Philos. D:r, Docens i Sanskrit-Språket och Literaturen.
Helsingfors,
J. C. Frenckell & Son,
1852.
Säkert känner redan enhvar åtminstone till namnet den forntidsdikt,
hvilken benämnes Mahàbhàrata "den stora dikten om Bhàras ätt," denna
dikt, som med sina aderton böcker och sina hundratusen dubbelverser
(slokàs), hvarje af trettio två stafvelser, till sitt omfång är det
mest storartade skaldeverk, något lands literatur äger att uppvisa.
Det är en hel till tid och rum från oss långt aflägsen verld, som rör
sig i denna dikt, och man ser de flyktande skuggorna af gestalter
från olika århundraden, kanske årtusenden, skymta förbi dess spegel.
Mahàbhàrata säger om sig sjelf (I. v. 307 ff.) "Ej finnes på jorden en
saga, som ej har sitt upphof ur denna dikt, såsom kroppen ej kan hålla
sig uppe utan föda; ur denna Bhàrata-dikt hemta skalderna sin näring,
och vörda den, såsom tjenare, hvilka söka sin välgång, vörda en ädel
herre; ty i denna heliga saga är den högsta vishet nedlagd," och (I.
v. 646) "den har af den oändligt vise Vyàsa blifvit författad till en
lärobok för det nyttiga, till en lärobok för det rätta, till en lärobok
för det angenäma." Mahàbhàrata utgör ett compendium af Indiens hela
forntid, men dess egentliga kärna och ledtråd utgöres af berättelsen
om Kuru- och Pàndu-ätternas inbördes strid och slutliga undergång.
Denna berättelse är sannolikt en i några få personers öden sammanfattad
skildring af en långvarig kamp emellan Indiens urinbyggare och den
från norden invandrade Ariska folkstammen, som sedan blef herrskande i
Indien, ty sådan är den episka diktens sed; af traditionen förlägges
denna strid till en bättre tidsålders aftongryning och dess öfvergång
till den närvarande onda tiden, hvars begynnelse Inderna förlägga till
året 3,101 före Christus.
Berättelsen om Kuru- och Pàndu-ätternas strid, hvilken lik en ledande
tråd går igenom Mahàbhàrata-diktens labyrinter, är i några ord följande:
I medlersta Indien, vid Yamunàs stränder lefde Bharatidernas uråldriga
ätt, härstammande från månen; engång i fordomtid regerade der, ehuru
blind, en konung af denna stam Dhritaràschtra, och bodde i sin
hufvudstad Hastinàpura jemte sina hundrade söner, af hvilka den äldste
kallades Duryodhana. Denne Konung hade en yngre broder Pàndu, hvilken
dragit sig tillbaka och jemte sina fem söner lefde i ensamhet. Vyàsa,
som förtäljer hela Mahàbhàrata-dikten, nämnes deras fader. Pàndu dog
och då kommo hans fem söner till sin farbroders, Dhritaràschtras
hof, och uppfostrades der tillsamman med hans egna söner. De fem
Pàndaviderne förvärfvade sig snart genom mildhet och goda egenskaper
allas kärlek, och folket uttalade sin önskan att i en framtid få se den
äldste af dem, Yudischthira, bestiga sin farbroders thron. Konungens
söner började då hata och frukta dem, och sökte deras undergång. Då
sände deras farbroder dem bort från Hastinàpura, men hans söner nöjdes
ej dermed, och Duryodhana utsände i tysthet folk, för att innebränna
dem i deras egen boning. Men då de fingo kunskap derom, uppbrände de
sjelfve sin boning och irrade omkring vid de ännu öde och skogrika,
stränderna af Ganges. Duryodhana trodde att de omkommit, och var
obekymrad. Under Pàndavidernas landsflykt träffade dem deras farfader
Vyàsa och förkunnade dem, att Draupadi, dotter till en Konung i de
fem flodernas land, af ödet var bestämd till deras gemål. De, begåfvo
sig dit, och vid en pristäfling om hennes hand segrade Ardschuna, en
af bröderne, hvarigenom Pàndus söner åter blefvo mäktige, och Kurus
ättlingar, Dhritaràschtras söner, afträdde godvilligt åt dem den
skogrikare vestliga hälften af sitt rike, Här anlade Pàndus söner en
ny stad Indraprastha, likasom Hastinàpura belägen i nejden af det
nuvarande Dehli. Men snart öfvergaf dem åter lyckan. Den äldste af
Dhritaràschtras söner förledde den äldsta Pàndaviden Yudischthira till
tärningsspel om thron och rike; den som förlorade skulle draga sig
tillbaka och lefva tretton år i ödemarken. Yudischthira förlorade och
Pàndus söner drogo sig till den öde Kàmyaka-skogens djup och lefde der
i from enslighet, dock med beslut att efter de tretton årens förlopp
med härsmakt återtaga sitt rike och hämnas den skymf Duryodhana
tillfogat Draupadi, i det han efter tärningsspelet dragit henne vid
håret, till tecken, att hon nu var vorden en slafvinna. Pàndus söner
samlade under sin landsflykt bland de vilda folken en väldig här och
bröto efter den bestämda tidens förlopp upp emot Duryodhana och hans
bröder. Härarne möttes i Kuruksohetra "Kurus fält," nejden emellan
Jamunàs och Ganges' öfre lopp, den Indiska sagans förlofvade land,
och i striden, som varade aderton dagar, blef Duryodhana med sina
bröder och sina hjeltar slagen. Blott tre af dessa sednare undkommo
det allmänna nederlaget; dessa öfverföllo om natten Pàndavidernas
sorglösa och segerdruckna här, och mördade dess anförare. Pàndu-sönerna
räddade sig, men omkommo snart derefter alla, den ena efter den
andra, och sålunda utdog, säger sagan, Bharatas hela ädla ätt, och
de hädangångne Kuru- och Pàndu-ättlingarnes ännu dem efterlefvande
farfader Vyàsa förtäljer i Mahàbhàrata för sednare generationer sina
egna efterkommandes strider, lidanden och öden, ty han, liksom den
Indiska sagans öfrige heroer, åldras ej, utan står oförändrad qvar,
medan generationer af efterkommande födas och försvinna.
