Act. I. Scena I. Diligentia.[276]

OM MEDELTIDENS SKÅDESPEL

och deras fortgång till sednare tider,

med särskildt fästadt afseende vid

Finlands äldste dramatiske författare

_Jakob Pehrsson Chronander_.

Akademisk afhandling

hvilken,

med den vidtberömda Historisk-Filologiska Fakultetens

vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland tillstånd,

till offentlig granskning framställes

af

D:r Gustaf Edvard Ingelius,

Vice Bibliothekarie,

uti historisk-filologiska lärosalen

den 25 September 1861

p.v.t.f.m.

Kristendomen är lifsgrunden för menniskoslägtets högsta andeliga

utveckling. På en tid då ett allmänt sedligt förfall hade genomträngt

det verldsbeherrskande romerska riket, då den menskliga anden,

omtöcknad af mörker, förgäfves sökte en lösning af lifvets djupaste

frågor, kom "i tidens fullbordan" "ett ljus till hedningarnas

omvändelse", "vägen, sanningen och lifvet."

Ur denna lifgifvande källa begynte den moderna vetenskapen och konsten

att framvälla. Men detta skedde först småningom under seklers tysta

arbete. Allt vetande har sin historiska kontinuitet. Derföre fortlefde

ock, efter kristendomens uppträdande i verlden, den hedniska litterära

kulturen ännu länge, ehuru alltmer vissnande och vanställd. Slutligen

funno antikens engång så herrliga litterära alster sin graf under den

nedstörtande romerska verldskolossens ruiner. Blott några fragmenter af

vetandets skatter räddades från gruset af den allmänna förstörelsen.

Romarene kände sig aldrig rätt hemmastadde i konstens ideala verld.

Skönhetsbegreppet uppnådde hos dem aldrig någon högre sjelfständig

utveckling, jemförlig med den hos Grekerne, sånggudinnornas och

gracernas förklarade gunstlingar. Men behofvet af litteraturens och

konstens lifvet förädlande njutningar blef dock på längden oafvisligt.

Och Romarene voro lycklige nog att i sådana saker, dem de sjelfve icke

förmådde frambringa, finna de värdigaste föremål att efterlikna i

Hellas' ovanskliga snillefoster. Dramatiken, som klarare än något annat

afspeglar det nationela medvetandet hos folken, kan äfven derföre sägas

vara den högsta konstarten, om den ock icke alltid utvecklar sin

blomkrona skönast och herrligast då folkanden i politiskt och socialt

afseende uppnått sin höjdpunkt, utan stundom förr, stundom sednare.

Emellertid sammanföll i Grekland, den antika konstens mönsterland,

dramatikens kulmination med det politiska lifvets högsta utveckling.

Med den politiska frihetens och den sedliga kraftens förfall aftynade

det grekiska dramat. Rom ärfde det besegrade folkets kultur, men den

grekiska inspirationens skaparekraft i diktens underverld kunde hon ej

ärfva. Derföre blef äfven Roms dramatiska poesi i allmänhet

osjelfständig.

Medeltidens skådespel kunna icke rätt uppfattas utan

kännedom om och sammanhang med den hedniska theatern, sådan den

företedde sig under de första kristna seklerna, då polytheismen var

herrskande, samt ännu en längre tid derefter. Derföre torde ock en kort

framställning af denna theaters tillstånd, så vidt detta blir möjligt

ur de torftiga underrättelser, man härom äger i behåll, här försvara

sitt rum.

Efter den romerska republikens undergång, och sedan

riket erhållit ett monarkiskt statsskick, undanträngdes den

efter grekiskt mönster bildade tragedin och komedin nästan

helt och hållet af _pantomimen_. En öfvergång till dessa

dramatiska föreställningar utgjorde _mimerna_, ursprungligen

åtbördsspel med dans, hvartill längre fram fogades monolog eller

dialog. De voro ett slags till en del skrifna, till en del

improviserade farcer, föreställande scener ur det romerska folklifvet,

med nog grofkornigt skämt, gränsande till det obscena. Dessa små dramer

uppfördes af skådespelare utan masker. Qvinnorolerna spelades nästan

alltid af qvinnor. På Caesars tid synas mimerna erhållit en större

regelbundenhet samt ett mera bildadt språk än tillförene. De förekomma

ännu i det fjerde seklet.[1]

Pantomimen, hvilken sedan kejsaretiden såges blifvit införd, var

väsendtligen åtbördsspel. Med förtjusning sågos pantomimerna, dessa

lefvande statyer, hvilka med talande mimik konstnärligt kunde uttrycka

de finaste nyanser af de lidelser som uppröra ett menskligt hjerta,

samt utföra en dramatisk handling med en sanning, som gjorde det talade

ordet umbärligt. Också slösa flere författare de mest öfverdrifna

loford på pantomim-skådespelarenas talang. Så såger t.ex. Cassiodorus:

"His sunt additae orchestarum loquacissimae manus, linguosi

digiti, silentium clamosum, expositio tacita", samt "Quibusdam

gesticulationibus facit intelligi quod vix narrante lingua aut

scripturae textu possit agnosci." Och Cyprianus uttrycker sig angående

samma sak: "Cui ars sit _verba_ manibus expedire".[2] Men ehuru

pantomimen förnämligast genom sitt åtbördsspel i förening med dans vann

sin stora ryktbarhet, ingick, såsom beståndsdel i skådespelet, äfven en

text benämnd _canticum_, som afsjöngs med musikaliskt accompagnement,

hvadan uttrycket: _agere, saltare canticum_ begagnades i betydelsen af

uppföra en pantomim. Stundom, ehuru mycket sällan, utfördes

representationen utan musik och _canticum_, hvilken sistnämnda vanligen

lånades ur tragiska och episka poeter samt äfven annorstädes ifrån.[3]

Uti pantomim-balletten, som uppnådde den högsta elegans och

fullkomlighet i sitt slag, uppträdde i sednare tider äfven aktriser,

med de mest obeslöjade behag. Sådana representationer förekommo äfven i

enskilda hus vid festmåltider. Danserskor från Grekland, Syrien,

Spanien och andra länder infunno sig på sådana banketter. Ännu i fjerde

och tillochmed femte seklet synas pantomimerna, hvilka funnos till ett

otroligt stort antal, hafva åtnjutit publikens oförminskade ynnest.[4]

Men denna smak var i sedligt afseende ytterst förderflig både för Rom

och provinserna, ty öfverallt hade den passionerade förkärleken för

pantomimen inträngt. Också söka många författare i pantomim-spelen en

af de väsendtligaste orsakerna till det stora rikets gränslösa

sedeförderf.[5]

Men ehuru nu pantomimerna, hvilka genom sitt talande åtbördsspråk

lyckades göra sig begripliga för alla de talrika massor af menniskor

af olika nationalitet som strömmade till Rom, företrädesvis omhuldades,

och härjemte smaken för gladiators- och djurstrider samt kappränningar

var allmän och liflig, fortfor dock äfven komedin oafbrutet under de

tre första kristna seklerna samt förekommer ännu i det fjerde.

Tillochmed den antika äfvensom den derefter bildade tragedin, ehuru

beröfvad den fordna choren, hade under nämnda tid ännn icke utdött

Först efter förra hälften af det femte seklet synes hon spårlöst

försvinna. Till bevis för dessa sceniska föreställningars tillvaro kan

anföras, att Lactantius upphäfver sig emot sin tids komedi och tragedi

för deras osedliga innehåll, att Claudianus omnämner tragedin och

komedin, samt att Chrysostomus omtalar särskilda roler som aktörerna

spelade. Men dessutom finnas i behåll två komedier från det fjerde

seklet: _Ludus septem sapientium_ och _Querolus_. Den förra, författad

af Ausonius, är en liten pjes, bestående blott af på hvarandra följande

monologer, utan handling och upplösning.[6] Den sednare, Querolus, "det

sista stora monumentet af den antika komedin",[7] såsom Magnin säger,

enligt styckets prolog en imitation af Plauti _Aulularia_, innehåller

många kristna tankar samt afspeglar det fjerde seklets seder lifligare

än något annat arbete. "Cet ouvrage", såsom han vidare yttrar sig "est

à la fois une comédie de caractère, de moeurs et d'intrigue,

étincelante d'esprit, de verve et de poésie".[8] Dessutom återstå

fragmenter af ännu några andra skådespel.[9]

Sålunda fortforo så väl _ludi circenses_ som _ludi scenici_ ännu under

loppet af det fjerde seklet. Polytheismen var för djupt inrotad i

tänkesätt och seder för att de gamla skådespelen, för hvilka den stora

massan vurmade, skulle kunnat utan den största svårighet utplånas.

Dualismen mellan den nya verldsomskapande kristendomen och den gamla

hedniska traditionen upphörde blott långsamt med den sednares

utrotande. Detta låg i sakens natur. Också förestafvade de förste

kristne kejsarnes politik skonandet af hedniska seder och bruk så vidt

möjligt var. Äfven theatern tolererades, ehuru man ej härvid förfor

konseqvent. Först under Gratianus och Valentinianus begynte ett mera

systematiskt anfall emot den hedniska theatern. Den förra förbjöd alla

spektakel på de stora kyrkohögtiderna samt söndagarna. Ett dylikt

förbud finnes utfärdadt äfven af Theodosius. Men folkets passion för

dessa nöjen ville icke vika. Derföre finner man ock att ännu Honorius

auktoriserade de gamla skådespelen, likväl med förbud emot offer och

hednisk vidskepelse. Under honom blefvo dock gladiatorstriderna, hvilka

redan Constantinus, ehuru utan verkan, hade förbjudit, nästan utrotade.

Endast några spår häraf förefinnas ännu sednare.[10]

Att den förderfvade hedniska theatern skulle från kristligt-moralisk

synpunkt blifva ett föremål för det högsta ogillande, är sjelfklart.

Också underläto icke kyrkofäderna att med värma och kraft uppträda emot

alla arter af de antika skådespelen. Tertullianus anför i sin skrift

"de spectaculis" bland annat, att, ehuru han medger det den heliga

skrift på intet ställe uttryckligen förbjuder skådespel, den kristne

genom dopet afsvurit sig djefvulen och allt hans väsende samt derföre

borde afhålla sig från förlustelser, uti hvilka hedniskt afguderi så

väsendtligen ingick. Den kristnes hjerta borde vara den heliga andes

fridlysta tempel, aflägsnadt från lidelsernas strider. Man skulle

derföre afhålla sig från den farliga scenen, der syndiga tankar och

handlingar drefvo sitt demoniska spel. Och äfven i konstnärligt

afseende borde man ringakta representationer, hvilkas idkare voro

belagda med allmän infami.[11] Clemens Alexandrinus finner likaså i

lidelsernas väckande samt särskildt i komediernas och pantomimernas

upprörande obsceniteter ett kraftigt skäl att förklara sig

emot theatern. Cyprianus säger, att mimerna helt oförtäckt

lära äktenskapsbrott och otukt. Med kraft ifrar Lactantius

emot de sedeförderfvande skådespelen; emot komedin med dess

företrädesvis erotiska motiver, ett gift så mycket farligare, som

språkets och formens behag kastade en förförisk slöja öfver

sinligheten; emot tragedin, som befläckades af mord, blodskam och andra

gräsligheter; samt emot histrionernas och mimernas all sedlighetskänsla

på det gröfsta hånande framställningar. Derföre och emedan de gamla

skådespelen stodo i den innersta förening med den hedniskt-religiösa

kulten, borde de undflys, såsom afledande sinnet från den ende, sanne

Gudens dyrkan. Hufvudsakligen samma skäl anför Chrysostomus emot

theatern. Kristendomen hade då redan någon tid varit statsreligion, men

passionen för skådespel derigenom ingalunda aftagit. Tvertom uppträdde

kristne sjelfve såsom skådespelare. Äfven Augustinus hänrycktes i sin

ungdom af den herrskande theaterlusten, såsom orden: _rapiebant me

spectacula theatrica_ uti hans _Confessiones_ utvisa. Men sednare

ogillade han högeligen dessa nöjen såsom närande hedendomen i

menniskans hjerta. -- Dylika bevekelsegrunder som kyrkofäderne anfört

emot den antika theatern, hafva äfven andra andeliga uttalat.[12]

Öfverhufvud befinnes den gamla kristna kyrkan hafva fördömt theatern

såsom hednisk och förderfvad.[13] Tillochmed åtskilliga kyrkomöten

fattade stränga beslut emot densamma. Skådespelare fingo icke blifva

kristne förrän de hade öfvergifvit sitt yrke, och blefvo uteslutna ur

den kristna kyrkans gemenskap om de återgingo till scenen. Efter

allvarlig bot och ånger kunde de dock blifva befriade från en sådan

exkommunikation, mot vilkor att icke mer återvända till denna djupt

föraktade samhällsklass, hvars medlemmar icke blott af allmänna

opinionen utan äfven genom af högsta makten utfärdade edikter

stämplades såsom _inhonestae personae_, och ansågos såsom utan

räddning förlorade varelser.[14]

Undergräfna, såsom vi hafva sett, af staten och kyrkan, synas efterhand

mest alla skådespel upphört i det vestra romerska rikets provinser,

under loppet af det femte seklet. De med allt skäl fördömda demoniska

lustbarheterna funno icke mer någon tillflyktsort. Öfverallt ramlade

theatrarna, och tidens armod mägtade ej ur gruset återuppresa dessa

kolossala konst-monumenter, hvilka blifvit oskärade af en helgerånande

oren ande.[15] Blott i Rom och Ravenna qvarstodo theatrarna något

längre,[16] utan att den antika konstens bättre ande, som hade vikit

samtidigt med försvinnandet af Roms sedliga kraft, någonsin mer kunde

frammanas.

Det var de stora folkvandringarna som fulländade den hedniska theaterns

ruin. De vilde krigarena räckte en hjelpsam hand att utföra det

katholska presterskapets straffdomar emot densamma, helst förstörandet

af dessa hedendomens stamhåll förklarades för en Gudi behaglig gerning.

Inträdande uti en helt ny krets af idéer, uti en verld, för

hvars kultur de utan traditionens upplysande fackla voro alldeles

fremmande, öfverlemnade sig de barbariska horderna åt en blind

förstöringsdrift. Också lyckades det förträffligt att tillintetgöra

konstskapelser som nnmera saknade all lifgifvande princip. Och den

antika theaterns öde att upphöra såsom konstanstalt var härigenom

afgjordt, helst dess förstörare saknade allt begrepp om densamma såsom

sådan, och dessutom voro nästan fullkomligt obekanta med

dess prestationer. Med rätta uttrycker sig derföre Magnin:

"Le moyen âge n'a pas connu le grand théâtre antique: à peine les

barbares ont-ils entrevu la dernière ombre de ces admirables

solennités, et entendu le dernier écho de la dernière comédie grecque

ou latine".[17] Dock alldeles spårlöst försvunno likväl icke alla den

antika dramatikens elementer. Men härom länge fram.

Med medeltiden inträdde ett nytt, vigtigt tidskifte i den

menskliga andens utvecklings-process. Såsom sjelfva namnet

utmärker, var det medeltidens mission att förmedla den antika

bildningen med den moderna. Väl har detta påstående skenet emot sig. Ty

den vandalism, med hvilken man öfverhufvud förfor emot antikens

litteratur- och konstalster, synes hellre vittna om en förödelsens

styggelse än om en traditionel anknytning vid en föregående

kultur. Men den ännu i sina ruiner vördnadsbjudande grekiskt-romerska

civilisationen, förädlad och helgad genom kristendomens

verldsombildande makt, inympades icke dessmindre tyst och omedvetet hos

de talrika nya folk som nu uppträdde på den europeiska verldstheatern,

för att i brokig, ofta fantastisk, färgskiftning afspegla de gryende

nationaliteterna. Den allmänna menskliga bildningen, då högst

representerad af den antika, utvecklades sålunda på nationel grund och

botten. Väl är det uti det halfdunkel som höljer medeltidens hela

bildningsprocess mycket svårt att upptäcka alla de källsprång, ur

hvilka den antika knlturen inströmmat i det moderna medvetandet. Men

derföre är man icke berättigad att förneka den traditionela bildningens

allmänna lag. Och skulle icke kulturen så hafva fortgått, vore äfven

den såkallade "renaissancens" tidehvarf oförklarligt.

