Följande typ är icke gjord; han existerar verkligen.
Han är fanérfabrikant och hans fabrikat är förstklassigt. Det finns
kanske ingen, som kan yttra sig så ingående om fanérets egenskaper
och om olika trädslags användbarhet till fanér. Men fanéret fyller
icke ut hans liv.
Han är icke nöjd med sin tillvaro. Han har kommit på vilse plats, och
hans längtan efter harmoni med sig själv tar sig uttryck, som visa,
att hans tankar äro fjärran från fanéret och allt som kan tänkas i
samband därmed.
Vid första ögonkastet påminner han något litet om målaren, professorn
greve Georg von Rosen, ehuru han naturligtvis saknar dennes ytterst
distingerade sätt att uppträda. Detta känner han och har därför
låtit göra sina skoklackar något högre än grevens, vilket i någon
mån hjälper upp saken. Han har därtill små anlag för målning och på
somrarna händer det ganska ofta, att man kan få se honom ute vid
Rosendal framför ett staffli, försjunken, som det tyckes, i studiet
av färgernas spel i lövverket och terrängen.
Men konsten har mycket litet att skaffa med detta tilltag. Hans
glädje och stolthet över att bli tagen för greven överträffar vida
ett erkännande av studiens förträfflighet. Då vädret är lämpligt och
människorna lustvandra i den härliga ängden står han således där och
verkar greven, tills middagstiden är inne, då han slår ihop sina
grejor och självmedvetet och höljd av ära vandrar till staden.
Stundom promenerar han i torget, men då som blott och bart
fanérfabrikant, isynnerhet om han fått någon bekant i sällskap. Då
underlåter han aldrig att hälsa på de framstående personer, som komma
i hans väg, för att imponera på sitt sällskap.
-- Vet du, vem det där var? Kors, känner du inte igen honom! Det var
baron Daelman, belgiske ministern.
Baronen besvarar naturligtvis något förvånad fanérfabrikantens rätt
kordiala hälsning och det uns av förbindlighet han som diplomat av
gammal vana offrar åt den obekante, kommer denne att växa minst en
tum.
-- Nå, men honom känner du väl igen? Det var konstigt! Det var
generalkonsul Gjæstvang, har du inte sett honom i automobil? Han har
persiska sol- och lejonorden bland annat.
Generalkonsuln hälsar med den utsökta artighet, som är honom egen,
fast han kanske undrar, vad fanérfabrikanten är för en kurre.
-- Herre gud, känner du inte honom heller? Du tycks vara absolut
okunnig om, vilka storgubbar som verkligen finnas här i stan. Känner
du inte doktor Sven Hedin, utan vilken engelsmännen nu inte skulle
vara i Lhassa! Du är mej en snygg en!
På det sättet frotterar sig fanérfabrikanten med vår huvudstads
storheter.
Under turistsäsongen älskar han att förekomma i engelsk sportdräkt
med Bædeker i hand. Men då hälsar han varken på bekanta eller
obekanta, utan är främlingen, som tar del av Stockholms säregna
soltorkade skönhet.
Då jag sist var i staden, såg jag honom sitta högst på mailcoachen
med den röda boken demonstrativt i handen och beundra Birger
Jarlsgatans paläer. Han såg rörd ut.
Jag vet att det som fyllde hans ögon med tårar och kom hans hjärta
att svälla av stolthet var den fasta övertygelsen, att de flesta togo
honom för utlänning.
Har någon annan observerat honom? Mina läsare, rannsaken edra njurar!