ARBETARENS HUSTRU
SKÅDESPEL I FEM AKTER
AF
MINNA CANTH
ÖFVERSÄTTNING FRÅN FINSKAN
AF
HEDVIG WINTERHJELM
Borgå 1886
WERNER SÖDERSTRÖM
HELSINGFORS 1886
WEILIN & GÖÖS AKTIEBOLAGS BOKTRYCKERI
FÖRORD.
Då jag härmed i tryck utgifver en af mig verkstäld öfversättning af fru
Minna Canths "Työmiehen vaimo", önskar jag fästa uppmärksamheten på, att
jag ingalunda därmed velat göra anspråk på någon litterär förtjenst, utan
tvärtom måste be om öfverseende med de brister, som säkert nog vidlåda
densamma till följd af den svåra uppgiften att på svenska återgifva
finskans egendomliga färg, en uppgift, i hvilken äfven en mera van penna än
min torde mött svårigheter.
Men med det stora intresse jag -- som naturligt är -- hyser för Finland och
dess folk, önskade jag att få göra hvad på mig berodde för att äfven dess
på finska skrifna dramatiska litteratur kunde vinna insteg på främmande
scen, synnerligen som förevarande pjes ju tyckes egnad att gifva den
främmande publiken en bild af folkligt lif i Finland. Det var mig en kär
tanke, att likasom jag hade den lyckan att på Finska teaterns första afton
vara bland dem, som från dess scen för första gången läto finskan ljuda i
Kivis sköna skådespel, så skulle jag äfven nu få vara den första att å
främmande scen införa ett finskt skådespel.
Derför ville jag äfven, så troget sig göra läte, återgifva det finska
originalet för att om möjligt dess nationella färg kunde bibehållas. Men
jag inser mycket väl, att hvad som på så sätt vinnes å det ena hållet,
lätteligen kan förloras å det andra, och jag är därför fullt medveten om,
att detta mitt försök behöfver betraktas med öfverseendets mildhet.
Stycket uppfördes i svensk drägt för första gången å Nya teatern i
Stockholm den 17:de april 1886.
_HEDVIG WINTERHJELM._
PERSONER.
RISTO, arbetare.
JOHANNA, hans hustru.
HELKA, en gammal zigenerska.
KERTTU, med öknamnet HOPPTOSSAN, hennes dotterdotter.
HAGERT, hennes son.
ILONA, Hagerts hustru.
HENRIK GABRIEL }
ILONA } deras barn.
LEENA-KAJSA.
ANNA-MAJA.
VAPPU, torgförsäljerska.
KATRI }
LAURA }
LOTTA } tjenstflickor.
LISA }
YRJÖ, smed.
TOPPO }
GUSTAF }
HEIKKI } arbetare.
JANNE }
FRU VÖRSKY.
HERR VÖRSKY.
FRU HANHINEN.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
ANDRE POLISBETJENTEN.
EN VISMÅNGLARE.
EN KLOK GUMMA.
HERRAR. BRÖLLOPSGÄSTER. KÖPANDE och SÄLJANDE.
Händelsen tilldrager sig i staden _Kuopio_.
FÖRSTA AKTEN.
_Ristos_ och _Johannas_ bröllopsrum. Till höger en dörr till ett sidorum,
till venster ett fönster. I fonden en dörr till farstun. Rop utanför:
"Bruden. Fram med bruden." Vid ridåns uppgång står _Johanna_ i bruddrägt
framför fönstret, _Katri_ och _Laura_ med ljus i händerna på begge sidor
om henne, _Vappu_ vid avantscenen till höger. Längre bort _Risto, Yrjö,
Toppo, Gustaf, Heikki, Janne, Lotta, Lisa, Leena-Kajsa_ och _Anna-Maja_
jemte andra bröllopsgäster. Utanför fönstret höras lefverop.
RISTO.
Hvad funderar ni på, Vappu? Skulle det inte vara roligt ändå att vara i
samma belägenhet?
VAPPU.
Att vara brud, menar ni?
RISTO.
Ja visst, ja, när man till på köpet blir så firad. Följ nu Johannas exempel
och tag er en man, ni också.
VAPPU.
Nej, tack, jag vill inte ha någon.
RISTO.
Hvarför inte? Ni har visst ändå haft så många friare som det fins grå
kattor. Hvad är det som gör er så betänksam?
VAPPU.
Det är många bugter på vägen, många krokar i sjön.
RISTO.
Ni är alltför försigtig.
VAPPU.
Bättre att se sig för än ångra bakefter.
Lefverop höras ånyo utanför. _Johanna_ nickar gladt med hufvudet.
JOHANNA.
Ser ni den där flickan, som klifvit upp på planket på andra sidan gatan?
KATRI.
Den där, som står där i månskenet och svänger så förskräckligt med armarna?
Det är en Guds nåd och under att hon inte tumlar hufvudstupa ned på gatan.
JOHANNA.
Är det inte Hopptossan?
KATRI.
Jo, sannerligen är det inte hon.
LAURA.
Alldeles riktigt. Nu känner jag också igen henne.
LOTTA.
Hopptossan, den där? Aldrig i verlden. Hopptossan har inte varit sedd här i
sta'n på ett halft år. Hvarifrån skulle hon nu ha flugit hit så plötsligt?
JOHANNA.
Det vet jag inte, men säkert är att det är hon. Snälla Katri, bed någon gå
ut för att bjuda henne hit in till oss.
KATRI.
Hvad tänker du på? Hopptossan hit in? Så'na trasor som hon troligtvis är
klädd i?
JOHANNA.
Hvad gör det? Inte försämrar kläderna menniskan.
KATRI.
Nå, inte just det.
Går till dörren och talar sakta med Heikki, som derefter beger sig ut. --
Man bjuder omkring thé.
LAURA.
Du kommer nog att ångra att du sände efter Hopptossan. Du skall få se att
hon uppför sig opassande, som hon alltid gör.
JOHANNA.
Hvad är det för prat? Hopptossan är inte så elak, om man bara bemöter henne
väl.
RISTO.
Jag skulle vilja veta hvad de där gaphalsarna därute säger om min brud.
YRJÖ.
Fast man inte hör det, vet man nog att de berömmer Johanna.
RISTO.
Och afundas mig. Ja, ja, Yrjö, hur är det med dig sjelf? Det sägs att du i
många år haft ett godt öga till Johanna, men så kom jag och snappade ett,
tu, tre flickan ifrån dig.
YRJÖ.
Hvad är det att tala om? Hon hade ju rättighet att ta hvem hon ville. Men
det säger jag dig i alla fall, Risto: I Johanna har du fått en riktig
skatt.
RISTO.
Åja, du säger inte för mycket. Vet ni hvad? Hon har sexhundra mark i banken
förutom räntor; det är dagsens sanning. Skall jag kanske visa er det? Jag
har redan tagit sparbanksboken i min vård. Titta hit, ska ni få se.
GUSTAF.
Sexhundra står det, tydligt och klart. Din lyckliga ost. För dig är det
minsann ingen nöd. Om jag också kunde bli lika lycklig. Hörde du, Toppo?
Sexhundra mark får den där lyckans gullgosse i hemgift med sin hustru. Ska
vi inte också gifta oss, du?
TOPPO.
Med hin ondes mormor? De rika flickorna räcker inte till åt alla. En del
får nöja sig med fattiga eller vara utan. Och jag för min del är helst
utan, för då får jag lefva som jag sjelf vill.
GUSTAF.
Prata inte. Om du också tar en fattig en, så får du i alla fall någon, som
kan laga dina byxor, så att du inte behöfver gå med knäna ute.
RISTO.
Ja, och hvad är det för prat att inte mannen skulle få lefva som han sjelf
vill, om han också tar sig en hustru? Strunt. Kom och tag er en pipa,
go'vänner.