Men huru är det med denna bildningens historiska kontinuitet i

dramatiskt hänseende sedan den antika theatern, såsom här ofvan

nämndes, hade försvunnit? Besvarandet af denna fråga inleder oss i

utredningen af dramats ursprung.

Den mimiska instinkten är dramats källa. En sådan imitations-drift

förefinnes i alla tider och hos alla folkslag, äfven dem som stå på den

lägsta grad af bildning. Upplyste resande intyga, att de tillochmed hos

vildarne i det inre Afrika och på söderhafvets öar samt annorstädes

sett små dramer uppföras, stundom beledsagade af sång och dans samt

pantomim-spel. Det dramatiska sinnet synes derföre vara menniskonaturen

medfödt. Det är en plastisk drift som röjes äfven hos barn, hvilka

gerna i sina lekar efterhärma fullväxta personer eller ock återgifva

scener ur sin egen lilla verld.[18]

Men emedan all skön konst ursprungligen utgår ur religiös grund, bära

äfven de äldsta dramatiska föreställningarna prägeln af detta ursprung.

Och det är presterskapet som i samhällenas första tider, icke blott hos

antikens kulturfolk, utan öfverallt, såsom innehafvare af all

intelligens och gudomens tolkar, haft det största inflytande äfven på

dramats utbildning.[19] Hvarje folk har således halt sitt sacerdotala

drama. Och ju innerligare presterskapet beherrskat folkets tänkesätt

och inbillningskraft, desto mer uteslutande har ock dramat varit bundet

vid den religiösa kulten. Derföre synes ock Judarnes dramatik hafva

inskränkt sig till dramatiska elementer i deras gudstjenst: en

praktfull tempel- och offertjenst, tempelmusik, offerdanser och

dramatisk vexelsång. För öfrigt hafva Judarna, hvilka liksom

Muhammedanerna afsky bilderdyrkan och anse hvarje afbildning af Gud

och af menniskogestalten, emedan denna är skapad efter Guds beläte,

för syndig och hednisk, i likhet med de sednare motvilja för den

imiterande dramatiska konsten.[20] Med förbigående af andra folkslag,

i hvilkas religiösa kult man upptäckt dramatiska elementer, bör här

omnämnas, att äfven hos Grekerna, den antika bildningens högsta

representanter, dramat utgått ur samma källa. I den lyriska chorsången

i förening med dans, ur hvilken detsamma ursprungligen härflutit,

röjer sig en religiös betydelse. Denna sång var en vexelsång emellan

chorföraren och hans följeslagare, uti hvilken den förre reciterade

Dionysos' öden och choren uttryckte i dithyramber de känslor af sorg

och glädje, som härunder framkallades. Och emedan Dionysos benämnes

"befriaren" från jordlifvets tvång och vedermödor, kan man icke undgå

att i denna myth finna "det personifierade uttrycket af en hedendomens

dunkla längtan efter den som komma skulle", ehuru icke i kristendomens

rent andliga mening.[21]

I grund af detta dramats allmänna religiösa ursprung, bör det icke

förvåna att äfven en kristlig dramatik skulle uppstå. I sjelfva verket

finner man spår häraf i litterära produktioner redan från det andra

kristna seklet. Och från det fjerde århundradet äger man en tragedi,

Khristos paskon, tillskrifven Gregorius Nazianzenus. Detta dramatiska

alster, hvilket till en betydlig del är lånadt från åtskilliga af

Euripides' tragedier, söker att i klassisk form ingjuta ett kristligt

innehåll, ehuru detta tillfölje af nämnda lån måste blifva nog

grumladt. Också förtäljes sjelfva handlingen blott genom budbärare.

Chorens idé är den antika. Marias klagan öfver Frälsarens lidande, som

framstår såsom styckets egentliga medelpunkt, är icke utan drag af hög

pathos. Denna tragedi, som icke var bestämd för scenen, innehåller

embryoniskt det ämne som framdeles utgjorde kärnan af det kristna

dramat.[22]

Det är i den fornkristna _gudstjensten_, med dess återlösningsverket

betecknande symboler, man bör söka ursprunget till ett kristligt drama.

För att fästa ett vid hedendomens sinliga åskådningssätt traditionelt

bundet folk vid den nya läran, var det nödvändigt att gifva den kristna

kulten en så vidt möjligt var till ögat och fantasin talande gestalt.

En sådan framställde ock den kristna urliturgin, efter hvilken alla

följande liturgier, ehuru i förkortad form, äro bildade. Föremålet för

detta storartade symboliska drama var, såsom antyddes, en sinnebildlig

framställning af Kristi hela återlösningsverk. Derföre ingingo

häri, såsom momenter, redan skapelsen och syndafallet. Längtan efter

förlossning, profetiorna om densamma, samt deras fullbordan genom

Kristi födelse äro lifligt betecknade. Likaså Frälsarens läroembete

samt hans död såsom ett försoningsoffer för mensklighetens synder.[23]

Väl är det sannt, att dessa symboler ännu icke utgöra drama, i ordets

egentliga betydelse. Men _vexelsångerna_ emellan presterskapet, cboren

och församlingen -- de så kallade antiphonierna och responsorierna --

samt _vexeltalen_ emellan biskopen, presbytererne och diakonerne,

innehålla redan, jemte förenämnda symboler, dramatiska elementer,[24]

som erhöllo en högre utbildning i sednare hälften af sjette seklet,

genom Gregorius den Store, uti nattvardsmessan.[25]

Ur dessa elementer på kristligt-religiös grund och botten uppstod

medeltidens drama under sjelfva tempelhvalfvet.[26] Man åtnöjde sig

icke på längden med en blott symbolisk liturgi, så imponerande den än

var. Icke heller var det tillräckligt att man i religionens tjenst

dessutom hade införlifvat poesin, musiken, målarekonsten och

skulpturen, för att gifva ett rikare, mångsidigare uttryck åt de

kristna idéerna. Den lifliga och naturfriska fantasin fordrade en ännu

större Åskådlighet. Och detta föranledde formliga dramatiska

framställningar, förnämligast af Kristi lefverneshistoria,

föranstaltade af presterskapet, sedan det icke mer kunde stäfja

massornas oemotståndliga skådelystnad. Det var sjelffallet att sådana

skådespel, som utgingo ur kyrkans eget sköte, äfven skulle ställas

under dess presters omedelbara tillsyn och ledning. Dramats heliga

föremål hade i annat fall så lätt kunnat oskäras. Också uppträdde, så

vidt kändt är, endast personer tillhörande det andliga ståndet länge

uteslutande på den nya scenen. Men var ens sådane skådespelares

uppträdande berättigadt? kunde man härvid fråga. Hvarföre icke?

Kristendomen innehåller intet emot skön konst fiendtligt. Hon qväfver

och dödar icke det sinliga, utan genomtränger detsamma renande,

helgande, förklarande. Hon är en förmedling af det sinligt sköna och

det andligt sanna. Och detta begrepp är verkliggjordt såsom ideal i

Guds menniskovordne son, hos hvilken "gudomens fullhet bodde

lekamligen." Ur denna sublima dogm har, liksom hela den moderna sköna

konsten, äfven den moderna theatern härflutit och har i densamma sitt

berättigande.[27]

Tiden, när de första skådespelen uppfördes i kyrkorna, kan väl aldrig,

i anseende till det ogenomträngliga dunkel, uti hvilket den äldre

medeltiden är insvept, noga utredas. Också är det omöjligt att till

punkt och pricka utpeka på verldsuret den stund då en bildningsart,

vare sig hvilken som helst, först uppträder. Vetenskapen, konsten,

samhällsinstitutionerna, -- äro alla i detta hänseende oupplösliga

gåtor.

Vi hafva i det föregående antydt, att hvarje folk haft

sin hierarkiska period, då presterskapet i religionens namn

beherrskade all intelligens. Så hafva äfven de kristna folken haft sin

hierarki, och denna ganska långvarig. Ända från den tid då kristendomen

upphöjdes till statsreligion, samt isynnerhet efter det de germaniska

folkslagen hade bildat stater på det vest-romerska rikets ruiner,

fortfor denna hierarki, visserligen stundom tillochmed häftigt

bestridd, men aldrig besegrad, att äga bestånd till utgången af det

trettonde seklet, samt att äfven derefter, ehuru till sitt innersta

undergräfd, vara den makt som gaf grundtonen åt medeltidens idéer ända

till dess reformationen ohjelpligen bröt den katholska enheten och

inledde den menskliga anden uti en väsendtligen modifierad

begreppssfer. Dessa allmänna konturer äro här uppdragna, för att inom

denna ram kunna gifva en teckning af medeltidens theater.

Medeltidens andliga skådespel, utgångna, såsom vi hafva sett, ur

liturgin, hade, liksom den sistnämnda, ursprungligen till föremål en

framställning af Kristi återlösningsverk. Men emedan dramat icke kunde,

såsom den blott symboliskt betecknande liturgin, på engång återgifva

alla facerna i detsamma, inskränkte man sig till att på de

högtidsdagar, då särskilda momenter ur Frälsarens lif och

verksamhet utgjorde gudstjenstens föremål, liksom i skilda

akter, en för hvarje helgedag, dramatisera den motsvarande

bibeltexten. Derföre återfinnas ock i dessa skådespel högtidsdagarnas

kyrkotext antingen helt och hållet eller till en del. Och för alla de

kyrkofester som särskildt behandla Jesu lefverne, ända från julen till

Kristi himmelsfärd, äger man i behåll religiösa skådespel, hvilka

utgöra medeltids-dramats hufvudcykel.[28]

Ämnet var det sublimaste, man kunnat välja för dramatisk behandling.

Härom yttrar sig en författare: "Zuerst im Advent die Vorbereitung,

gleichsam der Prolog zu dem ergreifenden Schauspiel, dann im

Weihnachtsfest die Geburt des göttlichen Helden; in dem der

unschuldigen Kinder und der Epiphanien die bedeutsamsten Momente,

welche seine Wiege umgeben und sein Jugendleben erfüllen; hierauf in

jedem der einzelnen Festtage, welche den Ostercyklus bilden, die

Gedächtnissfeier der Passion und Auferstehung in ihren wichtigsten

Umständen; im Himmelfabrtsfeste zuletzt der Schlussact des göttlichen

Lebens: hier haben wir ein Ganzes von höchst dramatischer Gestalt, und

das geistliche Schauspiel musste durch Anschliessen an diesen Typus von

selbst zu weiterer Ausbildung gelangen".[29] Men detta skådespel,

sådant det uppfördes, företer en väsendtligen episk karakter, i det

detsamma, fullkomligt obekymradt om de så kallade dramatiska enheterna,

i antik och modern mening, framställer en cykel af handlingar såsom ett

helt, och hvarje särskild handling, från början till slut omständligt

utförd, såsom en del af det hela. Uti en sådan handlingarnas

gruppering, så vidt möjligt var, i organiskt sammanhang i

öfverensstämmelse med bibelordet, hvilken måste betraktas såsom den

enda möjliga enheten i medeltidens andeliga drama, öfverensstämmer

detta med tidehvarfvets skulptur och måleri, som äfven älskar att i

grupper framställa hela den heliga historien.[30] En sådan på episoder

rik mångfald är väl, äfven i dramatiskt hänseende, icke fremmande för

den romantiska poesin öfverbufvud, men dennas sjelfständighet, att i

sig upptaga samt med fantasins rätt och frihet gestalta och utbilda

verklighetens stoff, hvaraf hon eljest är bunden,[31] saknade det

religiösa medeltidsdramat, så länge det strängt höll sig till

bibelordet. Derföre kunna icke heller de esthetiska konsttheorierna

tillämpas uppå detsamma.

De bibliska skådespelen, hvilka ursprungligen öfverallt i de katholska

länderna voro affattade på det latinska kyrkospråket och utgjorde en

del af sjelfva kulten, fortforo, till en del ännu i det trettonde

seklet, att på nämnda språk uppföras af personer tillhörande det

andeliga ståndet. Det latinska andeliga dramat uppnådde tillika med

hierarkin under loppet af det elfte, tolfte och början af det

trettonde århundradet sin höjdpunkt. Det var äfven då måleriet,

skulpturen och musiken, i kyrkans tjenst, i de vördnadsbjudande

göthiska domerna -- dessa medeltidens mästerverk -- lifiigast uttryckte

den kyrkligt-hierarkiska idékretsen.[32] Men någon högre utbildning

kunde, af skäl som redan blifvit antydda, sådana skådespel likväl icke

uppnå. Det latinska språket, som var okändt af den stora mängden, var

härtill äfven en väsendtlig orsak, ibland annat derföre, att den

nödvändiga vexelverkan emellan scenen och publiken härigenom stördes.

Dessutom gjorde de spelandes ringa antal, att ingen mera komplicerad

dramatisk handling kunde utföras.

Också innehöllo oftanämnda skådespel i början ganska ringa af det man

kunde benämna dramatiskt. De voro då kanske endast mimiska

framställningar af ritual-böckernas texter, hvarmed stundom förenades

profeterande scener ur gamla testamentet samt visioner ur Johannis

uppenbarelsebok, utförda af de spelande såsom tableaux vivants.

De liturgiska vexelsångerna, antiphonierna och responsorierna, gåfvo

härtill en slags musikalisk-dramatisk dialog, hvilken först sednare

erhöll en större utsträckning, sedan ritualtexterna, förbundna med

bibelställen, utbildats till mera sammanhängande episkt-dramatiska

berättelser uti recitativet (_cantitatio_) och den egentliga

kyrkosången (_cantus_). Genom de föredragandes gående fram och tillbaka

erhöll taflan mera lif och rörelse, hvarigenom en dramatiskt framställd

handling upprann.[33] Ur denna musikalisk-lithurgiska grund utvecklades

småningom det andeliga skådespelet.

Såsom förut blifvit nämndt, utgjorde de särskilda kyrkofesterna till

åminnelse af Frälsarens lefverneshistoria det första och förnämsta

ämnet för den kristna dramatiken. Redan i slutet af det fjerde

århundradet skall en hymn, uppstämd af presten i englarnes samt

besvarad af folket i herdarnes namn, varit nästan allmänt införd i

kyrkorna.[34] Och sedan ett halfbarbariskt folk blifvit det herrskande,

begynte presterskapet, för att tillfredsställa dess vid sinliga bilder

bundna fantasi, att, till minne af Kristi födelse, i kyrkorna under

julhelgen inrätta en krubba -- _praesepe_ --, för att kunna gifva de

händelser som inträffade vid Kristi vagga en dramatisk form. Uti samma

helgade rum framställdes likaledes på ett theatraliskt sätt de tre

konungarnes tillbedjan af Kristusbarnet samt huru desamme åt den

nyssfödde Frälsaren framburo sina håfvor. Äfven magernes stjerna

figurerade vid detta tillfälle. Och redan från fjerde seklet äger man

en vexelsång emellan Maria och magerne, tvifvelsutan bestämd att

utföras i kyrkan.[35] Sådana julspel befinnas stundom haft ett

vidsträckt omfång. Så förekomma i dem än menniskans skapelse, än

syndafallet, än profetior om återlösarens ankomst m.m. Dessa

skådespel slutas icke heller, alltid med Kristi födelse och dermed

närmast förenade omständigheter. Man har exempel uppå, att desamma

utsträckts till den heliga familjens flykt till Egypten samt Guds

befallning om dess återvändande. De gammaltestamentliga parallelerna,

hvilka i julspelen användas, förefalla ofta nog sökta: t.ex. paradiset

såsom en motbild af stallet i Bethlehem, Rachels klagan öfver sina barn

såsom en förklang af Marias klagan, det bethlehemitiska barnamordet,

såsom förebildande Kristi lidande, återvändandet från flykten till

Egypten, hans uppståndelse från de döda o.s.v.[36]

Men ibland kyrkohögtiderna erbjöd Påsken, som redan på Constantin den

Stores tider firades med synnerlig prakt, under många festliga dagar

sjelfmant anledning till uppförande af talrikare andeliga skådespel än

någon af de öfriga högtiderna. Också insåg presterskapet, under den

hierarkiska perioden, ganska väl nödvändigheten af att efter den långa

fastan upplifva sina åhörares sinnen äfven genom dramatiska

representationer, hvilka derjemte voro egnade att genom lefvande

åskådning djupare inskärpa kristendomens dogmer hos ett folk som var

genomträngdt af en lågande, ehuru blind auktoritetstro. Derföre

erhöll ock det så kallade påskspelet, _ludus paschae_, efterhand en

utsträckning, som omfattade icke blott Kristi lidande, död och

uppståndelse samt stundom äfven hans himmelsfärd, ja någongång

tillochmed sjelfva yttersta domen, utan härtill ännu icke mindre

Frälsarens hela öfriga lefnadshistoria än profetiorna om hans ankomst

till verlden.[37]

