ANDERS. BENGT på Åsen.
(^komma från olika sidor och mötas^)
Bengt.
Åh se go' dag, Anders! Är du också här? Jag mener alle mennisker hemme i
sockna gått öfver skogen hit te storkörkan i dag.
Anders.
Husbo'n och matmor och Anna ville nödvändigt gå hit för te höre Prosten
predike, och då följde jag med.
Bengt.
Jag såg, att Nämndeman och Nämndemans-mor i Hult också kommet hit. --
Nånå, der hemme i lellsockna ha vi allt en så dålig prest, att en kan
behöfve få lite bättre själaspis ibland, och då fråger en inte efter te
gå ett par mil.
Anders.
Ja, det är riktigt ett syndastraff, att vi ska ha en tåcken stackere på
predikstoln, som komministern vår. Han har ett så ynkligt lågt målföre,
och inte är det mycke bevändt med det han säjer heller.
Bengt.
Åh, med predikningera går det fälle an, men när han ska läse opp pappera
och kungörelsera, då är det för eländigt. Då stammer och hacker han änna
som ett stampverk. -- Men hvarför har du inte gått in i körkan?
Anders.
Nej, jag är inte ve tåcket sinnelag nu, att jag kan höre en predikning
med riktig andakt, och då är det bäst te vare ur körkan.
Bengt.
Hvad är det fatt med dej då? Du är inte så lustig och glad nu som förr.
Hvarför var du inte med oss 8 dar i dag se'n om midsommersnatta, då vi
gått ifrå Nämndemans? Vi höll på och dansa' ända te körkdags.
Anders.
Åjo, jag ska säje dej, Bengt, att jag börjer allt på och inte vare så
begifven efter dans, som i forntiden. Förr kunne jag springe, om det
varet två mil, för te få mej en Jösshäring; men nu går lusten bort allt
mer och mer, och jag börjer riktigt bli stel i benen.
Bengt.
Jag vill inte höre tåcke tal åf dej, Anders. Förr bruka' du allti vare
den duktigeste hemme i sockna, när det ble fråge om Jösshärskast, och
den som skulle se efter Anders ve Sjön, han feck allt titte opp efter
takåsera.
Anders.
Ja, det var _den_ tiden, det; men nu, vet du, är det allt bra tungsamt
te lefve, tycker jag.
Bengt.
Kors, så du taler underligt ändå. Vore jag så der vän och däjlig i syna
som du, så skull' jag leke hej i sockna, sa'n. Jag kommer nock ihåg, hur
blidt och kärvänligt Kammar-Ingrid på herrgåln jemt smila' åt dej, när
ni råktes på körkbacken. Men det var besynnerligt, du låddes aldrig
se't.
Anders.
Käre Bengt, tal' inte mer om tåcke der. Jag har nu anne te tänke på, än
kärlek för egen del. -- Har du hört nå'nting om Erik i Hult?
Bengt.
Nej, ingenting ann' än godt och väl, utom det att di vill truge på honom
det der rifjerne Britta i Gyllby.
Anders.
Ja, ser du, det är just saken, det. Midsommersdagen, mellan klockan 4
och 5 på måron, mötte jag Erik i e kärre på landsvägen, och han var
alldeles öfver sej gifven. Far hans hade skickat honom iväg långt bort
te Segersta, och der ska han stanne, Gud vet hur länge.
Bengt.
Nåja, det var foll ingenting te sörje öfver.
Anders.
Jo, som du vet, håller Erik och Anna åf hvarandre; men nu har Eriks far
skickat honom bort på en tid, bare för te hinne ställe så, att det ska
bli giftermål mellan honom och Britta, innan Erik riktigt får dra örena
åt sej och sätte sej imot'et.
Bengt.
Jojo, jag håller'et inte otroligt. Det är likt den der Stor-Sven te fare
fram med konster och snedsprång.
Anders.
Erik talte om, att far hans hade sagt åt honom, att han skulle rese in
te Permessmarken i Carlstad och köpe opp en hop saker och godvarer, som
gubben påstår att han ska ha i handelsboa, som du vet han håller. Men
det är bare konster, att han säjer så; jag tror fullt och fast, att
sakera ä' för Rik-Olas räkning och ska vare te bröloppe.
Bengt.
Men är Erik så dålig, att han låter far sin husere med sej, hur han
vill. Det skulle _jag_ foll aldri göre.
Anders.
Så ska du inte tale, Bengt; det är syndigt. Jag tycker, det är vettigt
och hedersamt utåf Erik, att han i det längste inte sätter sej opp imot
far och mor, fastän di ä' obillige och stränge imot honom.
Bengt.
Jaja, men det ska vare måtta i allt ändå.
Anders.
Gud låte bare ingen olycka här bli åf. Men än tör det foll gå bra för
Erik och Anna, bare nå'n riktig karl lägger sej ut för dom. Så snart det
blir slut på gudstjensten, ska jag gå in i sakerstigan och tale med
Prosten, som Erik bedt mej.
Bengt.
Det borde nu snart vare slut i körkan, tycker jag.
Anders.
Jag ska gå in och höre efter hvad det lider. Bli qvar, tills jag kommer
ut igen.
(^Går in i kyrkan^)
Bengt.
Stackers Anders! Jag vet nog, att han tycker om Anna, så han kunde gå i
döden för'na; och ändå åtar han sej ärligt och troget ett ärn'de att
skaffe henne åt en ann'. Bra och hederligt är det gjordt, det kan jag
icke neke, fastän _jag_, gunås, inte skulle vare i stånd te göre på
samme vis. Jag är säker på, att ingen skulle sörje så mycke som Anders,
ifall det ginge illa för Erik och Anna; och sörje lär han nog få, för
Gud vet, om det nånsin kan gå väl för dom. Svårt ser det ut åtminstone.
Nämndemansgubben är minsann inte god att ta böj på, och Erik låter foll
inte leke alltför hårdt med sej heller. Ja, det ska bli underligt att
se, hvar det tar land te slut. Mest frukter jag för Anna ändå, ifall
motigheter skulle komme; hon är så klen och blödig, att hon visst toge
döden på sej.