GUSTAF.
Men nog skulle jag ändå helst vilja ha en rik flicka, jag också. Det är
bara dumt att de inte står att ta på hyllan, efter de vanligtvis ha så
många friare. Hur fick du Johanna att ge efter, Risto? Det skulle vara bra
att veta.
RISTO.
Hvad betalar du, om jag säger dig det?
TOPPO.
Lofva ingenting, Gustaf. Jag skall lära dig konsten utan betalning.
RISTO.
Du? Nå, låt höra.
TOPPO.
Hvad är det för konst, annat än att dra flickorna litet vid näsan? Och det
är lätt gjordt, ty de stackarna ha just inte mycken verldserfarenhet.
JOHANNA.
Ja, kom ihåg hvad jag har sagt: Det blir ännu med tiden folk af Hopptossan.
LAURA.
Af den där galningen? Aldrig i evighet. Af den där, som man inte kan få att
arbeta, om man bjöd till aldrig så mycket? En gång, då hon skulle hjelpa
mig att skölja kläder, började hon plötsligt att dansa vid vaken. Gud vet
hvad som for i henne, men det var omöjligt att låta bli att skratta åt den
slamsan. Tänk er bara, klädningen var ända från medjan så full af is att
den stod alldeles styf ut rundt omkring henne, och så flög och snurrade den
där längs glanskisen som en hvirfvelvind. Och af en sådan en skulle det bli
folk? -- Jo pytt också.
LISA.
Säg inte det, du. Matmodern på Riistavesi berömde Hopptossan upp i
himmelens höjd härom sistens. Hon lär ha varit hos dem hela sommarn och
arbetat som en häst.
JOHANNA.
Ser man på det.
LISA.
Men drifvit hade de ändå med henne, stackars flicka, isynnerhet de unga
vildhjernorna. Man vet väl, hurudana de ä'. Kan de någonsin låta bli att
vara otäcka?
KATRI.
Men om hon gaf dem anledning till det?
LISA.
Visst inte. Hon hade bara varit så sparsam, att hon inte hade nänts äta
ordentligt, för hon ämnar gifta sig nu i höst, ser ni. Hon hade sagt att
hon har en fästman här i sta'n.
KATRI.
Det är troligtvis någon som har drifvit gyckel med henne.
JOHANNA.
Hvarför det?
KATRI.
Det är ju klart. Hvem skulle ta en så'n där?
LAURA.
Till på köpet som hon är zigenerska.
LISA.
Det är hon visst inte, för hennes far var en Väänönen från Tuusniemi.
LAURA.
Men modern var af zigenarslägt och lär dessutom varit en af rätta sorten.
Hon kunde ju inte finna sig i att stanna hos sin man, utan rymde sin väg
och tog Hopptossan med sig. Men Väänönens slägtingar for efter och tog
barnet ifrån henne. Sedan hade de skamlöse zigenarne gjort trollkonster och
därigenom bragt Väänönen till att supa så förskräckligt att han på några år
förstörde sin gård och allting. Han söp också slutligen ihjäl sig.
JOHANNA.
Och lemnade sitt barn att ensamt och värnlöst trampa lifvets stig. Stackars
Hopptossa. Kanske skulle hon likväl haft det bättre hos modern.
RISTO.
Seså, prata inga dumheter, Toppo. Jag blir aldrig i evighet rädd för hustru
min, om jag också har lust att supa aldrig så mycket. Åhå, jo, det skulle
se ut.
TOPPO.
Nå, nå, vi få väl se. Hvad kan du göra, om din gumma säger: Pengarna ä'
mina; du slösar inte med dem alldeles som du sjelf vill heller.
RISTO.
Hvad jag kan göra? Nå, det var också en fråga. Hvem är det som sköter
förmögenheten, mannen eller hustrun? Känner du inte så pass Finlands lagar,
bror lilla?
TOPPO.
Nog vet jag att lagen ger väldet åt mannen, men man ser ju att hustrurna
söker att stå på sig i alla fall.
RISTO.
Ja, de spetsfundiga tör väl ha alla slags knep och konster för sig, men
Johanna är inte af den sorten.
_Toppo_ ler spefullt i det han gnolar och stoppar sin pipa.
Ja, skratta du. Liksom jag inte skulle känna Johanna. Och snart ska ni väl
få se, om jag är man i huset eller om jag för ro skull bär byxor.
Går till Johanna.
När får vi något att dricka?
JOHANNA.
Snälla Katri, gå och skynda på dem där ute.
RISTO.
Och sätt fart i dem se'n. Hvad sjutton sölar de så länge för? Karlarna
borde för längese'n ha fått något starkt i sig.
_Katri_ går ut till höger.
JOHANNA.
Risto, tycker du inte denna begynnelse af vårt gemensamma lif är just som
en solig vårmorgon?
RISTO.
Tycker _du_ det? Herre Gud, så vacker du också är i afton. Det är riktigt
en fröjd att se på dig. Och hvad du är präktigt klädd, just så som en rik
brud bör vara. Jo, jag vill lofva det duger att få visa dig som sin brud.
JOHANNA.
Om bara du är nöjd, så bryr jag mig inte om någon annan. Och det är du ju,
Risto?
RISTO.
Ja, det är visst och sant. Och det frågar hon om. Jag är så glad som en
spelman, och kan jag vara annat när jag tänker på hur mången skulle vilja
vara i mitt ställe i afton? Var säker på att det skär pojkarna i hjertat
och att hvarenda en af dem tänker för sig sjelf: Fan besitta honom, som
fick en så rik och vacker flicka.
JOHANNA.
Hvad bryr vi oss om dem?
RISTO.
Än smeden då? Du kan tro att han är färdig att spricka af harm, fastän han
försöker dölja det. -- Nå, där ha vi nu ändtligen dryckesvarorna.
_Katri_ ställer en bricka på bordet. _Risto_ häller i glasen.
KATRI.
Hvad är det flickorna sysslar med? I afton måste alla vara glada. Det är
minsann inte hvar dag en så'n här fest firas.
LISA.
Vi får väl dansa i qväll, eller hur, Johanna?
JOHANNA.
Ni ska få dansa så mycket ni nå'nsin vill. Risto har bedt Hakalas Janne att
ta fiolen med sig.
LISA.
Det var då riktigt roligt. Fötterna kliar redan på mig af danslust. Hör nu,
skall jag visa er, hur man dansar "en gammal flicka?" Maka åt er litet.
Dansar och sjunger halfhögt:
"De krafla; de krafla; på glasberget krafla
De stackars gamla flickor; de krafla om hvarann,
:,: Ty ingen gosse, ingen gosse kan de få till man :,:"
LAURA.
Låt bli att väsnas så där. Alla ser hitåt.
LISA
slutar att dansa.
Låt dem se. Hvad bryr jag mig om det?
JOHANNA.
Nej, svara du bara: När skall man väl få dansa, om inte på bröllop?
LISA.
Ser ni, nu tar Janne fram sin fiol. Nu börjar glädjen snart, och bruden
skall föras främst i dansen. Åh, hvad du måtte vara lycklig i afton,
Johanna.
JOHANNA.
Ja, jag har hvarken mål eller mått för min lycka i detta nu. En sådan dag
som denna har jag ännu aldrig upplefvat.
LISA.
Du lyckliga menniska. När skall väl min tur komma?
JOHANNA.
När den rätta kommer, Lisa lilla, som Gud har bestämt åt dig.
LISA.
Ja, hvem vet det? Kanske ingen är bestämd åt mig.
JOHANNA.
Jo, det är det visst. Åt dig såväl som åt andra.
RISTO.