Det torde blifva omöjligt att afgöra, hvilken af de kristna

kyrkohögtiderna först blifvit dramatiskt framställd. Kanske voro flera

ibland desamma nära nog samtidigt föremål för en sådan behandling. Men

de äldsta och talrikaste till gudstjensten sig hänförande

skådespelstexter, man känner, äro de latinska påskspelen.[38] Dessa

synas närmast blifvit föranledda af en symbolisk handling,

föreställande Kristi grafläggning, hvilken förekommer såsom en

mycket gammal sed i den kristna kyrkan. Man plägade nemligen

långfredagseftermiddagen nedlägga crucifixet uti ett inom sjelfva

templet iuredt grafkapell, för att derifrån, påskmorgonen under

högtidlig sång, upplyfta detsamma. Folket sammanströmmade

i täta massor för att åse denna Kristi uppståndelse betecknande

korsupphöjelse-ceremoni. Men emedan den vidskepliga tron hade rotfästat

sig hos mängden, att hvarochen som med egna ögon kunde vara vittne till

detta upplyftande af crucifixet icke skulle dö under det löpande året,

blef det en nödvändighet att besluta, det denna ceremoni skulle

förrättas af presterskapet inom lyckta dörrar före folkets inträdande i

kyrkan.[39] Härifrån var öfvergången lätt till ett dramatiskt utförande

af Kristi uppståndelse. Också äger man åtminstone redan från det

elfte seklet en anvisning härtill uti ett latinskt _Mysterium

Resurrectionis_. Saken gäller den scenen, då qvinnorna framgingo till

Kristi graf, hvilken utfördes af tre andelige män uti en drägt som

skulle föreställa de tre Mariornas: _Primum procedant tres fratres

praeparati et vestiti in similitudinem trium Mariarum.[40] Den

dramatiska tillgången härvid framlyser klarare uti följande mera

omständliga framställning: Duo sacerdotes se cappis induunt, sumentes

duo thuribula, et humeraria in capita ponent, intrantes chorum,

paulatim euntes versus sepulchrum, voce mediocri cantantes: _quis

revolvet nobis lapidem_, quos diaconus, qui debet esse retro

sepulchrum, interroget psallendo: _quem quaeritis_, deinde illi: _Jesum

Nazarenum_, quibus diaconus respoudet: _non est hic_. Mox incensent

sepulchrum et dicente diacono: _ite, nuntiate_, vertent se ad chorum,

remanentes super gradum, et cantent: _surrexit dominus de sepulchro_

usqve in finem. Finita antiphona domnus abbas incipiat: _te deum

laudamus_ in medio ante altare, moxque campanae sonentur in

angularibus.[41] Ifrån det tolfte århundradet har man en teckning af

meranämnde scen, uti hvilken man ser tre prester klädde som qvinnor,

bärande rökelsefat, samt engeln, sittande på den toma grafven.[42] Mone

har meddelat ännu åtskilliga andra, mera utvidgade, påskspelstexter

ifrån det trettonde och fjortonde århundradet. Uti några af dem

uppträda, utom förut nämnda personer, äfven Frälsaren (dominica

persona) och flere eller färre apostlar, samt uti ett stycke dessutom

profeterna. Dessa skådespel innehålla jemte kyrkotexten oftast äfven

rimmade verser, hvilka sistnämnda, ehuru af kyrkan icke auktoriserade,

likväl tolererades, med vilkor att de voro affattade i kyrkostil. Härom

upplyses man af ett i de fransyska kyrkorna hållet latinskt påskspel,

från det trettonde århundradet, uti hvilket följande anvisning lemnas:

"si qui autem habent versus, de hac repraesentatione compositos, licet

non autenticos, non improbamus_".[43] Såsom profstycke af ett påskspel,

samt för att härjemte ännu närmare belysa det ofvansagda, må här

meddelas följande, hufvudsakligen af kyrkotext bestående, dramatisering

af scenen vid grafven.

_In reeurrectione_.

Angelus dicit.

Quem quaeritis in sepulchro, o christicolae?

Mulieres respondent.

Jesum Nazarenum crucifixum, o coelicola.

Angelus dicit.

Non est hic, surrexit sicut praedixerat; ite, nuntiate,

quia surrexit de sepulchro.

Mulier secum cantat.

Quis revolvet nobis ab ostio lapidem, quem tegere

sanctum cernimus sepulchrum?

Angelus inquirit.

Quem quaeritis, o tremulae mulieres, in hoc tumulo plorantes?

Respondent mulieres.

Ihesum Nazarenum crucifixum quaerimus.

Angelus dicit.

Non est hic, surrexit, sed cito euntes dicite discipulis

ejus et Petro, quia surrexit Ihesus.

Mulieres redeuntes secum cantant.

Dicant nunc Judaei, quomodo milites custodientes

sepulchrum perdiderunt regem ad lapidis positionem? quare

non servabant petram justiciae? aut sepultum reddant, aut

resurgentem adorent nobiscum, dicentes alleluja.

Venientes autem ad discipulos dicunt.

Ad monumentum venimus plorantes, angelum domini sedentem vidimus

ac dicentem, quia surrexit Ihesus.

Chorus.

Te deum laudamus.[44]

Till de skådespel som behandla Jesu lefverne, och utgöra hufvudcykeln

af medeltidens andeliga dramer, ansluta sig närmast de så kallade

"Mariaspelen." Det var ett älsklingsämne för medeltidens skalder, att

med bildrika ord söka uttrycka den heliga Jungfruns klagan vid sin

Sons kors. Den berömdaste latinska Marieklagan är _Stabat mater_. Dessa

_planctus b. Mariae virginis_, ehuru dialogiserade, äro likväl mera

blott lyriska utgjutelser af en djup och innerlig känsla än egentligen

dramatiska alster, hvarföre de äfven oftast befinnas förbundna, såsom

rörande episoder, med Kristi dramatiserade korsfästelse och begrafning.

Dock förekommer en och annan Marieklagan såsom särskildt dramatiskt

stycke, äfvensom Mariehimmelsfärd, grundad på legenden.[45] Men

dessutom uppfördes andeliga skådespel äfven vid andra katholska

religiösa fester. Också voro några söndagsevangelier, t.ex.

domsöndagens, dramatiserade. Likaså några apokryfiska evangelier.

Och en särskild dramatisk krets, äfven den af väsendtligen andeligt

innehåll, ehuru ofta innerst uppgrumladt af djup vidskepelse, utgick ur

helgona-legenderna.[46]

Ehuru denna afhandling har en öfverhufvud alltför allmän karakter för

att här tillåta ett mera specielt skärskådande af några enskilda

dramatiska arbeten, vore den likväl nog för mycket ofullständig, om den

alldeles med stillatigande förbiginge en författarinna, hvars rykte hos

hennes landsmän varit så stort, att tillochmed de mest betydande

män skänkt henne en gärd af beundran, och att man benämnt henne _den

tionde sånggudinnan_. Om detta fruntimmer, Hrotsvitha, en nunna i det

saxiska benediktinerklostret Gandersheim, yttrar sig en af

hennes gamle biografer: "Rara avis in Saxonia visa est." Och Magnin,

som egnat hennes dramer, dem han utgifvit i fransysk öfversättning,

en kritisk forskning, säger om henne: "Cette Sapho chrétienne, ...

comme l'appellent ses compatriotes, ne fut pas seulement une merveille

pour la Saxe, elle est une gloire pour l'Europe entière. Dans la nuit

du moyenâge, on trouverait difficilement une étoile poétique plus

éclatante".[47]

Hrotsvitha uppträdde såsom författarinna under sednare hälften af det

tionde seklet, -- ett århundrade, som man är van att anse för

medeltidens stjernlösa midnatt. Så mycket större uppmärksamhet förtjena

derföre litterära prestationer, hvilka erbjuda bilden af en oas uti en

öcken, helst de förråda en nära bekantskap med Horatius, Virgilius,

Ovidius, och framför allt med Plautus och Terentius.[48] Utom

åtskilliga i poetisk form troget återgifna legender, samt några

historiska qväden, har Hrotsvitha efterlemnat sex dramer, af Celtes och

andra, men ej af författarinnan, benämnda komedier, ehuru deras

innehåll är väsendtligen af tragisk art. Dessa dramatiska arbeten äro

alla, liksom hennes öfriga litterära qvarlåtenskap, författade på

latin. Uti Hrotsvithas eget företal till sina dramer finner man

anledningen uppgifven till deras författande. Hon säger nemligen, att

många funnos, som hänförda af den klassiska litteraturens bildade språk

föredrogo de hedniska böckerna framför de heliga skrifterna. Detta

gällde isynnerhet läsningen af Terentii komedier, så befläckade dessa

än voro med lättfårdiga skildringar af fallna qvinnors osedliga vandel.

För att afleda en sådan för det kristliga sinnet förderflig lecture,

hade hon föresatt sig att, i motsats till den hedniske poeten,

dramatiskt afmåla heliga jungfrurs kyskhet (sacrarum castimonia

virginum), utan att likväl derföre sky en imitation af den omtyckte

Terentii skrifsätt.[49] Men denna imitation är af alldeles negativ art.

Den består förnämligast blott i ofvannämnda motsats: ett förherrligande

af den af kristendomen genomträngda qvinnans seger öfver frestelsen i

stället för den hedniska och omoraliska qvinnans, sådan hon tecknas i

Terentii komedier, fall och undergång. Situationerna äro stundom ganska

ömtåliga. Men hennes innerligt religiösa sinnelag afspeglar öfverallt

en skär, jungfrulig kyskhet. Diktionenn röjer intet spår af en genom

sinliga lidelser grumlad fantasi.[50]

Hrotsvithas sex dramer äro: Gallicanus, Dulcitius, Calimachus, Abraham,

Paphnutius, samt Sapientia. Dessa grunda sig på legender, hvilkas

innehåll öfverhufvud troget återgifves, så att inventionen förnämligast

inskränker sig till detaljerna. Orts- och tidsenheten är i allmänhet

icke iakttagen. Ehuru scenen är förlagd till kristendomens äldre

martyrperiod, befinnes dock det tionde seklets lokal- och tidsfärg

troget anbragt i dessa dramer, hvilka redan såsom den tyska dramatikens

äldsta kända minnesmärken äga en större betydelse.[51] Men härtill

kommer ännu deras inre värde i och för sig. Uti desamma framblixtra

drag af djup och innerlig känsla samt med psykologisk sanning utförd

karaktersteckning. Men emedan här icke är tillfälle att ingå uti en

detaljerad framställning af deras innehåll, må endast följande yttrande

af Magnin om Calimachus anföras: "La troisième comédie, _Callimaque_...

est de tous les drames de Hrosvita, celui qui, par la délicatesse

passionnée des sentimens, l'exaltation du langage et le romanesque de

la légende, se rapproche le plus du drame de nos jours. On a dit

souvent que l'amour est un sentiment moderne, né en Occident, du

mélange de la mysticité chrétienne et de l'enthousiasme naturel aux

races dites barbares. Toujours est-il bien remarquable que ce soit

Hrosvita, une religieuse allemande, contemporaine des Othons, qui nous

ait legué la première et une des plus vives peintures de cette passion,

peinture sur laquelle prés de neuf cents ans ont passé et qu'on dirait

d'hier, tant nous y trouvons déjà les subtilités, la mélancolie, le

délire de l'ame et des sens, et jusqu'à cette fatale inclination au

suicide et à l'adultère, attributs presque inséparables de l'amour au

XIX siècle".[52] Också finner Magnin, samt med honom Barack, en

öfverraskande likhet emellan Hrotsvithas "Calimachus och Drusiana" samt

Shakespeares "Romeo och Julia".[53] -- Föröfrigt må här anmärkas, att

skådespel till de heliga martyrernas ära -- likartade med Hrotsvithas

dramer, såsom äfven grundade på legender, men deruti olika, att de

synas haft till föremål endast af kyrkan kanoniserade helgon -- äro

ganska gamla, törhända samtida med de i det föregående omtalade, med

kyrkofester förbundna, latinska andeliga skådespelen. Dessa martyrspel,

icke mindre rika på underverk än Hrotsvithas så kallade komedier, stodo

i sammanhang med de pompösa processioner och de kyrkliga ceremonier som

tillhörde helgonfesternas begående. Munken Geoffroy föranstaltade i

England redan omkring 1110 uppförandet af ett skådespel, hvarom det

heter: "apud Dunestapliam, quemdam ludum de sanctâ Katerinâ _quem

miracula vulgariter appellamus_, fecit." Och en engelsk författare,

ifrån sistnämnda sekel, Stephanides säger i en beskrifning öfver

London: "Lundoniae pro spectaculis theatralibus, pro ludis scenicis,

ludos habent sanctiores, representationes miraculorum quae sancti

confessores operati sunt, seu repraesentationes passionum quibus

claruit constantia martyrym".[54]

Ibland de många uti kulten efterhand införda ceremonierna, benämndes

en, nemligen korsupphöjelsen, såsom förut blifvit nämndt,

_resurrectionis mysterium_. Det sista ordets grundbetydelse af det

dolda, det hemlighetsfulla, egnade sig väl att uttrycka Guds rikes

hemligheter i allmänhet, samt särskildt och ursprungligen den gudomliga

mandomsannammelsen samt återlösningen; derföre betecknades

ock med ordet mysterium en dramatiserad framställning af Frälsarens

lif, men förnämligast af hans lidande och död samt uppståndelse ifrån

de döda.[55] Annu i trettonde och fjortonde seklerna kallades endast

sistnämnda skådespel mysterier.[56] Härefter begynte bibliska skådespel

i allmänhet äfvensom de på helgonlegender grundade att erhålla detta

namn. Och slutligen erhöllo mysterierna en ännn mera omfattande

betydelse, så att äfven verldsliga skådespel af allvarligare innehåll

erhöllo denna benämning.[57]

Mysterierna -- till sitt begrepp således ursprungligen identiska med

påskspelen -- synas från det elfte seklet varit allmänna i Frankrike,

Tyskland, England, Italien och Spanien.[58] Uti hvilket af dessa

länder, de först uppstått, är icke tillräckligt utredt. Men likartade

principer framkalla öfverallt likartade fenomener. Och religionen var

under medeltiden den medelpunkt, från hvilken alla så väl det enskilda

som det offentliga lifvets facer såsom radier utgingo. Man kunde

derföre deraf sluta, att mysterierna framträdt något så när samtidigt

uti ofvansagda länder. Dock hafva några författare, med afseende å

deras uppkomst, tillerkänt Frankrike förstfödslorätten. Så säger

Sismondi, att Fransoserne framför alla andra moderna folkslag hafva

"esprit inventif", att det tillhört dem att "découvrir les premiers

cette vie nouvelle qu'on pouvait donner aux ouvrages de l'esprit, par

la représentation dramatique", samt att "ce furent eux encore qui dans

le temps où le théâtre des anciens était complétement oublié, songèrent

les premiers à mettre sous les yeux de spectateurs rassemblés, ou les

grands événemens, qui ont accompagné l'établissement de la religion

chrétienne, ou les mystères dont elle ordonne la croyance".[59] Hase

yttrar sig i detta afseende: "Die erste Entwicklung dieser geistlichen

Spiele im 11 Jahrhunderte ist bis jetzt für Frankreich beurkundet", men

tillägger: "bald haben alle germanische und romanische Völker daran

theilgenommen".[60] Och Mone icke allenast anför flera drag af fransyska

förebilder i de tyska mysterierna, utan finner dessutom uti medeltidens

skådespel åtskilliga beröringspunkter med den gallikanska liturgin från

det sjette århundradet, hvilka han anser förtjena uppmärksamhet,

emedan, såsom han säger: "solche Andeutungen ... können zu dem Beweise

führen, dass in Frankreich das Schauspiel des Mittelalters entstanden

ist".[61]

Vi hafva i det föregående försökt att i allmänna drag karakterisera det

latinska andeliga dramat, sådant det var under medeltidens hierarkiska

period. Vi komma nu till den tidpunkt då detta sacerdotala drama icke

längre tillfredsställde den stora mängdens sceniska behof. Man begynte

fordra mera handling än den ringa tillstymmelse som härtills förefanns,

samt ett rikare innehåll än kyrkotexten allena kunde meddela. Men genom

tillfredsställandet af sådana fordringar, beträddes en farlig väg. Ty

ju mer mysterierna nu öfverskredo den af kyrkan föreskrifna lithurgin,

desto vidsträcktare fält öppnades för missbruk och villfarelser af

hvarjehanda slag. De heliga dogmernas innehåll begynte profaneras genom

godtyckliga tillsatser, de åt Gud invigda templen oskäras på ett

himmelskriande sätt genom menniskofunder af den förderfligaste art.

