Nu är det äntligen snö, snö, som i min ungdoms vintrar. Jag tar skidorna
och ger mig upp över bergen, över rävspår och harspår och ekorrspår.
Orrarna flyga upp ur drivorna. Det flaxar i snåren och skogens tusen
ljud smattra mot mina trumhinnor, där jag far fram, för att åter tystna
efter mig. Uppe på utkiken stannar jag och ser norrut över de solbelysta
kobbarna och det blå, levande havet. Jag ser efter den efterlängtade
drivisen, som väl en gång skall komma från Bottenhavet med säl och all
världens fröjder. Men havet är rent norröver och ingen ljusning
förkunnar att isen är på väg. Jag ser söderut över skogstopparna och --
en vild glädje över att vara till griper mig, och jag beslutar att
spurta söderöver inåt markerna, tills jag icke har en klädtrasa kvar på
kroppen. Snön är härlig och jag ränner så gott jag kan, så fort jag kan.
Jag vältrar mig över gärdesgårdarna så som B. L. lärde mig en gång för
länge sedan, jag arbetar mig uppför bergen och nedför bergen, och
plötsligt är jag ute på landsvägen med min islandströja och skjortan
instuckna under svångremmen. Jag är nästan naken och de vägfarande jag
möter stirra på mig som på en galning: -- Så där ja, nu är han färdig!
Och när jag ångande som ett lokomotiv åker in på min gård, känner jag
mig tjugu år yngre.
Till en vacker snö hör ett skidspår. Det är som en berättelse, som en
saga.
Vålnaden.
Alla pojkar ha väl någon gång spelat teater, sorgligt att säga, ty
sedermera behöver man kanske hela livet för att arbeta bort
teatergiftet.
Jag tänker nu inte på nationsspexen i Uppsala, ty de voro ägnade åt
glädjen, utan jag menar det allvarliga skådespelet, sådant det bedrives
av skolpojkar och till exempel Ranft och hans trupper. Ty som skolpojkar
menade vi det ta mig tusan lika allvarligt som Ranft, fast vi inte
tjänade så mycket pengar på det.
Vi gingo i femte, och jag och en kamrat beslöto förgylla upp skolans grå
enformighet genom att författa en pjäs. Vi behövde inte försumma några
studier, ty vi läste i alla händelser aldrig över våra läxor.
Efter ett par nätters arbete var pjäsen färdig. Vi hade börjat med
titeln, förståndigt nog, ty hur skulle vi ha kunnat skriva utan att veta
något ämne? Efter något funderande nedskrevo vi i prydliga versaler:
VÅLNADEN
eller
VE!!!
eller
MUNKENS FÖRBANNELSE.
Naturligtvis måste vi ha en prolog, ty vi levde just under intryck av
Eugène Sue. Vi hade tjuvläst hans Vandrande Jude.
Mitt i svarta natten (halvt nedskruvad gas) stod en vålnad klädd i ett
lakan på branten av en skyhög klippa (en bordskant). Nedanför tänkte vi
oss ett upprört hav. Åska hade vi naturligtvis, och under det gipsade
taket i den så kallade sångkorridoren skulle inbillade skyar pilsnabbt
jaga varandra vid blixtarnas sken.
Och mot dessa skyar sträckte vålnaden upp sin knutna hand och svor så
fruktansvärt, att en nutida gardist av aktning skulle ha bett att få
säga farbror. Inte så dum idé, vad?
Prologen slutade med ett avgrundstjut och ett dystert:
_centillionfalt ve!_
ty hundrafalt var för blekt, tyckte vi.