Er skål, go' vänner. Kom och smaka på. I afton, pojkar, ska ni få dricka så
mycket ni ha lust till. Jag svarar för att det skall räcka till. Se så, töm
glasen i botten som jag gjorde. Så där ja. Det är lätt att fylla på igen.
På mitt bröllop skall ingen kunna klaga att det dröjer för länge mellan
suparna.
KATRI.
Bara de inte nu super sig alldeles fulla i afton?
JOHANNA.
Ånej. Risto förstår nog att hålla måtta.
KATRI.
Om han kommer ihåg det?
JOHANNA.
Visserligen. Det behöfver man väl inte tvifla på.
LISA.
Men vore det då så farligt, om de också skulle dricka litet? Då ä' karlarna
allra trefligast, när de ha en liten smula i hufvudet.
VAPPU.
Så tanklöst du pratar, Lisa. Om du finge en drinkare till man, så tänker
jag du snart finge nog af den trefligheten.
LAURA.
Men sant är det att karlarna nu för tiden aldrig ä' riktigt muntra annat än
vid flaskan.
JOHANNA.
Det går verkligen inte an att säga så om alla. Det fins sannerligen ännu
hyggliga ibland dem. Inte sant, Vappu?
RISTO.
Nu ä' de fylda på nytt. Tag era glas, pojkar, och drick, drick duktigt.
Drick tills verlden snurrar rundt för era ögon och det sjuder och susar i
örona värre än i Tammerfors bomullsfabrik. Då vet ni att ni ha druckit på
Ristos bröllop.
TOPPO.
Rätt taladt. Det är ett dåligt kalas, som en karl går nykter hem ifrån.
RISTO.
Och nu ska vi dansa polska. Är inte din fiol stämd ännu, Janne? Hugg i med
några riktiga danstoner. Så, så där ja. Hejsan. Janne är en karl hela da'n,
han. Skynda på nu, pojkar. När hvar och en tar sin, så tar jag min lilla
dufva.
Går gnolande till Johanna.
"Hej hopp, min lilla sockertopp. Du och jag och Syrse-Lisa, Puntus Paavo
och Juortos Jussi, Krog-Lassi och Mjölnar-Matti -- --"
JOHANNA.
Risto, låt mig först säga dig ett par ord.
RISTO.
Tre, om du vill. Så-å. Ska vi gå riktigt långt undan, så att ingen hör oss.
Nå, hvad i all verlden är det nu med dig?
JOHANNA.
De börjar väl inte att hålla oväsen här i afton? Jag begynner redan bli
ängslig.
RISTO.
Hålla oväsen? Hvad fanken. Var det därför du blef så allvarsam? Så'na
dumheter. Hvad slags oväsen skulle man väl hålla här?
JOHANNA.
Om karlarna dricker för mycket, så att de bli fulla?
RISTO.
Nå, än se'n då? Det händer väl ibland, isynnerhet på ett så'nt här kalas.
Det vore väl inte så farligt.
JOHANNA.
Det skulle förstöra hela bröllopsglädjen för oss. Käre Risto, du är ju
åtminstone på din vakt?
RISTO.
Hm, jag?
Gnolar:
"I eget bröllop kan jag, min flicka,
Väl gerna få ha en liten sticka."
Den är ingen karl, ser du, som inte vågar ta sig en tår på tand.
JOHANNA.
Tyst, tyst, tala inte så högt. Du skämtar, Risto, och du menar inte hvad du
säger. Jag skulle skämmas ögonen ur mig, om du skulle dricka dig full.
RISTO.
Hör man på. Det tycks det, eftersom -- Hör, Johanna, glöm du inte hvad
presten nyss sa' åt oss.
JOHANNA.
Hvad då?
RISTO.
Att "mannen är qvinnans hufvud".
TOPPO.
"Mannen är qvinnans hufvud", liksom katten är råttans.
GUSTAF.
Och det är i senaste laget för råttan att pipa, när hon är till hälften i
kattens mun.
RISTO.
Rätt, Gustaf, rätt, ha, ha, ha. Det är i senaste laget för råttan att pipa,
när hon är till hälften i kattens mun. Nå, Johanna, ska vi begynna?
JOHANNA
lägger sina båda händer i Ristos.
Låt oss börja.
Alla ställa sig på sina platser, och dansen begynner. Polskan blir allt
lifligare, och glädjen har nått sin höjdpunkt i det ögonblick, då dörren
öppnas och _Heikki_ släpar in _Kerttu_, som af alla krafter stretar emot.
Dansen upphör, men alla förbli på sina platser.
KERTTU.
Jag vill inte in hit, hör du, jag vill inte. Släpp mig, din otäcka
tjockskalle, eller jag biter fingrarna af dig.
RISTO.
Kerttu.
Drar sig afsides.
Hvad skall det nu bli för spektakel.
HEIKKI.
Sakta, sakta. Jesses, så hon rasar alldeles som ett vilddjur. Kors, så'na
hvassa klor hon har. Aj, din rackarunge.
KERTTU.
Vill du låta mig vara i fred?
HEIKKI.
Väsnas nu inte för ingenting, för du skall in i alla fall. Här hjelper
hvarken lock eller pock. Gustaf, tag du henne i andra armen.
JOHANNA.
Nej, nej, tvinga henne inte.
GUSTAF.
Det vore då också underligt, om inte två karlar skulle kunna rå på en så'n
där flickslinka.
Knuffar henne med ett tag fram midt på golfvet.
Se så. Så'na puffar ger jag, sa' käringen, körde hufvu't i väggen.
TOPPO.
Hvad tusan är det där för en slamsmaja?
Alla skratta och tissla. Flickorna dra sig, sins emellan hviskande, till
venster. -- _Kerttu_ står orörlig med knutna händer och ser skarpt
omkring sig.
JOHANNA.
Välkommen, Kerttu.
KERTTU.
Nu blef det ett tisslande och tasslande i vinklar och vrår.
GUSTAF.
Hör du, Hopptossa, att bruden talar till dig.
KERTTU.
Mitt namn är Kerttu.
JOHANNA.
Välkommen till vårt bröllop, Kerttu.
KERTTU.
För att tjena till åtlöje för er?
Med knutna händer.
Välan, här är jag nu. Gör ert bästa. Försök om ni kan få mer af mig än hvad
yxan får af stenen.
TOPPO.
Hvem är den där hundralappiga flickstackarn, som står där och visar tänder
och stirrar så vildt?
GUSTAF.
Har du inte sett Hopptossan förr? Henne känner annars hela verlden.
KERTTU.
Ja, just henne, som ni i kapp hackat i småbitar och tuggat mellan era
tänder. Har ni haft mycken nytta af ert arbete? Säg för ro skull. Synd fick
ni fullt upp i hjertat af det, men det hade ni tillräckligt af förut.
TOPPO.
Kors för tusan, en sådan galla. Törs man alls närma sig den där, eller står
det en eldslåga ut ur munnen på henne; -- flyger det gnistor ifrån tungan?
JOHANNA.
Gå din väg, Toppo. Ingen får ha Kerttu till narr, hon är bjuden till gäst
såväl som alla andra. Vill du inte gå dit bort till de andra flickorna,
Kerttu?
KERTTU.
Nej.
JOHANNA.
Jag svarar för att de ska bemöta dig väl, om du bara å din sida vill vara
vänlig emot dem.
KERTTU.
Hellre böjer jag mig för skogens träd än för slynor; hellre förliks jag med
ulfvar än med trollpackor.
LAURA.
Den skamlösa.
KATRI.
Hur vågar hon --?
GUSTAF.
Ska vi inte ta henne vid axlarna och ge henne samma skjuts ut som hon fick
in?
HEIKKI.
Och med samma fart.
JOHANNA.
Var stilla. Ni får inte förbittra hennes sinne så där. Ni hör ju hur
bittert det redan är förut. Kerttu, får jag inte bjuda dig ett glas vin?