Derföre sökte äfven påfven och enskilda synoder, under loppet af det

trettonde århundradet, att genom allvarliga påbud forvisa sådana

förfärligt urartade skådespel från Herrans hus.[62] Derifrån försvunno

de ock slutligen, men blott för att framställas af andra aktörer och på

andra språk samt på en annan scène under bar himmel, utan att

derföre förneka sitt ursprungliga, andeliga grundväsende. Men

öfvergången till detta nya stadium, som synes hafva erfordrat en lång

tid, förbereddes likväl i sjelfva kyrkorna, under kleresiets uppsigt

och medverkan. Jemte och i bredd med det latinska språket infördes nu

äfven modersmålet. De gamla latinska kyrkohymnerna fortforo att sjungas

såsom forut, äfvensom den heliga skrifts ord att reciteras på latin,

men de sednare erhöllo omedelbart härpå en utläggning på folkspråket

Spelordningen var fortfarande länge affattad på latin, och åtskilliga

roler, isyhnerhet heliga personers, utfördes af klerker. Men lekmän

öfvertogo dock de flesta rolerna. Och följden häraf blef den, att

skådespelet slutligen alldeles förverldsligades samt att de andelige

afträdde från all befattning med detsamma.[63]

Förr än vi skrida till en närmare utredning af nämnda förändrade

dramatiska förhållanden, torde det vara lämpligast att här vidröra en

art af dåtidens skådespel, uti hvilken man igenkänner ett starkt

genljud af tidehvarfvets religiösa grundton, med tillblandning af dess

fantastiska tros- och begreppsförvirring. Det sublima och det

groteskt-komiska gingo ofta hand i hand vid sådana representationer.

Och en anspelning af bitande satir öfver tidens så väl andliga som

verldsliga förhållanden vågade här och der framsmyga sig, än lekande,

än med utmanande djerfhet.

Pilgrimsfärder till det heliga landet under korstågsperioden synas

hafva gifvit den första väckelsen till dessa skådespel. De återvändande

botgörarena framställde, på öppna platser och gator, för sina

hemmavarande, af lågande trosnit och den lifligaste nyfikenhet

genomträngda landsmän scener ur den underverld, de med egua ögon

skådat, samt dessutom och framförallt scener ur Kristi lefnads- och

lidandeshistoria. Man tror att sådana representationer blifvit gifna i

det tolfte eller åtminstone det trettonde seklet.[64] Och ifrån sednare

hälften af sistnämnda århundrade var det brukligt, åtminstone i

Frankrike, att vid furstliga fester, under bar himmel, uppföra

skådespel, som af Villemain karakteriseras sålunda: "Ces

représentations étaient fort simples: tout le monde y jouait, on

allait, on venait dans un certain ordre; on changeait deux, ou trois

fois de costume. Le peuple était chargé de representer le peuple; on le

divisait quelquefois en Chretiens et en Sarrasins, en Romains et en

Jnifs. C'était une pantomime å laquelle on mélait le jeu de quelques

machines".[65] Huru det heliga och det profana sammanfördes i brokig

förvirring uti dessa vidunderliga representationer, framlyser lifligt

uti skildringen af den fest, Philip den Sköne gaf år 1313 vid det

tillfälle, han gaf ridderslaget åt sina tre söner. En samtida poet,

Godefroy de Paris, qväder härom, ibland annat, följande:

"Là vit-on Dieu sa mère rire,

Renart fisicien et mire;

Et si virent lors mains preudommes,

Nostre Seingnor mengier des pommes;

Et nostre Dame sans esloingne,

Ovec les trois roys de Conloingne,

Et les anges en paradis

Bien entor quatre vingt et dis;

Et les ames dedens chanter...

Dyables i ot plus de cent...

Là vit-on Dieu et ses apostres,

Qui disoient leurs patenostres

Et là les inocena ocire,

Et saint Jehan, mettre à martire

Véoir pot on et décoler...

Et Renart chanter une épître

Là fu véu et évangile...

Et d'autre part

Adan et Ève,

Et Pilate qui ses mains lève...

Mestre Renart i fu evesque

Véü, et pape, et arcevesque".[66]

Ännu åtskilliga andra scener erbjuder detta regellöaa

spektakel. Ingen dialog förepörjes. Personerna röra sig

blott såsom stumma figuranter.

Med förbigående af andra exempel på likartade dramatiska upptåg, må här

ännu anföras en scène vid konung Carl VI:s gemål Isabellas af Baiern

högtidliga intåg i Paris år 1389, naivt och färgrikt målande, som

vanligt, framställd af Froissart, som var, såsom han sjelf säger,

närvarande "à toutes ces choses." Man såg der "un ciel nu et

tout estellé très richement, et Dieu, par figure, séant en sa

majesté, le Père, le Fils et le Saint-Esprit; et là, dedans

ce ciel, jeunes enfans de choeur, lesquels chantoient moult

doucement, en formes d'anges, laquelle chose on véoit et

oyoit moult volontiere. Et à ce que la roine passa dedans

sa litière dessous, la porte de paradis ouvrit et deux anges

issirent hors; et tenoient en leurs mains une très riche couronne d'or

garnie de pierres précieuses, et la mirent les deux anges et l'assirent

moult doucement sur le chef de la roine, en chantant tels vers:

"Dame enclose entre flenre de lis,

Roïne estes vous de Paris,

De France et de tout le pays.

Nous en rallons en paradis".[67]

Genom modersmålens införande uti de latinska andliga skådespelen,[68]

erhöllo de mera färg och lif. Väl är det sannt, att den latinska

bibelöfversättningens, den af kyrkan sanktionerade Vulgatas, ord

återgåfvos i början så troget som möjligt på de moderna språken, men

det låg i sakens natur att en friare parafras af bibelordet skulle

inträda ju mer lekmannainflytandet lyckades att göra sig gällande. Och

detta inträffade i samma mån som hierarkins makt och betydelse begynte

sjunka. Den omedelbart efter den latinska bibeltexten följande

öfversättningen på folkspråket skulle ursprungligen vara en

_bibelförklaring_, hvars betydelse, såsom sådan, icke bör underkännas.

Denna sistnämnda version var ock jemförelsevis trogen så länge prester

och klosterbröder med sina lärjungar uteslutande uppförde de, af de

andelige sjelfve författade, till omfånget ännu inskränkta bibliska

dramerna. Men förhållandet blef mycket förändradt sedan lekmän begynte

uppträda på scenen.[69] De andeliga skådespelen erhöllo nu efterhand

ett oerhördt omfång. Aktörernas antal uppgick snart till hundradetal.

Lekmännen förstodo icke latin. Derföre måste allt flera delar, och

slutligen hela pjeserna öfversättas till modersmålet. Bearbetningarna

tillväxte i antal och blefvo iochmed detsamma allt friare. Styckena

erhöllo en nationel och lokal prägel, som de andeliga dramerna förut

alldeles hade saknat. Men härtill kom ännu en tillsats af det

groteskt-komiska, det burleska, hvilket slutligen gaf det ytterst

urartade religiösa skådespelet sin bane. Till detta komiska element,

som spelade en vigtig rol i medeltidens sednare dramatiska alster,

skola vi längre fram återkomma.

Såsom ett kort profstycke på den ofvannämnda bibelparafraseringen,

hvilken alltid synes varit på rimmad vers, må här anföras, ur ett tyskt

påskspel från fjortonde seklet, den scen då Kristus efter nattvardens

instiktelse företager fottvagningen med sina lärjungar. Denna föregås

uti den af Mone införda skådespels-texten omedelbart af Frälsarens ord:

"Ett nytt bud gifver jag eder, att j älsken eder inbördes, såsom jag

hafver älskat eder, på det j ock skolen älska eder inbördes."

_Ihesus cantet: mandatum novum etc. et dicat_. (Joh. 33, 34.)

Ich wil uch geben ein nuwe gebot,

daz ir nit brechent dorch keine not,

ir sollent einander lieb han,

rehte als ich uch han gedan.

_Tunc praecingens se linteo et apprehensâ pelvi cum

aquâ lavet pedes singulorum et cum pervenerit ad Petrum,

cantet Petrus: non lavabis, et dicat_ (Joh. 13, 6-9.)

Herre meister, ez sal nit sin,

daz dü waschest die vüze min.

_Reepondet Ihesus cantant: si non lavero tibi etc. et dicat_.

Lezest du dir die vüze nit

waschen hie zü dirre zit,

so inhast du sicherlich

kein deil an mime rich.

_Respondet Petrue cantans: domine, non tantum pedes

etc. et dicat_.

Herre, die rede sai nit sin,

wasche nit alleine die vüze min,

wasche mir daz heubet und auch die haut,

e ich so dure worde gepant.

_Post lotionem resedeant, cantat: scitis quid fecerim_

[dicat Ihesus] (Joh. 13, 12-15.) o.s.v.[70]

Förestående utdrag är ur det icke mindre än trettonhundra fyrtio verser

långa skådespelet "Leben Jesu".[71] Detta berör allt det hufvudsakliga

af Kristi offentliga uppträdande, ifrån hans dop till hans

uppståndelse. Inga rimmade latinska verser, såsom i många andra

skådespel, utan blott kyrkohymner eller bibelord förekomma i detta i

allvarlig kyrkostil hållna stycke, som dessutom uti bemödandet att

jemförelsevis strängt hålla sig till dogmerna röjer en författare af

det andliga ståndet. Ehuru det tyska språket i detta skådespel finnes

genomgående infördt, är dock spelordningen, såsom äfven föregående

profstycke utvisar, antydd på latin, äfvensom den latinska kyrkotexten

på många etållen angifven.[72] Orden "dicat" och "cantet", som på många

ställen förekomma, tillkännagifva, att kyrkotexterna och hymnerna

sjöngos, men parafrasen på modersmålet blott lästes. Men att ingå uti

närmare detaljer af detta skådespels innehåll, förbjuder ej mindre

utrymmet än planen för denna afhandling. Må här blott tilläggas, att

författarne till de så kallade mysterierna i allmänhet icke förtjena

all den ringaktning, de särdeles i slutet af det föregående och början

af det närvarande århundradet fått röna. Ty de ådagalägga stundom en

stor skicklighet uti att sammanställa evangelisternas berättelser i ett

organiskt sammanhang, hvilket bevises äfven af sistnämnda skådespels

anordning.[73] Mone säger om de forntyska skådespelen: "Manche

derselben haben eine tief gedachte Gruppirung der Personen und ihrer

Geschihten, und fassen die innern Beziehungen des geschichtlichen

Zusammenhangs in so gedankenvoller Betrachtung auf, dass sie auch in

dieser Hinsicht ihren alten Namen Mysterien verdienen".[74]

Angående mysteriernas musikaliska beståndsdel må ännu nämnas, att

musiken, tillfölje af det som i det föregående ofta blifvit antydt, uti

dessa skådespel obestridligt spelat en vigtig rol, ehuru de författare,

som berört detta ämne, härom lemnat högst sparsamma underrättelser.

Deandeliga skådespelen voro mest melodramer, med omvexlande tal och

sång, samt hade musikaliska ouverturer. Vanligast öppnades skådespelet

med hymnen _Veni Sancte Spiritus_, hvari jemväl åskådarena instämde.

Äfven körerna, hvilka ofta förekomma, synas icke blifvit utförda utan

all konst. Chorgossarne torde väl oftast hafva sjungit dessa körer, men

äfven hela den församlade menigheten, hänförd af religiös känsla,

utbrast emellanåt i sådana samljud. "Tout à coup", yttrar sig Le Roy

(l.c. pp. 117-118), "au milieu du spectacle, où l'orgue tenait lieu

d'orchestre, des cantiques étaient entonnés par les acteurs et répétés

en choeur par toute l'assemblée:

"Allons faire nostre _Oremus_,

Chantons _Te Deum laudamus_.

"Tel est, à peu près, le _final_ de tous les miracles et mystères qui

nous ont été conservés".[75]

Huruvida choren är en väsendtlig beståndsdel af det kristna

medeltidsdramat, liksom den fordom var det i den grekiska tragedin, är

en fråga som här icke bör med tystnad forbigås. Den antika choren

tillhörde den bildningsperiod, då hvarken statens lagar eller religionens

dogmer ännu förmådde att fjettra den individuela handlingens sjelfviska

godtycke. Under de sedliga förvecklingar, som härigenom nödvändigt måste

uppstå, framgår choren, såsom representant af det substantielt allmänna,

utan att likväl ingripa i handlingens fria gång, blott uttalande sitt

omdöme, än beklagande, än varnande, än vädjande till de höge gudarnes

makt och rättvisa. Choren är sålunda lyrisk, ehuru den derföre icke

förlorar den episka karakteren af substantiel allmänhet.[76] Men

chorens införande, i grekisk mening, uti den romantiska tragedin har

misslyckats. Kristendomen har gifvit icke mindre de menskliga än de

gudomliga tingen en högre förklaring. Derföre äro ock den antika

chorens dunkla orakelspråk icke längre berättigade. Äfven den handlande

personens sjelfviska trots emot ett blindt fatum har försvunnit. Hon

kan nu med subjektiv innerlighet hängifva sig åt en tingens ordning,

uti hvilken hon igenkänner en gudomligt ledande försyn. Också

framställa medeltidens mysterier ingen handling uti den ursprungligt

grekiska meningen.[77] Och choren i dessa dramer -- ursprungligen

tillhörande gudstjensten samt efter mysteriernas förflyttning från

kyrkan ännu bibehållen i desamma -- var blott ett lyriskt uttryck af

den religiösa samkänsla, som på andaktens vingar i toner uppsvingade

sig mot himlen.

Äfven toner af verldsligt innehåll ljuda någongång i de andeliga

skådespelen, t.ex. såsom kärleksqväde i Maria Magdalenas eller hennes

tillbedjares mun.[78] Hennes person framhålles eljest med afgjord

förkärlek framför andra uti mysterierna förekommande individer. Hon

framstår der såsom en typ af det åt en ohejdad verldslust hängifna

sinnet. Än är det yttre prydnad och grannlåt, som på ett barnsligt --

naivt sätt fängslar hennes håg, än nöjenas hvirfvel, som kommer henne

att glömma lifvets högre allvar. Utan qvinlig blygsamhet föreställes

hon slutligen, isynnerhet i några franska påskspel, såsom djupt fallen

och på branten af sin undergång. Men då, ångerfull och förkrossad,

nedkastar sig den botfärdiga Magdalena till Frälsarens fötter, som full

af förbarmande emottager synderskan med dessa trösterika ord:

Lève -- toy, femme, va en paiz,

Pardonnez te sont tes meffaits,

Ta parfaite foy t'a saulvée.[79]

Såsom profstycke må anföras nedanstående dialog emellan Magdalena, ännu

i sorglös verldslust, och den allvarliga, kärleksfullt varnande Martha:

_Tunc Maria Magdalena cum una puella et II juvenibus curizet dicens_.

Ich bin ein ledig junges wip

unt tragen einen stolzen lip,

ich wil mit freuden vrolich sin,

zu danzen stet das gemude min.

weme freude ist swere,

daz ist mir gar unmere.

_Tunc dicat ad eam Marta_.

"Maria liebe swester min,

gesteme den wilden mude din,

gedenke, daz uns got hat gegeben

in dirre werlet ein krankes leben,

in dem wir gedienen sollen

godes riche, ob wir ez wollen;

dar ume wende dinen müt,

daz ist dir an der selen gut".[80]

Magdalenas historia, kort före hennes omvändelse, är i de dramatiska

mysterierna utspäckad med en mängd scener af ganska verldslig

beskaffenhet. Detta bevisar det profana elementets inträngande

i skådespel, hvilka ursprungligen voro fremmande för detsamma.