Första och enda akten utspelades i en klostercell, där en liderlig munk
satt och blandade gift för att därmed ta livet av en ung ädling, en
stolt hidalgo vid namn _Fabrica de Tabacos de la Vuelta Abajo_, vilken
vansinnigt älskade den lika sköna som dygdiga Calla de la Cuba. Hans
kärlek var besvarad, men Callas biktfader, ovan omtalade munk, var hans
rival. Han hade ledsnat på prästyrket (något som jag numera intet undrar
på) och ville gifta sig med Calla, samt hade dessutom ingått förbund med
ett rövarband för att med dess hjälp göra inbrott i Callas omätligt rike
faders slott, där källarna voro fulla av diamanter och dylikt. Sedan
rövarna måttligt avlönats, skulle han med resten av skatterna och den
naturligtvis avsvimmade Calla rymma till Amerika. Emellertid går planen
om intet, ty munken tar av misstag in det gift han lagat i ordning åt
den unge Fabrica. Det hela slutar med ett fruktansvärt slagsmål mellan
rövarna och Callas faders betjäning, där isynnerhet en jättelik
hovmästare (den längste pojken i klassen) utmärker sig, men dör blödande
ur tusen sår, sedan han skjutit den siste rövaren.
Pjäsen uppfördes, men endast en gång, ty det fingerade slagsmålet
urartade till verkligt, och diverse skolan tillhöriga bord och stolar
förvandlades till ved under tumultet.
Jag spelade munken, och mina tjut, då giftet (en flaska äppleöl) började
verka i magen, voro så naturtrogna, att skolans vaktmästare kom upp och
körde ut oss allesammans, anmälde oss för klassföreståndaren och var med
ett ord _nedrig_, fast hans vedförråd fått en oväntad tillökning.
Inkomsten, som väl knappt översteg 2 kronor, förvandlades av de lysande
författarna i tårtor och choklad på konditoriet.
Sen dess har jag aldrig skrivit något för teatern, fast det blivit allt
modernare.
Emellertid! Jag tror att någon gammal kamrat äger manuskriptet. Det
skulle verkligen glädja mig att se det uppfört på vår förnämsta scen av
dess bästa krafter. Då lovar jag, att jag skall infinna mig, lika heligt
som jag lovar att i annat fall aldrig gå på teatern mer i mitt liv.
Varför jag skrivit det här? Därför att jag nyss drömde, att jag var
inkallad för klassföreståndaren att stå till svars dels för förstörda
möbler och dels för en serie rysliga svordomar, som stört lugnet i
korridorerna. Jag spelade nämligen också vålnaden.
Kvarnviken.
I natt kom den första snön. Märkvärdigt, att den varje år kan inge samma
stämning -- en blandning av högtidlighet och tröstlöshet. Den kyliga
doften av jorden har trots sin friskhet något av detsamma som ett lik
strålar ut, en mystisk kyla, kallare än man kunde vänta av animaliska
ämnen, men det är väl de vissna bladen, det vissna gräset och den döda
mossan som åstadkommer intrycket.
Så sent som klockan ett på middagen gick jag ut med min hustru. Jag tog
bössan och hundarna bara för att lufta på dem, ty det är flera dagar
sedan jag jagade sist. Jag tänkte: kanske stöter Kula något och man kan
få en hare på benen.
Vi gingo de vackra stigarna genom havsskogen till Kvarnviken. Jag hade
släppt hundarna vid Tomtaodlingarnas grönrågar, och vi hade knappt
hunnit ned till Kvarnvikens tångströdda plage, förrän drevet var i full
gång.
Det hade redan börjat skymma. Jag tänkte: Är det räv, får jag nog inte
se något av den. Men lyckligtvis började hundarna bukta i den mariga
strandskogen och jag förstod, att det inte var räv. Jag gömde min hustru
i ett snår och ställde mig i pass. Och inom ett par minuter kommer haren
för fulla boliner, men utom skotthåll. Vanligen bruka hararna följa
stranden -- åtminstone unghararna -- men den här gav sig i väg uppåt en
liten skogsstig, som knappt skönjdes i ljungen. All right -- jag
flyttade oss båda närmare, ty jag ville, att hon skulle få se hur det
går till att skjuta en hare.
