Förord.
G.A. Wallin, lefnadsteckning.
I. Afdelningen: Lübeck--Konstantinopel.
Hamburg.
Havre.
Paris.
Lyon.
Marseille.
Färd öfver Medelhafvet.
Dardanellerna.
Konstantinopel.
II. Afdelningen: Alexandria.
Smyrna.
Syra.
Alexandria.
Offerfesten, lilla Bairam.
Färd längs Nilen.
III. Afdelningen: Kairo 1844.
Pilgrimers återkomst.
Profetens fest, molid ennebi.
Bref af den 13 april 1844.
Färd till pyramiderna.
Nil-festen, lelet ennokta.
Förord.
En rikt begåfvad, men genom döden i sin verksamhet alltför hastigt
afbruten språkforskares litterära qvarlåtenskap lemnas härmed i
allmänhetens händer. Förnämsta synpunkten vid dennas utgifvande har
derföre varit såtillsägandes biografisk: nemligen att undan glömska
och förstöring rädda så mycket som möjligt af Wallins, äfven under
brydsamma förhållanden ganska flitiga, pennas alster, samt dymedelst
för all framtid bevara minnet af honom och hans i många afseenden
märkvärdiga färd. Undertecknad, som af Wallins anförvandter och hans
förtrogne prof. Geitlin fått det hedrande uppdraget att redigera och
offentliggöra dessa dyrbara reseminnen, har derföre ansett sig böra ur
i behåll varande anteckningar upptaga allt, som möjligen kunde egna
sig för offentligheten, äfven om derigenom någon omsägning eller något
jemförelsevis obetydligt privatminne komme att följa med. Äfven några
förut i åtskilliga tidningar tryckta bref af Wallins hand måste här
upptagas för fullständighetens skull, emedan eljest förtretliga luckor
hade uppstått; i förhållande till det hela upptaga de också ganska
obetydligt rum. Men det fragment af en utförlig resebeskrifning, som
redan 1853 här utgafs med titeln: _G.A. Wallins första resa från Cairo
till Arabiska öknen i april 1845_, kommer deremot icke att ingå i dessa
_Reseanteckningar_, emedan det icke kan inpassas i dessas sammanhang,
ej heller innehåller några under resan gjorda anteckningar, utan är
ett här i Helsingfors redigeradt arbete, vid hvilket den nu i dagen
trädande dagboken samt författarens utmärkt säkra och omfattande minne
tjenat till ledning. Det var Wallins sista arbete; dödens hastiga
mellankomst gjorde det till blott en ringa början af ett tillämnadt
stort verk. Men fragmentets värde är dock nog gediget, för att försvara
sin egna plats bredvid dessa voluminösa anteckningar, som författaren
sjelf icke hann bereda till tryckning.
De utgöras, såsom titeln antyder, förnämligast af resandens ganska
vidlyftiga _dagbok_, som dock slutar under första ökenresan den 21
september 1845, samt 24 stycken bref till professor _Gabr. Geitlin_;
dertill komma några få och jemförelsevis obetydliga bref till
resandens mor, kammarrådinnan _Wallin_, privatläraren _Frans Edvard
Conradi_, sjökapten _A. Wiklund_, och konsul _B. Borgström_. Dagboken
upptager det största arktalet i hela verket, men för större delen af
resetiden utgöra brefven till prof. Geitlin enda materialet. Detta
_första_ band innehåller blott två af dessa rikhaltiga bref, jemte
dagboksanteckningar till den 6 juli 1844; _andra_ bandet kommer att
innehålla fortsättning af dagboken, jemte några få bref; det _tredje_
dagbokens slut och flere bref; det _fjerde_ deremot uteslutande
bref. För bättre öfversigts skull blir hvarje band indeladt i 3 à
4 afdelningar, efter resans olika stationer. Första afdelningen
skildrar Wallins resa till Konstantinopel, den andra: hans vistelse
i Alexandria, den tredje: vistelsen i Kairo (första sejouren), den
fjerde: färden till Tanta i nedra Egypten m.m., den femte: resan till
öfra Egypten, den sjette: vistelsen i Kairo (andra sejouren), den
sjunde: första ökenresan o.s.v. I första afdelningen hafva ett par bref
blifvit fördelade i mindre stycken efter orterna som beskrifvas, men i
det följande, då brefvens innehåll är mer concentreradt, införes ett
bref helt och hållet vid det datum i dagboken då det blifvit afsändt.
Stiliseringen i dagboken och till någon del äfven i brefven har
undergått så mycken förändring och städning som nödvändigt behöfts,
men i allmänhet har utgifvaren följt den grundsatsen, att bibehålla så
mycket som möjligt af Wallins egendomliga skrifsätt. Såväl i dagboken
som isynnerhet i brefven skref Wallin den allrafinaste perlstil och
iakttog den största möjliga hushållning med papper, så att ofta nog
förstoringsglas kunde behöfvas för deras läsning; hvarföre äfven hela
denna första del upptar allenast 13 små ark i originalhandskriften.
Denna omständighet har förorsakat mycken svårighet vid öfversigten af
det hela, samt ett ganska drygt afskrifnlngsarbete; ty alltsammans
måste afskrifvas och derefter korrigeras, innan det kunde lemnas till
tryckeriet. Handskriftens beredning till tryck erfordrar derföre sin
runda tid, och ehuru utgifvarens afsigt är att så mycket som möjligt
påskynda tryckningen, kan likväl ingen viss tidpunkt för verkets
fulländning utsättas.
