Väckarklockan med klirrande larm på stolen vid sängen
fått mig i byxen med fart och jag tassar trappan utföre,
vrider dörrens gnisslande lås och tittar på vädret.
Flingorna falla ej mer, och över havet i öster
gulnar molnets understa rand och siar om solen.
Mjuk som en ull ligger snön som föll på kvällen och härligt
stå mina spår som sigiller i vax på tröskel och trappa.
Vadmalskläderna på och islandströjan och lappskon
stoppad med hö och med brokiga band att binda om benet.
Plunta och pipa, gevär och vantar och udda patroner,
skidor på axeln och stav, och jag går till min sovande hundgård!
Krut kryper yrvaken ut ur kojan och sträckande benen
mornar han sig med en vid och lättjefullt klagande gäspning.
Gnällande Kula far upp och slickar husbond om hakan,
sätter sig ned och jagar ett tag i pälsen och tuggar
lystet med smällande käk efter loppan som biter i länden.
Nu har jag kopplena på och skidan bunden på foten.
Halvt av hundarna dragen jag går och väcker kamraten
trummande lätt med knogen en marsch på hans frostiga ruta.
Snarkningen tystnar och matt en låga blixtrar, då stickan
drages mot fållbänkens kant och han tänder ljuset i staken.
Härligt väder och lugnt och en spårsnö, fallen från himlen.
Hundarna vädra mot vind och rycka i stramande koppel
medan kamraten i kammaren går och stökar i strumpläst.
Nu han drager pjäxorna på och skuggan på fönstrets
rullgardin med sin målade kvarn och sin bonde med säcken
växer och minskas och svinner sin kos, tills det knarrar i dörren,
klinkan faller igen och en snugga glimmar i förstun.
Tigande tar han ett koppel och tyst vi smyga om knuten
strandens vassar utefter och längs med diket och över
stättan och in i hagen, där blått mellan enarna mörkret
vilar än över snön. Bland buskarna rinner ett rävspår.
Här har mickel stannat ibland och grävt efter råttor.
Här har han tagit ett språng, kanske nyss, då jag knäppte på rutan.
Krut borrar nosen i snön och Kula vädrar och gnisslar,
kopplet står som en sträng, men husbond tänker på haren,
som på sin holme i åkern vid sjön bör sitta i skygd av
buskarna efter sitt knappa kalas på rågbrodd och aspbark.
Här ligger åkern med holmen av en och mariga tallar.
Hej! här är traj, och här är en fläck där han krafsat och ätit.
Grönskan lyser i snön och ett spår står klart emot holmen,
och vi göra en ring, men på andra sidan om snåret
rakt emot ledet där skogen tar vid, står ett pin färskt språngspår.
Av med kopplen och aj, aj, aj! Han är redan i farten,
aj, aj, aj, som musik mer skön än de saliga änglars
klingande klockrent och eggande friskt går det buktande drevet
upp över åsen och ned emot sjön och ger eko i bergen
medan jag hastar att hinna i pass och kamraten försvinner
över gärdslet och skyndar i språng till den isiga stranden.
Aj, aj, aj, hållen i, mina barn, ty den skälvande husbond
väntar att haren skall göra en bukt över berget och vika
in över ängen och aj, aj, aj, komma häråt på stigen.
Aj, aj, aj, hör jag Kulas falsett och Krutgubbens åj, åj,
följande landskapet, eka i berg och försvinna i stranden.
Herre min Gud, det är liv, det är jakt, och den stigande solen
lyser på mig och på snön och på allt, och jag längtar att måla.
Aj, aj, aj. Pang! Pang! Alls todt! Det kom från kamraten.
Men lika gott, om det ej blev jag som fick äran av skottet,
har jag skälvt för drevet ändå och i sinnet ha dunkla
urtidsdrifter kallats till liv. Jag far över stättan
utför backen till sjön, där den leende skytten med haren
väntar hundarna. Aj, aj, aj, de komma på spåret.
Krut hugger tänderna i och morrar ilsket åt Kula,
som min kamrat kanske gjort åt mig, om vi jagat tillsammans
för en million av år sen och jag hade hittat på haren.
Kniven fram och snart är julharen passad och granris
stucket i buken, sen Krut och Kula läskat i blodet
flämtande tungor och fått sin andel av huvud och inkråm.
Kopplen och skidorna på! I den vaknande dagen vi glida
hemåt, medan morgonens sol oss bränner på ryggen.
Julharen tynger ej i grävlingsväskan, och pluntan
tynger ej mer, ty en stor, en allt försonande slaktsup
torkat den inuti. Det är sed bland skyttar i norden.