Det var en gång en författare, vilken levde lycklig med sin hustru och
sina tre barn. Han var så lycklig, att han själv icke förstod det, och
under allt detta skrev han många böcker om människors olyckor.
Emellertid var det icke i kärleken, som hans högsta lycka låg; ej heller
bestod den i fadersglädjen, vilken han tog som en så naivt naturlig sak,
som skulle föräldrar aldrig kunna ha annat än glädje av sina barn; ej
heller låg den däri, att den sällsynta fågel, som kallas obruten ungdom,
även efter många års äktenskap satt i orubbat bo i hans hem. Hans högsta
lycka bestod däri att han aldrig mött eller lärt känna något ont, vilket
han ej trodde sig äga kraft och hälsa att avvärja. De olyckor, vilka
hotat att dyka upp, hade som övergående skyar försvunnit från horisonten
och lämnat hans himmel ännu mera ren och fri. Åtminstone trodde han så,
och denna tro var den verklighet, i vilken han levde. Fattigdomen, mot
vilken han fört en oavbruten kamp, hade han dock städse förmått hålla på
avstånd. Det var blott en fiende, med vilken han aldrig mätt sina
krafter, och denne fiende hette döden. Det var kanske denne mans icke
minsta lycka, att han länge aldrig på allvar fruktat, att döden kunde
drabba honom själv eller dem, som stodo honom närmast.
I denna känsla av tillvarons fullhet skrev samme författare en gång en
sommarljus bok, vilken handlade om hans egna två stora gossar, deras
lekar och nöjen, äventyr och missöden. Boken blev en munter lek för honom
själv, och när jag nu tänker tillbaka på denna tid, tycker jag mig knappt
kunna fatta, att denne man, om vilken jag här talar, en gång var jag
själv.
När boken var tryckt och häftad och allting var klappat och klart, för
att denna berättelse skulle gå ut i den stora vida världen, då tog
författaren med sig hem några exemplar av den i hemmet efterlängtade
boken. Han skrev Olofs namn på en bok och Svantes på en annan och
överlämnade högtidligen var sitt exemplar åt de förevigade sönerna.
Olof tog emot sin bok och Svante tog sin. Olof som är en praktisk natur
och icke ligger åt det bokliga hållet, påstås vid detta tillfälle för
första gången av egen drift satt sig att läsa i en bok. Jag tror nästan,
att han läste tre hela kapitel. Svante åter läste hela boken i ett kör
från början till slut. Därefter tog han ut vissa kapitel, vilka han
särskilt tyckte om, och läste dem högt för vem som ville höra på. Det var
med ett ord stort jubel i hela huset.
Vid detta tillfälle sprang emellertid ännu en liten pys omkring i rummen.
Det var Olofs och Svantes lille bror, och han hade långt, lockigt och
ljusgult hår och de största blåa ögon, som någon liten gosse kunnat ha.
Han hette Sven och han var bara två år gammal. Tala kunde han icke helt
och hållet. Men förstå kunde han.
När nu Svante läste högt för honom, frågade mamma:
»Vem tror du det handlar om?» Och då Sven icke visste, vad han skulle
säga, så fortfor mamma:
»Jo, det handlar om de stora bröderna. Förstår inte Nenne det?»
Sven kallades nämligen i vardagslag för Nenne. Och det hade han själv
hittat på, därför att han inte kunde säga s.
»Ja, men brorarne heter inte som det står i boken», försökte Nenne.
»Vad du är dum!» sade Olof, »det har han kallat oss för.»
Då förstod Sven, och med ögonen lysande av otålighet frågade han:
»Står där ingenting om Nenne?»
Pappa hade emellertid kommit ut, och han lyfte kelgrisen ända upp i
taket, satte ned honom igen och sade:
»Vad skulle det stå om en parvel, som är så liten, att han ingenting
gjort?»
Men Sven gav sig inte. Han använde sina stora blå ögon, det bästa han
kunde, han delade ut kyssar med sin lilla röda mun, han stred med alla
vapen, som stodo honom till buds. Han _ville_ ha en bok för sin egen
del.
»Ja, men Nenne kan ju inte läsa.»
Detta skäl gjorde inte det ringaste intryck på Nenne. Han sprang ut och
in i rummen och var rosenröd av iver i hela sitt lilla levande ansikte.
Olof hade fått en bok och Svante hade fått en bok. Varför skulle Sven
ensam bli utan?
Och det hjälpte inte. Författaren hade inte något nytt exemplar till
hands. Därför släppte mamma till sitt, och sedan hennes namn ordentligt
blivit utraderat, skrev pappa högtidligt utanpå boken:
_Till lille Nenne_
_från Pappa._
Och först då blev Sven nöjd.
Det vill säga det såg ut, som om han varit nöjd. Ty han gjorde icke några
fler invändningar. Han gick bara omkring och läste i sin nya bok. Han
kunde läsa både framlänges och baklänges, han höll boken upp och ner,
och han läste högt, så att det skallade i hela huset.
Till sist satt han en stund för sig själv och funderade. Och så bar det
av genom alla rummen, som om han omöjligen kunnat komma nog fort fram.
Sven sprang direkt in i pappas rum, där pappa själv satt och bolmade vid
skrivbordet. Där gjorde han sig så liten, så att han kunde krypa mellan
pappas stol och bordet, och där stack han in huvudet och försökte se
pappa i ansiktet.
»Vad är det, Sven?» sade pappa, som icke tyckte om att bli störd.
Men Sven gav sig icke, förrän stolen blev skjuten undan, så att han fick
komma fram. Där ställde han sig mellan pappas knän, såg upp mot pappas
ansikte och sade milt, men bestämt:
»Pappa skriva bok _bara Nenne_.»
»Vad för något?»
»Pappa skriva bok bara Nenne», upprepade den lille. Och denna gång höjde
han rösten nästan hela tiden.
Då förstod pappa.
Det hade grämt lille-bror, att han inte fått vara med i boken. Så liten
han var, hade han sin fordran på rättvisa. Så liten han var, tyckte han
kanske, att han hade lika stor fordran på pappa som de andra bröderna,
och så liten han var, visste han, att, där pappa, mamma och bröderna
voro, där hade han sin plats given. Han såg på pappa med stora, frågande
ögon, och han var ivrig som om det gällt liv och död.
Pappa tog det också mycket allvarligt och svarade:
»Jag lovar dig att en gång ska jag' skriva en bok om dig också.»
»Bara _Nenne_», upprepade lille-bror, tydligt angivande, att däri låg
själva klämmen på hans önskan.
»Bara Nenne», sade pappa allvarsamt. »Rätt ska' vara rätt.»
Lille-bror sprang därifrån. Han skrek ut nyheten ända bort i köket, och
hans upprättelse var i detta ögonblick fullständig.
Lille-bror försummade icke heller att påminna om detta. Men en författare
har ju så mycket att skriva om. Han kan inte när som helst hinna med att
skriva om en liten ljuslockig pilt, som ingenting annat uträttat i
världen, än att han kom och gick och gjorde alla glädje. Och i dikten som
i livet få de små vänta, emedan de stora icke vilja släppa dem fram,
förrän deras tur kommer.
Därför har lille-bror fått vänta på sin bok ända till denna dag. Nu är
jag själv en annan, och allting omkring mig är nytt. Lille-bror visste
nog inte, vad han bad mig om, lika litet som jag visste, vad jag lovade.
Men jag hör i mitt öra en röst, som tvingar mig att hålla, vad jag
lovade.