KERTTU.
Jag vill inte ha något.
TOPPO.
Blixt och dunder. Hon är inte ful alls, när man ser litet närmare på henne.
Halsen är som en ljungstängel; läpparna ä' som vildhonung och kindbenen som
två halfmogna lingon. Det är inte långt ifrån att jag redan börjar att bli
kär i henne.
KERTTU.
Kommer du mig för när, så rifver jag ut ögonen på dig.
TOPPO.
Nå nå, det gör du väl ändå inte. Sjelfva katten får ju se på kungen, om
inte annat så från spiseln.
KERTTU.
Går du din väg, bandhund.
TOPPO
ryggar tillbaka.
Inte så, skaparens skapelse.
KERTTU,
åter kall och lugn.
Skaparen tör väl ha skapat mig eller synden fostrat mig.
JOHANNA.
Bry dig inte om dem, Kerttu. De ska inte få göra dig något ondt, så länge
du är under mitt beskydd.
KERTTU.
Under ditt beskydd? Är jag då en sådan stackare att jag skulle behöfva
beskydd? Gå bort, långt ifrån mig. Dig hatar jag ännu mer än de andra.
JOHANNA.
Stackars flicka. Hur har ditt unga hjerta kunnat bli så hårdt?
KERTTU.
Det kan du fråga det där packet om. Och fråga framför allt din egen
eländige brudgum, som gömmer sig där bakom de andra och inte törs visa sig.
JOHANNA.
Du får inte smäda Risto. Han har inte gjort dig något ondt.
KERTTU.
Det vet väl jag bäst.
JOHANNA.
Stig fram, Risto. Låt henne inte skymfa din heder med sina elaka
beskyllningar.
_Risto_ kommer långsamt fram.
JOHANNA.
Nå, ser du, Hopptossa, att han vågar.
KERTTU
betraktar Risto en stund under tystnad. Därpå utbrister hon med af
raseri qväfd stämma:
Eländigt svek du din ed. Som en hund åt du opp din ära.
RISTO.
Hon ljuger. Hi, hi, hi. Det var knäfveln hvad hon kan finna på.
JOHANNA.
Och det bara skrattar du åt, Risto.
KERTTU
går ett steg närmare Risto med utsträckt hand.
Ljuger jag? Se mig rakt i ögonen och säg det ännu en gång, om du kan.
JOHANNA.
Det kan du ju, Risto.
RISTO
skrattar litet förläget, vänder sig bort och säger halfhögt till sina
kamrater:
Alltid råkar man nå'nstans här i verlden ut för ett eller annat åkerspöke.
JOHANNA
försöker att qväfva sin vaknande ångest.
Gör som hon säger, Risto. Jag vet att du kan det.
Paus.
JOHANNA.
Se henne i ögonen, Risto. Du är ju i alla fall oskyldig.
KERTTU.
Vänd dig hit, om du vågar, eländige.
JOHANNA.
Och på det sättet låter du dig skymfas i allas närvaro. Vore jag man,
skulle jag nog stoppa till munnen på henne. Jag skulle inte ha det minsta
medlidande med en sådan där.
KERTTU.
Sticker du nu också fram dina klor, barmhertiga samaritanska? Skönt. Det
var just hvad jag önskade. Kom nu hit hvarenda en af er. Jag fruktar er
inte. Jag skall ändå ropa så att det skallar i öronen på er: Risto har
svikit sitt ord, brutit sin ed. Risto är den ohederligaste skurk, den
värste bedragare under solen.
JOHANNA.
Store Gud, Risto, försvarar du dig inte? Förneka henne då. Krossa denna
orm, som spyr ut sitt gift öfver oss.
KERTTU.
Förneka? Krossa? Mig? Åhå! Under stenen är min förnekare, under jorden min
förkrossare.
RISTO.
Hvad är det du bråkar och väsnas för, Kerttu. Låt oss försonas och kasta
bort allt gammalt groll. -- Och så ska vi dansa polska. Det är mycket
bättre än att gräla om strunt. Jag skall hälla i ett glas vin åt dig,
Kerttu. Kom och drick.
KERTTU.
Usling, med vin vill du utplåna din syndaskuld?
RISTO.
Var det nu verkligen en så stor synd? Ja, Gu sa'e jeg det, sa' norrmannen.
Att en ung man gycklar litet med en vacker flicka utan att ha några
allvarsammare afsigter och isynnerhet när det är med en så'n stackare som
du är, kära Kerttu. -- -- Seså, ska vi inte ta oss ett glas, pojkar?
KERTTU,
nästan vansinnig.
Stanna.
Med qväfd röst:
Jag har ännu ett ord att säga. Se'n kan ni supa. Du hycklade kärlek under
det att falskhet bodde i ditt sinne. Du störtade mig med afsigt i
förderfvet. Därför skall du också få din förtjenta lön.
Tar fram en ring från sitt bröst och kastar den till Ristos fötter.
Med denna din förlofningsring sliter jag den sista ömma känslan ur mitt
hjerta. Från denna stund ska endast hatets och hämdens lågor flamma där.
Min förbannelse skall följa dig ända intill döden, ja, bortom den, på andra
sidan grafven. Den skall tynga dina axlar som ett berg. Den skall tära ditt
bröst som en mask, och dag och natt skall den påminna dig om hvems lycka
och lif du har förkrossat.
JOHANNA.
Hjelp -- jag svimmar.
YRJÖ
för henne till en stol.
Vatten, hemta vatten.
_Vappu_ ger vatten åt Johanna och gnider hennes tinningar.
KERTTU.
Vissnar redan kärlekens blomma? Bleknar redan den af kyrkan helgade och af
folket ärade? Tiden är ju ännu inte kommen. Njut först den sällhet, som du
har grundat på en annans förderf. Njut fröjd och kärlekslycka så länge du
kan. Under tiden skall jag kretsa som en uf kring er lyckas tjäll och ropa:
Hämd, hämd, hämd.
Störtar ut. -- Allmän bestörtning. -- Paus.
VAPPU.
Hur är det med dig, Johanna?
YRJÖ.
Mycket illa, fruktar jag.
JOHANNA.
Kanske det går öfver. -- Bli här hos mig, ni båda.
TOPPO.
Det var tusan till flicka att vara argsint. Hon fräste som en riktig
vildkatt. -- Och så stod du där, Risto, inför henne som en eländig syndare
och kunde inte klämma ur dig ett enda ord.
GUSTAF.
Än vi andra då. Fan besitta, inte har jag heller ofta varit så handfallen
som nyss.
LAURA.
Där kan ni se. Gick det inte som jag sade.
KATRI.
Hvarför skulle också Johanna be henne komma hit. Det kunde man ju veta
förut, att inte Hopptossan kan vara folk.
RISTO.
Usch, det är visst och sant, den här skakningen går inte ur kroppen med
annat än bränvin.
Fyller i glasen.
Hvad är det du letar efter, Toppo?
TOPPO.
Jag tittar efter hvart ringen tog vägen, som det där qvickhufvudet kastade
på golfvet.
RISTO.
Låt den ligga, bror lilla. Det lönar inte mödan att leta efter den. Det var
bara en vanlig messingsring, alldeles värdelös, fast hon, den där fjollan,
bar den på bröstet. -- Kom hellre och tag dig en sup. Er skål, go' vänner.
Tre starka slag höras i väggen. Alla spritta till, isynnerhet qvinnorna.
QVINNORNA.
Hvad i Herrans namn var det?
LENA-KAJSA.
Det var döden som bultade.
ANNA-MAJA.
Eller kanske verldens sista stund är kommen.
TOPPO
ser ut genom fönstret.
Fan heller. Det var bara Hopptossan, som smälde i väggen. Nu hyttar hon med
knytnäfven hitåt och hoppar som vore hon besatt.
