I.

Lille Sven växte upp och blev allas älskling. Han fick långt gyllene hår,

och till minne av flickan, som aldrig kom, brukade mamma krusa gullhåret,

så att det låg i långa lockar kring hans lilla ansikte med den skära hyn

och de underbara änglaögonen. Intet barn har haft djupare, stora ögon med

en tidig drömmande blick, och intet barn har haft en mera förtroendefull,

smeksam liten hand, vilken han smög in i en stor människas, som visste

han, att han överallt kunde finna trygghet, därför att han själv icke

visste om något ont.

Lille Sven var store-brors avgud. Ingenting kunde vara vackrare än att se

store-bror, som tyckte om att vara karlaktig och därför ogärna lade sina

känslor i dagen, draga lille-bror i en liten vagn, njuta av hans glada

ansikte och oupphörligt vända sig om för att se efter, att lille-bror

icke föll av. Det enda, som härmed kunde jämföras var att se Svante göra

detsamma, och Svante njöt dessutom av att vara beskyddare i så mycket

högre grad, som han vid lekarna med store-bror alltid varit den, som var

liten och fick lyda. Sven var så liten emot de stora bröderna, som han

beundrade och följde, att han alltid var och förblev lille-bror, och han

var så glad, att hela huset kom omkring honom, när det hänt honom något

lyckligt, och hans klingande röst eller klara skratt ljöd genom rummen.

Man kom därför, att man ville få se, hur hans ögon tindrade, och hur hans

små vita händer fäktade av förtjusning, se hela denna strålande

barnaglädje, som gav sol åt hjärtat.

Ack, jag skulle önska, att jag skrivit denna berättelse om lille-bror

förr, så att jag kunnat lägga den fram blad för blad för henne, som kunde

hans korta levnadssaga bättre än jag, bättre än någon. Hon, som kom ihåg

varje hans ord, varje litet drag ur hans livs bok, hon som levde hans liv

och sitt eget i förening med honom, hon, som levde med honom, även när

hans klara ögon icke längre lyste ibland oss, hon, som slutligen följde

honom på de stigar, där ingen, förr än tiden är inne, kan följa. Hon

skulle då fyllt, vad jag ville säga med sin anda, och min dikt om ett

litet barn skulle fått den starka vissheten att handla om en, som ännu

lever.

Ty lille Sven levde och verkade med sin mor, hos och för henne. Han hade

sin lekstuga hos henne, och hela förmiddagarna, när pappa var borta, och

gossarna läste, satt lille Sven på golvet och hörde mamma berätta sagor.

Mamma kunde många sagor, men ingen saga tyckte Sven bättre om än den om

lilla rödluvan, som skulle gå till mormor med bär, och som den stygga

vargen åt upp. Han blev så förfärligt uppskakad när han tänkte på den

lilla rödluvans öde, och han var så rädd för den otäcka vargen och så ond

på honom. Han skulle bli stor och gå ut och ta' reda på honom och skjuta

honom.

Så hittade mamma och han på lekar. De lekte, att Sven reste bort och var

borta, och mamma satt ensam och väntade på honom. Och så kom Sven hem,

och det blev en glädje så stor, att mamma måste lägga ifrån sig sitt

arbete och taga honom i knät och kyssa honom många gånger. Och många

andra lekar lekte de.

Lille Sven hade många namn i hemmet. Han kallades för lille-bror och för

Nenne, vilket han uppfunnit själv, för klimpen och gullebarn, allt som

det föll sig. Han kändes vid alla sina namn, kunde räkna upp dem, och var

stolt över dem. Lille Sven lekte icke mycket med andra barn, och han

trivdes icke länge därmed. Han kom alltid tillbaka till mamma, som om

detta varit den naturligaste sak i världen. Och han brydde sig då aldrig

om, ifall han avbröt leken och förargade de andra barnen. Fick han bara

syn på mamma, så sprang han ifrån alltsammans, tog henne i hand och

följde henne, vart hon gick. Det var en kärlek, som gick över alla

begrepp, och som aldrig svalnade, emedan föremålet för densamma var för

lyckligt åt detta förhållande för att någonsin finna den lille

besvärlig.

Sven och mamma hade sina små hemligheter, och när Sven viskade något till

mamma, fick inte ens pappa höra på. Försökte han det bara för att retas

med Sven, då skrek den lille:

»Nej, han får inte. Han får inte. Säg honom, att han inte får.»

Och mamma värjde sin skatt och höll pappa på avstånd, så att Sven fick

tala ut i hennes öra, allt vad han hade att säga.

När det då var gjort, då triumferade Sven.

»Ser du», sade han. »Du fick inte höra det.»

Och så gick han med mammas hand i sin och skrattade åt sin fader. Det

kallade han att äckla pappa, och han visste få saker, som han fann mera

nöjsamma.

Jag kan se dem båda ännu, när jag vill, hand i hand, gående fram och

tillbaka i den långa gången, som började vid syrenhäckarna, gå under de

bara träden på vintern, när Sven var klädd i sin lilla päls, som var

gjord av mammas gamla, vilken han var så stolt över, och som han fått,

därför att han som liten var så klen. Det skulle för övrigt vara svårt

att bestämma, vem av de två som egentligen hade mest att säga den andre.

Och om jag hade sett på dem länge och fick lust att vara med, då blev

Sven svartsjuk och satte ut sin lilla röda mun, så att mamma måste

förebrå honom hans uppförande mot familjens överhuvud och tala om, hur

snäll pappa var. Detta ville Sven då emellertid ogärna erkänna. Och medan

vi gingo tillsammans, stal han sig till att göra miner åt mamma, som

pappa inte skulle få se, alldeles som ville han lyckliggöra sig själv

med att bibehålla den trollkrets av hemlig förtrolighet, som han slagit

kring sin kärlek och sig själv, och där han icke tålde det ringaste

intrång.

Men när pappa var i sta'n och kom hem, då var det Sven, som stod gömd

bakom dörren och väntade för att riktigt kunna få skrämma honom. Han gick

och ställde sig där, långt före den tid, då pappa kunde väntas komma

tillbaka. Oupphörligt vände han från sitt gömställe tillbaka till mamma

och frågade:

»Tror du inte, att pappa blir bra flat?»

Naturligtvis trodde mamma det, och naturligtvis var Sven överlycklig vid

denna utsikt. Och när äntligen pappa kom och stannade i förstugan för att

stampa sanden av sina galoscher, då kom Sven framsmygande så tyst och

sakta, och tänkte inte alls på att skrämma honom, utan stod och smålog

för sig själv, som om han mycket väl visste, att pappa inte kunde se

honom utan att bli glad, och långsamt kröp han närmare som för att njuta

av att se pappa otålig att få ta honom i famn, hängde sig om pappas hals

och lät sig bäras in, medan samtidigt familjens dogg, som Svante i tiden

döpt till Pudel, gnydde av glädje och hoppade omkring oss.

Jag minns så väl min hustrus ögon, när hon betraktade denna scen.

»Om du visste, hur mycket jag talar vid honom om dig», sade hon, när Sven

äntligen tillät sin fader att släppa taget och lämna mamma plats.

Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman · 第 29 / 79 题