I Wallinska dagboken råder mycken ojemnhet och inconseqvens beträffande
Arabiska ords och benämningars ortografi, emedan författaren tid efter
annan ombytt skrifsätt och i allmänhet gått mycket sjelfständigt
tillväga. Samma inconseqvens har utgifvaren ansett sig böra bibehålla,
emedan den i sjelfva verket är upplysande i frågan om benämningarnes
rätta uttal, och emedan den ofta nog tyckes bero af dialektolikhet
på de orter der författaren vistades. På de allraflesta ställen äro
Arabiska ord och fraser införda efter Wallins egen transscription till
Latinsk skrift; endast under sin vistelse i Alexandria och någongång
eljest på spridda ställen begagnade resanden i dagboken Arabisk skrift,
hvilken blifvit transscriberad med prof. Geitlins benägna hjelp. I
detta afseende råder mycken olikhet emellan olika författare, ty hvar
och en uttalar orden på sitt egna vis; och det system "zur Umschreibung
der arabischen Buchstaben", som Tyska orientaliska sällskapet försökt
införa bland filologer, kunde Wallin icke följa, emedan det då ännu
icke var uppfunnet.
Genom löfte att ur universitetets fonder i förskott utbetala
tryckningskostnaden, har consistorium academicum velat betrygga mig för
möjliga förluster på detta omfångsrika verk, med förelagdt vilkor att
sagda förskott återbetalas så snart den erforderliga summan influtit
genom böckernas försäljning. Denna garanti gör att jag utan tvekan
och afbrott kan fortsätta utgifvandet af dessa evärdeliga reseminnen.
Helsingfors i april 1864.
S.G. Elmgren.
Georg Aug. Wallins lefnad.
Dessa reseanteckningars författare förunnades icke någon lång lifstid
och hans korta bana erbjuder ej heller något annat af synnerligt
intresse, än just denna resa och hans ovanligt goda förberedelse till
den. Ty den stora orientaliska resan, som föreliggande verk noggrant
beskrifver, förblef hela hans lefnads mål och kärna, den kommer
att bestämma Wallins plats i litteratur-historien. Hans utmärkta
språkforskning i allmänhet har nemligen till stor del gått förlorad för
efterverlden, emedan döden öfverraskade honom innan han hunnit göra den
fruktbärande för vetenskapen genom utarbetade afhandlingar.
_Georg August Wallin_ var född den 24 oktober 1811 på Åland i
Sunds socken, hvarförc han, enligt gammal akademisk sed, kallade
sig _Sundensis_ i Borealiska studentafdelningens matrikel. Likväl
tillbragte han endast sin första barndom i denna stora och vackra
skärgård, hvilken sannolikt ingaf honom den förkärlek för haf och
sjölif som han alltid hyste; ty redan 1818, då gossen således var blott
7 år gammal, öfverflyttade hans far, kronofogden Israel Wallin, ifrån
Åland till Åbo, der han en tid innehade landskamrerare-befattningen.
Sedermera besökte dock den unge _Georg_ sin födelseort Åland flere
gånger på segelfärder, till och med ända ifrån Helsingfors, der han
tillbragte mesta delen af sin lefnad. I dåvarande universitetsstaden
Åbo förflöt Wallins senare barndom, der han äfven bivistade
katedral-skolan, redan då åtnjutande sina små kamraters synnerliga
aktning för modighet och starkt utprägladt rättsinne, hvarom några
från glömskan bevarade anekdoter bära vittne. När sedan efter branden
1827 skolan förflyttades till Raumo, begaf sig ynglingen Wallin dit,
ansåg sig hafva blifvit orättvist förbigången vid någon klassflyttning
och skiljde sig från skolan, men vistades dock i Raumo om hösten
1828. Redan derförinnan lärer hans hem hafva blifvit flyttadt ifrån
Åbo, emedan fadren, såsom befordrad till ordförande i allmänna
revisionsrätten med kammarråds titel, omkring 1827 bosatte sig i
Helsingfors. Här blef han vid 18 års ålder med privatbetyg student,
just på den tid då universitetet, nyss flyttadt från det i aska
liggande Åbo, ännu icke rätt väl hade hunnit fästa sina bopålar eller
bli hemmastadt i Helsingfors; ty den nuvarande universitetsbyggnaden
fanns icke då ännu och staden var ganska trång samt i alla afseenden
obetydlig. Den 22 juni 1829 inskref Wallin sitt namn i Borealiska
afdelningens matrikel, och torde några dagar förut hafva undergått
studentexamen, som på den tiden väl icke var synnerligen sträng.
Han skötte derefter sina studier, väl grundligt, men fritt och
ingalunda brådskande, ej heller med hufvudsakligt afseende på stundande
examen, som all tid tyckes hafva varit honom en pina; tvärtom synes han
denna tid hafva sysselsatt sig mest med modern poetisk litteratur, i
hvilken han äfven ägde en temligen rik och dyrbar boksamling. Engelska,
Tyska och Franska poeters verk, såsom _Walter Scotts, Shakespeares,
Rousseaus, Göthes, Schillers_ m.fl., hvilkas läsning då var till och
med mera på modet än nuförtiden, studerade han ifrigt i original och
svärmade med sina tankar i dessa secular-snillens ideala verld. Ty
det var ej blott språkligt, utan äfven poetiskt intresse, som länge
fängslade honom vid nyssnämnda moderna litteratur, i hvilken han ägde
för sin tid ovanliga insigter. Derunder fick han väl ock den synnerliga
förkärlek för Engelska språket och litteraturen, som följde honom
genom hela lifvet och som gjorde att han, ehuru blifvande professor i
Arabiskan och nyss hemkommen från sina resor, ännu 1850 om hösten och
1851 om våren gaf enskilda kollegier i Engelskan för studenter. Vid
mognare ålder fann han dock mer njutning i språkstudier, än i poesi,
allt eftersom hans afgjorda och medfödda fallenhet för de förstnämnda
utvecklade sig till klarhet.