Sådan är i största korthet den egentliga kärnan i Mahàbhàrata, Det
mesta deraf inrymmes dock i 6-10 boken och upptager blott ungefär
24,000 af diktens 100,000 dubbelverser, Mahàbhàrata säger härom
(I. v. 101): "Vyàsa sammandrog i korthet Bharata-dikten i 24,000
slokàs; så stor nämnes af de vise Bharata utan dess episoder,"
ehuru på ett annat ställe (I. v. 2296) åter står: "Dessa 100,000
heliga slokàs blefvo berättade af Satyavatîs herrlige son (Vyàsa)."
Vi måste anse den kortare redactionen för den ursprungligare.
Trefjerdedelar af Mahàbhàratas hela omfång utgöras af episoder,
hvilka synbarligen förråda sin uppkomst i olika tidsåldrar och ur en
olika verldsåskådning. Lik en mäktig ström har under seklers lopp
Bhàrata-dikten flutit fram och i sitt sköte upptagit alla mindre
tillopp, dem den råkat på sin väg, tills den slutligen nådde målet och
erhöll den gestalt, hvari den nu visar sig för oss. Diktens angifne
författare Vyàsa uppgifves utomdess hafva författat de heliga hymnerna
(Vederna) och den vidsträckta literatur, som nära sluter sig till
dem, vidare ännu de heliga legenderna (Purànerna), och ännu annat.
Men hans namn Vyàsa betyder "Samlare" och måste anses beteckna ej en
person, utan en handling, den, hvarigenom forntidens traditioner och
de i folkets och bardernas mund ännu fortlefvande sångerna samlades,
och genom skriftlig uppteckning tryggades emot vidare omgestaltningar.
Denna slutsats kan genom både yttre och inre bevis dragas ur sjelfva
Mahàbhàrata, och bestyrkes jemväl af diktens egen berättelse om dess
uppkomst. Sedan jorden redan länge betäckt stoftet af Bhàratas hjeltar
och flera generationer gått hän, anställde en ättling af Pàndu-sonen
Ardschuna, Dschanamedschaya, en stor och högtidlig offerfest, der många
af den Indiska forntidens berömde vise voro närvarande; bland dem var
äfven Vyàsa, hvilken ännu qvarstod som ett vittne från längesedan
förgångna tider. Då sade till honom Konung Dschanamedschaya (I. v. 2224
ff.): "Ädle! du har med dina ögon skådat Kurus och Pàndus ättlingar;
deras lefnadsöden längtar jag höra förtäljas af dig, o Brahman! Huru
begyntes tvisten emellan dessa mäktige hjeltar, och huru försiggick
denna väldiga strid, som bragte förödelse öfver alla väsen? Berätta
mig du, den ädlaste bland Brahmaner! fullständigt och sanningsenligt
om alla dessa förfäder, hvilkas sinnen voro slagna af ödets dom." Då
Vyàsa hörde dessa Konungens ord, gaf han befallning åt sin lärjunge
Vaisampàyana, som satt vid hans sida, sägande: "Huru tvisten fordom
begynte emellan Kurus och Pàndus ättlingar, det allt må du berätta
för denne, såsom du det förnummit af mig." Och då Vaisampàyana hört
sin lärares ord, förtäljde han, den förträffligaste bland Brahmaner,
för denne Konung och för de Furstar, hvilka suto med honom, hela
den forntida sagan, äfvensom Kuru- och Pàndu-ättlingarnes tvist och
fullkomliga undergång.