Och mycket riktigt -- om en kvarts timme kommer haren tillbaka. Jag
väntade honom från samma håll som förut, men nu kom han bakifrån och
fick skottet på några stegs avstånd. Jakten var slut -- en leksaksjakt
med åskådare, så bekväm den väl kunde vara.
Solen sjönk, medan jag passade haren. Å, den vackra Kvarnviken med liten
dyning och guld på den våta sanden, en lång lieformad gyllene rand
utanför den i skymningen violetta snön. De gula svällande snötunga
molnen mörkna till rött bakom de kraftiga stormbitna ungtallarnas
saftiga silhuetter.
Alfågeln, som legat i en dyning utanför det gamla vraket, närmar sig
försiktigt, ty vi synas inte mot skogen. Men när jag går ned till
stranden för att tvätta händerna, vänder flocken och ror långsamt, som i
förtret, ut mot skäret, där det bryter ljust mot den mörkblå horisonten.
Nu är haren mogen för visthusboden och hundarna slicka sina blodiga
nosar.
Vi dyka in i skogens svarta vägg och äro snart inne bland långa, smärta,
susande tallar. Här är stilla. Man vet inte riktigt om det är havet
eller vinden som susar minst. Borta i Tomta by skäller en hund.
När det kommer någon, som jag vill visa något riktigt vackert, brukar
jag ta honom med ned till Kvarnviken. Den är lika vacker i storm som i
stiltje. Och är någon riktigt mogen, brukar jag efteråt föra honom till
Fjällboträsk och visa honom begreppet ödslighet. Där finns inte ett liv
annat än möjligen en havsörn eller en fiskgjuse, som skriker uppe i
luften. Där plocka vi tranbär på gungflyt. Svart bottenlöst vatten
mellan gröna tuvor. Skogen gungar långt innan vi kommit i sikte av
träsket. Och en liten bäck med brunt vatten och nejonögon och utterspår
på stränderna letar sig porlande ned till havet.
Ja, sådant har jag skrivit så ofta, men jag tröttnar inte själv på det.
Kärleksfrågan.
Jag måste medge, att jag icke med så stort intresse som artigheten mot
andra könet möjligen kräver, har följt med fru Steenhoffs försök till
utredning av kärleksfrågan. Jag har nöjt mig med tidningsreferat, och
riktiga sådana, sådana som man kan svära på, äro knappt tänkbara.
Somliga ha skrivit gillande. Det har varit ungdomar, som med sin ålders
oerfarenhet, lättsinne och entusiasm böjt sina tättbevuxna hjässor inför
den kvinnliga logiken. Andra ha varit ogillande och ha icke velat böja
sina flintskallar, barplockade av samhällelig receptkärlek, i det de
trott sig göra samhället en tjänst.
Intetdera slaget har tilltalat mig. Jag vill knappt nämna opponenten,
den tappre översten Melander, som med en viss läsarkvickhet anfallit den
samhällsförbättrande frun och stundom fått skrattarna på sin sida, de
åldriga åtminstone, ty de unga ta kvinnors ord på allvar och skratta ej,
då det gäller livsfrågor -- gärna. Men den gode översten, vilken väl
trampat ut barnskorna, verkar efterbliven, då han tar fru Steenhoff på
allvar. Han har ännu mycket att lära på kärleksstigen. Om det inte är
försent och hans katekesmoral ställer sig i vägen.
Jag förstår inte, hur man kan ta en kvinna på allvar, som inte
uteslutande sysslar med sin egen erotik och sina barn. Kommer en kvinna
med några råd i levnadskonst, något slags filosofi (!) eller
överhuvudtaget vill förbättra samhället, resonerar jag så här: -- Jaså,
hon är icke kär i någon man! Alltså bör hon inte tas på allvar. Eller:
Någon man är icke kär i henne.
Och jag har rätt. Ty en kvinna som är kär har icke tid med något annat
än sin kärlek. Och icke heller en kvinna, i vilken en riktig karl är
kär.