Dessa poetiska studier alstrade måhända det djupa natursinne, som
alltid var ett utmärkande drag i hans lynne och som stärktes af hans
ständiga vistelse ute i den fria naturen. Dagboken lemnar derpå otaliga
bevis och hela sin lefnad igenom trifdes han mycket bättre ute, än i
studerkammaren, hvarföre äfven företrädesvis öknen och hafvet voro
hans förtjusning under resan. Såväl i hemlandet, som i Egypten och
Arabien, yttrade sig Wallins oöfvervinneliga böjelse för ett tankfullt
ströfvande omkring i skogar och parker, på berg och grönskande fält,
merendels helt allena eller på sin höjd i sällskap med någon enda god
vän; under sådana ensliga vandringar, som derjemte erbjödo en för
hans kroppsliga helsa nödig motion, njöt hans uppmärksamt betraktande
öga af naturens mångfaldigt vexlande skönheter, jemte det hans tankar
ordnade sig till mogna och djupa reflexioner. Likaså gjorde Wallin,
isynnerhet i yngre åren, täta segelfärder i slup på öppna hafvet och
utsträckte seglingen stundom till många dygns resa genom långt aflägsna
skärgårdar, någon gång till och med alldeles ensam. Deri uttalade
sig en lust för äfventyr, som var honom medfödd och som längre fram
oemotståndligt drog hans håg till Orientens underfulla trakter samt
Arabiens böljande sandöknar. Med sjölifvet var han derföre fullt
förtrogen redan som gosse, och derjemte en lika flitig, som oförvägen
simmare; ty vid de nästan alldagliga sjöbaden gaf han sig stundom
långa sträckor utåt hafvet, täflande med de starkaste i simkonsten.
Wallin var äfven såsom simmare vida berömd bland jemnåriga kamrater;
likaledes såsom själen i många lustiga studentupptåg. Ty under sin
studentatid, till och med ännu länge derefter, var Wallin emellanåt
öfverdrifvet munter och lefnadslustig, deltagande med öfverdådigt nöje
i upptåg, som visserligen icke alltid hörde till det fina slaget, men
ännu den tiden tolererades af studentopinionen. I glada berättelser
om lustiga äfventyr fann man ofta Wallin spela mästarens roll; hans
egendomliga trygghet och orubbliga lugn, förenade med rådighet i
kritiska fall, äfvensom isynnerhet hans trofasta kamratlighet och
godmodiga humor, prisades allmänt af hans då lefvande mångtaliga vänner
vid universitetet. Det var ogeneradt kamratlif bland jemnåriga och
studenter, som han företrädesvis sökte och fann trefnad uti, dervid
en bål också merendels hörde till saken såsom föreningspunkt; annat
mer cirkladt sällskap kunde han aldrig rätt väl finna sig i, ja som
knappast ens fördraga utan förargelse.
Under studii-tiden egnade Wallin äfven mycken tid åt musiken, den han
alltid älskade, och kunde konstmessigt traktera flere instrumenter,
särdeles flöjt; vid musikaliska sällskapets öfningar och offentliga
konserter spelade han de sednare åren mest kontrabas. Till virtuositet
hann han dock icke i musikalisk väg, men ägde i alla fall nog insigt
i musiken för att äfven i detta ämne, så väl som i många andra, kunna
bilda sig ett sjelfständigt omdöme, hvarom dagboken på många ställen
vittnar. Af hans musiköfningar kom det sig att han en tid valde sitt
sällskap företrädesvis bland här i Helsingfors vistande Tyska musici,
exempelvis Grädener m.fl. Ännu i Kairo fortsatte han sina öfningar,
för att vinna någon färdighet i behandlingen af Arabernas egendomliga
flöjt; och i öknen upptecknade han några melodier på Beduinsånger,
bland hvilka en finnes tryckt i Tyska orientaliska sällskapets
tidskrift, femte bandet; de öfriga, 5 till antalet och ganska enkla,
hade han kort före sin död på begäran meddelat åt doktor H.A. Reinholm,
och detta musikaliska öken-minne förtjenar utan tvifvel att bevaras
från glömskan, äfven om melodiernas värde i sig sjelft icke får anslås
synnerligen högt. De bifogas härhos.
Allt det anförda utvisar tydligt att Wallins håg låg mera åt studium
af lifvet och naturen, än af böcker, ehuru icke heller dessa af honom
försummades. Ty oaktadt de strängare, mer metodiska studierna för
examen i början af hans studentatid lades å sido, hade han redan
då förvärfvat sig temmeligen vidsträckt språkkunskap, och längre
fram arbetade han sig in äfven i andra ämnen med den honom egna
grundligheten. Efter ungefär 7-årig kurs genomgick han filosofie
kandidat-examen den 12 april 1836, väl icke med synnerligen höga
vitsord, men med det välförtjenta rykte inom kamraternas krets,
att han bland alla då till Parnassen sträfvande ynglingar vore den
mest lofvande capaciteten. I de klassiska språken och orientaliska
litteraturen hade han då redan ovanliga kunskaper, vida öfverskridande
det vanliga måttet för _laudatur_. Lagerkransen erhöll han vid
promotionen den 21 juni 1836, då professor F.W. Pipping var promotor;
bland hans promotionskamrater funnos äfven sedermera vordne
professorerne Castrén, Ingman och Törnegren, hvilka döden likaledes
skördade i början af deras bana, till stor förlust för universitetet,
som räknar den förstnämnde bland sina största ryktbarheter.
