Så gick ett år, utan att vi lade märke till dess gång. Men vid denna tid
började min hustrus hälsa att allvarligt avtaga, och utan att vi talade
därom med varandra, förstodo vi båda, att endast en möjlighet fanns.
Redan en gång förut hade operatörens kniv fått göra sitt livsfarliga
ingrepp och de sjukdomssymtom, vilka nu inställde sig, voro oss blott
alltför väl bekanta. Därför var det oss ingen överraskning, när doktorn
en dag avkunnade domen och lät oss veta vad vi anat förut, att blott en
snabb operation kunde rädda Elsa åt mig och mina barn.
Som om en dödsdom fallit över hela vårt liv, gingo vi denna dag omkring i
vårt hem, och jag såg att Elsa gick där och tog farväl. För första gången
gick det fullt tydligt upp för mig, hur mycket av sina innersta tankar
hon dolt för mig liksom för alla, hur förtrogen hon var med dödstanken,
och hur vissheten att hon skulle dö ung, gnagde på hennes innersta
livskraft. Hon hade blivit vit och hennes kinder hade magrat. Händerna
voro vaxgula, och hon gick i ångest framför mig.
Då bad hon mig första gången att få dö. För första gången talade hon om
allt detta, som hon burit på och dolt, detta, som jag trängt in på henne
för att få veta, och som aldrig annat än med antydningar låtit gå över
sina läppar.
»Sedan jag var mycket ung», sade hon, »långt innan du och jag lärt känna
varandra, har det varit mig så naturligt att tänka på, att jag aldrig
skulle få leva länge. Så fann jag dig, och då glömde jag alltsammans. Ty
du har gjort mig så lycklig, Georg, du har gjort mig lyckligare, än jag
någonsin kunnat göra dig. Du har givit mig mina tre gossar, mina två
stora gossar och lille Sven. Och vad kan jag vara för dem, för dig och
för er alla? Jag är ju sjuk och jag blir aldrig frisk. Du skall glömma
mig, Georg. Ack, ja, jag vet, att du skall sörja mig, därför att du
håller av mig, fast jag alltid varit klen och svag och aldrig varit till
nytta för någon. Men du skall ändå glömma mig. Och du skall finna en
annan, som hjälper dig med barnen.»
Och åter bad hon mig att få dö, bad att få leva i ro de få veckor, som
stodo henne åter. Hon ville bara inte dö på operationsbordet, men hon var
nöjd att få gå bort, och hon ville blott få leva med sina plågor så
länge, att hon hann bereda barnen på det, som måste komma, och säga
farväl.
Så plötsligt hade allt detta kommit över mig, att jag icke ens kunde reda
mina tankar, ännu mindre fann ord att svara. Jag kände dunkelt, att jag
genom att här ingripa kastade mig in i en kamp, som gick utom och över,
vad människor i allmänhet äro dömda att uppleva. Jag kände den skygghet,
jag alltid erfarit, när det gällt att röra vid något, som varit en annan
människas innersta och mest oåtkomliga egendom. Och om något är, vad
ingen annan än en människa själv kan bestämma, så är det väl, om hon
skall böja sig under en säker död eller upptaga en svår kamp för att
måhända vinna livet. Som jag såg min hustru framför mig, föreföll hon mig
så nära och dock så fjärran. Hennes bön att få dö var så rörande och
allvarligt menad, att jag icke hade mod att bedja henne vända åter till
livet för min skull. Ty för henne gällde det varken mer eller mindre.
Och med förundran märkte jag, att hon kunde lämna allt vad hon älskade,
emedan hon var beredd. Men på samma gång kände jag med förtvivlans
styrka, att jag inte kunde mista henne. Jag kunde det icke. Och i min
förtvivlan gripande efter det enda, som föll mig in, sade jag blott:
»Men Sven, kan du lämna Sven?»
Hon ryckte till som för ett dråpslag, och hon vred sina händer i
förtvivlan.