Härigenom erhöllo mysterierna ett efterhand allt mer och mer

omfattande innehåll. Och sedan klerkerne upphört att författa

sådana dramer, blefvo, ehuru äfven desse hade gjort sig skyldige

till många verldsliga tillblandningar, genom troubadourer och andra

lekmän, till det nu starkt travesterade bibelämnet tillagda många

dramatiserade scener ur romantiken och nationalhistorien, hvilka allt

efter omständigheterna lokaliserades.[81] Dessa redan förut antydda

förhållanden föranleda oss att, med särskildt fästadt afseende vid

det groteskt-komiska och satiriska i medeltidens dramer söka belysa

vårt ämne från en annan, men detsamma likväl väsendtligen tillhörande

synpunkt.

Menniskonaturen har sina kontraster. Visheten och dårskapen finna

tillräckligt utrymme inom samma individ. Ifrån den sublimaste

hänförelse kan hon så lätt nedsjunka tillochmed till ett

förlöjligande af det, åt hvilket hon kort förut egnat sin tillbedjan.

Derföre bör det förefalla mindre oväntadt, att äfven det komiska

elementet insmygt sig i det andeliga medeltidsdramat. Länge förr

än detta skedde, hade likväl redan några dramatiska upptåg, hvilka

stodo i förening med traditioner om de romerska saturnalierna, banat

sig väg ända in i kyrkan. Den kristna julhögtiden inföll nemligen på

samma tid som Romarne firade sin fröjdefest till minne af Saturni

gyllene ålder. Folket ville icke heller nu försaka den fröjd som

åtföljde den fordna hedniska festen. Förtryckt, som det var,

slafvande under dagens tunga och hetta, fordrade dock äfven det att

åtminstone en gång om året få njuta sin "libertas decembris".[82] Och

emedan allt under medeltiden gerna antog en kristligt-andelig prägel,

blef den hedniska gudstjensten i början ett föremål för gyckel.

Man iklädde sig hvarjehanda masker, mest föreställande vilda djurs

skepnader, emedan djurfäktningar vanligen hade stått i förbindelse

med de hedniska festerna. Den hedniske offerpresten uppträdde och

begycklades. Men sedan minnet af hedendomens religiösa orgier hade

utplånats, öfvergick gycklet på den kristna kulten. Icke blott de

liturgiska ceremonierna, äfven sjelfva kyrkotexten och musiken

parodierades. Men i stället för den fordne offerpresten, uppträdde nu

en "narrbiskop", utstyrd med kåpa, mitra, kräckla och kors. Festen

öppnades högtidligt med orden: "silete, silentium habete", hvarpå

församlingen lika högtidligt svarade: "Deo gratias." Narrbiskopen

förrättade härefter messan, uti hvilken det heliga upplöste sig i

ett burleskt charivari. Den allvarliga, högstämda kyrkosången var

förvisad för tillfället. I dess ställe hördes skärande dissonancer

af jamningar, hvisslingar, tjut. Och härunder ringdes kyrkans

klockor med full fart. Uti en vild yrsel strömmade man ur kyrkan,

och med den uttågande massan förenade sig på gatorna hvarjehanda

gyckelmakare, sjungande satiriska kupletter. Denna _narrfest_

(festum stultorum, fatuorum), hvilken är urgammal, emedan redan

Augustinus befinnes hafva ifrat emot densamma, firades icke allenast

i kyrkorna af prester och andra tempeltjenare, utan äfven i munk- och

nunnekloster.[83] Ett narrfesten liknande upptåg, ehuru jemförelsevis

af menlös art, var "la fête des Innocents", då messan förrättades

af en "barnbiskop", och den hierarkiska ordningen föröfrigt för

tillfället var omvänd, så att det högre presterskapet hade de lägre

förrättningarna.[84]

En annan, äfven ganska gammal religiös farce var _åsnefesten_, som

synes blifvit firad till minne af Jungfru Marias flykt till Egypten.

En präktigt utstyrd flicka, med ett barn i sin famn, fördes på

ryggen af en åsna i procession till kyrkan. Åsnan framleddes till

högaltaret. Härpå firades messan med pomp och ståt. Efter dess slut

härmar presten tre gånger åsnans skriande, hvilket af folket i chorus

besvarades lika många gånger med _hinham, hinham, hinham_. Till slut

uppstämdes "Sire Asnes" till ära en halft latinsk, halft fransysk

sång, hvaraf första versen lydde:

Orientis partibus

Adventavit Asinus;

Pulcher et fortissimus,

Sarcinis aptissimus.

Hez, Sire Asnes, car chantez,

Belle bouche rechignez,

Vous aurez du foin assez,

Et de l'avoine à plantez.

Dialog ooh sång omvexlade i denna farce, uti hvilken flera bibliska

personer uppträdde, t.ex. Moses, Aron, Bileam ridande på en åsna,

m.fl.[85].

Sådana ursinniga orgier, föröfvades uti Guds hus. Uti några af dessa,

såsom narrfesten, förmärkas tydliga spår af djupt inrotad hedendom. Men

härtill komma, på en annan scen, ännu andra dramatiska företeelser af

grotesk-komisk art, hvilka äfven hafva sin upprinnelse i hedendomen och

ådagalägga huru denna traditionelt fortlefde hos medeltidens folk.

Dessa företeelser förtjena uppmärksamhet icke allenast ur allmän

kulturhistorisk synpunkt, utan äfven särskildt i dramatiskt hänseende,

emedan de utgöra den antika scenens anslutningspunkt till den

moderna.[86]

Men man bör härvid erinra sig, hvad förut blifvit nämndt, att den

antika dramatiken i högre mening, länge undergräfd, hade, vid

medeltidens ingång, genom folkvandringarne förlorat sin sista

lifsgnista. Det är derföre en annan källa, man måste uppsöka, för att

uppfånga bilden af antikens dramatiska genius, sådan den i bizarr,

fantastisk gestalt afspeglade sig för nya på verldstheatern uppträdande

nationer, hvilka, emedan deras verldsåskådning ursprungligen

var rotfäst på hednisk grund, uti gamla romerska traditioner länge

förnummo kära genljud af egna fornminnen.

Det var på den regellösa folktheatern, i vidsträcktaste betydelse,

antikens dramatiska minnen fortplantades hos de kristna folken. Det var

genom denna alla folk i alla tider tillhöriga theater, den klassiska

hedendomens dramatiska spel och lekar, såvidt görligt var, blefvo

omedelbart förbundna med de elementer till dylika, som förefunnos hos

de celtiska och germaniska folkslagen.[87] Och sedan kristendomen

ibland dem blifvit utbredd, torde äfven den nya läran icke varit utan

allt inflytande på de gamla sceniska bruken.[88] Men vare sig härmed

huru som helst är det åtminstone säkert, att den stora massan

synnerligen omhuldade de eljest, såsom förut blifvit omordadt, af stat

oeh kyrka förskjutne komedianterna. Deras gyckelspel skänkte folket på

torg och andra öppna platser, en kär förströelse. Äfven rika och

förnäma personer befinnas hafva gerna åsett deras dramatiska

prestationer, hvarmed de förra plägade hemma i sina hus roa sina

gäster. Allvarliga varningar emot dylika förlustelser uteblefvo väl

icke. Så skrifver t.ex. Alcuin på Carl den Stores tid; "Nescit homo,

qui histriones et mimos et saltatores introducit in domum suam quam

magna eos immundorum sequitur turba spirituum." Men sådana varningar

blefvo utan verkan. Icke långt derefter omtalar en erkebiskop Agobard,

att man ända till öfvermått undfägnade skändliga gyckelmakare med

starka drycker, under det man lät församlingens fattiga dö af hunger:

"Inebriat histriones, mimos turpissimosque et vanissimos joculatores,

quum pauperes Ecclesiae fame discruciati intereant." Tillochmed säges

det hafva varit vanligt, att sådana aktörer, bildande en art trupper,

erhöllo tillträde till furstliga fester, der de ofta begåfvades med

dyrbara skänker, ehuru dock icke exempel saknas derpå, att de äfven

blifvit rätt snöpligen affärdade från sådana samqväm.[89] Dessa

gyckelmakare, hvilka vanligen förbundo sina sceniska upptåg med sång

och spel på något instrument, voro ett kringirrande slägte -- _homines

vagi_, såsom de äfven benämndes -- från den ena staden samt furste- och

adelsborgen till den andra. Det finnes omtaldt, att de någongång ända

till hundradetal varit församlade från skilda länder. Och ända till

Skandiens bygder framträngde "the _gärande_" "aff mongom landom", såsom

rim-krönikan säger, och erhöllo dyrbara gåfvor, t.ex. vid hertigarne

Waldemars och Eriks förmätningar:

"The gärande fingo ther dyra hafvor,

Örs ok gangare ok andra gafvor,

Kläde ok Sölf ok alle handa,

Sva at the foro gladi hem till landa".[90]

Öfverallt i Europa, och synnerligen i dess sydliga länder, förekommo

sådana spelmän och komedianter, under hvarjehanda benämningar, hvilka

dock såväl i södern som norden synas haft en likartad betydelse af

gyckelmakeri. Kydqvist, som lemnat en intressant filologisk-historisk

undersökning öfver detta föga utredda ämne, uppräknar en stor mängd

benämningar på dessa scenens enfans perdus. Utom de latinska orden:

_histriones, mimi, ministelli, thymelici, scurrae, joculatores,

ludiones, lusores,_ förekomma i hans afhandling: _juglator, joglar,

jogleor, jngler, jongleur, guchelare, kokeler, giocolatore, giocolare,

ludrer, minstrel, leikari, lekare, loddare, lyddare, lakara, kocklare,

göcklare, gycklare, gärande, spilman, pipare, bombare, trumpare,

fidlare o.s.v._[91] Spelman och gycklare synas öfverhufvud varit

identiska begrepp under medeltiden. Och "det allmänna omdömet fästade

vid spelmans-egenskapen någonting löjligt, tillochmed då den var parad

med hjeltebedriften".[92] Endast troubadourerne, stundom förnäma och

högtbildade personer, hvilka med accompagnement af harpa, som ansågs

ädlare än andra instrumenter, afsjöngo sina sånger, synas aldrig varit

underkastade det allmänna åtlöjet, men så mycket mer drabbade detsamma

deras beledsagare jonglörerna, hvilka uppträdde med burleska danser,

taskspelerier och andra upptåg.[93] Ehuru man gerna såg dem öfva sina

konster, voro likväl de och deras vederlikar hemfallna under det

föraktliga löjets gissel. Men icke nog härmed, äfven den medborgerliga

rättslösheten låg tung öfrer dessa föraktade varelser, så att t.ex.,

såsom det uppgifves i Sachsenspiegel, mansboten för spelmän utgjordes

"af en mans skugga." (Spilleuten und allen den, die sich zu eigen

geben, den gibt man zu bus den schatten eines manns).[94] Äfven i

Sverige var lagen lika hård emot sådana personer, som kan ses af

Vestgötha-Lagens "Lekare-Rätt", der det är stadgadt: "Varder Lekare

slagen, det skall alltid ogildt vara".[95]

Alla förut anförda latinska namn på gycklare, äfvensom _jongleur,

minstrel, spilman,_ m.fl., hvarifrån Sveriges lekare och dylika icke

synas göra undantag, "voro under medeltiden stående rubriker för allt

slags putsmakare, jemväl hofnarrar och folknarrar".[96] De så kallade

hofnarrarne, hvilka voro anställde i tjenst icke blott vid furstliga

hof utan i allmänhet hos förnäma personer, äfven af det andeliga

ståndet, och bibehöllos långt in på nyare tider, buro en egen löjlig

drägt, hvartill ibland annat hörde åsneöron, bjellror och narrstaf,

samt tvenne horn på hufvudet.[97] Icke sällan uppträdde äfven

medeltidens gycklare, ifrån hvilkas krets ofvannämnde narrar

ursprungligen utgått, under hvarjehanda förklädningar, än i

djurskepnader, än såsom spöken, tomtegubbar, jättar och onda andar m.m.

Med danser, ofta nog obscena, lindansarekonster och taskspelerier, allt

beledsagadt af sällsamma åtbörder, roade dessa nomadiserande

upptågsmakare både hög och låg. Men de hade härtill ännu andra

befattningar. De utbjödo till salu örter och andra läkemedel, hvilka

folket under den magiska medicinens månghundraåriga tidehvarf ansåg

besitta en undergörande kraft, sedan de under sång, besvärjelser och

mystiska ceremonier blifvit behörigen beredda. Och dessa jonglörer, uti

hvilkas sånger många vidskepliga fornminnen, ända från den gråa

hedendomen, genljödo, ansågos par préférence vara synnerligen väl

qvalificerade farmaceuter och läkare. Möjligt nog, att verkan af deras

lifselixir emellanåt betviflades. Men emellertid förtjenar

detta deras qvacksalveri uppmärksamhet, emedan uti medeltidens andeliga

skådespel läkaren, som tillika är köpman, åtföljd af narren, spelar en

framstående rol.[98]

Att presterskapet skulle ifra emot gycklarena och deras konster, är

sjelffallet, helst hednisk vantro och vidskepelse derigenom underhöllos

hos folket. Dessutom närdes hedendomen hos de nyeuropeiska nationerna,

hvilka länge blott till namnet voro kristna, genom de qväden ur den

episka folksagan, som sjöngos af oftanämnde menniskor, och

hvartill den stora massan med begärlighet lyssnade. Men om ock de

fleste andelige stämplade gycklarena såsom djefvulens anhang, utföll

likväl domen stundom mildare. Så sade t.ex. Thomas Aqvinas, denne

_doctor angelicus_, som på sin tid gällde som ett orakel, sin åsigt

vara, att histrionernas spelyrke i och för sig icke vore förkastligt,

blott detsamma med sans och hof utöfvades, och det så mycket mindre,

som menniskonaturen kräfde en sådan vederqvickelse. Klokheten och

psykologisk erfarenhet manade till eftergift för ett folknöje, som hade

slagit för djupa rötter för att genom stränga förbud kunna utrotas.[99]

Uti kulturhistoriskt hänseende är en undersökning om gyckelspelarnes

sociala ställning icke oberättigad, helst äfven härigenom något ljus

sprides öfver den europeiska medeltids-odlingens äldre tider. Men det

är icke så mycket denna sakens allmänna sida, vi afsett med föregående

framställning, som särskildt den omständighet, att gyckelmakarne, såsom

i det föregående redan blifvit antydt, omedelbart förbundo antikens

skådespel med medeltidens,[100] samt att deras spel innehåller en

tillstymmelse till komisk dramatik. Dessa personer uppträdde dessutom,

såsom vi straxt få se, äfven på en helt annan scen, men deras

prestationer förnekade icke heller der sitt grundväsende. Och det var

just ur denna källa, det grotesk-komiska elementet hufvudsakligen

inströmmade i medeltidens andeliga skådespel, mysterierna, till hvilka

vi nu återvända.

Att det sublimt-tragiska, som tillhörde mysteriernas begrepp, kunde

befläckas af tillsatser af grotesk-komisk art, förefaller vid

första påseendet nog oväntadt och besynnerligt. Väl har man allmänt

sökt förklaringen till detta sällsamma fenomen i menniskonaturens

väsende, der ytterligheter beröra hvarandra så nära, att den fina

gränslinjen emellan desamma med största lätthet öfverträdes. Men

om man ock icke kan bestrida sanningen af denna psykologiska

grundsats, borde åtminstone det heligas område vara fridlyst emot

all besmittelse. Och likväl --, så har det icke varit. Medeltidens

kyrkliga förhållanden öfverhufvud erbjuda de mest ojäfaktiga bevis

på en upprörande sammanblandning af det heliga och det profana.

Hvad under då, att tidehvarfvets dramatik framställde en likartad

tafla! Det vidunderliga, det fantastiska, det groteska låg innerst

i ett folkmedvetande, hvarest hedendomens skuggor långsamt veko för

kristendomens gryende ljus.

