Följande kväll vid åttatiden gick Wille Zimmermann öfver en liten illa
stenlagd gård, steg upp för en stentrappa och ringde på hos sin mor.
Mulattskan öppnade.
»Frun är deruppe», sade hon på sin brutna svenska i det hon sträckte sig
in och tog en lampa på köksbordet. »Jag vill gå före och visa vägen.»
Wille följde efter henne med en känsla af tvång och obehag. Han skulle
helst velat ha en anledning att vända om.
Mulattskan slog upp dörren till ett upplyst rum och lunkade sedan med
sina mjuka klumpiga steg nedför trappan igen, till sina egna regioner.
Fru Zimmermann stod och ordnade ett draperi vid ena fönstret. När sonen
kom, lade hon ifrån sig hammare och spik.
»Jag har icke i ordning ännu», sade hon och räckte honom sin hand, »men
jag har en förnimmelse af att jag kommer att trifvas här. Jag har farit
som på dagsverke mellan möbelhandlare, trädgårdsmästare och allt slags
folk. Hur tror du här blir?»
Med en oskön men kraftig rörelse stödde hon ena handen mot höften medan
hon med den andra gjorde en åtbörd utåt rummet.
»Bra.»
Han såg sig omkring med lindrigt förvånad uppsyn. Han hade synbarligen
väntat sig något helt annorlunda.
Det var ett underligt, gammaldags rum med tre hvälfda fönster vettande
åt två håll, och med mörka träpanelningar hela väggen utefter i stället
för tapeter.
»Han, som rår om huset är troligen ett original», sade modern. Det märks
på allting att han icke vill ha det som andra menniskor och det tycker
jag om honom för. De här nakna, kalla väggarne kunde jag emellertid icke
hafva och icke heller fönstren utan minsta draperi för, fast det är
vackert med den der glasmosaiken i nedersta rutorna. Derför har jag
gjort så här. Det ser ju riktigt orientaliskt ut. Hela min samling af
tyger, kuddar och mattor har kommit mig till god nytta. Just här gör den
verkan.»
»Jaha. Men hur kan det vara, att ett sådant hus hyres ut?»
»Menniskan har gifvit sig åstad på en liten rundresa i Afrika. Det tyder
också på en viss originalitet.»
»Och allt det här har du fört med dig?»
»Ja visst. Det är ju lätt att packa. Din far var kännare i fråga om
väfnader och sådant; han kunde aldrig låta bli att köpa, när han
träffade på något riktigt rart. Och så var det som att föra ett hem med
sig i kappsäcken, sade han.»
Sonens blick strök smekande öfver de tjocka mattorna, öfver de smakfullt
ordnade tyger, som nästan dolde väggarne, öfver bladväxtgrupperna i
hörnen och öfver de på ringar löpande draperierna från fönstren.
»Att man kan träffa på ett sådant krypin i vårt kälkborgerliga
Stockholm!» utbrast han. »Jag står och inbillar mig att jag är i
Konstantinopel.»
»Nej, det _är_ Stockholm. Se!»
Hon lyfte upp draperiet från ena fönstret och pekade utåt.
Från husets dominerande höjd kunde man se ned öfver Norrström och öfver
staden på andra sidan. Den sträckte ut sig dernere vid och jemn, halft i
fågelperspektiv; och i det mörka, blanka vattnet speglade sig dess
glittrande ljus. Ur de jemna raderna af gaslyktor lyste de elektriska
glödlamporna på Skeppsbron med blåaktigt sken--stora, gnistrande
briljanter i ett jättehalsband.
Till denna ensamma stadsdel, detta öfver klippan hängande hus trängde
intet ljud från den rörliga verlden der nere; kvällen stod mörk och
tyst, utan måne eller stjernor, men med en storstads hundratal af
blinkande ögon, kalla och hjertlösa.
Han såg ett ögonblick dit ner, men så vände han sig sakta om och fäste
ögonen på sin mor. Hon stod orörlig som en staty, med armen upplyft för
att hålla draperiet till sidan, och stirrade ut öfver staden. Han tyckte
sig aldrig ha sett något så allvarligt som detta ansigte, hvars konturer
kommo fram med en egendomlig skärpa i ljusskenet inifrån rummet.
Hon var klädd i en sorgdrägt af medeltidssnitt, sliten i sömmarne och
nästan trasig. Men den tog sig godt ut, trots vårdslösheten. Denna figur
tycktes kunna bära upp allting.
»Det är en ensamhet här, så djup att jag tycker hela huset skulle kunna
glömmas bort som ett strandadt skeppsvrak, långt borta ifrån menniskor»,
sade hon i det de båda trädde tillbaka och hon lät draperiet falla ned.
Hennes röst var djup och fyllig, en altröst med nästan manlig timbre.