Såsom magister begynte Wallin hösten 1836 tjenstgöra som extraordinarie
amanuens vid bibliotheket, och efter det han disputerat _om skilnaden
emellan den lärda Arabiskan och Arabiska folkspråket_, utnämndes han
den 29 juli 1839 till _docent_ i orientaliska litteraturen. Dermed var
också riktningen gifven för hans framtida studier och hans lefnadsmål
i viss mån bestämdt, ehuru då ännu ingen ordentlig tjenst med lön
tycktes stå honom till buds att söka. Docentur var nemligen den tiden
en helt och hållet lönlös tjenst, egentligen blott en titel. Hans hela
lynne var också afgjordt emot fikandet efter någon tjenst; utan hans
syftemål var nu blott att grundligt genomforska Orientens språk och
seder. Man vet icke att han någonsin tvekat i valet af lefnadsbana;
redan före sin utnämning till docent sysselsatte han sig ifrigt med
_praktiska_ öfningar i orientaliska språk, förnämligast öfversättningar
från modersmålet till Arabiskan och Persiskan under prof. Geitlins
vänskapliga handledning. Han begaf sig till Petersburg för att bivista
dervarande orientaliska institut, och dröjde i nyssnämnda lysande
hufvudstad nära två års tid, nemligen åren 1841 och 1842; derunder
begagnade han sig föga af föreläsningarne i sjelfva institutet, men
så mycket flitigare af några dess lärares enskilda handledning i
förnämligast Arabiska och Persiska språkens talande och skrifvande,
ty Turkiskan synes jemförelsevis mindre hafva anslagit honom. Dessa
hans lärare voro en infödd Arab från Egypten sheikh _Tantavi_ (eller
_Muhammed Aijad Attantavi_) och en likaledes infödd Perser _Mirza
Ismail_. Der vaknade ånyo med fördubblad styrka Wallins ända ifrån
barndomen hysta längtan efter personlig bekantskap med Orienten, och
alla hans tankar vände sig nu kring möjligheten att göra en resa till
Arabien och Egypten, hans barndomsdrömmars hemland. Ifrån hans vistelse
i Petersburg finnes qvar ett odateradt bref, ur hvilket följande
märkeliga yttranden må anföras:
"Jag besöker flitigt en Perser _Ismail_, af hvilken jag mycket
profiterat och för hvarje dag kan draga allt större nytta, men han
måste få gå sin egen väg och kan på intet vis krånglas in i någon
annans method. Han är alldeles fördomsfri, tar sig gerna en sup då och
då, känner sitt språk och muhammedanismen bättre än någon här, men
kan ej fäs till annat än att prata, i hvilken konst han är fullkomlig
mästare. Ty jag sitter ofta hos honom 3 à 4 timmar å rad hela veckan
igenom, utan att behöfva annat än höra på honom; ganska sällan inträffa
omsägningar eller upprepande, men för hvart ord och hvar tanke har
han alltid en vers i beredskap. För öfrigt har jag 3 gånger i veckan
arbetat hemma hos _Tantavi_ och öfversatt mest hälften af den Tolk, du
i sommars såg hos mig, och dessutom nästan slutat en öfversättning af
Schillers _Der Neffe als Onkel_. Äfven hafva vi nu börjat konversera om
aftnarne; ena aftonen tala vi blott Tyska, deri han småningom börjar
göra framsteg, den följande tala vi blott Arabiska, begagnande oss af
hvarandras kännedom af litteraturen. Hans godsinta och nästan barnsliga
karakter, samt hans sinnrikhet och uppriktighet, vinner allt mera min
aktning; vi stå numera ej i det trånga förhållandet af lärare och
lärjunge, utan på en fullkomligt vänskaplig fot. Vi dricka först thé
tillsammans och vräka oss i hans stora divan; hans oändliga berättelser
om sitt älskade Egypten, dess sagoberättare, sångerskor, danserskor och
alla dess andra fröjder, hafva, om möjligt, ännu mera väckt min lust
att komma dit, och jag vet sannerligen icke huru jag skall kunna bära
underrättelsen om utslaget på min ansökning angående resestipendium,
som i alla fall endera dagen måste komma. Blir det ett nej, är jag rädd
att sjunka neder af sorg och harm, blir det ett ja, är jag rädd att
hjertat hoppar ur bröstet på mig. Hvad institutet beträffar, var jag
der i början några gånger, men kunde omöjligen förmå mig att fortfara;
ehuru jag sedan ofta ångrat mig, då jag funnit att jag kunnat draga
mycken nytta af den nu från Persien återkomna _De Maison_. Tantavi är
en man, som till stor del öfvervunnit den muhammedanska indolensen, han
gör numera ingen hemlighet af sitt pund, utan svarar på allt, äfven
sådant som säkert för stränge musulmän vore ömtåligt. Sådan är äfven
Ismail; en man som jag oftast måste högakta, ehuru han nu på sätt och
vis är i stor decadence och mycket misskänd af sina landsmän. Jag har
denna tid äfven sysselsatt mig med att läsa de bref, som kommit till
Tantavi från hans vänner i Egypten, och såsom en frukt häraf tänkte jag
skrifva detta bref på Arabiska; men dertill skulle dock fordrats mera
tid och en lugnare sinnesstämning än jag nu har."
Universitetets lediga resestipendium, som han ansökt, gafs också åt
honom och kunde icke gerna hafva gifvits åt någon värdigare; det föll
nu på en mans lott, som derigenom såg sin lefnadsuppgift lösas och
sina käraste förhoppningar gå i fullbordan, men som ändock i glädjen
ingalunda glömde bort att grundligen förbereda sig till färden. Icke
heller nu, mer än eljest i sitt lif, brådskade han med att bege sig å
väg, utan dröjde ännu ungefär ett år i fäderneslandet, allt ifrigare
sysselsatt med förberedelser. Hösten 1842 och våren 1843 gjorde Wallin
i härvarande _Clinicum_ en kurs i praktisk medicin, för att med
någorlunda framgång kunna passera för läkare ibland Arabstammarne i
öknen och i Egypten, sålunda ägande en lämplig förevänning att vistas
ibland dem. Planen att agera läkare för att ostörd få färdas bland
vilda nomader, var utan tvifvel väl uttänkt och skulle hafva befordrat
Wallins ändamål ändå bättre, om icke hans stora samvetsgranhet
emellanåt förbjudit honom att spela rolen komplett, om han kunnat förmå
sig att helt ogeneradt qvacksalva alla sjuka Araber, som anlitade honom
om bot för hvarjehanda krämpor. Men han synes oftare, än önskligt
varit, hafva tvekat om han borde föreskrifva läkemedel för sjukdomar
som han ej begrep, och derigenom förminskat sitt läkare-anseende ibland
Araberna.
