Jag sitter min ovana trogen uppe till efter midnatt och arbetar.
Havet dånar utanför -- dyningen efter stormen i kväll arbetar ännu i
stränderna. Vinden är nordost och min gardin vajar som i takt med det
växande och avtagande bullret. Gud vet var blåsten tränger in, men
nordosten har sina hemliga vägar!
Jag tar på min fårskinnsrock, smyger utför trappan och vrider om
förstunyckeln.
Marken är ju vit!
Visst kom ett och annat korn i skymningen, men nu är ju nästan
skidföre.
Stormen har knappt bedarrat, märker jag, men luften är klar och
snön har slutat falla. Havet ligger som svartnat bly, men brotten
utanför Loskäret blänka till ibland med en kall blåvit glans. Och i
stränderna jäser vågen vitgrön, en nyans mörkare än klippornas blå
snö.
Jag går ner till mitt utvalda berg, den yttersta udden av mitt
område, där jag snart skall ha en liten stuga nitad fast i graniten.
Då sjön går hög, skall skummet spruta över dess fönster, och därinne
skall jag ha en kamin och ett staffli. Där må ni tro kan gå sjö!
Efter var storm driva bitar av det vrak jag kallar mitt i land i
viken bredvid, teakträbjälkar med mässingsbultar i. Nu är väl bara
bottnen kvar med sin stenballast, ty i väl trettio år har det legat
där. Men då vintern kommer på allvar, slå vi hål på isen och fiska
teak. Och uppfinna möjligen någon kratta att peta ur ballasten med.
Över det blysvarta havet står himlen mörkblå och brotten lysa
visionärt, irrblosslika. Längst ute arbetar en skuta i sjön. Jag ser
endast dess babordslanterna, hur den doppar i sjöarna, försvinner
ibland och glindrar svagt igen, som slocknande.
Men över himlen i norr vrider sig med regelbundna mellantider
Svartklubbens fyrsken, alldeles som om en ofantlig vit vinge skulle
svepa över Ålands hav, en jättesvan som flaxar emot stormen.
Medan jag står här på berget just där min stugas nordöstra hörn skall
skruvas fast i klippan och skummet yr över min fårskinnsrock, kommer
jag ihåg seglingar jag gjort, medan jag ännu hade min ruttna koster
kvar. Den var en likkista och läkte på babords låring som om den
varit törstig. Jag skötte om den, stack med kniven och kittade, men
det hjälpte inte. Borden sågo friska ut -- ända tills den en dag på
vårkanten där den stod uppstöttad på stranden fick sig en knuff av
den påskjutande havsisen så att stöttorna bräcktes och han ramlade på
sidan. Då befanns det, att två av borden i vattenlinjen på babords
låring bestodo av snus med ett tunt lager av ek och ett tjockt lager
av olja och fernissa utanpå.
-- Vi sätter en blyplåt på, sade Grisslehamns-experterna. Sjön håller
nog ihop skutan.
Jag skänkte den frikostigt till experterna.
Nå, med den kostern hade jag seglat två år i rad ända till dagen
före julafton, då jag lät lägga upp den och hade ett så kallat
båtuppdragningskalas för landets söner, som hjälpt till med
oskadliggörandet av den stolta galejan.
Den som seglat på vintern, vet vad det vill säga. Vinden är stålhård,
skummet fryser till is på däcket, peket som doppar i sjön växer i
omfång, och stormklyvarns nedandel kan bli alnstjock. Blocken bli
allt svårhanterligare och bli runda som barnhuvud av is. Skoten
frysa fast och man måste fram med kniven. Medan natten faller på och
stormen växer. Då undrar man stundom, varför man givit sig ut på
havet, när man kunde ha en bekväm stol framför en kakelugn och en bok
av någon djävul att läsa i.
Jag kommer ihåg två seglingar med den där kostern på vintern. Det
blåste hård nordost och klyvarskotet sprang. Det gällde att få in den
smattrande ändan av skotet och jag kröp föröver för att knyta ihop
grejorna. Skepparen som satt till rors lade upp skutan i vind, men
seglet slängde så förbannat, att jag ett ögonblick befann mig med ena
benet utanför relingen. Jag lyckades hålla mig kvar, hur, vet jag ej,
men i detsamma kom en sjö och slängde mig ner mot masten. Jag fick
tag i nagelbänken och hasade mig ned akteröver.
Mitt försök att knyta ihop ändarna hade lyckats utan att jag visste
det. Ta mig tusan jag än vet hur jag hunnit med det. Jag kan
åtminstone ej påminna mig ett enda handgrepp själv.
En annan gång länsade jag hemåt efter en orrjakt på en av öarna
i Singöfjärden. Plötsligt märkte vi, att vi i mörkret seglat fel
och måste börja kryssa. I den kryssningen fick babords låring sin
beskärda del, och inom kort hade vi vatten i salongen. Det mörknade
och vi förlorade bestämt landsikte. Jag stod vid rodret, men rätt
som det var upptäckte jag att ankaret där i förn ville ge sig i
väg. Jag bad min kamrat ta rodret och kröp föröver för att surra
ankaret. Däcket var is och kommen fram till masten slog jag ändan av
klyvarfallet om livet och begav mig asande på magen fram till klyset.
Jag minns än att min känsla av sjövildhet icke alls var så stor som
den nu är, då jag berättar episoden. Vi kommo emellertid hem i hamn
med en alns vatten i salongen. Och vatten är en dålig ballast.
Nu har jag passerat den naturliga utvecklingen från koster till
motorbåt och sedan reaktionen tillbaka till kostertypen, eller
rättare till den norska livräddningssköjten av Colin Archers typ. Den
är tills vidare mitt ideal. Nu drar jag mig fram med en plåttäckt
blekingseka, som jag köpt av Kalle Andersson. Den är 13 fot lång och
indäckad som kanot och kan trotsa vilket väder som helst, om man bara
täcker över sitthålet. Med tre rev inne och -- om man vill ha en
kamrat med -- en lugn och förstklassig prisse, kan man segla nästan
vart man vill med den båten. Eller rättare: med en större båt av
den typen kan man segla nästan vart man vill. Med litet mera järn i
botten är den okanterbar.
Allt det där tänker jag på, medan jag står på min bergudde. Stormen
tar till och vågorna slicka min byggnadsgrund allt högre och högre.
Men luften har klarnat och jag kan urskilja stjärnorna, och då jag
kliver hemåt genom drivorna, ser jag vintergatan välva sig över mig
och mitt hem, en driva av stjärnor, hopyrd av samma kraft som den som
täcker mina berg med snö och kommer Ålands hav att dåna mig i sömn.