BENGT. Sedan ANDERS. ANNA ^bäres afdånad ut ur kyrkan.^ JAN och
ANNIKA. Landtfolk ^kommer småningom ur kyrkan och samlas omkring
Anna^.
Jan.
Gud nåde mej, arma, fattiga menniska! Hon är visst död! Mitt enda barn,
mitt enda barn!
Bengt.
Ånej, inte är hon död, fader Jan. Trösta er, ni. -- (^Anders kommer^) Se
der är Anders med vatten. Nu kommer hon sej snart igen, ska ni få se.
(^Man baddar Annas tinningar med vatten. Hon börjar röra sig^)
Annika.
Gud vare tack och lof! Hon lefver, hon lefver!