Okända, förbisedda främlingar, som i skepnad av arbetare, bodbetjänter,
bokhållare smugglat sig in i samhället, läto maskerna falla och visade
sig vara företagsamma, dristiga människor, de där byggde hus, satte i
gång fabriker och öppnade diversebodar.
Folkmängden ökades.
Urinnevånarna kände icke längre igen sina gator. De mötte människor, som
de aldrig sett förr. Människor med okända föräldrar, okända syskon,
okända kläder, allting okänt. Det fanns till och med en karl, som icke
kunde tala svenska, en tysk. Och häradshövding Björner hade en fransysk
fröken i sitt hus. Jungfru Lisen kunde vandra hela Storgatan utför utan
att möta en enda bekant--
--mer än doktorn förstås och borgmästarns otäcka hundracka.
Gamla damer, som en sista gång ville betrakta Karlslundens sönderskurna
trädstammar, råkade in bland åbäkiga hus, gingo vilse på gator med
främmande namn och måste skälvande och halvgråtande niga för en okänd
poliskonstapel i pickelhuva och omgjordad med svärd.
Södra kyrkogården stängdes, och en ny begravningsplats togs upp en
fjärdingsväg söder om staden. Så långt skulle de döda färdas. Ensamma
bland främlingar skulle de vila på en slätt, där det blåste förfärligt
och där lördagskrattningen helt säkert skulle försummas. Det blev svårt
för de gamla att dö.
Och det var icke lätt att leva.
Vad kostade famnen björk? Vad kostade smöret? Ägg? Kött? Bara vanligt
buljongskött?--hu! Och skatterna.
Utbölingarna gjorde sig stora förtjänster och levde kräsligt.
Urinnevånarna erinrade sig tider, då de själva förvärvade rikedomar. De
kommo mycket väl ihåg, hur de hade burit sig åt. Och de försökte omigen.
Men knepen voro för gamla, utbölingarna för sluga. Då sålde de sina
ägodelar--ifall de ännu ägde något--och lämnade staden. De trivdes icke
längre, främlingarna togo för stor plats.
Av invandrarna kommo naturligtvis icke alla till rikedom eller ens till
god bärgning. I början kände främlingarna sig vilse och övergivna, små,
föraktade, förbisedda. De sökte varann, som skrämda får. Men då de voro
komna från skilda landsändar, kunde främlingskapet enbart icke utgöra
ett föreningsband. Religionen blev här den starka sammanhållningen.
Doktor Roth har påpekat, hursom de troende under loppet av ett decennium
nådde fram till stadens högsta taxeringssiffror. I spetsen för denna
uppmarsch kommo de, som tillhörde Betaniakyrkan på söder. Därnäst
Hagelinarna, vilka också kallas "zionisterna" efter Hagelin den yngres
skofabrik Zionsborg, där de en tid höllo sina möten.
De världsligt sinnade främlingarna gingo i regel under. Gingo upp som
solar i glans och glam, men slocknade hastigt, försvunno i mörker för
att någon gång dyka upp igen som planeter av andra ordningen. De gingo
till betanister och hagelinare för att söka hjälp men fingo till svar:
Hjälp dig själv, och Gud skall hjälpa dig. Då togo de nya tag och
hjälpte sig själva, men Gud lät bli att hjälpa dem, ty de voro icke
troende och de offrade på världens och köttets altare. Och fabrikör
Hagelin hjälpte icke, och byggmästar Larsson hjälpte icke. Ty varför
skulle de taga brödet ur barnens mun och kasta det åt hundarna?
Så föllo de världsliga och lättsinniga utan möjlighet att åter stå upp.
De blevo till en låg kast, som måste uträtta ödmjuka sysslor. Blekängen
var deras hemvist. Och man kände igen dem på deras kläder som varit av
bättre kvalitet än någonsin de troendes, men som så småningom blevo till
lumpor och smuts.
De tydliga fördelarna av att tillhöra ett eller annat religiöst samfund
verkade förädlande på stadens andliga liv. Det var slutligen endast
personer i en oantastlig ställning och med fast lön, som vågade trotsa
Gud och föra ett världsligt leverne. Mickelsmässan var alltjämt en
syndens stora dag. Ty landspatronerna, som fruktade Gud var och en i sin
socken, släppte Barrabam lös, så snart de åkt över Blekängsbron. Men jul
och valborgsmässa och midsommar och Lucia hade blivit fromma, stillsamma
dagar. Poliskonstaplarna gingo miste om extraförtjänster, som de fordom
förvärvade genom att öva barmhärtighet mot felande bröder. På mindre än
ett århundrade hade staden förvandlats från en sluskig liten håla, där
den supige, ondsinta borgmästaren Paulus Stenberg regerade, till ett
idogt, vackert samhälle med många bevillningskronor och mycken dygd.
En så genomgripande, välsignad förvandling är icke ett verk av en
människa eller ett fåtal. Det är många goda viljors verk. Men för
krönikören träda de stora gestalterna i förgrunden. Och därför hava vi
särskilt framhållit de tre, vilkas förtjänster om staden äro obestridda,
ovanskliga--faster Mimmi, skomakaren och fabrikören.
Faster Mimmi som med kaffekoppen förmildrade sederna. Skomakar Hagelin,
som då han stred mot tuppens hedniska symbolum i själva verket stred mot
rationalistisk vantro. J. A. Broms slutligen, som lärde folk att göra
goda affärer och att kräva sin rätt utan pjosk och krumbukter.