Dock härleder sig Mahàbhàrata i dess närvarande gestalt icke
directe från Vaisampàyana; den har gått genom ännu en hand. En
generation efter Vaisampayànas tid anställdes af Brahmanen Saunaka en
offerhögtid, hvarvid äfven infann sig Sauti, son till Sûta, Konung
Dschanamedschayas Lifkusk och förtrogne, som vid denne Konungs
offerfest hört Vaisampàyanas saga. Af denne, Sûtas son, berättades
nu Mahàbhàrata för Saunaka och de Brahmaner, hvilka voro med honom
och i denna form har den kommit till oss. Mahàbhàrata begynner med
beskrifningen om, huru sagoberättaren Sauti Ugrasravas, son till Sûta
Lomaharschana, nalkades de vise Brahmanerne, hvilka i Naimischa-skogen
suto församlade till begående af Saunakas offerfest. Sedan de välkomnat
honom, frågade honom eremiterne, hvarifrån han kom och huru länge han
varit på väg. Dertill svarade Sauti: "Sedan jag vid den ädle Konung
Dschanamedschayas offerfest hört Vaisampàyana skickligt föredraga de
af Vyàsa författade heliga sagor af mångfaldigt vexlande innehåll,
hvilka i Mahàbhàrata finnas samlade, har jag vandrat till många
vallfartsorter och heliga ställen, och har äfven kommit till den nejd,
der fordom Kuru- och Pàndu-ättlingarnes och alla jordens Konungars
strid försiggick; derefter har jag nalkats eder, för att betyga eder
min vördnad." Af detta svar får Saunaka anledning att fråga honom om
dessa forntidssagor, den ena efter den andra. Sauti åberopar dervid
oftast sin fader. Så svarar han t.ex. på Saunakas fråga angående sagan
om den vise Astika (I. v. 1205 ff.): "Denna forntida saga berätta nu
Brahmanerna för dem som bo i Naimischa-skogen, men min fader Sûta
Lomaharschana, Vyàsas vise lärjunge, förtäljde den, dertill uppmanad,
fordom för Brahmanerne; då hörde äfven jag denna saga om Astika, och
skall för dig, som frågar mig derom, sanningsenligt förtälja densamma."
Sednare (v. 1072) tillägger Sauti ännu, att han berättar den, såsom
han hört den af sin fader. Det förtjenar härvid framhållas, att det
är från Sûta, Mahàbhàrata-dikten i andra hand stammar, men Sûta var ej
allenast de indiske Konungarnes lifkusk och förtrogne följeslagare
i alla deras öden och bragder, utan förenade dermed äfven bardens
kall, att höja sin Konungs lof och sprida kunskapen om hans bragder
till samtid och efterverld. På intet ställe åberopar sig hvarken
Sauti eller Vaisampàyana på en skrifteligen affattad tradition, utan
tvertom antyder dikten self på anförda, och på många andra ställen,
att den gått från mund till mund, från generation till generation. Den
uppgifver Vyàsa som sin författare; Vyàsa har lärt den åt Vaisampàyana;
af honom hörde Sûta dikten, och af honom hans son Sauti, som berättade
den för eremiterna, i Naimischa-skogen; genom dem spriddes den sedan
ut och blef känd i verlden. Häraf synes att denna dikt, mundtligen
föredragen vid Konungars hof och i eremiters hyddor, genom sekler
fortlefvat i folkets mund; och yttrandet om en annan redaction,
upptagande blott fjerdedelen af dess nuvarande omfång, antyder att
dikten under sitt lopp genom tiderna blifvit omgestaltad, riktad och
förstorad genom upptagande af ständigt nya elementer. Mahàbhàrata har
gått samma bana, hvilken troligen hvarje folks episka dikter följt,
tills de funnit någon, som ordnat dem till ett enda sammanhängande
helt. Uppkomsten af Mahàbhàrata-diktens enskilda delar försvinner
i den gråaste forntid, men kanske skall det lyckas forskningen att
bestämma, när ungefär dess lopp hämmades inom dess nuvarande gränsor.
Till en sådan uppteckning och anordning af det omätliga materialet
måste vi inskränka Vyàsas verksamhet, men detta "samlande" kan ej hafva
varit en persons verk, utan fullbordades, kanske under sekler, genom
Brahmanernas skolor, genom hvilka förfädrens traditioner uppehöllos och
fortplantades till efterverlden. På grund af ur dikten sjelf hemtade
bevis förlägger (Ind. Alterth. Kunde I. p. 839, II. I. p. 493) Lassen,
den mest competente domare i dessa ämnen, den redaction, som kommit
till oss oförändrad, till tiden omkring 400 år före Christus. Sådan
vi nu se Mahàbhàrata, finna vi deri delar, hvilka otvifvelaktigt leda
sin uppkomst från den aflägsnaste forntid, andra åter, hvilka både
genom form och innehåll förråda ett vida sednare, jemförelsevis modernt
ursprung. Ännu har en vetenskaplig kritik ej hunnit bestämma de skilda
delarnes relativa ålder till hvarandra, och derintill blir Mahàbhàrata
en labyrinth, der forskaren har svårt att finna den rätta stråten.