RISTO.
Ut, pojkar. Tag fast den slynan och för henne till poliskammaren.
JOHANNA.
Nej, låt henne vara i fred.
RISTO.
Hon? Nej. I kurran med henne och det snart.
TOPPO.
För sent. Hon springer sin väg så fort att ni inte får fatt i henne. Hon
har redan flugit så långt bort att af hela flickan syns inte mer än kjolen,
som fladdrar i blåsten.
RISTO.
Nå, låt henne flyga då. Men fan må ta henne, om hon ännu en gång kommer
inom mitt område.
LISA.
En sådan otäcka, som förstörde hela vår glädje. Få se, om det blir bra igen
efter det här.
LAURA.
Knappast, när bruden ser så dyster ut.
LOTTA.
Jo, det här var ett trefligt bröllop. Det lönade just mödan att köpa
blommor till bröstet för det här.
KATRI.
Nå, än jag då, som måste skaffa en annan i mitt ställe, efter frun inte
ville ge mig lof annars.
VAPPU.
Känner du dig bättre nu, Johanna?
YRJÖ.
Vill ni kanske ha litet mera vatten?
JOHANNA.
Jag behöfver ingenting mer. Om jag bara orkade så pass mycket, att jag
kunde komma bort härifrån.
RISTO.
Johanna skulle man rakt kunna skrämma förderfvad. Bry dig inte om hela
saken. Inte går det an att bli vid dåligt lynne för så'nt där. Hör du inte?
Nej, men se, hvad hon är barnslig. Nu gråter hon.
VAPPU.
Är det underligt? Låt hvar och en gå till sig sjelf. Det skulle väl inte
vara så roligt att på sjelfva bröllopsaftonen få höra sådana saker om sin
brudgum.
RISTO.
Hvilka saker?
VAPPU.
Bedrägerier.
RISTO.
Bedrägerier. Allt måste man höra. Så-å, bedrägerier. Ä' ni alldeles tokiga?
Är det bedrägeri, om man gycklar en smula med flickorna? Det händer ju
jemt.
TOPPO.
Ja, fördenskull ä' ju qvinnorna skapade hit till verlden, ty inte lär de ha
stort annan befattning.
RISTO.
Ja visst, ja. Och hvad är det för ondt i, om en ung karl har en liten
kärlekshandel då och då med en vacker flicka. Han kan ju ändå inte gifta
sig med alla.
VAPPU.
Men ni hade ju förlofvat er med den där flickan enligt hvad jag förstod.
Hvarför lemnade ni henne sedan utan vidare?
RISTO.
Hvarför, hvarför? Det var också en fråga. Naturligtvis därför att jag fick
en bättre. Ty Johanna är sannerligen något annat än Kerttu, som inte har en
ordentlig klädning en gång, mycket mindre pengar i banken. Nej, då tog jag
väl hellre dig, Johanna, och inte lär du väl vara ond på mig för det, eller
hur, he, he, he?
JOHANNA
stiger upp.
Jag måste bort härifrån, bort, hvad än måtte hända. Flickor, hjelp mig af
med de här grannlåterna.
RISTO.
Hvad nu? Hvart ämnar du ta vägen? Midt under festen. Men så säg då.
JOHANNA.
Det vet jag inte, men jag måste bort. Det blir väl alltid någon råd. Men
det vet jag, att vi två passar inte tillsammans.
RISTO.
Gud fördömme mig, tror jag inte att hon har mist förståndet.
KATRI.
Hvad tänker du på, Johanna? Du gör dig ju alldeles till åtlöje för alla
menniskor.
LAURA.
Nyss kommen ifrån vigseln, och nu redan vilja skiljas ifrån sin man. Något
sådant har man aldrig i verlden hört talas om.
LOTTA.
Och af en så'n orsak se'n. För en galen flickas skull. Ja, galen -- för
ingen menniska anser Hopptossan för klok.
JOHANNA.
Så hårdt ni ha satt i de här nålarna. Jag kan inte få ur dem på något sätt.
Hon sliter kronan och slöjan af hufvudet. -- _Leena-Kajsa_ och
_Anna-Maja_ komma fram och ställa sig på båda sidor om _Johanna_.
LEENA-KAJSA.
Der ser man hur den onde anden förvirrar menniskan, när han en gång fått
henne i sina garn.
JOHANNA.
Den onde anden? Mig?
RISTO.
Ja visst, ja. Det där är den ondes anfäktelser, ingenting annat.
VAPPU.
Det må vara som det vill, men i Johannas ställe skulle jag göra på samma
sätt.
LAURA.
Där är också en. Att ännu mer egga upp den där tokan.
KATRI.
Hvem bryr sig om Vappu? Hon är ju inte lik andra, tänker alltid annorlunda
om alla möjliga ting.
LEENA-KAJSA.
Vappu är ett verldens barn. Hör inte på henne.
VAPPU.
Men tänk då en liten smula efter, godt folk. Hur skall man kunna lefva
tillsammans med en man, som man inte kan lita på? Det är ju rent af
omöjligt. Hellre skulle jag sannerligen gå och dränka mig.
JOHANNA.
Det är sant. Hellre gå och dränka sig än valla svin. Hindra mig inte, utan
låt mig gå.
ANNA-MAJA.
Olyckliga, glömmer du så fort din heliga vigseled?
JOHANNA.
Min vigseled.
Sänker sitt hufvud.
LEENA-KAJSA.
Är det så du är din man underdånig? Är det på sådant sätt du ärar honom som
din herre och man?
ANNA-MAJA.
Voro vi inte nyss här alla vittne till att du gafs i Ristos beskydd för att
vara bunden till honom all din lefnads tid?
LEENA-KAJSA.
Och för att i allt skicka dig så, att du måtte täckas din man.
RISTO.
"Att du måtte täckas din man." Alldeles rätt, så ljöd prestens ord.
ANNA-MAJA.
Och nu vid första motgång är du strax färdig att skiljas vid honom, för
hvars skull du är skapad --
RISTO.
-- "ty qvinnan är skapad för mannens skull och inte mannen för qvinnans".
Det läste också presten i psalmboken.
ANNA-MAJA.
-- är du färdig att skiljas vid honom, för hvars skull du är skapad, för
att följa den onde andens lockelser och ditt eget köttsliga sinne. Ve,
detta förderfvelsens djup, vid hvars rand du står, stackars menniskobarn.
JOHANNA.
Kanske ni ha rätt. Jag kom inte att tänka på det. Gode Gud, hvad skall jag
göra?
LEENA-KAJSA.
Bed din man om förlåtelse och bed honom ha öfverseende med din svaghet,
kommande ihåg att han är begåfvad med en starkare karakter och större
visdom.
RISTO.
Ja -- det skall jag nog komma ihåg. Och att det tillkommer mig att styra
och leda hustru min till mitt bästa. Allt det där sades vid vigseln. Jag
hyser därför inte heller något onödigt groll, utan är färdig att skänka
Johanna min förlåtelse.
LAURA.
Hör ni, så godsint han är. Inte ett enda ondt ord om allt der här.
KATRI.
Det skulle inte mången man ha gjort i Ristos ställe. Johanna kan tacka sin
lycka.
VAPPU.
Kom nu härifrån, Johanna. Du skall få bo hos mig till en början.
JOHANNA.
Jag kan inte skiljas vid min man. Det skulle ju vara en stor synd.
VAPPU.
Ja, tänk hvad det skulle vara. Synd? Att rätta ett misstag, som man märker
sig ha begått. Jag gitter inte höra.
JOHANNA.
Du kommer inte ihåg att presten har vigt oss samman.
VAPPU.
Nå, än se'n, hvad hör det hit?
LAURA.