Slutligen begaf han sig, så väl förberedd som någon Finne kunde vara
det, sommaren 1843 å väg på den resa, som skulle afgöra hans rykte och
bestämma hans plats inom vetenskapen. Följd till stranden af Araben
_Tantavi_, som jemte orientalisten _De Maison_ ifrån Petersburg rest
hit för att bese Finland, gick Wallin den 28 juli 1843 i Helsingfors
hamn om bord på ett till Lübeck gående skepp, för att icke återse
fäderneslandet förän 1850, efter 7 års bortavaro. Om hans resas
mångfaldiga skiften upplysa dessa reseanteckningar tillräckligt, och
någon annan källa för dess beskrifning finnes icke att tillgå. Läsaren
har här tillfälle att dag för dag följa resandens alla steg, se hans
fröjder och sorger, till och med hans hemliga tankar om folk, föremål
och förhållanden. Endast de allraallmännaste konturer af resans gång
må här uppdragas, tjenande till en slags kronologisk öfversigt.
Den som på förhand, innan alla delarne af detta verk utkommit,
skulle vilja inhemta en öfversigt af Wallins resa, hänvisa vi till
_Litteraturbladet_ 1850 pag. 19-32, samt till _Lännetär, album utgifvet
af Vestfinnar_, häft. I, pag. 17-25.
Wallin reste genom Lübeck, Hamburg, Havre till Paris, dit han ankom den
24 augusti 1843 och der han den 2 eller 3 september träffades af ett
svårt olycksfall, som hotade att genast i början af resan tillintetgöra
hans egna och vårt fäderneslands förhoppningar om densamma. Efter
denna olycka, som djupt grep hans känsliga själ och som dessutom torde
hafva för alltid qvarlemnat ett sjukdomsfrö i hans kropp, ansattes
Wallin emellanåt af en djup melankoli, ett själen förlamande svårmod,
som qvarhöll honom vissa tider i overksamtet och gjorde honom bitter
eller orättvis mot menskligheten och mången enskild. Ifrån den stunden
begynte han misstro sina krafter och tidtals tryckas af den bittra
tanken att hans lif förfelat sitt mål, att han icke gjort hvad han
bordt och i yngre dagar föresatt sig att göra. Den 14 oktober lemnade
han Paris, ankom den 19 okt. till Marseille, gick den 23 om bord på ett
Finskt fartyg, seglande öfver Medelhafvet med öfverhufvudtaget gynnande
vind, besökte den 17 november stället der Troja stått, passerade
Dardanellerna den 18 nov., ankom till Konstantinopel den 25 nov. och
qvardröjde i dess hamn till den 7 dec. Sedan besåg han _Smyrna_ den 9
dec., staden _Syra_ den 11, och ankom den 14 till _Alexandria_, der
han qvardröjde till den 22 jan. 1844. Vidare ankom Wallin den 29 jan.
till _Kairo_, der han ordentligen bosatte sig för flere år och det han
kallade sitt österländska hem. I juli 1844 gjorde han en utflygt till
byn _Baranijeh_ och kort derpå till staden _Tanta_ i nedra Egypten
emellan Nilmynningarne; återkommen derifrån och ånyo bosatt i Kairo,
begynte han den 31 okt. en högst intressant färd längs Nilen till
öfra Egypten, på hvilken han dröjde till den 14 jan. 1845. Vistades
så ånyo i Kairo, sysselsatt med de grundligaste förberedelser, till
den 10 april, då han ändteligen den 12 april 1845 anträdde den _första
ökenfärden_, som gick genom Gebel Shammor, inre Arabien, Mekka, Medina
och Gidda, samt öfver Röda hafvet tillbaka till Kairo; den räckte
ungefär ett års tid, till den 14 mars 1846.
Under densamma slutar dagboken den 21 sept. 1845, och underrättelserna
om Wallins färder och reseintryck bli derefter sparsammare. Sin
_zijaret_ (offentliga andakt) vid profetens graf i Mekka gjorde han
i slutet af nov. 1845. En långvarig sjukdom höll honom sedan länge i
Kairo. Den _andra resan_ gällde _Jerusalem_, och försiggick i slutet af
1846 och början af 1847; under densamma uppsteg han den 22 dec. 1846 på
berget _Sinai_, fortsatte färden genom öknen Nakhil och Abrahams gamla
stad _Hebron_, ankom till Jerusalem den 15 febr. 1847, gjorde derifrån
en utflygt till Nazaret, Kapernaum och Jeriko, samt återvände i april
till sitt österländska hem, der han ånyo måste dragas med långvarig
sjuklighet. När Wallin således ofta angreps af sjukdom i den stora
förvekligade staden, men åter alltid i öknen åtnjöt den fullkomligaste
helsa, kan man icke undra på att han oaflåtligt längtade efter öknens
friska luft och rörliga lif. Den _tredje ökenfärden_, som anträddes i
början af 1848 och slutade den 26 maj 1849, blef både långvarig och
vidt utsträckt, men också rikare på missöden än någon föregående. Den
gick genom _Hajil_ i distriktet Gebel Shammor, och _Sedeir_, en annan
stor oas i öknen, till _Rijad_, ett i Arabien berömdt lärdomssäte,
samt _Bahrein_ vid Persiska viken; Wallin fick så om sommaren 1848 i
_Bagdad_ tillbringa en lång tid under de strängaste försakelser för
total brist på respenningar, emedan en påräknad vexel uteblifvit, och
plågades dessutom ännu af sjuklighet och en tryckande hetta. Från
nöden i Bagdad räddades han af en der anträffad Engelsman, begaf
sig derifrån den 13 sept. 1848 till Persien, då färden gick genom
_Kirmanshahan_ och _Hamadan_ till _Isfahan_, den fordom så lysande
verldsstaden, dit han framkom den 9 nov., samt vidare genom _Shiraz_
till sjöstaden _Abu Shir_ vid Persiska viken, derifrån den 7 jan.