Vi hafva sett, att sådana religiösa farcer som narr- och åsnefesten

blifvit uppförda i kyrkorna. Och emedan dessa skändliga uppträden, af

eftergift för de barbariska folkens råa föreställningssätt, redan under

den tidigare medeltiden kunde äga rum i sjelfva Guds hus, är det icke

osannolikt att äfven det sacerdotala dramat, som behandlade

mysterierna, af samma orsak varit behäftadt med någon burlesk oart, så

mycket det än i allmänhet synes varit presterskapets allvarliga

sträfvande att utestänga allt sådant ofog från helgedomen. Ehuru

bevisen för detta antagande äro få, må likväl anföras, att en

byzantinsk författare från elfte seklet omtalar, det en art

skådespelare, med biskopens tillstånd, fått inträda uti en kyrka i

Konstantinopel samt att sålunda genom oanständiga danser, sånger, tal

och åtbörder de heliga hymnerna och ceremonierna blifvit störda.[101]

Mera bevisande äro dock påfven Innocentii III:s samt några synoders

förbud emot likartade dramatiska upptåg i kyrkorna, hvarom förut

blifvit nämndt. Men först efter det att de andeliga skådespelen

icke mer gåfvos i kyrkor, sedan theatern blifvit uppslagen på

vida, öppna platser och lekmän hade, på modersmålet, i mängd

uppträdt på scenen, synes det komiska elementet vunnit en allt större

utsträckning, ju längre det led. Och hvilka kunde väl nu anses

vara lämpligare att utföra de komiska rolerna, än företrädesvis

_gycklarena_, hvilka ända från hedenhös genom skicklighet i sitt

fack hade tillvunnit sig en allmännare uppmärksamhet. Också

synas de blifvit använde redan förrän det andeliga dramat

helt och hållet hade emanciperet sig från sacerdotal ledning.[102] Och

denna association knnde utan svårighet verkställas, helst dessa

jonglörer, långt ifrån att vara fremmande för det andeliga skådespelet,

tvcrtom tillocbmcd på egen hand skola uppfört mysterier.[103]

Men hvilket var det komiska stoffet par préférence i medeltidens

mysterier? I det föregående är förut omnämndt, att djurmaskeringar, ett

arf från antiken, användes vid narrfestens kristna saturnalier, samt

att gycklarene plägade bland annat uti djurskepnader uppträda med

sina konstmakerier. Också var den herrskande lusten för dylika

metamorfoser ett betecknande uttryck af föreställningssättet hos

menniskor som stodo naturlifvet mycket närmare än civiliserade

nationer. Derföre var ock djurfabeln mycket en vogue hos medeltidens

folk. Häraf synes äfven lättast kunna förklaras, att den personifierade

onda principen, djefvulen, uti folkföreställningen framstod med

svans, horn, bockfötter, svart och luden kropp m.m. Fantasin

utrustade den bizarre gestalten med ännu flere andra attributer, hvilka

varierade efter omständigheterna. Djefvulen framställde öfverhufvud,

genom en förening af det förfärande och det groteska, bilden af det

idealiskt fula.[104] Härigenom blef han, såsom en, ehuru karrikerad,

fantasibild af det onda, en poetisk person,[105] införd i dramat, att

trots all sin förskräcklighet, vara det nyare komiska elementets första

ock förnämsta representant.[106] Såsom sådan fortfor han, till folkets

omätliga förlustelse, under medeltiden och ännu längre att vara

hjelten icke mindre i de mest sorgliga dramer än i de tokroligaste

komedier.[107] För öfrigt är han i sina handlingar icke bunden af några

den fysiska eller moraliska verldens lagar. Frestaren kan efter behag

antaga hvilken skepnad som helst. Besvärjelser, trolldom, list och lögn

användas allt efter omständigheternas kraf. Också lyckas hans

förderfliga anlag utomordentligt väl. Gud sjelf kan, efter medeltidens

begrepp, icke alltid skydda sina tillbedjare. Endast vid den heliga

jungfruns förmedling stannar den onde rådvill och maktlös. Och derföre

är ock det första vilkoret för hvarje förbund med djefvulen, att

afsvärja Jungfru Maria.[108]

För att närmare förtydliga de förkroppsligade onda andarnes uppträdande

uti de dramatiska mysterierna, må här ur det fransyska skådespelet

_Mystère de la Passion_ följande scen anföras:

Gud Fader sitter på sin thron, omgifven af sina englar. Han vill att

alla menniskor skola saliga varda. Men hans rättvisa kräfver att

saligheten skall förvärfvas. Då uppstår en lång debatt öfver denna sak

emellan Guds personifierade egenskaper: Mildheten och Barmhertigheten å

den ena sidan, samt Rättvisan och Sannfärdigheten å den andra,

hvarefter Gud af sin oändliga godhet besluter att utgifva sin enfödde

Son till ett försoningsoffer för menniskornas synder. Men då öppnas

afgrundens gap, och ut störtar derifrån Lucifer, som i raseri öfver den

Högstes beslut framkallar sina tjensteandar med följande energiska

skymford:

"Diables d'enfer horribles et cornus,

Gros et menus, aus regardz basiliques,

Infames chiens, qu'estes-vous devenus?

Saillez tous nudz, vieulx, jeunes et charnus,

Bossus, tortus, serpens diaboliques,

Aspidiques, rebelles tyranniques,

Vos pratiques de jour en jour perdez.

Traistres, larrons, d'enfer sortez, vuidez...

Venez à moy, mauldis espritz dampnez!"[109]

Uti en annan scen i samma mysterium framställes Maria, såsom ett

treårigt barn, uti templet samtalande i andeliga ämnen med sina

leksystrar.[110] Det englalika uti hela hennes väsen upprör det

innersta hos Satan, som, i dyster förkänsla af den stundande gudomliga

återlösningen, orolig framrusar på skådeplatsen och samtalar med

Lucifer och Belial:

_Sathan_.

Hau! Lucifer, prince des dyables!...

_Lucifer_.

Et qu'y a-t-il, Sathan?

_Sathan_.

Je voy

Ce que jamais diable ne vit.

_Bélial_.

Sathan, Sathan, rappaise-toy;

Conte à Lucifer nostre roy

Que c'est que ton esprit ravit.

_Sathan_.

Je croy quant ja lui auray dit

Que de despit il crevera...

Tout nostre enfer destruit sera,

Nostre renom s'abolira,

Et bref nous serons destruits tous.

_Lucifer_.

Sathan, qu'y a-t-il, dis-le nous!

_Sathan_.

Une vierge sur terre est née,

Si saige et si morigenée,

Et en vertus si très parfaicte!...

_Lucifer_.

Et que est-elle?...

_Sathan_.

Elle est plus belle que Lucresse,

Plus que Sara dévote et saige,

C'est une Judic en couraige,

Une Hester en humilité,

Et Rachel en honnesteté,

En langaige est aussi benigne

Que la Sibille Tiburtine.

Plus que Pallas a de prudence;

De Minerve elle a la loquence.

C'est la non pareille qui soit;

Et suppose que Dieu pensoit

Rachepter tout l'humain lignaige

Quant il la fist.[111]

Uti det tyska mysterium _De resurrectione_ inledes "das Teufelspiel"

genom den latinska rubriken: _Tunc diaboli educunt Luciferum,

catenatum, qui sedens in dolio lamentando dicit_. Uti denna jämmerliga

belägenhet håller Lucifer först en monolog, uti hvilken han med

bitterhet, blandad med vemod, klagar öfver förlusten af de från Hades

bortryckta själarne, hvilka ingingo i det rike, derifrån han och hans

olyckskamrater blifvit uteslutne:

"Patriarchen unt propheten

unt alle, de dar mynschen heten,

se weren sundich edder nicht,

we nemen se al an unse richt,

de sint uns al to male untswunden,

wente Ihesus heft se untbunden

unt brochte se an synes vader rike,

dar wy armen al ghelike

worden schemeliken afgheslaghen.

Nu mote wy an der helle plaghen."

Men detta qvalfulla vemod aflöses omedelbart af begäret att uti det på

jorden lefvande menniskoslägtets förderfvande finna en ersättning för

förlusten af egen sällhet:

"Doch wille we wesen unvordraten

unt nummer ave laten.

nu uns de hilgen aldus untslyken,

So wille wy na den sunderen kyken."

Och nu afsänder Lucifer sina tjenare, ibland hvilka han anser Satanas

för sin förnämsta handtlangare, såsom efter hans mening den slugaste,

ehuru denne i skådespelet föreställes såsom en dum djefvul, på jagt

efter menniskor af alla stånd och yrken, hvilkas synder han härjemte på

ett löjligt sätt uppräknar. De onde englarne sprida sig åt alla

väderstreck. Men knapt voro de borta, förrän Lucifer blir orolig och

kallar dem tillbaka. Men de höra honom icke, ehuru han anstränger sitt

rytande till det yttersta. Slutligen återvänder dock Satanas, klagande

deröfver att han och hans medtjenare, genom återkallandet i förtid,

gått miste om det åsyftade rofvet. Lucifers oro ökas. Han återkallar

ännu engång de öfrige afgrundsandarna, hvilka nu inställa sig och

erhålla nya förhållningsorder. Astrot, som säger sig lupit väl hundra

hvarf hela verlden omkring, men förgäfves, får derföre uppbära skarpa

förebråelser, helst han för ingen del motsvarat de föreställningar,

Lucifer gjort sig om honom:

"Ik mende, gy weret ducent -- kunste -- heren,

nu mach ik jw noch wol anders leren".[112]

Komiska drag hafva icke saknats uti de föregående situationerna,

isynnerhet uti Lucifers satir öfver de herrskande lasterna hos skilda

stånd. Men nu blir satiren lokaliserad. En luminös idée uppstår i

Lucifers hjerna. Man behöfde icke löpa veriden ikring för att erhålla

erforderliga subjekter, då sådana funnos på nära håll i -- Lybeck. Der,

menade afgrundsfursten, erbjöds ett ypperligt tillfälle att "vele zelen

vorwerven", så väl klerker som lekmän af alla klasser.[113] Och

omedelbart härpå skyndade sig tjensteandarne, utan motsägelse, till den

anvista orten. Der ansattes förnämligast näringsidkare, såsom bagare,

slagtare, värdshusvärdar, skomakare, skräddare, väfvare o.s.v. Efter

välförrättade ärender återkommo de utskickade, "et sic portant animas

ad Luciferum." Denne anställer räfst och ransakning med de fångne,

hvilka för honom bekänna sina synder och bedja om nåd, som naturligtvis

icke beviljades. Alla budbärare hade återvändt, med undantag endast af

Satanas. Lucifer ser sig omkring, med oroliga blickar. Kunde väl

Satanas plågas af gikt eller någon annan krämpa, han, som förut varit

så flink och färdig?

"An kunsten was he jo de beste,

o wig nu is he de leste."

Då infinner sig ändtligen Lucifers gunstling, "portans clericum", såsom

det står skrifvet i skådespelet. Den sistnämnde hade, läsande i sitt

breviarium, blifvit anfångad af den onde anden. Framförd till Lucifers

tribunal erhåller klerken bitande tillvitelser derföre, att han, som

bordt visa salighetens väg åt andra menniskor, nu sjelf kommit till

afgrunden. Men den andliges närvaro väcker dock en brännande ängslan

hos Lucifer, helst presten plågade honom med scholastisk dialektik samt

derjemte "drecht dat wigwater an der nesen." Derföre säger Lucifer: "de

pape heft my de har vorsenghet", och tillägger:

"Satanas, lat den papen gan,

ik enkan van hette nicht lengber stan."

Fall af harm efterkommer Satanas sin herres befallning. Den andlige

blir fri och aflägsnande sig slungar han en exorcism emot satan,

hvilken med jämmer erfar dess kraft, och blir tillika hånad af Lucifer:

"Haddestu den papen bytiden heten gan,

so droftestu nicht so schemeliken stan."

Men också denne sjelf undgår icke prestens hot:

"Kumpt Ihesus noch ens vor dyre doren,

he schal de ganzen helle vorstoren."

Detta synes i början mindre upprört afgrundsfursten, än medvetandet af

den eviga fördömelse, uti hvilken han och hans anhang, för högmodet som

är alla synders urgrund, blifvit försänkta. Och det är derföre han

"lamentando" utbrister:

"Dor mynen homut bun ik vorlaren,

o wig dat ik je wart ghebaren!

o we wafen my vil armen!

we schal sik over my vorbarmen?

-- -- -- -- -- -- -- --

homud is en ambegyn aller sunde,

homud heft uns duvele senket in afgrunde,

de mynsche is to den vrouden karen,

de we duvele hebben vorlaren."

Då nu så var, återstod blott att i ilsken förtviflan bringa i afgrunden

så många syndare som möjligt:

"He si leye edder pape,

here, ridder edder knape,

bischop, Cardinal edder pawes,

Hyntzke, Hermen edder Clawes,

klostemunne edder bagyne,

se si eyslik edder fine,

wan se de sunde hebben dan,

se scholen myt uns duvelen to der hellen gan."

Men plötsligt begynner prestens hotelse att plåga Lucifers inbillning.

Skrämd deraf vill han hasta till sin afgrund för att i förening med

sina demoner väl förvara helvetets portar och de innelyckta själarne.

Dock, sjuk som han var och utmattad af själsqval måste han bedja sina

tjensteandar släpa sig fram:

"O knechte, myn jamer is so lank,

von kummer bun ik worden krank,

wolde gy my to der helle dreghen?"

Hånande framsläpa desse sin herre till hans bostad. Och sålunda ändas

"das Teufelspiel".[114] Omedelbart härefter afslutas hela skådespelet

af "Conclusor" med en uppmaning till alla de församlade att akta sig

för djefvulens arga list. Men emedan det eviga lifvets hopp var beredt

genom Frälsarens uppståndelse, skulle härjemte alla förena sig uti en

fröjdesång:

"Des wille wy uns vrowen in allen landen

unt synghen: Christus is up ghestanden".[115]

En sådan oerhörd sammanblandning af det burleska med det allra

heligaste uppstod genom det komiska mellanspelet, som efterhand insmög

sig uti det andeliga dramat. Ett sådant intermezzo framkallades af de

marknader och folkförlustelser som voro förenade med de stora

kyrkofesterna. Isynnerhet erbjöd påskhögtiden, efter den långa fastan,

ett efterlängtadt tillfälle att gifva luft åt en länge återhållen

lefhadslust. Deraf förklaras äfven närmast tillkomsten af åtskilliga,

ofta ganska råa pöbelscener, hvilka uti den mest skärande motsats till

mysteriernas högstämda innehåll afbröto det religiösa skådespelets

sammanhang. Ibland figuranterna uti denna pöbelkomedi, hvarest

prygelscener, skymford och grofva tvetydigheter utgjorde den förnämsta

kryddan, bör, utom hin Onde och hans följe, förnämligast omnämnas den

redan förut omtalade qvacksalvaren-krämaren, hvilken jemte sin tjenare

_Rubin_ förehade allehanda bouffonnerier. Men emedan utrymmet förbjuder

att detaljera desamma, och de föröfrigt stå utom allt förnuftigt

sammanhang med mysterierna, skola vi härom endast anföra, att uti

påskspelena allmänt förekommer en scen, der _Mercator_ -- "eyn arczt

wit bekant, meister Ypocras", som "hat durchfaren manche lant, Hollant,

Probant, Russenlant, Prussenlant" o.s.v. -- säljer salfvor åt qvinnorna

som voro på väg till Herrans graf. Men hvilken vidrig kontrast emellan

qvinnornas fromma sånger, af hvilka en lyder:

"Sed eamus et ad ejus

properemus tumulum,

si dileximus viventem,

diligamus mortuum

et ungamus corpus ejus

oleo sanctissimo",

samt det derpå följande köpslageriet, hvarvid Mercator och Rubin

framstå såsom listige och snikne krämare och qvinnorna -- pruta![116]

Efter den långa, af Mercator inledda, profana episoden[117] vidtager

åter den fromma handlingen vid qvinnornas ankomst till den Uppståndnes

graf.

För att tillfredsställa den stora massans smak, gick man slutligen så

långt, att man tillät tillochmed det allra heligaste antaga en burlesk

anstrykning, ehuru man derföre icke synes föreställt sig att detta

skulle oskära andakten. Så framställer sig Frälsaren, uti ett

tyskt mysterium från femtonde seklet, för de tre Mariorna i en

örtagårdsmästares skepnad, och ger dem tillvitelser för det de så

tidigt om morgonen drefvo omkring. Och då de spörja honom om deras

herre, svarar han:

"Ich kann dein ja nicht gewarten,

Ich muss graben mein garten.

