EN BETJENT (^i livré^) och PER ^komma ut ur huset med vinbuteljer
och glas^.
Betjenten.
Tack ska han ha, Per; det är hederligt af honom, att han hjelper mej. Vi
ska sätta dricksvarorna på det här bordet. -- Se så ja, nu kan han ju gå
tillbaka i matsaln till det andra folket och få sej mer till bästa.
Per.
Nej tack, jag har redan ätet mitt lystmäte. Patron har inte låtet nå'n
sitte overksam ve matfata, det är säkert.
Betjenten.
Nenej, Brukspatron är ingen smulgråt, och i dag är han dessutom vid så
godt humör, att jag inte sett honom sådan efter se'n nådig frun dog.
Per.
Han håller mycke åf Erik och Anna och gläder sej öfver deras lycka, ser
betjenten.
Betjenten.
Det var nu för väl, att Brukspatron råkade vara ute på sjön, när de
föllo i vattnet.
Per.
Ja, had' inte han varet så näre och hjelpt opp dom, så låge di allt ve
dette lage på sjöbotten. Erik kan visst simme e smule, men klä'ra drog
ner'n, när han skull' hjelpe Anna.
Betjenten.
Men sej, hur blef hon så hastigt klok igen?
Per.
Ja, det är mycke konstigt. Ho vet inte åf, att ho varet vilse i hufve
och mins ingenting alltse'n händelsen i körkan. När ho feck se Erik, var
det blankt som det skull' ha knäppt i skallen på'na och som ho skull' ha
vaknat opp ur en dröm, sa' ho.
Betjenten.
Hon måtte vara mycket vek och blödig till sinnes, Anna?
Per.
Jojo men, ho feck inte från barndomen vänje sej ve starke och bonnske
saker, ser betjenten.
Betjenten.
Hjelp mej, han, att ställa rätt de här stolarna; jag hör folket komma.