Men för att rätt fatta Mahàbhàrata-diktens kulturhistoriska betydelse,
måste vi fästa afseende vid dess förhållande till den samhällsklass,
till hvars uppbyggelse den blifvit samlad och ordnad till ett helt; ty
Mahàbhàrata vill ej vara och är ej till blott för sina läsares eller
åhörares nöje, utan den vill, såsom redan blifvit antydt, tillika vara
"en lärobok för det nyttiga, ett lärobok för det rätta." Den besjöng
förfädrene bedrifter, deras öden och strider, och blef derigenom en
bok specielt för krigarekasten. Konung Dschanamedschaya säger till
Vaisampàyana (I. v. 2285) "Må du i all dess vidd förtälja mig denna
(Mahàbhàrata-)saga, ty ej blir jag mätt på att höra de hädangångnes
mäktiga öden." Denna samma känsla talar mäktig i hvarje krigares
bröst, och deraf begagnade sig Brahmanerna, rätt uppfattande de medel,
hvilka voro egnade att betrygga det inflytande och den öfverlägsenhet,
de alltid förstått bibehålla i det indiska samhället. I vexling med
fantasien underhållande stycken af blott poetisk betydelse, inväfde
Brahmanerna i dessa berättelser om förfädrens öden de läror i moral
och religion, som för dem voro behagliga, jemte det de redigerade det
hela i presterligt hierarchisk anda, och ej försummade att framhålla
sin kasts företräde framför de öfriga. Sålunda omskapades småningom den
ursprungligen enkla sagan om Kuru och Pàndu-ättlingarnes inbördes strid
och undergång till en fullständig lärobok för krigarekasten, der, den
Brahmaniska religionens gamla, ofta symboliska och på djup åskådning af
naturen grundade läror kläddes i en mera mensklig heroisk drägt, egnad
att anslå en krigarekasts mera åt den yttre verlden riktade sinne.
I Mahàbhàrata inrycktes läror om verldens och om Gudarnes uppkomst,
äfven rent speculativa betraktelser, läror om menniskornas plikter emot
Gudarna och hvarandra, om belöning och straff i ett lif efter detta.
Mahàbhàrata blef med ett ord en sammanfattning af allt, som kunde vara
af nöden för en krigares uppfostran till hans kall i verlden, och detta
är det som upptager större delen af de otaliga episoder, hvilka utgöra
trefjerdedelar af hela diktens omfång.
Mahàbhàrata i episoder äro nemligen icke, såsom episoder vanligen och
jemväl de i Indernas andra hjeltedikt Ràmàyana, blott underordnade
berättelser, oftast tillkomna för att i förbigående med ett exempel
förklara och upplysa den egentliga sagan, utan de stå der sjelfständigt
för sin egen skuld, och utgöra enhvar ett helt för sig. De berättas
derföre äfven med all möjlig utförlighet, och berättaren dröjer vid
dem, som om han helt och hållet hade glömt den dikt, hvaraf de till
det yttre utgöra en del; de äro ofta godtyckligt instuckna och kunde
åter borttagas, utan att hvarken de sjelfva eller det hela deraf i
någon mon skulle rubbas, Sålunda är Mahàbhàrata i dess helhet lik
ett perlband, hvarpå den ena perlan blifvit trädd efter den andra;
dess delar sammanhållas blott i yttre måtto af den, lik en tråd det
hela genomgående berättelsen om Kurus och Pàndus ättlingar; man hade
kunnat tillägga eller borttaga en eller flera af dessa episoder, och
perleraden skulle derigenom blifvit blott förlängd eller förkortad.
* * * * *
En episod af här ofvan antydda slag är äfven dikten om Nala
och Damayanti. Den finnes intagen i tredje boken, benämnd
"Skogsafdelningen" (Vanaparva), der episoder af blott poetiskt värde
och innehåll talrikast förekomma, likasom för att gifva lif och
omvexling åt det enformiga lifvet i skogen. Nala-dikten upptager i
första bandet af den 1834 i Calcutta utgifna upplagan af Mahàbhàrata
pp. 480-516, och inledes der på följande sätt (III. v. 2023 ff.).
Medan Pàndaviderna, till följe af Yudischthiras olyckliga spel med
Duryodhana, uppehålla sig i Kàmjaka-skogen, klagar Yudischthira engång
för sin broder Bhîma öfver sin bittra lott. Då nalkas dem den vise
Vrihadasva; Yudischthira omtalar för denne, huru han i tärningsspel
förlorat thron och rike, och jemte sina bröder var nödsagad att lefva
landsflyktig i skogens djup, och tillägger: "Har du någonsin på jorden
sett eller hört omtalas en Konung olyckligare än jag? Ej finnes, så
är min tro, en man mer än jag sorgbetyngd." Vrihadasva svarade: "Ej
kan jag instämma i hvad du säger, o Konung! Det fanns en man, som var
olyckligare än du, Pàndus ättling! Jag skall, om du vill höra det,
här för dig skildra den Konungs öden, som var mer sorgbetyngd än du."
Han nämner Nala, Virasenas son, och tillägger: "Han blef genom svek
besegrad af Puschkara och lefde derefter jemte sin maka i skogen under
bitter sorg, och han hade ej hos sig under sin irrfärd i skogen hvarken
tjenare, bröder eller anförvandter, men du är omgifven af ädle bröder,
liknande Gudar i glans." Derpå berättar nu Vrihadasva hela Nala-sagan,
utan att dess sammanhang med det hela antydes af annat, än af ett
här och där till versens fyllande instucket utrop till Yudischthira:
"Du Pàndus ättling! Du ädle Konung!" o.m.d. Dessa utrop hafva, såsom
egentligen ej hörande till Nala-dikten, blifvit i öfversättningen
utelemnade. Vrihadasva slutar sin berättelse med en försäkran, att
Yudischthira, likasom fordom Nala, snart åter skall nå ett lyckligare
lefnadsskifte.