1849 sjövägen till _Basra_, och öfver _Aleppo, Damaskus, Beirut_ till
_Alexandria och Kairo_, der han ändteligen med i hög grad nedstämdt
lynne sade orienten farväl i medlet af juni 1849. I öknen utanför
Damaskus råkade han ut för röfvare, som fråntogo honom allt, till
och med kläderna, men återgåfvo dock sedermera det mesta af rofvet;
dervid gingo dock hans under resan gjorda anteckningar förlorade, till
oersättlig skada för vetenskapen. Sedan nu hans värf i orienten var
fullbordadt, reste Wallin hastigt tillbaka genom Europa, öfver Triest,
norra Italien, Gotthardsberget i Alperna, Schweitz, Rheinländerna
och Belgien till London, der han lyckligen hamnade den 1 okt. 1849,
och qvardröjde öfver hela vintern, för att i Londons rika samlingar
ytterligare förkofra sitt kunskapsförråd angående orienten. Der
fick han också rikligt erkännande af de lärda för sina litterära
förtjenster. Slutligen hamnade Wallin i juni 1850 vid hemlandets
kust, just då promotionshögtiden firades i Helsingfors och således en
stor mängd landsmän från alla trakter hade samlats hit, alla nyfiket
välkomnande den berömda resanden. Ty Wallins resor voro ingalunda
obekanta för allmänheten under hans bortavaro, ej heller blott af lärda
uppmärksammade; tvärtom hade nästan hvar och en läskunnig med det
största intresse genomläst de ufdrag ur hans bref, som flere tidningar
meddelat, och Araben Wallin var på den tiden i hög grad populär.
Under hans bortavaro hade professionen i orientaliska litteraturen
blifvit ledig, derigenom att prof. Geitlin fått transport till
professionen i biblisk exegetik; Wallin ansökte således denna tjenst,
utarbetade till större delen redan i London sitt specimen, och utgaf
det om hösten 1850. Han var enda sökanden och utan jemförelse den mest
meriterade inom hela norden till en sådan befattning; han utnämndes
till professor den 1 jan. 1851 och hans befordran blef här kunnig
just de dagar, då universitetet firade en fest till minne af H.K.H.
dåvarande thronföljarens 25-åriga kansleriat. Han tillträdde genast sin
tjenst och höll föreläsningar i Arabiska grammatiken, för hvilket behof
han äfven utgaf en liten lärobok på Arabiska af _Ibn-Malik_; men af
hans verksamhet såsom föreläsare finnas föga minnen qvar, dels emedan
den fortfor alltför kort tid, dels emedan åhörarnes antal för ämnets
skull var ganska ringa och deras förkunskaper alltför elementära.
Så mycket fann man dock, att han ämnade införa en dittills ovanlig
praktisk undervisnings-method i österländska språken, den hvilken
han sjelf med så mycken fördel begagnat. Han begynte ock nu utarbeta
vetenskapliga afhandlingar i sitt ämne på Tyska, för Orientaliska
sällskapets i Leipzig tidskrift, hvilket vidt utgrenade sällskap
genast hade inkallat honom till ledamot. Äfven begynte han redigera
en i stor skala tilltagen berättelse om sin första ökenresa, hvilken
fulländad skulle hafva belyst Arabernas seder och lefnadssätt på det
mest tillfredsställande sätt; men endast en liten början hade hunnit
bli färdig, när berättarens röst plötsligt förstummades och pennan föll
från den flitiga handen.
Wallins fädernesland fröjdades öfver att ifrån österlandets faror
och strapatser hafva återfått honom välbebållen och kunskapsrik,
men han sjelf tycktes njuta ingen fröjd och ingen ro, hans fordna
lefnadslust var till det mesta förstörd. Orsaken dertill var utan
tvifvel, åtminstone förnämligast, ett sedan lång tid groende kroppsligt
sjukdomsfrö, som endast tidtals någongång yttrade sig med smärta i
bröstet, men hade fortfarande svårmod till följd. Såväl utländskt,
som inhemskt pris och beröm tröstade honom föga, hans nu vunna trygga
samhällsställning och passande verksamhetskrets tillfredsställde
honom ej, såsom det tycktes; i ett bref från London uttalade han sitt
nedslagna lynne med följande högst märkliga ord, som äro hållna i den
äkta orientaliska Beduinstilen: "I lifvets dagsresa hade jag ett mål:
att före solens nedgång komma fram till källan i fjerran öken; men mitt
ök var uthungradt, dess puckel tom på fett, _seraben_ (sandförande
väderhvirfvel) på vägen förde mig vilse; hvarföre jag hungrig och
törstig, med en Beduins lugn och tacksamma _al hamdo lillah_, lägger
mig der natten kommit öfver mig, i den grop jag skrapat i sanden, för
att afbida hvad Herren skall sända med den randande morgonen: _lif
eller död_." Han längtade ånyo till orienten för att fullborda hvad
han alltännu ville anse för blott halfgjordt arbete; men föga mer än
två solhvarf efter hans återkomst till hemlandet, kom den "randande
morgonen", om hvilken han talat, och medförde: _döden_.
Wallin gjorde ansökan om reseunderstöd för en ny färd till Arabien --
i stor skala tilltagen, att dömma af den betydliga summa penningar han
begärde -- såväl af Geografiska sällskapet i London, hvilket i hög grad
hade intresserat sig för hans förra resa, som af Ryska geografiska
sällskapet i Petersburg, men fick afslag på sin anhållan från båda
hållen, måhända blott af ekonomiska skäl. Dessa afslag lära hafva
gått honom mycket till sinnes, ty med sin numera vunna erfarenhet i
ökenresor, större än någon då lefvande Europés, ville han ytterligare i
grund genomforska Arabien, äfven södra delen af den stora halfön. Med
anledning af sagda ansökan inbjöd det senare sällskapets ordförande,
H.K.H. storfursten Konstantin, om sommaren 1852, Wallin till sitt
amiralskepp, liggande i hamnen vid Sveaborg, och emottog der artigt
den berömda resanden, samtalande om orienten, som icke heller för
storfursten var obekant.