Ich bereite mein pastarnack

Und stopfe den in meinen sack

Und will damit zu markte lauffen

Und mir des Brodes kaufen".[118]

Någongånsg kunde det plumpa skämtet urarta till de gröfsta

anstötligheter, såsom t.ex. då uti ett fransyskt mysterium Gud Fader

sågs sofvande på sin thron under Kristi korsfästelse och grafläggning,

samt uppväcktes af en engel med ord uti den råaste pöbelton.[119]

För öfrigt bör anmärkas, att alla medeltidens litteratur- och

konstalster bära en skarpt markerad prägel af tidehvarfvets

åskådningssätt. Det chaos, uti hvilket all forntid låg för medeltidens

folk, gjorde att äfven personer från antiken måste ikläda sig en för

dem fremmande kostym. Men en sådan anakronism företer sig icke endast

uti den yttre drägten. Äfven institutioner, som icke tillhörde den

klassiska hedendomen, öfverfördes på densamma utan all tvekan. Så t.ex.

skänker en uti skådespelet "Himmelfart Maria" uppträdande konung åt

sina krigare ridderlig drägt och insignier, hvilkes symboliska

betydelse han förklarar, samt lägger de dubbade riddarena på hjertat en

sannskyldig riddares pligter. Om ridderlighet tala föröfrigt krigarne

uti detta skådespel jemnt och samt. Och uti ett annat ("Auferstehung

Christi") svära väktarena vid Frälsarens graf "by unsern ritterlichen

eren".[120] Derföre finnas i mysterierna så många situationer, hvilka

förefalla oss löjliga, ehuru de i den naiva okunnighetens tidehvarf

icke så uppfattades. Men när vi i våra dagar läsa, att Paulus

titulerades _Monseigneur Saint Paul_; att Gud Fader kallade Adam i

paradiset: _beau frère_; att Kristus vid nattvardens instiktelse sjöng

sin första messa, samt kallade krigsknektarne som grepo honom _beauls

seigneurs_; att Nero, äfvensom Frankernes konung Chlodwig och den

heliga Ignatius, svuro vid Muhammed[121] m.m.m.m., kan man svårligen

undertrycka utropet: o sancta simplicitas!

Mysterierna, hvilkas ursprung och väsende vi i det föregående sökt

utreda, hade under tidernas lopp allt mer och mer förlorat sin

lithurgiskt-kyrkliga karakter samt iochmed detsamma till det mesta

emanciperat sig från sacerdotal ledning. Detta sammanhängde, såsom

förut blifvit nämndt, med det kyrkliga lifvets förfall i allmänhet. Men

härtill kom en annan väsendtlig orsak. Det _tredje ståndet_ hade under

korstågs-perioden tillkämpat sig en social emancipation samt bildat

_kommuner_. Borgerskapet inom dem hade fördelat sig i särskilda

_skrå_-korporationer. Och det var nu till desse sistnämnde, ledningen

af de dramatiska mysterierne förnämligast öfvergick i det trettonde

århundradet. Med utomordentligt intresse omfattades dessa skådespel,

som numera gåfvos på modersmålet,[122] och utbreddes isynnerhet från

förenämnde tid, i alla kristna länder.[123] Huru likväl det latinska

språket delvis ännu länge derefter bibehölls i mysterierna, är på sina

ställen omtaladt. Men i alla fall blef i hvarje land modersmålet det

öfvervägande, sedan skrå-brödraskapen begynt uppföra andeliga

skådespel, hvilka på särskilda tider hos särskilda nationer erhöllo en

alltmer verldslig karakter, och tidigast såsom det synes, hos

Fransoserne, hvilkas religiösa drama redan i det trettonde seklet visar

sig fullkomligt fritt från kyrkligt inflytande.[124]

De äldsta dramatiska föreningar af ofvansagde art, vi funnit omnämnda,

äro brödraskapet _del Gonfalone_ i Rom, år 1261, och sällskapet

_Batutti_ i Treviso, år 1264. Medlemmarne uti dessa begge föreningar,

hvilka uppförde passionshistorien, synas, åtminstone de i det sednare

sällskapet, nästan uteslutande hafva bestått af lekmän.[125] Men den

mest bekanta och tillika den ryktbaraste dramatiska associationen under

medeltiden var _la Confrérie de la Passion_, stadfästad af franska

konungen Carl VI år 1402.[126] Detta är den första formligen

sanktionerade organisation, theatern erhållit.[127] Aktörerna uti detta

dramatiska samfund, hvilka af konungen behedrades med titel af hans

"_chers et bien-aimés confrères_", och till största delen bestodo af

borgare och handtverkare, inredde sin theater uti "l'hôpital de la

Trinité".[128]

Uppförandet af ett mysterium var ett evenement för en provins, ja

tillocbmed utom densamma.[129] Ty sådana skådespel kunde blott sällan

gifvas, emedan härtill erfordrades en ofantligt stor personal, som

skulle inöfvas i sina roler, samt för öfrigt stora tillrustningar.

Också åtnöjde sig icke menniskorna i medeltiden med dramatiska

mysterier, som skulle hafva räckt endast några timmar. Nej, flera dagar

å rad, stundom bela veckor fortsattes dessa skådespel, hvilka icke voro

indelade i akter, utan i "dagsverk" (journées).[130] Och dagsverk, i

ordets egentliga mening, voro äfven dessa sceniska representationer, ty

de fortforo ofta både för- och eftermiddagar, med endast några timmars

afbrott. Men så behöfdes ock den långa tiden alltför väl, då de

andeliga dramerna stundom börjades med verldens skapelse eller

syndafallet ocb slutades någongång först med -- yttersta domen. Hvilken

ofantlig mängd af bibliska personer måste icke uppträda på en sådan

scen! Och då härtill kommo englar, både goda och onda, skaror af helgon

och martyrer, samt dessutom ännu en hop mythologiska, klassiska ocb

fingerade personer -- låt ock vara att många bland dem icke hade något

att säga, utan voro endast stumma figuranter --, kan man lätt

föreställa sig, att flere dagsverk erfordrades till fullbordandet af

detta vidlyftiga arbete. Och sedan hvilken omständlighet så väl i

monolog som dialog! Ty det var en samvetssak att göra bibelparafrasen

så uttömmande som möjligt. Mysteriernas grotesk-komiska intermezzo

bidrog ock uti icke ringa mån att förlänga skådespelen. Men framför

allt förlängdes desamma genom de i stor mängd inflätade hymnerna samt

öfriga sångpartier.

Så långa och vidunderliga dessa sceniska framställningar än voro, synes

likväl åskådarenas tålamod hafva varit outtröttligt. I våra dagar

förefaller detta nog sällsamt. Men man såg saken med helt andra ögon i

medeltiden och ännu någon tid derefter. Då betraktades sådana skådespel

såsom verksamma medel till from uppbyggelse, gemensam för åskådare och

aktörer. Derföre ansågos de äfven såsom andra religiösa fester, under

hvilka man, så länge de varade, borde afhålla sig från verldsligt

arbete. Då "Mystère de Saint Martin" 1496 gafs uti staden Seurre,

hade man utfärdat det påbud, "que nul ne fût si osé ni si hardi de

faire oeuvre mécanique en ladite ville l'espace de trois jours, pendant

lesquels on devait jouer le mystère".[131] Mysterierna voro härjemte en

"charge communale", jemförlig på sätt och vis med "la choragie

antique", såsom sistnämnde författare yttrar sig.[132] För aktörerne

voro dessa representationer stundom förenade med ganska drygt ansvar

och otrolig ansträngning, ty det finnes antecknadt att desamme

förbundit sig "par corps et sur leurs biens, à parfaire l'emprise; item

étoient ténus de faire serment et eulx obligier par devant hommes de

fiefs et jurez de cattel et notaires, de jouer ès jours ordonnez par

supérintendantz." Och emedan den dramatiska handlingen så naturtroget

som möjligt skulle utföras, inträffade fall då i den fromma ifvern

sjelfva lifvet sattes på spel. Så hände år 1437, då passions-mysterium

gafs i Metz, att en prest, som spelade Frälsarens rol, "fat presque

mort en la croix, s'il n'avoit esté secouru; et convient que un autre

prestre fat mis en la croix pour parfaire le personnage du

crucifiement." Och om en annan prest, som vid samma tillfälle

föreställde Judas, säges det, att han "fat presque mort en pendant,

car le coeur lui faillit, et fat bien hastivement despendu,

et porté en voye".[133]

Medeltiden saknade en utvecklad konst-poesi. Derföre var ock, i

dramatiskt hänseende, den idéens och formens sammangjutning till en

harmonisk enhet, som är ett oeftergifligt vilkor förr all skön konst,

okänd i detta tidehvarf. Mysteriernas sublima tanke framskymtar väl här

och der, men den kaotiska formen insveper densamma åter snart i dunkla

moln. Det hela förlorar sig uti en brokig mångfald af episoder och

enskildheter, framställda i episk bredd, hvarigenom den dramatiska

handlingens trådar brista. Härigenom uppstår en följd af särskilda

handlingar, allt lösare sammanbundna, ju flera de äro. Visserligen är

grupperingen af det bibliska stoffet stundom rätt sinnrikt utförd, men

strängt bundne, som dramaturgerne det voro, vid bibelordets

ordningsföljd, hvilken så litet som möjligt borde rubbas, kunde de med

bästa vilja icke åstadkomma annat än en blott approximativ dramatisk

enhet uti de andliga skådespelen. Och hvad den sceniska framställningen

beträffar, hvarigenom dramat erhåller kött och blod, en andligt

förkroppsligad gestalt, måste densamma naturligtvis stå uti ett

omedelbart sammanhang med texten och sålunda förete en sällsam anblick.

Härom hafva vi väl redan i det föregående meddelat några notiser, men

skola nu till slut, i sammanhang med beskrifningen om scenens yttre,

tekniska inrättning, härtill bifoga åtskilligt som närmare belyser

nämnda sak.

Huruvida några sceniska tilbedelser blifvit gjorda i kyrkorna, så

länge de religiösa skådespelen derstädes uppfördes, är väl icke

tillräckligt utredt; men man har dock anledning att förmoda, att

någon liten flyttbar theater äfven der blifvit uppställd, äfvensom

på kyrkogårdarna, dit scenen först förflyttades från templet.[134]

Sedan torg och andra öppna platser härefter blefvo den skådebana,

på hvilken mysterierna uppfördes, gjordes naturligtvis mycket

större tillrustningar. Ehuru underrättelserna härom öfverhufvud äro

sparsamma, kan man dock af dem göra sig en allmän föreställning

om theaterns inrättning, hvilken hufvudsakligen synes hafva varit

likartad i alla kristna länder under medeltiden. Scenen bestod af tre

afsatser eller våningar, till hvilka man stundom uppklef på stegar.

Uti den öfversta, i fonden belägna, afdelningen thronade den heliga

Treenigheten, omgifven af englar och helgon. Gud Fader sågs hvitklädd

och med krona på hufvudet. Freden, Rättvisan, Barmhertigheten och

Sanningen stodo vid hans sida. Denna lokal föreställde det himmelska

paradiset, med grönskande träd. Den medlersta våningen, som var den

vidsträcktaste, var den jordiska vädjobanan med många särskilda

lokaler, hvilkas benämning stundom var skriftligen påtecknad.[135]

Den nedersta afsatsen var helvetet, som vanligen utgjordes af ett

draksvalg, hvilket efter behof öppnade och tillslöt sig.[136] Men

stundom fick den Onde åtnöja sig med ett stort kar, "darin ein und

aus zu springen, als der rechte Höllenhund".[137]

Kallelsen till sådana skådespel skedde stundom genom ett högtidligt

trumpetskall (le cri du jeu). Skådespelarne framträdde i procession

på scenen och uppstämde en andelig hymn, hvarefter de fördelade sig

i grupper. Härpå uppträdde härolden, som förekommer under många

benämningar, såsom _Herold, exlamator, proclamator, argumentator,

actor, præcursor, expositor ludi, meneur du jeu_. Denne person,

som var en slags theaterdirektör eller regissör, hvilken ledde

anordningen af skådespelet, utlade i en prolog styckets innehåll

samt lät åskådarena veta hvilken rol hvarje aktör hade att utföra.

Någongång saknades dock härolden, i hvilket fall skådespelarne

presenterade sig sjelfva. Härolden, ehuru icke uppträdande som aktör,

måste likväl hafva haft en ganska besvärlig befattning. Ty det var

jemväl hans sak att mana åskådarena till tystnad och uppmärksamhet

genom ett esomoftast upprepadt _silete, silentium habete_. Och detta

var sannerligen ingen lätt sak med en af tusentals personer bestående

folkskara. Dessutom var det häroldens åliggande, att, så mycket

möjligt var, för åskådarena förtydliga bibeldramemas sammanhang

genom kommentarier, som anbragtes emellan särskilda scener. Äfven

slutade han icke mindre hvarje "journée" med en from uppmaning till

folket, att allvarligen besinna hvad de under dagens förlopp hade

sett uppföras, än det hela med en likartad epilog, som på sätt och

vis uttalade styckets moral; hvarefter församlingen skildes sedan den

afsjungit en hymn, vanligast _Te Deum laudamus_.[138]

Skådespelarne fördelte i grupper, såsom sagdt blifvit, intogo platser

inom särskilda afdelningar, der de förblefvo sittande tilldess turen

kom till dem att uppträda på scenen, "donec ordo eum tangat". Då ägde

de hvar för sig att uppstiga från sina platser, "sargat a loco suo",

samt träda fram, hvarefter de återvände dit, derifrån de hade kommit.

Ehuru åskådarena under dagar och veckor voro i tillfälle att se sina

aktörer, skulle de ändock naturligtvis anses vara frånvarande alltid

då de icke agerade. Ingen egentlig scenförändring ägde rum. Också

fanns intet theaterperspektiv, emedan kulisser saknades. Lokalenoch

dekorationerna -- uti hvilka sistnämnda stundom, isynnerhet hos

Fransoserne, utvecklades icke ringa prakt -- förblefvo öfverhufvud

desamma. Dock synas emellanåt lokaliteter, som under en dag icke

behöfdes, på någon följande blifvit tillsatta. Handlingarnas mängd

var emellertid så stor, att hvarochen af dem icke kunde förrättas uti

sin särskildt erforderliga lokal. Derföre omtalas ock uti ett tyskt

"Passionsspiel" "eine gemeine burge, dar in man kront, geislet, das

nachtmal und ander ding volbringt." Eljest fordrade man att allting

skulle framställas med största möjliga naturtrohet. Derföre förblef

äfven åsnan, som användes vid Kristi intåg till Jerusalem, under hela

denna dag stående på theatern. För öfrigt bortburos icke saker, som

ej mera behöfdes, utan ställdes blott åsido, såsom t.ex. bordsservis

och öfverblifna anrättningar efter en måltid. Men då många handlingar

icke kunde i verkligheten utföras, måste man åtnöja sig med

symboliska antydningar. Så föreställdes det att djefvulen hade gått

in i Judas, genom en lefvande svart fågel, hvilken han fasthöll i

fötterna och lät flaxa framför sin mun. De aflidnes själar i Hades

föreställdes genom hvita linnetyg, som drogos öfver de spelande,

o.s.v.[139]

Den ursprungliga theater-kostymen, så länge skådespelen gåfvos

i kyrkorna, var den vanliga prestkåpan samt för heliga personer

mess-skruden. Och äfven sednare synas de som utfört sistnämnda

roler begagnat presterlig drägt. Så vidt bekant är, uppträdde inga

qvinnor på scenen under medeltiden. Alla qvinnoroler spelades förthy

af personer af det manliga könet. All slags maskering var föröfrigt

mycket omtyckt uti detta fantastiska tidehvarf. Och dåtidens

pittoreska drägter voro redan iochförsig så målande, att de erbjödo

en theatralisk anblick.[140]

Mysteriernas innehåll, sådant det företedde sig vid medeltidens

utgång, var så allmänt omfattande, att det i sig upptog hvarje art

af dåtidens dramatik. Bibehållande sin ursprungliga musikaliska

och historiska natur, hade mysterierna härjemte redan tidigt

infört pantomimen uti många tableaux vivants, hvilka ur det gamla

testamentet framställde förebilder till det som fullbordades i

det nya förbundets tider. Dessutom hade genom det grotesk-komiska

mellanspelet farcen efterhand inträngt i det andliga skådespelet. Och

härtill kommo ännu elementer af de dramatiska _Moraliteterna_,[141]

hvilkas väsende vi nu gå att betrakta.

