Om aftnarna, när jag blev ensam, satt jag ofta och, för att skingra mina
tankar eller över huvud kunna företaga mig något, skrev på ett slags
dagbok, vilken jag gömde i botten av en skrivbordslåda, så att Elsa icke
av någon olycklig tillfällighet skulle få se den.
Jag har läst den ånyo nu, och allt vad däri står förekommer mig att vara
skrivet för så länge sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens två år
förgått sedan dess. Men som jag läser i den blir mig allt som hänt
levande och nära, och jag känner åter marterna av den fruktansvärda
illusion, vilken då höll mig uppe.