Nästan utan föregående sjukdom, sedan Wallin ännu samma afton i ro
sutit vid thébordet med sin mor och syster, brast plötsligen en åder
i hjertat och han afled om natten den 23 okt. 1852. Sorgebudet om
detta oförmodade dödsfall flög såsom en löpeld kring hela Finland och
väckte allmän bestörtning; de stora förhoppningar man fästat vid den
nya professorns i orientaliska litteraturen verksamhet, voro med ens
tillintetgjorda. Vid begrafningen den 29 okt. bars den aflidnes stoft
genom staden af deputerade från Vestfinska studentafdelningen, hela den
öfriga studentcorpsen slöt sig sjelfmant till processionen, för att
dymedelst hedra den namnkunnige läraren, och professor Geitlin höll vid
jordfästningen ett varmt minnestal, som är tryckt i Litteraturbladet
för 1852 pag. 248-51. Några år derefter subscriberades bland lärare och
studenter, som hört till Vestfinska afdelningen, en liten summa, för
hvilken anskaffades en enkel grafvård, bestående af en stor, ohuggen,
mörk sten med Wallins namn på, för att utmärka stället der hans stoft
hvilar å Helsingfors Lutherska begrafningsplats; denna minnesvård,
flärdlös och oprydd som Wallin sjelf, invigdes högtidligen med tal,
sång och verser, för tillfället författade af Jul. Weksell.
Dessutom har den akademiska krets, som bildas af studenter från Vestra
Finland, beslutit hålla sin sedvanliga årsfest på Wallins dödsdag den
28 okt., då således anledning gifves att årligen upplifva hans minne.
Redan i dec. 1852 fattade Vestfinska studentafdelningen, hvilken just
då stod i begrepp att jemte andra afdelningar upplösas, såsom sitt
sista beslut det, att på sin bekostnad låta måla Wallins porträtt och
skänka detsamma åt universitetet till ett evärdligt minne. Utförd
af R.W. Ekman med vanlig raskhet och skicklighet, står taflan sedan
dess i en af universitetets lärosalar, företeende en liflig bild
af en snillrik Finne i Arabisk kostym, vid öknens djerfva klippor
blickande ut öfver fältet, med uppslagna tält i bakgrunden. Efter samma
tafla, som åter grundar sig på en konturteckning gjord af fru Lagus
omedelbart efter Wallins död, är det lithografierade porträtt utfördt,
som åtföljer Lännetär 7, Helsingfors 1860, äfvensom de fotografiska
porträtter i visitkorts format, hvilka finnas till salu i Frenckellska
bokhandeln. Emedan således Wallins porträtt äfven eljest är lätt
tillgängligt för allmänheten, hafva vi icke ansett nödigt att här
bifoga detsamma.
Wallin var en flärdlös, allvarlig man, med de upphöjdaste tänkesätt
och ett enkelt yttre, samvetsgrann och besluten att så grundligt
som möjligt genomföra hvarje uppgjord plan. Men hans arbetsmethod
var beräknad för en lång lifstid; ty den slags raskhet, som griper
tillfället i de flygande lockarne och låter verket gå hastigt af
stapeln, färdigt eller halffärdigt allt efter omständigheterna, den
hade han icke, gillade den icke heller, utan ville helst föra den
under rubriken fjesk. Tvärtom synes af hela hans lif att han älskade
långa och grundliga förberedelser, som trängde till botten af en sak
och icke medgåfvo något, ens det oskyldigaste charlataneri; ehuru
sådant i ämnen, så föga allmänt kända som de orientaliska språken,
är mycket mera vanligt än mången oinvigd kan förmoda. Derjemte låg i
hela hans karaktär en redbarhet och samvetsgranhet, som förbjöd honom
uttala sin mening i något ämne, det han icke hunnit genomforska i
grund och genomtänka på alla sidor. Deraf hans långvariga vistelse
och beredelsetid i Kairo. Dermed sammanhängde ock hans fullkomliga
oberoende af, ja nästan förakt för alla litterära auktoriteter; ty hans
skarpa kritik märkte snart nog, att äfven de anseddaste författares
yrkanden ingalunda alltid hålla profvet vid allvarlig granskning.
Han ville stå helt och hållet på egen grund, och stod det äfven i de
flesta fall; han ansåg vetenskapen vid hvarje steg framåt erfordra en
ny pröfning, anställd med ett från alla förutfattade meningar fritt
sinne. Derföre citerar han nästan aldrig någon författare, kunde det
ej heller med fog, emedan allt hvad han skref framgick ur hans egen
tanke och forskning, om han också derförinnan hade gjort sig bekant med
andras tankar i ämnet. Originalitet var hos Wallin ett utmärkande drag,
det man observerar i alla hans pennas alster; originaliteten var också
en ibland de egenskaper, han mest värderade hos andra, medan deremot
den flacka konvenansens virtuoser och det traditionella vetandets
kolportörer voro honom leda. Men ett hårdt öde ville att han i rikt
mått skulle få erfara sanningen af det gamla ordspråket: _ars longa,
vita brevis_; ej blott bokstafligen fattadt, såvida döden tidigt afbröt
hans vetenskapliga bana, utan äfven i så måtto, att han under sin
korta lefnad esomoftast plågades af tanken att nödgas lemna alla sina
företag halfgjorda i brist på tillräcklig tid. "Hela mitt lif är blott
ett lappverk", klagade han vemodigt, ehuru mången annan skulle funnit
sig belåten med hälften af hvad han uträttade. Det är en naturlag att
efterföljande generationer måste klifva upp på de föregåendes axlar,
för att kunna skåda vidt omkring; ingens lifstid eller förmåga hinner
till att sjelf genomforska en vetenskap från början. Berömligt är i
alla fall sjelfva sträfvandet -- och det var hos Wallin alltid synbart
-- att söka skaffa sig en egen tanke och sjelfständig öfvertygelse
i hvarje ämne, det man företagit till behandling. Just derigenom få
hans yttranden synnerlig vigt för vetenskapen, emedan de aldrig äro
uppkok på andras yttranden, utan alltigenom egna; också ser man Europas
orientalister och geografer med hvarje år fästa allt större och större
uppmärksamhet vid Wallins tyvärr alltför fragmentariska arbeten.