Betrakta vi nu Nala-dikten såsom ett helt för sig, så synes språkets
elegans och uttryckets poetiska finhet, äfvensom den konstnärligt
behandlade anordningen och utförandet af ämnet antyda, att Nala-sagan
i en jemförelsevis modern tid blifvit af en mjuk och konsterfaren hand
öfverarbetad. Man måste äfven, på grund af ur diktens eget inre hemtade
bevis, anse många verser, i enlighet med hvad de flesta af den indiska
poesiens alster vederfarits, hafva tillkommit genom en annan hand än
författarens, men vi tro dock att det vid den föga säkra ståndpunkt,
hvarpå den philologiska kritiken i Sanskrit, äfvensom kännedomen om
Indernas literatur öfverhufvud ännu befinner sig, är alltför djerft
och förhastadt att här och der utmönstra enskilda ställen, hvilka i
ett eller annat afseende kunna förefalla oäkta. Utgången har visat att
äfven de erfarnaste vid dessa försök icke alltid träffat det rätta. På
grund deraf har öfversättaren föredragit att troget och samvetsgrannt
följa den af Bopp, först 1819 sedan ånyo 1832 utgifna texten, hvilken
till denna dag är den enda sjelfständlgt och med tillbörlig kritik
utarbetade. Blott på ett eller annat ställe har öfvers. följt ett, som
det synte honom, lämpligare uttryck uti den i Calcutta utgifha upplagan
af hela Mahàbhàrata. Om sålunda Nala-sagan i dess nuvarande skick synes
förråda en nyare omarbetning, så härstamma dock säkert dess grunddrag
från en aflägsen forntid, och höra till de äldsta i den indiska
literaturen; ty alla de Gudar, hvilka der nämnas och åkallas, finna sin
plats bland Indernas äldsta, ursprungligaste elementargudar, desamma
hvilka vi möta i den uräldsta, den Vediska perioden af den Indiska
religionens utveckling. Blott slutet af 12:te och början af 13:de
sången göra härifrån ett tydligt undantag, men dessa ställen äro, såsom
äfven i noten till pag. 99 finnes anmärkt, synbarligen sednare tillagda.
Nala-sagan har blifvit på olika sätt och i olika tider på Sanskrit
bearbetad (i Naischadha, i Nalodaya), och den är i öfversättning
eller omarbetning på andra språk spridd öfver olika delar af den
Indiska halfön. Törhända har Nala-sagan en uråldrig tradition, spridd
oberoende af dess sednare omarbetning och införande Mahàbhàrata,
att tacka för sin utbredning i Indien, men törhända äfven blott den
djupt poetiska grundton, hvilken genomgår densamma och mäktigt måste
anslå hvarje sinne, som förmår fatta diktens skönhet oberoende af den
jordmån, hvarur den spirat. Äfven i Europa har dikten om Nala och
Damayanti blifvit läst och med kärlek omfattad. Redan 1810, straxt
efter grundtextens första framträdande, yttrade A.W. von Schlegel
(Ind. Bibl. I. p. 98): "Enligt min känsla kan detta stycke svårligen
öfverträffas, hvarken i afseende å passionens öfverväldigande kraft,
eller tänkesättets finhet och adel. Det är helt och hållet egnadt att
anslå både gammal och ung, både hög och låg, både konstkännaren och
den, som blott öfverlemnar sig åt sin naturliga känsla. Äfven är denna
dikt i Indien oändligt populär och utbredd. Der är Damayanti för sin
uppoffrande trohet och hängifvenhet lika beprisad som Penelope hos oss,
och förtjenar att i Europa, denna samlingsplats för alla verldsdelars
och alla tiders alster, blifva likaså känd." -- Flera öfversättningar
af Nala-dikten hafva i Europa sett dagen. Jemte Bopps upplaga af
grundtexten följde en latinsk öfversättning på prosa, som dock endast
afsåg nybegynnarens ledning till uppfattande af Sanskrittexten, men på
intet vis var egnad att framhålla originalets poetiska skönhet. Kort
derefter, 1820 öfversattes dikten till tyska af Kosegarten, 1824 och
1838 af Bopp, med bibehållande af originalets versmått. Den förra,
af dessa tyska öfversättningar hafva vi ej varit i tillfälle att se;
den sednare är törhända, alltför indisk och trogen, för att kunna
erbjuda en ostörd njutning åt en allmänhet, som ännu är föga förtrolig
med Indiens egendomliga natur och åskådningssätt. Kanske har, jemte
detta, äfven den för Indernas episka poesi egna versen, som, använd i
våra språk, gerna vill falla sig tung och enformig, bidragit att göra
Bopps i annat afseende förtjenstfulla öfversättning mindre spridd, än
den förtjenat. År 1828 utgaf Rückert en bearbetning af Nala-sagan,
som möttes af allmänt bifall, och redan upplefvat tre olika upplagor,
den sista 1845. Efter honom bearbetades Nala-sagan på Ryska af
Schukovski, S:t Petersburg 1844, och af A.F. Weltmann; detta sednare
arbete hafva vi ej fått se. 1847 utkommo vidare samtidigt tvenne tyska
öfversättningar, den ena af Adolf Holtzmann, den andra af Ernst Meier.