»Nej, nej! Jag kan inte.»
Hon vacklade bort mot sängkammardörren och bad mig blott att få vara
ensam. Jag såg henne stänga dörren efter sig, och jag satt kvar, där jag
satt, och tyckte, att allt vad jag levat med henne var borta och dött,
och att hon nu skulle gå ifrån oss. Jag förstod, att gjorde hon det icke,
så var det icke för min skull, utan för den lilles skull med det gyllene
håret och de underliga barnaögonen, hennes lilla ängel, som kommit och
kedjat henne fast vid livet. Jag förstod allt detta, men det sårade mig
icke. Jag fann det helt naturligt, att icke jag ensam kunde hålla henne
kvar. Jag böjde mitt huvud och grät, grät för första gången över mig
själv och mitt eget liv. Och jag väntade ingenting, trodde icke på något
annat, än att nu skulle dagarna gå lugnt och obevekligt fram mot den
stund, som måste komma, och sist skulle döden slita sönder allt, för
vilket jag levat.
Hur länge jag satt där, vet jag icke. Jag vet blott, att det blev skumt
omkring mig, och att jag spratt till vid att känna min hustru, som låg på
knä framför mig och lutade sitt huvud mot min arm. Hon hade kommit så
tyst, att jag icke hört henne, och hennes röst lät lugn, när hon sade:
»Jag vill leva för dig, Georg, för Sven och våra stora gossar.»
Jag kände hennes röst, när den blev så djup och varm, som om allt annat
än hennes kärlek tystnat inom henne. Jag förstod, att hennes beslut nu
var oryggligt, att hon åter tillhörde oss alla, eller ville göra det, och
en varm våg av tacksamhet mot henne och hela livet strömmade igenom mig.
Det dröjde länge, innan vi ändrade ställning, men när vi gjorde det,
reste hon sig upp och tände alla lampor som till fest.
Så kallade hon in barnen, och de kommo alla, tysta och undrande, och vi
behövde ingenting förklara för dem. Ty de hade alla förstått, var och en
på sitt sätt, de hade talat med varandra, som vi stora hade talat för
oss, och de visste, att mammas liv stod på spel, men att hon vågade det
för att få leva för dem.
Sven kröp upp i mammas knä och smög sig intill henne. Och han fick oss
alla att le genom tårarna, när han sade:
»Mamma får inte dö ifrån lille klimpen.»
Detta sista var ju ett av hans smekord i familjen, och han använde det
själv utan skymt av medvetande om, att det lät löjligt. Därför kommo hans
ord nästan som ett löfte om liv, och de lugnade oss.
Men när barnen gått till vila, gingo Elsa och jag med armarna om
varandras liv genom rummen. Och jag såg, att hon åter tog farväl, men på
annat sätt än för några timmar sedan. Dagen därpå skulle hon åka till
lasarettet.
Men när jag tidigt på morgonen kom ut, satt Olof i den stora länstolen
mitt emot sängkammardörren.
»Har du setat här länge?» sade jag överraskad.
»Ja», svarade gossen enstavigt.
Han hade setat där och tänkt på sin mor och på, hur allvarligt allting
med ens hade blivit. För första gången slog det mig, hur stor han var,
och jag tog hans hand som en jämnårings. Det ryckte till i tioåringens
ansikte, men han kunde ingenting säga.
När Elsa och jag sedan sutto i droskan, var han herre över sig själv, och
han steg upp på fotsteget bredvid min hustru, strök henne över kinden och
sade beskyddande som åt ett barn:
»Var inte rädd mamma, det kommer nog att gå bra.»
Svante kom också fram och lille Sven blev lyft upp och pratade och
jollrade. I det ögonblicket visste Elsa icke, vem av dem alla hon älskade
mest. Men på vägen återkommo vi i vårt samtal oupphörligt till vår store
gosse, vilken första gången talat och känt som en man.