Hans verk blefvo blott fragmenter, men de ådagalägga mästarehanden
i det lilla som blifvit utfördt. Isynnerhet äro hans etnografiska
iakttagelser och reflexioner verkliga mästerstycken af originell
fördomsfrihet, djupsinne och naturtrohet. Menniskors egendomlighet var
också ett ämne, det han alltid med synnerlig förkärlek studerade.
I sällskaper satt Wallin icke sällan tyst och till utseendet kall eller
likgiltig; men under den sträfva ytan gömde sig ett känslofullt hjerta,
som gerna ville dölja sina rörelser för andras blickar. Att mycket
föra sina känslor till torgs, betraktade han såsom en svaghet och
qvinlighet, den mannen icke borde låta komma sig till last. Han leddes
dock hela sin lefnad igenom hufvudsakligen af känslan, hade antipatier
mot eller sympatier för folkslag, språk och annat. Näst Beduinerna,
dem han omfattade med synnerlig förkärlek, värderade han t.ex.
Engelsmännen, troligen för deras lugn och gedigenhet, deras i mycket
med hans eget öfverensstämmande lynne. Märkligt är hans förakt för den
vesterländska civilisationens inflytande på folken; åtminstone föllo
hans uttryck ofta så, som skulle han ansett den hafva alstrat blott
flärd och löslighet i karaktären. Kanske var detta en reminiscens från
Rousseaus skrifter, eller en frukt af bemödandet att rätt grundligt
sätta sig in i orientalernas åskådningssätt; kanske voro hans yttranden
icke heller så allvarsamt menade. Till grund för berömmet öfver de
halfvilda Beduinerna låg utan tvifvel Wallins obevekliga hat mot all
flärd. Och dermed sammanhängde äfven hans såtillsägandes fullkomligt
demokratiska tänkesätt; ty menniskors olikhet i samhällsställning
var honom alldeles likgiltig, såsom öfverhufvudtaget allt yttre, och
han trifdes ganska väl äfven med personer af den lägre folkklassen,
öknens redlige son i trasor var för Wallin fullt lika mycket värd, som
någon maktägande excellens, emedan allena mannens rena menniskovärde,
utan afseende på yttre förhållanden, bestämde graden af hans aktning.
Att efter förmåga utforska detta blef derföre hans favoritstudium.
Den okonstlade redbarheten, som uttalade sig i hela hans väsende,
förvärfvade honom tillgifna vänner hvarthelst han kom, vare sig här
hemma eller borta, vare sig bland verldsberömda lärda i London eller
bland de fattiga shekherna i Kairo. Praktisk alltigenom, föraktade
han i grund långsläpiga teorier, emedan under dem vanligen gömmer
sig mycket charlataneri, och rekommenderade praktisk läromethod
åtminstone i språk; icke dess mindre har han efterlemnat djupsinniga
grammatikaliska undersökningar, till hvilka han ledt sig på praktisk
väg.
Åt Wallin tilldelades, under hans vistelse i London, det s.k. "Kungliga
priset för litterära förtjenster", och ett pris af Ostindiska
kompaniet, äfvensom sedermera af Geografiska sällskapet i Paris en stor
medalj i silfver, allt utmärkande de största orientalisters erkännande
af hans ovanliga förtjenst.
Wallins _skrifter_, dels af honom sjelf utgifna, dels efter hans död
utkomna, äro, utom dessa reseanteckningar, följande:
De praecipua inter hodiernam Arabum linguam & antiquam differentia.
Helsingfors 1839.
_Kasidetu-l-haijet min eschari-l-faridhiet_, carmen elegiacum
_Ibnu-l-faridi_ cum commentario _Abdu-l-Ghanyi_ e duobus codicibus
Londinensi & Petropolitano in lucem editum. Helsingfors 1850.
Litografierad.
_Lamiatu-l-efal_ (eller afhandling om verberna på vers af Ibn Malik,
med Bedr-eddins kommentar). Helsingfors 1851. Litografierad.
Notes taken during a journey through part of northern Arabia in 1848
(Read before the Royal Geographical Society of London on the 22-nd of
April 1850). I "Journal of the Royal Geographical Society of London"
Vol. 20, London 1851. Med en karta öfver Wallins resa i qvartformat.
Samtidigt utgafs samma karta särskildt i mycket stor skala.
Probe aus einer Anthologie neuarabischer Gesänge, in der Wüste
gesammelt. I Zeitschrift der Deutschen morgenländiscben Gesellschaft,
Band. 5, 6, Leipzig 1851, 1852.
Georg Aug. Wallins första resa från Cairo till Arabiska öknen i April
1845. Fragment. Helsingfors 1853.
Narrative of a Journey from Cairo to Medina and Mecca, by Suez, Araba
&c. in 1845. (Read 26 April 1852) I "Journal of the R. Geogr. Society,"
Vol. 24, London 1854. Likaledes med en karta.
Narrative of a Joumey from Cairo to Jerusalem, via Mount Sinai.
Translated by D:r Shaw. (Read 12 July 1854) I "Journal of the R. Geogr.
Society", Vol. 25, London 1855.
Über die Laute des Arabischen und ihre Bezeichnung. I Zeitschrift der
Deut. morg. Ges. Band. 9, 12. Leipzig 1855, 1858. Är Wallins största
vetenskapliga afhandling.
Bemerkungen über die Sprache der Beduinen. I Zeitschrift d. Deut. morg.
Ges. Band. 12. Leipzig 1858.