Under dessa dagar kom jag ofta, utan att jag kunde göra mig klart hur
eller varför, att tänka på Elsas och min färd mot havet. Den kom med
minnet av min tysta kamp att föra henne till att älska, vad som var mig
kärt, och erinringen om, hur jag både lyckats och misslyckats, på en gång
eggade och oroade mig.
Den kom mig i minnet, när jag under dessa tillfrisknandets dagar satt med
min hustrus hand i min, och hon lutade sitt huvud mot min axel.
»Att jag varit så långt borta ifrån dig», sade hon en afton. »Att jag
varit så långt borta. Det var bara, för att jag trodde, att du ville
hindra mig från att gå till Sven.»
»Det vill du ju inte nu längre?» sade jag.
»Nej, nej», sade hon. »Nu vill jag stanna hos dig. Men jag har tänkt så
många stygga och dumma tankar under denna tid.»
Hennes röst blev som ett barns, vilket bekänner en förseelse, så att jag
måste le, när jag hörde henne.
»Nej, skratta inte», fortfor hon. »Ty det är sant. Jag har trott, att du
inte förstod mig, och jag har sagt det också. Kan du förlåta mig?»
Hon talade så djupt allvarligt, att jag blev helt rörd, och för att inte
uppskaka henne mera, svarade jag i en ton, vilken jag försökte göra så
munter som möjligt.
»Är det den enda synd, du har på ditt samvete?»
»Nej, nej», sade hon. »Men mot dig vet jag ingen annan.»
Och hon fortfor, i det hon smög sig närmare intill mig:
»Men det är också det värsta, jag kunde säga och tänka. Ty jag vet ju
det, att ingen har förstått sig på mig mer än du. Ingen av alla
människor, som jag talade med, när jag kände mig så ensam och eländig,
och tyckte, att allting skulle brista inom mig.»
Hon ryser, när hon säger detta, och för handen mot pannan.
»Det är borta nu», säger hon. »Och allt är så lugnt och klart. Men nu ska
du veta en sak till.»
Hon satte sig upp och betraktade mig med en blick, så ljus och så djup,
som ville hon låta mig se ända till botten av hennes själ.
»Du skall veta, vad som var det allra värsta», sade hon. »När jag gick
och tänkte på, att jag skulle dö och följa Sven, och när jag tänkte på
det så, att jag tyckte du gled bort ifrån mig, och allt gled bort, och
jorden var öde och tom -- då var jag så rädd, å, så förfärligt rädd. Ty
jag trodde, att jag skulle bli tvungen att göra det själv. Det var det
allra värsta. Men nu vet jag, att jag aldrig behöver det. Det har Gud
lovat mig.»
»Menar du, att du ändå snart skall gå ifrån mig?» sade jag.
Jag ryste över mina egna ord och jag kände, hur stämman var nära att
svika mig.
»Det vet jag inte», sade hon, i det hon åter lutade huvudet ned mot min
arm. »Jag vet bara, att jag aldrig behöver göra det själv.»
Hon teg och jag fann icke ord för att svara henne. Jag såg på henne. Hon
var sig lik igen, som jag mindes henne från våra lyckliga år. Hon
föreföll mig liksom spädare och yngre, och lugnet, vilket efterträtt
hennes förra febrila oro, gav åt varje hennes rörelse en förtroendefull
smeksamhet, vilken skänkte mig lycka och sorg i samma andedrag.
När hon gått till sängs, och jag kommit in för att säga henne godnatt,
såg hon på mig med samma ljusa och djupa blick som förut.
»Du ska heller inte bry dig om, att jag talat om, att det var du, som tog
ifrån mig min tro», sade hon. »Det har du aldrig gjort. Det har jag bara
inbillat mig. Ack, jag har inbillat mig så mycket. Jag har visst levat i
en enda inbillning.»
Det kom ett smärtsamt uttryck i hennes ansikte, och i det jag strök henne
över pannan för att jaga det bort, svarade jag:
»Det har jag nog inte gjort. Det är sant. Men jag borde alltid ha
förstått, att vad du trodde på, var dyrbart för dig. Så dyrbart, att jag
aldrig skulle ha lett dig ens på möjligheten av andra tankar.»
Hela hennes ansikte lyste upp som av ett inre ljus, och med ett svagt,
trött utrop av glädje slog hon armarna om mig och sade godnatt.
Jag släckte ljuset vid hennes bädd och gick sakta ut ur rummet. Mitt
hjärta var överfullt av tacksamhet för allt vad hon hade sagt. Det var,
som om hon givit mig en skatt att minnas.
I samma ögonblick jag tänkte detta, slog det mig, att jag redan liksom
börjat söka henne i minnet. »Hon går ifrån mig», tänkte jag. Och till min
förvåning märkte jag, att jag nu kunde tänka den tanken utan bitterhet,
endast därför att jag var henne nära som aldrig förr. »Hon dör icke»,
tänkte jag ögonblicket därefter. »Hon kommer att leva.» Och jag märkte
icke motsägelsen i min egen tankegång.
Jag satt i mitt rum och försökte läsa. Men jag var alltför upprörd,
alltför lycklig över den sällsamma rikedom jag hade vunnit. Och plötsligt
såg jag min hustru under sommaren vid västkusten, i det ögonblick, då hon
från fönstret i lotsstugan vände sig mot mig, och jag kände hur vi enades
i samma kärlek till det oändliga havet, som icke vet av någon gräns. Det
fanns en likhet mellan vad jag då erfor och det, som nu fyllde mig med
lycka och hopp, och på samma gång mindes jag, hur jag många, långa år
gått och längtat till havet.
Som en syn dyker det upp för mig ett minne, vilket jag länge hade glömt.
En gosse står på ett högt berg och ser ut över havet. Klippan är brant,
och under honom vräka vågorna i vildaste skum. Gossen har knäppt upp
rocken. Han håller den utspänd med båda händerna, så att den verkar som
ett segel. Han njuter gudomligt av att känna sig kunna trotsa stormen,
som hotar att lyfta honom ned från klippan och slunga honom i sjön. I
denna glädje störes han av en röst, som ropar hans namn genom blåsten.
Ett par armar, starkare än hans egna, fatta omkring honom och bära honom
med våld bort på en gång från det farliga stället och åsynen av havet,
som ropar om faror och mod.
Gossen är jag själv, och jag ler vemodigt vid minnet, medan nattens
timmar skrida förbi, utan att jag märker det, och jag ensam sitter och
stirrar in i, vad som skall ske. Nu har jag fått, vad barnet längtade
efter, men stormen har fört mig längre ut, än vad jag själv ville. Nu
ville jag, att antingen elementerna lade sig till ro, eller att någon,
som vore starkare än jag, kunde föra mig bort från faran, vilken jag
trodde mig aldrig komma att frukta.
Men jag vet på samma gång, att det icke kan ske. Och med en skamsen och
rysande känsla tänker jag på min hustrus lidande, som är större än mitt.