Hon gick fram till bordet i rummets midt, der en stor elegant hänglampa
från taket kastade sitt ljus nedåt. Hon började samla ihop de tyglappar
och bandstumpar, som hon strött omkring sig under arbetet. Så tog hon
en stickstrumpa och slog sig ner vid bordet.
»Att du aldrig skickat mig dina noveller», sade hon småleende.
»Hvad skulle det tjena till. De handla endast om sådant som är dig
främmande: svenskt småstads-universitetslif. Du har lefvat derute, i den
stora fria verlden, och jag har setat fast i förhållanden, der allt lagt
an på att förkrympa. Här måste man antingen stanna i växten eller
förklaras fågelfri. Det kan du inte förstå.»
»Jag har läst novellerna.»
»När skulle du ha fått tid till det?»
Det låg i tonen nästan en beskyllning för osanning, men hon låtsade icke
om det.
»I natt», svarade hon blott. Och så tystnade de båda för en stund.
»Egentligen är det underligt att jag har mera minne af pappa än af dig»,
sade han till sist.
»Nej, det är inte underligt. Alla barn afgudade honom. Han hade lika
lätt att vinna små som stora.»
»Jag var för outvecklad när jag sist såg honom för att kunna bilda mig
något omdöme, men jag kan nu förstå, att han måste ha varit en väl
skolad sällskapskarl.»
»Han var mer än det; han var en djup och fin natur. Den som en gång fäst
sig vid honom kunde aldrig slita sig lös.»
»Du idealiserar. Nu--efteråt.»
Hon ryckte till som om hans ord stuckit henne och de bruna ögonen gåfvo
honom en blixtsnabb förebråelse, stolt och tillbakavisande.
Han rodnade lätt.
»Det gör man alltid», sade han urskuldande. »Och för öfrigt förstå
kvinnor aldrig att bedöma män. De kunna inte se dem opartiskt.»
»Jag ger mig icke heller ut för att se honom opartiskt», svarade hon i
det hon såg upp. »Dertill var han mig för kär.»
Det blef åter en paus.
»Jag undrar, om du gör dig några illusioner beträffande mig», sade sonen
plötsligt och som det tycktes helt omotiveradt. »För det _skall_ du
inte! Jag kan inte hålla af någon. Inte af dig och inte af någon annan.
Jag har naturligtvis också en gång haft det der sentimentala
begäret--som aldrig kan fyllas, derför att en menniska är och förblir
ensam, om hon så lefde i all evighet. Det var en illusion, det som allt
annat--något som stannat en i blodet från föregående naivare
generationer--men det är för mig en öfvervunnen ståndpunkt. Jag är
en alltför aktgifvande natur och ser för tydligt det hemliga maskineriet
i menniskorna. Jag är, som de fleste af den generation jag tillhör, en
öfver-reflekterad själsanatom, jag plockar bevekelsegrunderna till alla
handlingar i sär och undersöker deras beståndsdelar; det gör mig kall.
Jag kan inte se på dig med andra ögon derför att du är min mor. För mig
är du bara en menniska som andra, ett kompliceradt själsmaskineri, som
jag studerar med samma nyfikna författar-intresse, hvarmed jag studerar
andra. Jag kan inte ge dig hvarken vördnad eller andra sonliga
känslor--helt enkelt derför att jag ingenting i den vägen _har_ att
ge. Och till att spela komedi håller jag mig för god.»
»Du är icke skyldig mig något. Jag vill icke hafva mera än jag kan
vinna.»
»Vinna? Jag är inte värd att vinna. Jag är ihålig. Jag är tom. Jag är
helt annorlunda än du tänker. Ju närmare du lär känna mig, dess mindre
tycker du om mig.»
»Då gå vi hvar åt sitt håll. Det är allt.»
Hon smålog och räckte honom sin hand. Han såg på henne med öfverraskning
och så gaf han henne handslaget som till en öfverenskommelse.
»Nu idealiserar du också _mig_», sade han skämtsamt. »Ni kvinnor
idealisera oss alltid.»
»Kanske är det vår natur--och den skall man ju följa! Eller kanske
behöfs det.» Hon sade det i skälmaktig ton i det hon böjde sig ned öfver
sitt arbete. Men något af leendet stannade kvar öfver ansigtet, som ett
dröjande solsken.
Sonen satt och såg på henne. Denna främmande kvinna, som var hans mor,
hade gjort ett underligt intryck, som han icke kunde värja sig för. Han
greps af ett häftigt begär att lära känna henne till botten: hennes
tankar, hennes väsen, de hemliga skrymslena i hennes förflutna--hennes
karaktär.
Det förekom honom, som egde denna kvinna just det, som han alltid
saknat: jemvigten mellan att vilja och att kunna.
»Du verkar som ett medeltidsporträtt af en verklig mästare», sade han
sakta, med ett helt annat uttryck i rösten än det vanliga. »Du kan bli
gammal och trasig, men aldrig banal.»