Lille Sven växte upp och blev allas älskling. Han fick långt gyllene hår,
och till minne av flickan, som aldrig kom, brukade mamma krusa gullhåret,
så att det låg i långa lockar kring hans lilla ansikte med den skära hyn
och de underbara änglaögonen. Intet barn har haft djupare, stora ögon med
en tidig drömmande blick, och intet barn har haft en mera förtroendefull,
smeksam liten hand, vilken han smög in i en stor människas, som visste
han, att han överallt kunde finna trygghet, därför att han själv icke
visste om något ont.
Lille Sven var store-brors avgud. Ingenting kunde vara vackrare än att se
store-bror, som tyckte om att vara karlaktig och därför ogärna lade sina
känslor i dagen, draga lille-bror i en liten vagn, njuta av hans glada
ansikte och oupphörligt vända sig om för att se efter, att lille-bror
icke föll av. Det enda, som härmed kunde jämföras var att se Svante göra
detsamma, och Svante njöt dessutom av att vara beskyddare i så mycket
högre grad, som han vid lekarna med store-bror alltid varit den, som var
liten och fick lyda. Sven var så liten emot de stora bröderna, som han
beundrade och följde, att han alltid var och förblev lille-bror, och han
var så glad, att hela huset kom omkring honom, när det hänt honom något
lyckligt, och hans klingande röst eller klara skratt ljöd genom rummen.
Man kom därför, att man ville få se, hur hans ögon tindrade, och hur hans
små vita händer fäktade av förtjusning, se hela denna strålande
barnaglädje, som gav sol åt hjärtat.
Ack, jag skulle önska, att jag skrivit denna berättelse om lille-bror
förr, så att jag kunnat lägga den fram blad för blad för henne, som kunde
hans korta levnadssaga bättre än jag, bättre än någon. Hon, som kom ihåg
varje hans ord, varje litet drag ur hans livs bok, hon som levde hans liv
och sitt eget i förening med honom, hon, som levde med honom, även när
hans klara ögon icke längre lyste ibland oss, hon, som slutligen följde
honom på de stigar, där ingen, förr än tiden är inne, kan följa. Hon
skulle då fyllt, vad jag ville säga med sin anda, och min dikt om ett
litet barn skulle fått den starka vissheten att handla om en, som ännu
lever.
Ty lille Sven levde och verkade med sin mor, hos och för henne. Han hade
sin lekstuga hos henne, och hela förmiddagarna, när pappa var borta, och
gossarna läste, satt lille Sven på golvet och hörde mamma berätta sagor.
Mamma kunde många sagor, men ingen saga tyckte Sven bättre om än den om
lilla rödluvan, som skulle gå till mormor med bär, och som den stygga
vargen åt upp. Han blev så förfärligt uppskakad när han tänkte på den
lilla rödluvans öde, och han var så rädd för den otäcka vargen och så ond
på honom. Han skulle bli stor och gå ut och ta' reda på honom och skjuta
honom.
Så hittade mamma och han på lekar. De lekte, att Sven reste bort och var
borta, och mamma satt ensam och väntade på honom. Och så kom Sven hem,
och det blev en glädje så stor, att mamma måste lägga ifrån sig sitt
arbete och taga honom i knät och kyssa honom många gånger. Och många
andra lekar lekte de.
Lille Sven hade många namn i hemmet. Han kallades för lille-bror och för
Nenne, vilket han uppfunnit själv, för klimpen och gullebarn, allt som
det föll sig. Han kändes vid alla sina namn, kunde räkna upp dem, och var
stolt över dem. Lille Sven lekte icke mycket med andra barn, och han
trivdes icke länge därmed. Han kom alltid tillbaka till mamma, som om
detta varit den naturligaste sak i världen. Och han brydde sig då aldrig
om, ifall han avbröt leken och förargade de andra barnen. Fick han bara
syn på mamma, så sprang han ifrån alltsammans, tog henne i hand och
följde henne, vart hon gick. Det var en kärlek, som gick över alla
begrepp, och som aldrig svalnade, emedan föremålet för densamma var för
lyckligt åt detta förhållande för att någonsin finna den lille
besvärlig.
Sven och mamma hade sina små hemligheter, och när Sven viskade något till
mamma, fick inte ens pappa höra på. Försökte han det bara för att retas
med Sven, då skrek den lille:
»Nej, han får inte. Han får inte. Säg honom, att han inte får.»
Och mamma värjde sin skatt och höll pappa på avstånd, så att Sven fick
tala ut i hennes öra, allt vad han hade att säga.
När det då var gjort, då triumferade Sven.
»Ser du», sade han. »Du fick inte höra det.»
Och så gick han med mammas hand i sin och skrattade åt sin fader. Det
kallade han att äckla pappa, och han visste få saker, som han fann mera
nöjsamma.
Jag kan se dem båda ännu, när jag vill, hand i hand, gående fram och
tillbaka i den långa gången, som började vid syrenhäckarna, gå under de
bara träden på vintern, när Sven var klädd i sin lilla päls, som var
gjord av mammas gamla, vilken han var så stolt över, och som han fått,
därför att han som liten var så klen. Det skulle för övrigt vara svårt
att bestämma, vem av de två som egentligen hade mest att säga den andre.
Och om jag hade sett på dem länge och fick lust att vara med, då blev
Sven svartsjuk och satte ut sin lilla röda mun, så att mamma måste
förebrå honom hans uppförande mot familjens överhuvud och tala om, hur
snäll pappa var. Detta ville Sven då emellertid ogärna erkänna. Och medan
vi gingo tillsammans, stal han sig till att göra miner åt mamma, som
pappa inte skulle få se, alldeles som ville han lyckliggöra sig själv
med att bibehålla den trollkrets av hemlig förtrolighet, som han slagit
kring sin kärlek och sig själv, och där han icke tålde det ringaste
intrång.
Men när pappa var i sta'n och kom hem, då var det Sven, som stod gömd
bakom dörren och väntade för att riktigt kunna få skrämma honom. Han gick
och ställde sig där, långt före den tid, då pappa kunde väntas komma
tillbaka. Oupphörligt vände han från sitt gömställe tillbaka till mamma
och frågade:
»Tror du inte, att pappa blir bra flat?»
Naturligtvis trodde mamma det, och naturligtvis var Sven överlycklig vid
denna utsikt. Och när äntligen pappa kom och stannade i förstugan för att
stampa sanden av sina galoscher, då kom Sven framsmygande så tyst och
sakta, och tänkte inte alls på att skrämma honom, utan stod och smålog
för sig själv, som om han mycket väl visste, att pappa inte kunde se
honom utan att bli glad, och långsamt kröp han närmare som för att njuta
av att se pappa otålig att få ta honom i famn, hängde sig om pappas hals
och lät sig bäras in, medan samtidigt familjens dogg, som Svante i tiden
döpt till Pudel, gnydde av glädje och hoppade omkring oss.
Jag minns så väl min hustrus ögon, när hon betraktade denna scen.
»Om du visste, hur mycket jag talar vid honom om dig», sade hon, när Sven
äntligen tillät sin fader att släppa taget och lämna mamma plats.