Bevare oss väl, en sådan hedning hon är.
Rop utifrån: "Bruden. Fram med bruden."
KATRI.
Se så, nu vill de se bruden igen, och hennes drägt är i en så'n oordning.
LOTTA.
Sätt dig här på stolen, Johanna, så ska vi strax laga dig i ordning igen.
KATRI.
Hvad de väsnas. Vänta då ett ögonblick och håll er litet i styr. Ni ska nog
få se oss, om ni också inte bråkar så fasligt. Seså, kanske det duger nu,
bara det är något så när. Kom nu.
De gå fram till fönstret. Lefverop höras. _Risto_ dricker och bjuder
männen.
VAPPU.
Så ropade man ju också i gamla testamentets tid till offerlammen, då de
fördes att slagtas. Hvad tror ni om det, Leena-Kajsa?
LEENA-KAJSA.
Jag känner inte till den saken. Men hvarför frågar du så?
VAPPU.
För ro skull bara.
LEENA-KAJSA.
Du skall alltid vara så klyftig. Ett sådant tal är eljest mycket opassande
för en bröllopsgäst.
VAPPU.
Därför går jag också min väg. -- Adjö, Johanna.
JOHANNA.
Nu redan? Dröj ännu en stund, Vappu.
VAPPU.
Nej, tack. Jag har fått nog af bröllopsglädje för den här gången. Adjö med
er allesammans.
Går.
RISTO.
Det var tusan till brådska hon hade. "Fått nog af bröllopsglädje." Hå, nu
är det först den riktigt skall börja. Sätt i med en polska igen, Janne, så
att vi får dansa.
KATRI.
Det var ett förnuftigt ord. Vi måste dansa så att bruden får röda kinder
igen. Ser ni, så blek hon är nu.
JOHANNA.
Låt dansen vara för i afton. Den går inte nu mera.
RISTO.
Och hvad skulle hindra? Nu först skall den just riktigt gå, se'n vi ha
smuttat litet på glasen. Tag, du Johanna, Toppo, så skall jag dansa med den
trefliga Lisa.
Gnolar:
"Och flickan hon är fager, och gossen ståtlig är, Han trampar takt, och
flickan så prydligt dansar här." Inte sant, Lisa?
TOPPO
bockar sig för Johanna.
Får jag lof?
JOHANNA.
Jag sitter hellre här och ser på.
RISTO.
Hvad är det nu igen?
JOHANNA.
Jag förmår inte, Risto. Jag är så trött och alldeles som om jag hade feber.
Jag faller bestämdt omkull, om jag försöker att dansa.
RISTO.
Åh pytt. Kom nu bara. Visst måste du dansa. Hur skulle det eljest se ut?
TOPPO.
Nå, Johanna? Låt nu alla sorger och bekymmer fara till skogs och kom och ta
en svängom med oss.
RISTO.
Raska på nu, Johanna. Så där ja. Och ni andra också. Söla inte så, för då
kommer vi ju aldrig i evighet att få börja.
_Janne_ spelar. Alla ställa sig på sina platser.
ANNA-MAJA.
Till all lycka fick vi ändå Johanna att ta reson.
LEENA-KAJSA.
Ja, Gud ske lof att allt slutades så väl. Jag började redan bli orolig för
hur det skulle gå.
Polskan begynner.
Ridån faller.
ANDRA AKTEN.
Ett salutorg. Öfre delen af venstra sidan upptages af stånd och bord,
fulla af alla slags varor. Handeln är liflig. Till höger äro pojkar med
väskor under armarna sysselsatta att kasta boll. I fonden sjunger en
_Vismånglare_ under det han säljer visor till de omkringstående, bland
hvilka äfven _Lisa_ märkes. _Katri_ och _Laura_ köpa grönsaker vid ett af
borden till venster. I det främsta ståndet håller _Vappu_ på att sälja.
VISMÅNGLAREN
sjunger:
"På blommande kulle satt Hjalmar så tyst,
Ty afskedets timma var när.
Han skulle nu fara till främmande land
Att strida mot fiendens här.
Hans hjerta det suckar, men vinden den leker
Med blomman, som doftar och nickar och smeker
De älskande båda, som bröst emot bröst
I kärleken hafva sin endaste tröst."
JOHANNA
kommer från högra sidan, stannar obeslutsam och betraktar vexelvis de
pengar hon håller i handen och de säljande. Afsides:
En enda mark. Inte en penni mer. Och ingen aning om, hvarifrån jag skall
kunna få en annan.
Ser en stund tyst på pengarna.
Hvad skall jag nu göra med den här? Skall jag köpa mjölk åt barnet eller
bröd åt oss alla?
_Katri_ och _Laura_ komma emot henne. _Lisa_ blir dem varse och skyndar
till dem. Hon har en visa i handen och en korg på armen.
KATRI.
Nå se, Johanna lefver ännu. God dag, god dag. Det är en evighet se'n jag
sist såg dig.
LAURA.
Hvad du är rysligt förändrad. Och det är bara ett år se'n vi firade ditt
bröllop. Man skulle knapt kunna tro att du var samma menniska.
JOHANNA.
Jag har legat sjuk en lång tid, och se'n har min lilla gosse varit dålig.
När man nätterna igenom får vaka vid vaggan, så blir man nog både blek och
mager.
LISA.
Jaså, har du redan en gosse? Det visste jag alls inte af. Nej, verkligen?
Nå, hur gammal är han? Tre månader, säger du? Och hvem är han lik? Far
eller mor? Jag kommer och ser på honom en vacker dag. Jaså, du har en
gosse.
JOHANNA.
Han är så späd och sjuklig, stackars liten. Kanske vår Herre snart tar
honom.
KATRI.
Hvad är det för prat. Sjukliga barn bli ofta fullkomligt friska, bara man
sköter dem riktigt. Nog var också vår Ivar som liten så mager och klen, att
ingen skulle ha trott att det kunde bli något af honom. Men pass på bara,
när frun började föda pojken med ägg och hackadt, rått kött, så började han
strax att växa och fetma så man riktigt kunde se det. Ni skulle bara se hur
frisk och sund han nu är. Han har kinder så röda och tjocka att det riktigt
är en fröjd att se på dem.
LAURA.
Vår Evelina återigen fick maltbad. Det häldes alltid en hel kappe malt för
hvar gång i karet. Försök du också det medlet, Johanna.
JOHANNA
småleende:
Ägg, kött, malt. Det hörs nog att ni tjenar hos herrskapsfolk. Man köper
inte sådant med våra medel.
LAURA.
Nå, du milde Gud. Två unga, friska menniskor och ett enda barn. Nog skulle
man väl åt det kunna stå ut med att skaffa hvad som helst, och inte kostar
de där maltbaden heller hela verlden. Men du är så hushållsaktig, Johanna,
det är hela saken.
LISA.
Du har ju egna pengar i banken. Köp för dem.
KATRI.
Ja, det är ju sant. Menniskan har egna pengar, så att hon inte behöfver att
begära af sin man hvarenda slant, och ändå kan hon säga att hon inte har
råd. Hvem skulle förr i verlden ha trott dig om att bli så snål?
LISA.
Hvad fattas dig, Johanna? Är du sjuk?
JOHANNA.
Nej -- jag är inte sjuk. Det gör bara så ondt i hjertat ibland.
KATRI.
Aj, aj. Du ser riktigt dålig ut. Orkar du gå eller skall jag leda dig? Du
faller väl inte?
JOHANNA.
Nej, låt mig vara. Det går nog öfver. Adjö nu för den här gången, flickor.
Adjö, Lisa. Kom någon gång och se på min gosse, om du har lust.
LISA.
Adjö, adjö. Jag skall nog komma. Hör på, Johanna, ännu en fråga, du. Hur
tycker du nu om att lefva tillsammans med din man? Är det inte litet roligt
i alla fall?