Till dessa olika bearbetningar komma den redan nämnda latinska af Bopp,
samt en troligen efter denna af Milman 1835 utgifven engelsk, och en
alltför troget efter Bopp öfversatt rysk, som af Ign. Kossovitsch
utgafs i Moskva 1851-1852; till dessa bearbetningars krets sluter sig
slutligen nu, som den nyaste, den svenska öfversättning, som härmed
utgår till allmänheten.
Om man, förbigående de öfriga, med hvarandra jemför de tre
bearbetningarna af Rückert, Holtzmann och Meier, hvilka alla vittna
om både talent och språkkännedom, så skall man förvånas öfver att
öfversättningar från samma original kunna vara hvarandra så olika, ty
blott de allmännaste grunddrag äro i dem gemensamma. Deras författare
hafva, en hvar på sitt sätt, följt en öfversättningsmethod, alldeles
motsatt Bopps; de hafva nemligen mer eller mindre frigjort sig från
originalet och sökt återgifva dess anda, med åsidosättande af dess ord.
Rückert har kallat sin Nal och Damayanti "eine indische Geschichte,
von Friedrich Rückert," och han har i sanning äfven mera omdiktat än
öfversatt den indiska sagan. Han har ej blott utelemnat stycken af
originaltexten, hvilka ej anslagit honom, utan han har äfven utsmyckat
den med bilder och skapelser ur sin egen fantasie, och infört hela
sånger, hvaraf originalet ej känner ett ord; dessa tillägg, så
praktfulla och glänsande de än äro, återgifva dock stundom tankar och
bilder, hvilka för den indiska åskådningen äro fullkomligt fremmande.
Man kan anse Rückerts verk som den nyaste europeiska bearbetningen
af den gamla indiska Nala-sagan, och som sådan är den utförd med den
talent och med den makt öfver språket, hvari Rückert till denna dag
är oupphunnen. Men originalets episkt lugna ton, dess ädelt enkla
värdighet och dess naturliga sanning i uttrycket äro ohjelpligen
borta. En annan klang, en annan anda möter oss ur Rückerts dikt. Den
visar oss i flyktigt klingande verser fantasiens skämtande lek med
dess egna skapelser, och ett smältande språks smygande efter alla ett
poetiskt sinnes nyckfullt skapade former. -- Holtzmann har åter i sin
öfversättning sökt bibehålla originalets allvar och enkla vänlighet,
men han har ansett den ursprungliga sagan öfvermåttan vanställd af
sednare utstofferingar, tillägg och omarbetningar, hvilka han, med
ledning af sin känsla för styckets ursprungliga form, velat afhjelpa
och utgallra; han har i denna sin sträfvan knappast lemnat en vers af
originalet på den plats, der han funnit den, utan ombyggt allt; han
har afplockat blommorna, så att nästan all doft gått förlorad, och
att merendels blott den torra stjelken står qvar. Han har dymedelst
visserligen lyckats finna det ursprungligaste sagans skelett, men vi
våge betvifla att någonsin dikten lefvat bland Indiens folk sålunda
utan kött och blod, ty dessa äro lifvets vilkor. Holtzmann jemför sjelf
sitt arbete med en målares, hvilken vill restaurera en gammal tafla,
som genom nyare tiders oskickliga öfverarbetningar blifvit vanställd
och nära nog oigenkännelig. Hans sätt att förfara har varit ej mindre
vågadt, men mindre tacksamt än Rückerts. Ingendera bearbetningen
tillfredsställer den, som varit i tillfälle att taga kännedom om
originalet. -- Lyckligare än dessa måste vi anse Meiers öfversättning.
Äfven han har uteslutit mycket, som han ansett för sednare tillägg,
men han har åtminstone ej tillagt något, och äfven vida trognare än
Rückert och Holtzmann öfversatt hvad han upptagit. I Originalets enkla
värdighet har ej alltför mycket lidit genom öfversättningen. Af dessa
skäl måste denna anses för den bäst lyckade och den mest indiska af
de öfversättningar och bearbetningar, hvarom här varit fråga, ehuru
uteslutningarne ofta måste synas godtyckliga, och den egendomligt
berusande, yppiga och saftiga indiska doften äfven här till stor del
förgått. Den svenska öfversättaren känner tyvärr alltför väl att äfven
hans arbete skall lida af denna samma brist, alla öfversättningars
medfödda arfsynd, men han har, så godt hans insigt och förmåga det
tillåtit, sökt, med ledning af trohet och en sjelfständig uppfattning
af originalet, komma fram emellan de tvenne klippor, på hvilka hvarje
öfversättning hotar att stranda: för mycken slafviskhet å ena, för
mycken frihet å andra sidan. Han har ej tilltrott sig att utelemna
något, än mindre fördristat sig att tillägga något till grundtextens
ord. Han har velat göra sin öfversättning gagnelig för dem, som med
dess tillhjelp ville gå till originalet, men har ej heller haft hjerta
att helt och hållet uppgifva hoppet om läsare i en större allmänhet.