Kvinnan, som vi män älska, begär icke bättre än att få ställa sig under
en mans despotism, _lyda_ med ett ord. Och en sådan, som har denna sunda
instinkt, är oss oändligt mycket mera tilldragande, vore hon än
spetälsk, halt, blind och förtvinad, än en som löper med valsedel. Och
gillar en kvinna, som säger sig älska en man, icke _allt_ hos mannen,
ljuger hon. Om hon säger: -- Jag älskar Johansson, men jag kan icke med,
att han snyter sig i fingrarna, då blir hon mig vidrig, ty hon bör också
älska till och med hans speciella handlag att snyta sig i fingrarna.
Ty så älska vi män kvinnor, att vi tycka om deras ädla själsegenskaper
och leverfläckar och dumheter och passera alla sju himlarna i sällskap
med blixtar. Men vi tåla inga lagförslag.
Ty vi känna, att kvinnan har inga chefsegenskaper. Hon passar endast att
lyda, och lyda är det enda hon, om hon är sund och kär, gör verkligt
gärna. Jag upprepar ännu en gång, på det att män och kvinnor, som äro
riktigt skapade, måtte påminna sig det: -- Lyda är det enda en verklig
kvinna gör verkligt gärna.
Under det att en man minst av allt gärna lyder.
Kvinnorna säga kanske, att detta resonemang visar brist på aktning för
dem. Det enda de möjligen kunna vänta av oss är kärlek, och den har
intet att göra med aktning eller missaktning. Aktningen är tvärtom ett
störande element mellan könen. Vi män äro på sin höjd artiga, men
artigheten har intet att göra med aktning. I varje fall mera med kärlek.
Och vänta intet av en man, som är hövlig mot er! Män äro hövliga mot
varandra, och denna hövlighet oss emellan är egentligen en arg morrning,
då ni, mina damer, äro i närheten av oss. Ni borde känna er stolta och
glada i ett sällskap, där män äro ytterligt hövliga mot varandra och
ytterligt artiga mot er.
Ja, ni ha inga chefsegenskaper. Man ser det på era kroppar, som äro
våra, konstnärernas, mest älskade modeller. Kommer så kärlek till, bli
de små skiljaktigheterna från Venus Milo, om hon nu skall vara normen,
vackra i våra ögon, rörande, tecken på egenart, individualitet. Kanske
det är just vår längtan efter er individualitet, som gör, att vi så
mycket älska dessa små särtecken, vilka komma oss ibland att glömma, att
i var och en av er få vi hela det feminina begreppet, hela ert släkte.
Det är konstigt med de små felen. De bli älskvärda i våra ögon, men för
alla andra mäns skull önska ni, att de vore borta. Alldeles som med
hattarna och plisséerna och volangerna och guipéfiluren. Exempel: En
kvinna har köpt en vidrig hatt och kommer hem och visar den för sin
älskade. Hon försäkrar, att hon älskar honom av hela sin själ och vill
göra allt för honom. Han säger: -- Fy fan en sån skrålla! Jag tycker om
det enklaste, en huvudbonad, som skyddar dig mot väta och sol! Och utan
döda kråkor och höns i!
Hon behåller hatten eller köper en vidrigare. För att inte tala om
snörlivet, som alltid sitter så löst, att hon kan få ner hela handen
mellan det och kroppen. Har ni, manliga läsare, någonsin träffat en
kvinna, som har varit för hårt snörd? Nej. Hon medger det inte.
Alltså klär och snör hon sig för andra än den hon älskar. Och -- o
gudar! Har ni någonsin träffat någon osnörd kvinna, som icke gör något,
om än aldrig så litet nummer av att hon är osnörd? Till nackdel för de
snörda.
Nej, goda människor, en kvinna skall lyda, tacksamt emotta en mans
kärlek, det och intet annat, och hennes lycka ligger och skall ligga i
raka motsatsen till att ge förslag och skapa regler. Hon skall följa som
en våg följer stranden.