JOHANNA.
Fråga inte om allt. Du får väl sjelf pröfva en gång, stackars barn.
Går några steg till venster, stannar och säger för sig sjelf:
Egna pengar i banken. Egna pengar? Ja, nog hade jag redligt samlat dem
under tio års tjenst. Men gode Gud, va' de väl för den skull mina egna?
Går till Vappu.
KATRI
ser efter Johanna.
Hvad felas den där qvinnan? Kom ihåg mina ord, hon är inte på rätta vägar.
LAURA.
Hvem kan förstå sig på henne? Jag har inte kunnat tåla hela menniskan se'n
hon bar sig så dumt åt på sitt bröllop. Ämnar ni dröja här längre? Jag
måste i alla fall gå.
KATRI.
Jag också. Det är inte rådligt att söla, när man är i andras bröd.
LISA
ser i sin korg.
Kors i Je. Jag har ju ännu inte fått allt hvad jag skall ha. Jo, nu lär jag
väl återigen få mina fiskar varma, när jag kommer hem till frun.
Går för att göra ytterligare uppköp. -- _Laura_ och _Katri_ gå ut till
höger.
VAPPU.
Som jag sa', snälla Johanna, så bär det sig inte nu för tiden att sälja
bröd skålpundsvis under aderton penni, därför att mjölet är så dyrt. Men om
du köper ett lispund, skall du få det litet billigare.
_Risto_ och _Toppo_ synas i fonden.
JOHANNA.
Det kan jag inte. Jag har inte mer pengar än en mark och måste för den
också köpa litet mjölk åt barnet.
VAPPU.
Der kommer din man. Kanske du får mer af honom --
_Johanna_ spritter till, gömmer sin hand under förklädet och drar sig
litet åt sidan.
RISTO.
Ja, hvad ska vi nu göra, Toppo? En sup borde vi ju ha så här i
morgonrusket, och inga pengar ha vi.
Vänder ut och in på sina fickor.
Inte en penni. Den ena fickan är tom; i den andra fins ingenting. Säg, bror
lilla, hvad ska vi nu ta oss till.
TOPPO.
Ser du din hustru?
RISTO.
Johanna? Är hon här? Nå tusan, gumman har inte kommit tomhändt till torget.
TOPPO
gnolar:
"Hej trillerilleri,
Det går nog din näsa förbi."
Hustrun har pengar, mannen inte. Kommer du ännu ihåg hvad jag sa' dig på
ditt bröllop? "Pengarna ä' mina. Du slösar inte med dem alldeles som du
sjelf vill heller." Slog det in?
RISTO.
Nej, var viss på det. Så-å, "pengarna ä' mina". Åhå, minsann. Tro inte, du
kära själ, att katten flyger. Johanna finner alltid på någon utväg och
skaffar sig några penni, men de tillhör också mig, ty så säger lag och
förordning.
TOPPO.
Men är inte gumman din af en annan mening?
RISTO.
Emot lag och rätt i landet? Ohoj. Så går det ändå inte till. "Lef i landet
enligt landets skick eller bort ifrån det." Ser du, så rädd hon är för mig?
Gömmer sig undan och smyger bort som en tjuf. Det är bevis på att hon har
pengar. Vänta lite, Toppo, snart ska vi få oss några supar.
Skyndar till Johanna.
TOPPO.
Månne det verkligen lyckas? Men inte skulle jag i hustruns ställe -- --
RISTO.
Johanna, vänta, gå inte? Hör du, har du några pengar?
JOHANNA.
Hur så?
RISTO.
Jag skulle behöfva litet. Gif hit och krångla inte för jag ser på dina ögon
att du har.
JOHANNA.
Jag har en enda mark, som jag nyss fick i betalning för att jag stickat två
par strumpor. Jag kan inte ge dig den, Risto. Den måste gå till bröd, ty
barnet gråter därhemma af hunger.
RISTO.
Stretar du nu inte emot igen, fast du mycket väl vet att det inte hjelper
till någonting? Ge nu vackert hit pengarna, så slipper du med mindre bråk.
Du får alltid så pass igen, som du behöfver till mat åt barnet.
JOHANNA.
Jag behöfde tre hela dygn för att sticka de där strumporna. Innan jag
förtjenat en mark till, har barnet dött af hunger. Och inte förmår jag
heller arbeta längre, om jag inte får bröd. Jag har inte på flera dagar
ätit annat än saltvatten och potatis. Och så kommer det till, att bröstet
mattas ut af att amma barnet, så det är inte underligt att krafterna går
bort. Jag kan knapt längre stå på mina ben.
RISTO.
Att du inte blygs att klaga, när det är ditt eget fel. Du skulle ha gått
att låna af smeden, som jag har sagt dig väl tusen gånger. Han skulle
säkerligen inte neka dig någonting.
JOHANNA.
Jag kan inte förmå mig att göra skulder, då jag vet att jag aldrig kan
betala dem. Då försöker jag hellre att skaffa på något annat sätt eller
hjelpa mig ändå.
RISTO.
Gör som du vill, men skyll då också endast dig sjelf om du lider brist. Och
kryp nu fort fram med din pluring. Toppo därborta skrattar åt mig, när jag
måste stå här och tigga dig så länge.
JOHANNA.
Jag ger inte min sista slant, nej, inte om det gälde aldrig det. Hur vågar
du också begära det af mig? Är det inte tillräckligt att du har druckit och
slösat bort alla mina besparingar, utan att du också penni efter penni
skall röfva ifrån mig mina små förtjenster? Du har inte något samvete, inte
den minsta smula. Är det skick och fason att mannen inte gitter arbeta det
minsta mer, utan bara super och rumlar dagarna i ända, tills han har
förstört allt hvad hustrun har skrapat ihop? Och tänk se'n på hvad det
skall bli af oss. Vi ä' redan så godt som på bar backe, fast det inte är
mer än ett år se'n vi gifte oss. Tiggarstafven är hvad som väntar oss i
närmaste framtid. Det fins ingen hjelp för det.
RISTO.
Låt bli och skrik så. Alla kan ju höra dig. Börja att väsnas midt på torget
som en galning. Skäms du inte en smula? Menniskorna gapar ju på dig som på
ett vidunder.
JOHANNA
gråtande:
Hur kan jag hjelpa det när jag är så olycklig? Jag skulle ändå inte bry mig
om mig sjelf, men när det arma barnet får lida så och alldeles förgås i
hunger.
RISTO.
Ja, gråt nu till på köpet och jemra dig, och det för en marks skull. Man
skulle kunna tro dig vara i lifsfara.
JOHANNA.
För en mark? Är det här då första gången, som du med våld tar ifrån mig
mina med svett och möda förvärfvade slantar? Utan att tala om hvad jag hade
samlat före mitt giftermål.
RISTO.
Så-å, börjar du nu också sturska dig öfver din hemgift -- en så storartad
summa som hela sexhundra mark? Mången hustru har medfört tusen och
tiotusental åt sin man och ändå inte hållit några långa tal för det. Men du
är ett elakt stycke, det är hela saken.
JOHANNA.
Det var första gången jag nämde om dem, och det skall också bli den sista.
Jag vet inte hur det undslapp mig. När sinnet är bittert, kommer menniskan
ofta att säga saker, som man inte skulle vilja.
RISTO.
Ja, det må vara, men gif nu pengarna hit med godo. Eljest kallar jag
polisen till hjelp. Det skall väl visa sig om man kan få sin hustru att
lyda eller ej. Nå, hur går det? Skall jag ropa? Hej, po --
JOHANNA.
Nej, ropa inte. Här ä' de. Du skulle ta mitt lif med detsamma, så sluppe
jag ifrån det här eländet.
RISTO.