Det återstår oss ännu att tala några ord om versslaget. Det är
oändeligen långtifrån likgiltigt, i hvilken yttre form en poetisk
skapelse öfverflyttas från ett språk till ett annat. Hvarje sådan
krystalliserar sig genast vid utgången ur skaldens själ i en bestämd
och gifven form, hvilken är och förblir det endas fullt passande
uttrycket af styckets inneboende anda. Men kan detta sägas om hvarje
enskild poetisk produkt, så gäller det i vida högre grad om den episka
poesien, hvilken återspeglar ett helt folks egendomliga och åt detta
håll alltid skarpt utpreglade nationallynne. Af denna orsak har hvarje
nation, som förmått utbilda en egen episk poesie, till dess uttryck
äfven skapat en egendomlig versform, hvilken man väl må akta sig för
att anse som en blott tillfällighet, ty den är innerligt sammansmulten
med den nationalanda, som i den sökt sitt poetiska uttryck. Sålunda har
Indien sin episka sloka, Grekeland sin hexameter, Spanien sin heroiska
stans, Tyskland sina i Niebelungen och i Reineke Fuchs uppträdande
versmått, det gamla Scandinavien sin allittererade rythm, Finland sin
trochaiska runometer. Hvarje episk dikt borde af detta skäl, då den
öfverflyttas till ett annat språk, äfven få bibehålla sin ursprungliga
versform, för att ej förlora sin nationela prägel. Men -- äfven
språken hafva sina egendomligheter, sina oafvisliga fordringar; hvad
som lämpar sig i det ena språket, är ofta olämpligt i det andra; den
versform, som i det ena låter enkel och värdig, kan förefalla platt
och monoton i det andra. En sådan efterhärmning är derföre ej alltid
möjlig. -- Om man åter å andra sidan, såsom det ligger nära till hands,
vid öfverflyttandet af en nations episka poesie till en annan nations
språk, vill begagna den versform, som denna sednare skapat sig till
uttryck för sin egen episka poesie, så löper man fara att intvinga
originalet i en alldeles fremmande form, och att uttrycka en helt annan
nationalanda, än den man åsyftat. Dessa svårigheter, emellan hvilka
en öfversättare likväl är tvungen att söka sig en väg, göra äfven, i
förening med de olika nationaliteternas olika anlag och karakter, att
en sann och verklig öfversättning egentligen är en omöjlighet; den
ena nationens poetiska skapelser kunna aldrig rätt återgifvas i en
annan nations språk, om de ej af naturen stå i en nära förvandtskap;
en öfversättnings förtjenst är och förblir den ganska ringa, att
utgöra en så litet som möjligt afvikande och vanställande nyansering
af originalet, och att derjemte synas hemmastadd i det språk och det
nationallynne, der den uppträder. På grund af här antydda skäl har den
svenska öfversättaren länge tvekat i valet af ett versmått, som skulle
kunna helst någorlunda återgifva originalets rythm, utan att förefalla
den Svenska läsaren antingen stötande eller enformig. Samma svårighet
synes äfven hafva framställt sig för hans föregångare, ty af alla de
sju olika öfversättningar och bearbetningar af Nala-dikten, vi haft
tillfälle se, finnas icke tvenne affattade i samma versmått, och ännu
synes man vara långtifrån ense om, hvilken vers är den lämpligaste
för öfversättningar från Indernas episka poesie. Den versform, som af
Inderne sjelfva dertill begagnas, kallas _Sloka_, och utgöres af en 32
stafvelser upptagande dubbelvers, som oftast för sig afslutad utgör
en fullständig period. Hvarje sloka består af tvenne likaljudande
hälfter, hvilka åter genom en caesur i midten skiljas i tvenne, af två
fyrstafviga versfötter (pada,= pes, ped-is) bestående delar; caesuren
infaller alltid efter hela ord. Sålunda sönderfaller hvarje sloka i
fyra till ljud och ord af hvarandra oberoende delar, hvarje af åtta
stafvelser. Denna verstakt, understödd af ordens accent och hvarje
stafvelses på förhand fixerade metriska beskaffenhet, tillåter dock i
originalspråket många friheter i det enskilda; derigenom undvikes en
entonighet, som ej gerna kan förekommas vid detta versmåtts begagnande
i våra moderna språk, med deras sväfvande accentuering. Den indiska
slokan synes likväl hufvudsakligen hafva varit byggd på accenten, ty
till qvantiteten äro blott den andra och den fjerde versfoten bestämda,
dock är äfven här sista stafvelsen obestämd. Schemat för den indiska
slokan blir sålunda:
u u u u, v -- -- u | u u u u, v -- v u |
u u u u, v -- -- u | u u u u, v -- v u | |
Sin egendomliga karakter och lyftning får slokan genom de tvenne alltid
långa stafvelserna i midten af andra versfoten i hvardera raden,
utan hvilka de båda vershälfterna skulle vara fullkomligt lika, och
den långa versen sönderfalla i tvenne likaljudande korta. Men denna
egendomlighet, som i Sanskrit just förhöjer slokans skönhet, gör den
i ett modernt språk svår att bilda, tvungen och enformig, emedan en
fixerad accent här ej ger lif och omvexling åt versen. En sloka skulle
på svenska hafva ungefär denna lydelse:
"I Nischada en Kung fanns det, vidtberömd, Virasênas son,
Nala, herrlig, af dygd smyckad, skön och kunnig i hästars vård."