Då jag säger, att kvinnor, som icke tänka mer på sin egen erotik, än att
de ha tid att göra lagförslag för sin framtid, icke äro tilldragande,
borde redan detta mitt uttalande avskräcka dem. Jag är man, alla kvinnor
vilja var och en verka sympatiskt på alla män, alltså även på mig.
Vilken kvinna vill verka otrevligt på mig? Händerna på edra rymliga
hjärtan! I viljen det icke. Om ni också äro förlovade och darrande av
kärlek till någon, som inte ser hälften så bra ut som jag, alltså till
en stackars karl, vars ställning just nu är ganska osäker. Min är det
icke.
Jag upprepar: Så snart en kvinna höjer sin röst i samhället i annan
avsikt än att behaga, att vara ljuv, att utlova lydnad under den sultan
bland millioner sultaner, som täcktes fästa sin orientaliskt beslöjade
blick på just henne, blir hon ett oting, som bör klippa sitt hår tätt
efter kraniet och anlägga pincené och divided skirts och tala i bas för
säkerhets skull.
Jag vet ju mycket väl, att var man och varje kvinna äro just sådana, som
de måste vara på grund av lagar, som äro jämnåriga med evigheten. Men
det finns något som heter sympati och antipati, och faktum att dessa
båda begrepp existera är tillräckligt för deras existensberättigande.
Jag älskar dessa båda begrepp, ty jag anser dem vara ett naturens försök
att frigöra sig från trycket av sina egna tvångsbestämmelser. Alltså, en
tro, ett hopp om förändring, människans, alltets löjliga försök att
lyfta sig själv vid håret, evighetstanken, kanhända. Men jag tycker bäst
om sympatin, fast jag inte kan säga, att Melander och fru Steenhoff just
för tillfället äro särskilt gynnade föremål för densamma. Jag måste
skratta, då jag tänker på dem båda! Hur de väl tro sig ha slagit ett
stort slag, tala om det med sina bekanta, kanske tala sig upp i
falsetten ibland. Under det jag satt lugn här vid mitt skrivbord och
tänkte fullkomligt lidelsefritt: -- skall jag skriva om segling eller
stuvarkonflikten, eller ge fan i alltsammans? Så kom en lycklig tanke.
Jag kom att tänka på en grekisk släkting vid namn Melander.
Ideassociationen var klar, så herrskapet ska inte tro, att det här har
tagit bort nattsömnen för mig. Herrskapet är ju inte längre aktuellt --
så otacksam är publiken i vår nervösa tid! Därför bör ni känna
tacksamhet mot mig, som dragit fram er ur makulaturen och rengjort er
från smörklickar och ostbitar, som gjort er genomskinliga i kryddbon
åtminstone.
På grund av samma eviga lag, som kom mig att skriva det här, och vilkens
följdriktighet också uppenbarar sig i din uppsyn, min oförstående
läsare, påminner jag mig just nu en passus av Chatterton-Hill i hans
uppsats om äktenskapsfrekvensen i Frankrike. Vårt nuvarande samhälles
grundval är väl äktenskapet. Om Frida Steenhoff tänker sig någon annan
form för samhälle eller äktenskap (om vilken form jag på grund av hennes
kvinnliga logik ännu är omedveten) än den nuvarande, skulle det kanske
icke skada att citera Chatterton-Hills yttranden om den fria kärleken
(jag använder Argus' mycket sympatiska översättning):
Förverkligandet av denna tanke skulle fordra en sådan självförsakelse,
en sådan trofasthet och en så starkt utpräglad hederskänsla, att det är
otänkbart, det genomsnittsmänniskan med all den grymhet, småaktighet och
ytlighet, som ännu kännetecknar henne, skulle kunna fatta vidden av den
upphöjda osjälviskhet, som detta ideal rymmer.
Detta är ord av en man, och jag är övertygad om att både den gode
överstens och den goda fruns förstånd stanna ett ögonblick vid detta
citat.