"Det här eländet." Hvad går det för nöd på dig? Gå åtminstone hem att lipa,
så att du inte blir till åtlöje för hela sta'n.
Går till Toppo.
TOPPO.
Nåå? Fick du pengarna?
RISTO.
Naturligtvis. Ser den du här?
TOPPO.
Hurra. Det får vi en hel butelj för. Nu går det an att lefva.
RISTO.
Men käringen retar mig. Hon började ju pipa och gnälla så att man måste be
Gud bevara sig.
TOPPO.
Jag tänkte just det. Men "var en man; fördrag allt". Det står ju i
psalmboken att "mannen måste ofta ha öfverseende med hustruns svaghet". De
ä' ju denna verldens bräckliga kärl, ser du.
RISTO.
Ska vi nu gå till krogen, hvafalls?
TOPPO.
Ja visst, bror lilla. Vi ska gå dit och ännu en gång lefva alldeles som
herrar.
Lägger sin arm om Ristos hals. Sjunger:
"Drinkarn bör man inte klandra, inte klandra, inte klandra.
Då är mannen på sin plats, ja, då är mannen på sin plats -- -- --"
Ut till höger.
VAPPU.
Hvart tog du vägen, Johanna? Kom nu och handla bröd.
JOHANNA.
En annan gång, kära Vappu. Inte nu.
VAPPU.
Hvarför inte? Tycker du att det är för dyrt?
JOHANNA.
Nej, men jag får ändå låta det vara tills vidare.
VAPPU.
Kom i alla fall närmare hit. Jag har något annat att säga dig. Säg, skulle
du inte vilja ta emot att väfva ett klädningstyg? Fru Vörsky bad mig
häromdagen att höra efter någon pålitlig person, som vore skicklig i sådant
arbete. Jag tänkte genast på dig, ty jag känner ingen annan, för hvars
redlighet jag skulle kunna gå i borgen.
JOHANNA.
Åh, du kan inte tro hvad jag gerna tar emot väfning, om jag bara kan få
någon. Det skulle ju vara en riktigt stor hjelp för mig i dessa knappa
tider, ty man förtjenar ju alltid mer med väfning än med annat handarbete.
Hur snart tror du att hon skulle vilja låta mig börja?
VAPPU.
Gå och hör efter. Säg att jag skickat dig. Men en sak till. Om du vill,
skall du gerna få bröd af mig på kredit. Jag känner ju dig så väl. Du
betalar sedermera, när du kan.
JOHANNA.
Tack skall du ha. Nu, då jag får arbete, kan jag kanske snart betala det.
VAPPU.
Se här är ett halft lispund. Låt mig lägga det i den där duken.
JOHANNA.
Gud belöne dig för din godhet emot mig, Vappu. Jag kan inte tacka dig för
allt så, som jag borde.
Binder ihop sitt knyte, tar farväl och går till venster.
_Kerttu_ kommer springande från höger och skjuter en skottkärra framför
sig, i hvilken hon har potatis. Gatpojkar följa henne i hälarna.
POJKARNA.
Hopptossa, tattarunge, Hopptossa. I hvems potatisland har du varit och
stulit de där?
KERTTU
jagar pojkarna ifrån sig.
Vill ni hålla er i styr? Gå er väg, lymlar.
EN POLISBETJENT.
Hvar har du odlat de där?
KERTTU.
Ingenstans. Jag har fått hvarenda en i upptagningslön. Men hvad rör det
dig?
FÖRSTE POJKEN.
Tossa, du, hvar har du din fästman?
ANDRE POJKEN.
Gå inte för nära. Hon har en trut som en glupande ulf.
TREDJE POJKEN.
Har du fått din växt af kråkan, Hopptossa, och har du knipit den där näsan
ifrån korpen?
FÖRSTE POJKEN.
Och hur har du blifvit så svart i skinnet? Har din mor gräft dig fram ur
skorsten och matat dig med kol?
_Risto_ och _Toppo_ komma i fonden. Toppo hindrar Risto från att gå fram
till Kerttu.
ANDRE POJKEN.
Tror du inte att vi känner din slägt, Hopptossa? Mor din var tatterska.
TREDJE POJKEN.
Sophög, tjärtunna, slarfsylta -- --
RISTO.
sliter sig lös från Toppo och kör bort pojkarna.
Jag skall lära er, jag. Vill ni laga er i väg, eller --? Sådana slynglar.
Försök bara att komma hit igen.
Tillbaka till Kerttu.
God dag igen, Kerttu, efter så lång tid. Hur står det till med dig?
_Kerttu_ sätter sig på kärran och kastar potatis som bollar upp i luften.
Låtsar inte märka Risto.
RISTO.
Jag frälste dig från de där pojkarnes elakheter.
KERTTU.
Onödigt besvär. Jag skulle nog sjelf ha redt mig med dem.
TOPPO.
Där ser du nu hvad du får för tack af henne. Att du också gitter springa
efter den där slarfvan. Kom nu, så går vi tillbaka till krogen, tar oss
några partier och dricker ut buteljen.
RISTO.
Gå du förut, så kommer jag efter så fort jag hinner. En karl skall väl
helsa på sin forna käresta, om också aldrig det vore i vägen. Inte sant,
Kerttu?
KERTTU.
Blif bara där du är. Jag har ingenting med dig att göra.
TOPPO.
Där hör du.
RISTO.
Är du alltjemt ond på mig? Och hos mig kom den gamla kärleken i full låga
igen i samma ögonblick jag från krogfönstret såg dig springa förbi.
KERTTU
springer upp.
Bort ifrån mig.
RISTO.
Nå, nå, sakta, sakta. Jag gör dig ju inte något ondt.
TOPPO.
Tusan så morsk. Man måste tycka om dig, om man vill eller ej, Hopsalisa,
eller hvad du heter.
KERTTU
vänder sig till folkhopen.
Vill ingen köpa potatis? Tjugufem penni kappen.
TOPPO.
Släpp mig närmare, Risto. Jag förstår bättre än du att skämta med
flickorna.
KERTTU.
Potatisen är god. Kom och se på den.
TOPPO
till hälften sjungande:
"O filia mansulalii,
O filia mansulalii."
Kommer du ännu ihåg din slägts språk, du svartögda sorgebarn?
"Ala bingelibii, ala dackeli dii, Saridoo.
Ala bingelibii, ala dackeli dii, Saridoo.
Ala baskusi, nellusi, vatsusi,
Sulamola, sulamola sumperin sutsatsii.
O filia mansulalii,
Simsilä, kimsilä, rattentaal."
KERTTU.
Hvad står du där och idislar och tuggar för, så att du är färdig att vrida
käkarna ur led?
TOPPO.
Det är ju tattarspråk, din stams tungomål. Känner du inte det?
"Ala bingelibii, ala dackeli dii, vaktartaa.
Konsunellos vad, ala vengos vad, ala miira, miira
Surted sudsura vaktartaa."
KERTTU.
Så kommer väl din tunga också en gång att fräsa mellan djefvulens tänger.
TOPPO.
Nej, Risto, låt oss gå vår väg. Med den där ormgadden lönar det sig inte
att glamma.
RISTO.
Kanske jag försöker ändå. Kerttu, min sköna, lilla gullhöna, min
rosenknopp, min sockertopp, kom, gif mig nu ett ärligt handslag och säg:
"Bort hat och vrede, välsignelse sig brede, emellan oss igen, min egen,
egen vän."
KERTTU.
Hör opp att plåga mig, ni huggormar. Eljest går det aldrig väl.
RISTO
sjunger:
"Heju veju pojkar och heju veju mor,
Hvar är väl den kärlek, som en gång var så stor --?"
KERTTU.
Hade jag bara ett vapen, så dödade jag dig här på stället.
TOPPO.