Den förste, som i Europa försökte att i metrisk form öfversätta från
Sanskrit, Fr. Schlegel (Spr. u. Weish. der Indier, 1808), efterbildade
originalets versmått, hvilket dock ej måste hafva förefallit hans
broder A.W. von Schlegel lämpligt för tyska språket, då han vid sina
öfversättningar (Ind. Bibl. 1820) begagnade den grekiska hexametern. Vid
sina tyska öfversättningar af Nala-dikten begagnade både Kosegarten
och Bopp originalets versmått, men ingen af de sednare öfversättarena
har häruti följt deras föredöme. Rückert ville sluta sig till en
inhemsk versform och upptog den tyska medeltidens s.k. fria rimmade
Knittelverser, på hvilka t.ex. Reineke Fuchs lemnar oss ett prof. Han
erhöll dermed en lätt och lekande versform, förträffligt lämpande sig
för skimrande ordlekar och konstlade rimmerier, men ovärdig den indiska
epopéns värdiga och lugna allvar. Meier å sin sida upptog den nationelt
tyska, i rimmade strofer afdelade heroiska Niebelungen-versen, och hans
öfversättning fick derigenom en långt ädlare yttre form än Rückerts.
Holtzmann åter har bildat sig en egen vers af denna byggnad:
"Da kam gerade die Strasse heran
der Konig Nal; der hatte auch
Des Königs Bimas Boten gehört
und eilte froh zur Gattenwahl;"
Med någon omvexling för att undvika entonighet, faller den sig i tyskan
ganska väl. Schukovski bearbetade Nala-sagan i hexameter, Kossovitsch,
äfvenså Weltman, i åttastafvig trochaisk vers. Ännu andra versmått
hafva till slokans återgifvande blifvit begagnade. Holtzmann öfversatte
förut (1841) delar af Ràmàyana i åttastafvig jambisk vers. Bergstedt
i Upsala har i en vacker öfversättning af Sàvitrî-episoden (1844)
begagnat den trochaiska tetrametern, t.ex.
"Så han talte, och till hyddan styrde han sin snabba gång,"
men har i sina 1845 utgifna spridda öfversättningar återgått till den
indiska slokan.
Den svenska öfversättaren har, under sin villrådighet om det bästa
valet i denna mångfald, slutligen ej funnit sig fullt tillfredsställd
af någon af dessa versformer. Dels hafva de förefallit honom alltför
litet återgifvande originalets rythm, dels för mycket entoniga eller
annars för svenska språket olämpliga, dels åter alltför bindande och
inskränkande den frihet i det yttre, hvaraf en öfversättare så väl är
i behof, för att helst någorlunda troget kunna återgifva originalets
ord. Att åter tillgripa den gamla nordiska heroiska versen, kunde vid
en öfversättning af indisk poesie rimligtvis ej komma i fråga. Den
svenska öfversättningen uppträder derföre i en versform, hvars syfte
vore att, utan att stöta läsarens öra, i någon mon återgifva intrycket
af originalets verstakt, och derjemte äfven lemna öfversättaren någon
frihet i den yttre formen. Det är mer än möjligt, att denna versform ej
skall förefalla lämpligare än de ofvan anförda; må den i sådant fall
sluta sig till dem som ett nytt, om ock misslyckadt försök att lösa
frågan om den lämpligaste yttre omklädnaden för öfversättningar af den
indiska poesiens alster. -- Ett register öfver noterna har blifvit
bifogadt för att göra desamma mer användbara för den vid Indernas
föreställningar ovane läsaren, en förteckning öfver de i stycket
uppträdande personerna åter, på det läsaren lättare må kunna fasthålla
namn, hvilka genom sin fremmande klang måste förefalla förvillande.
Utgifvaren har ej ansett vara på sin plats att utstyra detta arbete med
noter af kritiskt och philologiskt innehåll.
Under skydd af denna inledning utgår nu den svenska öfversättningen
af Nala-dikten. Damayanti blir sålunda från sitt hemlands varma
solbeglänsta fält förflyttad under en kulnare himmel. Måtte hon
ej finna den luft, som der omger henne, alltför sval, så att hon
afskräcker sina syskon inom den indiska literaturen från att följa
hennes spår. Öfversättaren skulle skatta sig lycklig, om han förmått
hos henne, i denna fremmande drägt, bevara helst en ringa fläkt af den
fina lotosdoft, hvaraf hon i Indien omgafs, och hvilken der gjorde
henne så älskad och beundrad.
Helsingfors i Maj 1852.