--och jag kan inte tala med
henne--men det gör ingenting, för det ska inte vara mer än tre månader.»
Modern tyckte sjelf, att det var opassande, men hon kunde omöjligt värja
sig emot att draga på smilbandet.
»Ar det bestämdt på förhand hur länge det skall vara?»
»Ja--tre månader, det är öfverenskommelsen. Med en månads
prolongationsrätt ifall begge parterna skulle önska det.»