Men ute på kyrkogården ligger en liten grav. Den är ordnad som en
trädgård i smått med en häck av buxbom, ett rosenträd och en kulle med
friskt gräs, på vilkens krön växer tätt med penséer. Den är olik alla
andra gravar, och över den grönskar en ensam lind.
På kullen är en sten, och på stenen läsas orden: »Vår lille Sven».
Där sover vår lycka, som en gång var större än andras. Där under jorden
är min hustrus själ fången, bunden med trolldomsband, och ingen kärlek
kan föra den åter till jorden.