Hos hvart och ett folk, som äger en litteratur, synes, isynnerhet

uti dess litterära bildnings äldre stadier, allegorien hafva spelat

en vigtig rol. Behofvet att åskådliggöra abstrakta begrepp uti

en konkret form är oafvisligt för menniskor som på naturlifvets

ståndpunkt ännu dväljas i andens sömn, ehuru det härmed icke är

sagdt, att en mera utvecklad bildning skulle helt och hållet

utesluta det allegoriska åskådningssättet. Ty äfven den klassiska

antiken, tillochmed på höjden af sin utveckling, var icke fremmande

för detsamma. Men öfverhufvnd torde dock ett sådant åskådningssätt

företrädesvis tillhöra hvarje litteraturs barndom. Och hvad de

ny-europeiska folken vidkommer, hos hvilka "barbariet var engång

fosterländskt" under långa sekler, måste bildningsarbetet, äfven i

språkligt hänseende, isynnerhet hos de nationer hvilkas tungomål

utgått ur flera stridiga elementer, hafva varit så svårt, att

användandet af allegorin för att uttrycka abstrakta begrepp redan

derföre ofta blef en nödvändig nödfalls-utväg.

Allegorin inträngde äfven uti medeltidens uppspirande konst. Måleriet

och skulpturen framställde allegoriska grupper. Men också poesin i

allmänhet, och särskildt den dramatiska, införde allegorin. Denna

förekommer redan uti Hrotsvitha's dram "Sapientia", om hvilken

Magnin yttrar sig: "Ce drame _allegorique_ est un des premiers et

sans contredit un des plus remarquables modèles de ce qu'on a appélé

dans la suite _moralités_".[142] Och uti mysterierna i allmänhet

förekomma allegoriska personer på flera ställen. Förut är omtaladt

huru uti dessa Guds egenskaper föreställas personifierade. Men äfven

andra abstrakta begrepp uppträda i desamma under personlig gestalt.

Uti en tysk dram från tolfte seklet: "Ludus paschalis de adventu

et interitu Antichristi", framställes på sådant sätt icke blott

Antichrist -- "denna fantastiskt tänkta personifiering af alla emot

kristendomen fiendtliga makter" --, utan härtill ännu Hedendomen,

Synagogan, Kyrkan, Tron, Kätteriet med flera.[143] Uti "Mystère de

la Passion" plågas Judas, efter sitt förräderi, af den allegoriska

personen Désespérance.[144] Och synnerligen personifieras uti

mysterierna enskilda laster. De onda andarne framträda vanligen såsom

representanter hvar för sig af särskilda arter af personifierad ilska

och förderf.[145]

För att lätta uppfattningen af de sällsamma dramatiska moraliteternas

uppkomst och utbildning, är det nödigt att ännu förutsända

några upplysningar. Uti den äldsta franska moderna litteraturen

bör det mönster uppsökas hvarefter de öfriga romaniska folkens

nationallitteratur bildats. Och hvad särskildt det allegoriska

elementet beträffar, synes tillochmed Dante hafva från de franska

trouvérernas skola lånat sina "majestueuses allégories" och uti

"le Roman de la Rose" funnit en förebild, hvilken han dock,

väsendtligen ledd af sin egen mäktiga genius, vida öfverträffat.[146]

Nämnde Roman de la Rose, börjad af Guillaume de Lorris, på

Ludvig den Heliges tid, och fortsatt af Jean de Meung, under Filip

den Skönes regering, åtnjöt ända till renaissancens tidehvarf det

allra högsta anseende. Detta ofantligt vidlyftiga allegoriska

poem var den chevalereska kärlekens och galanteriets verkliga

codex. Men utom det fantastiska, mystiska och sentimentala, uti

hvilket allt en sinlig glöd framlyser, innehåller denna dikt,

synnerligen uti dess ofvannämnde fortsättning, en den skarpaste

satir öfver tidens sociala, politiska och religiösa förhållanden.

Och allt detta var insvept i allegorisk drägt.[147] "Une muse ou

plutôt une fée régnait: l'allégorie", yttrar sig Philarète Chasles om

denna tids mani för allegorier.[148] Dygder, laster, alla känslor

uti de finaste nuancer, äfvensom de mest klyftiga distinktioner i

allmänhet, uppträda personifierade, och åtnjuta alla feodaladliga

företrädesrättigheter, såsom sistnämnde författare säger: "Ces

personnagea imaginaires jouissent du privilége de la noblesse: chacun

d'eux a ses chapelains, ses destriers, ses clercs, ses châteaux

et ses oratoires." Vurmen för den allegoriska genren stegrades

slutligen till den smaklösaste öfverdrift, exempelvis då Olivier de

la Marche uti sin "le Triomphe et Parement des Dames" yttrar, att en

rättskaffens qvinnas drägt bör hafva _ceinture de chasteté, tablier

de diligence, et pantoufles d'humilité_.[149]

Troubadourer och Trouvèrer underhöllo och lifvade genom egna

skönlitterära alster smaken för allegorier, hvilken genom _Cours

d'Amour_ och andra derefter bildade poetiska föreningar än vidare

utvecklades. De bekanta _Jeux Floraux_, sedan 1324, bidrogo ock

väsendtligen att utbreda det allegoriska skriftställeriet. Och

följden af allt detta blef, att furstliga och andra förnäma

personer författade rimmade afhandlingar, _"beaux dictiez"_, uti

hvilka täflingssånger i den "glada vetenskapen" satiren sällade sig

till allegorin. Uti hof och slott samtalade man i allegorier. Vid

fêter och tornerspel komplimenteredes bålde riddare af allegoriska

personer.[150] I de feodala slotten plägade man uppföra smärre

pantomimer, uti hvilka så väl bibliska, klassiska och moderna, som

ock allegoriska personer uppträdde i kostym. Dessa förvandlades

efterhand till talpjeser.[151] De såkallade _jeux-partis_ och

_entremets_, hvilka uppfördes i de aristokratiska borgarne i det

tolfte och trettonde seklet, torde hafva varit sådana skådespel.[152]

Men vid slutet af det fjortonde seklet omtalas i Frankrike

allegoriska dramer under ett nytt namn, de såkallade _Moralités_.[153]

Och det var först med dessa skådespel, allegorin, hvilken redan

länge förut hade beherrskat den romantiska litteraturen, i stort

inkom på den dramatiska scenen.

Moraliteterna synas ursprungligen varit rent allegoriska skådespel,

af religiös och moralisk tendens. Derföre uppträda i desamma

dygder och laster, känslor, lidelser m.m. personifierade. Men

det karakteristiska i dessa allegoriska dramer är, att alla dessa

abstrakta personifikationer stå i strid emot hvarandra. Det Ondas och

det Godas makter kämpa om segern öfver den menskliga anden. Genom

den konflikt emellan motsatta lidelser, som tillhör moraliteternas

väsende, äro de mera dramatiska än de episkt beskrifvande

mysterierna, helst de sednare, bundna af bibelordets textsammanhang,

innehålla en rad af på hvarandra följande handlingar. Dramat fordrar

en vida strängare concentrering än mysteriernas nästan vers för

vers och ord för ord fortlöpande bibelparafras. Och dessutom är

den dramatiska handlingen väsendtligen beroende af de kollisioner,

som uppstå derigenom att särskilda individer söka att verkliggöra

sina sjelfmant förelagda ändamål.[154] Mysterierna sakna väl icke

heller dylika konflikter, men dessa framstå der fragmentariskt

infogade uti episoder, som störande afbryta handlingens erforderliga

enhet och utveckling. Uti de religiösa moraliteterna är deremot

den dramatiska sammanhållningen jemförelsevis större i det att de

sceniskt framställa innehållet af den kristna sedoläran, efter fri

bearbetning. Också voro moraliteterna, vid valet af motiver, icke

uteslutande bundna vid bibeln; ty de behandlade härjemte redan tidigt

äfven jordlifvets konflikter i allmänhet, skärskådade från allmänt

sedlig synpunkt.[155]

Hen ehuru nu moraliteterna på ofvansagda sätt hade ett friare

utrymme än mysterierna, kunde de likväl icke, så länge de endast

framställde en personifiering af abstrakta begrepp, tillvinna sig

den stora mängdens bifall, emedan de uti dessa skådespel uppträdande

allegoriska gestalterna saknade dramatiskt lif och rörelse. Sådana

bleka, blodlösa hamnar kunde hvarken anslå känslan eller fattas

af tanken. Det var icke möjligt att gifva åt desamma en utpräglad

individualitet, hvilka attributer man än använde för att söka göra

dem begripliga, medan bibeldramernas älskade gestalter stodo varma

och lefvande för folkets ögon. De, uti sådant skick, så impopulära

moraliteterna skulle väl ock snart hafva spårlöst försvunnit, om

ej nya lifgifvande elementer från mysterierna hade inkommit i

desamma. Det behöfdes härtill mera bibliskt stoff än blott moraliska

abstraktioner. Verkliga personer med kött och blod måste derföre

införas. Och emedan i sådant afseende den bibliska parabeln närmast

öfverensstämde med moraliteternas begrepp, ställde man vid sidan af

de allegoriska personerna äfven bibelns rike man och Lazarus, de

visa och fåvitska jungfrurna,[156] m.fl. Men icke engång denna

brokiga samling förmådde tillräckligt fängsla åskådarenas sinnen.

Härtill erfordrades ännu nya omskapande elementer, hvilka i det

följande skola beröras, sedan förut några prof på de rent abstrakta

moraliteterna blifvit framställda.

De religiösa moraliteterna äro stundom genomträngda af mysticism.

Så är föremålet för en moralitet själens förmälning med Jesus. De

uti densamma förekommande personerna äro Jesus, Själen, _Charitas_,

_Veritas_, Goda Ingifvelsen, Synderna, Rättvisan och Zions

döttrar.[157] En annan moralitet framställer de nio grader, hvarigenom

den i synd fallna menniskan inkommer i paradiset, på sätt som följande

innehållsförteckning utvisar: "L'homme produit de nature au monde,

qui demande le chemin de Paradis et y va par neuf journées; la

première de nature à pêché, la seconde, de pêché à pénitence

passant par liberal arbitre, la troisième, de pénitence aux divins

commendemens, la quatrième, des commendemens aux conseils, la

cinquième, des conseils aux vertus, la sixième, des vertus aux

sept dons du St. Esprit, la septième, des dons aux béatitudes, la

huitième, des béatitudes aux fruits du St. Esprit, la neuvième, des

fruits du St. Esprit au jugement et Paradis".[158]

Den fransyska moraliteten: "Bien-Advisé et Mal-Advisé" personifierar

dygden och lasten. Bien-Advisé och Mal-Advisé föreställas hvardera

vandrande på sin särskilda väg, den ena ledande till salighet, den

andra till förderf. Den förre, efter att hafva tagit råd af Tro

och Förnuft, träffar på sin väg Ånger, Bön och Ödmjukhet. Dessa

allegoriska personer, iklädda qvinnodrägt, understödja Bien-Advisé

uti dennes bemödanden att för förvärfvande af himmelska håfvor

beröfva sig alla jordiska egodelar. Tillochmed mantel och skor måste

derföre afklädas. Mal-Advisé faller, under sin vandring, i dåliga

rådgifverskors våld. Dessa äro Förmätenhet, Yppighet, Uppror, Dårskap

och Hyckleri, hvilka släpa sitt offer till en krog, der de slutligen

öfverlemna Mal-Advisé, med ett rep om halsen, åt Förtviflan, som för

honom rakt fram till Dåligtslut.[159]

De gamla engelska moraliteterna (moral plays, moralities) äro,

liksom andra länders, af religiöst-moralisk natur. En ibland de

mest bekanta är _Every Man_. Moraliteten begynnes med en af

Bndbäraren (messenger) framförd prolog, som i korthet redogör för

styckets innehåll. Härpå uppträder Gud Fader på scenen, klagar

öfver menniskornas urartande, kallar på Döden och befaller honom

att frambringa Every Man (Hvarochen), som representerar hela

menniskoslägtet, inför den gudomliga domstolen. Bäfvande söker då

Every Man, i sin nöd, skydd hos Godtsällskap, Förvandtskap och

Kikedom. Men då dessa, den ena efter den andra, öfvergifva honom,

vänder han sig till Godgerning. Efter att hafva förebrått Every Man

för långvarig försummelse att anlita henne, förer Godgerning honom

till sin syster Kunskap, och denna till Bekännelse, en helig man, som

älägger honom en botgörelse, hvilken han verkställer på skådeplatsen;

hvarefter han annammar sakramentet. Nu öfvergifves han af Styrka,

Skönhet, Öfverläggning och slutligen Besinning, alla allegoriska

personer, men Godgerning qvarstår vid hans sida tilldess han dör.

Härpå nedstiger en engel och sjunger Reqviem. Moraliteten afslutas

sedan af "Doctor" med en epilog, som inskärper styckets moral.[160]

Men moraliteterna afsågo icke uteslutande själens välfärd. Äfven

kroppens helsa var någongång deras föremål. En sådan medicinsk

moralitet är den fransyska: _la condemnation de Banquet_. Hos Banquet

samlas till gästabud åtskilliga personer: Frossen, Läckerhet,

Jag-dricker-eder-till (Je-bois-à-vous) och andra. Vid ett fönster

utanför matsalen visa sig Slagfluss, Gikt, Kolik m.fl. Äfven dessa

inkallas af Banquet. Men nu uppstår en så häftig strid emellan de

förra gästerna och de sednast ankomna, att af de förstnämnda fyra

nedfalla döda på valplatsen. De återstående instämma derföre Banquet

till rättegång inför domaren Erfarenhet, hvilken ådömer Souper ett

straff, derföre att denne frambragt alltför många fat, med tillagd

hotelse att låta hänga honom, om han understode sig att nalkas Diner

på närmare afstånd än sex lieues. Härefter befaller Diète, en torr

och gravitetisk personlighet, att arrestera Banquet och döma honom

till döden. Läkemedel, en allegorisk person liksom alla de andra, är

ålagd att uppläsa domslutet:

"Que le Banquet par sa faulte excessive

En commettant cruelle occision,

Sera pendu à grant confusion".[161]

Sådana voro de ursprungliga, rent _allegoriska_ moraliteterne, hvilka

öfverhufvud buro prägeln af en religiös anda och ett sedligt allvar.

Detta framlyser t.ex. ur prologen till "Bien-Advisé et Mal-Advisé":

"Nous faisons protestacion

Que n'est point notre intencion

De rien dire contre la foy,

Contre Dieu ne contre la loy".[162]

Också afsågo moraliteterna att väcka andelig uppbyggelse hos åskådare

och skådespelare. Lifvade af en gemensam andakt, afsjöngo så väl de

förre som de sednare hymner till den Högstes ära, på samma sätt som i

mysterierna.[163] Men profana elementer inträngde tidigt i sistnämnda

skådespel. Och samma fall inträffade med moraliteterna. De erhöllo en

burlesk-komisk tillsats i likhet med bibeldramerna. Härigenom uppstod

en lika förvirrad sammanblandning af det sublima och det groteska, som

i mysterierna. Djefvulen, som var mysteriernas förnämsta lustiga

person, erhöll samma rol äfven i moraliteterne, der han vanligen

åtföljdes af en allegorisk figur: Lasten (Vice), hvilken såsom narr och

rolighetsmakare dref sitt spel med menniskor och afgrundsandar. Så

sammanflöt i femtonde och sextonde århundradet föreställningen om den

onda principen med den om det löjliga i allmänhet.[164] Den satiriska

farcen, lokaliserad, är gemensam för mysterierna och moraliteterna, af

hvilka de sednare ännu mindre än bibeldramerna kunde umbära ett sådant

bihang, emedan åskådarenas intresse i motsatt fall svårligen kunnat

hållas vaket.

Men den stora hopens sceniska behof tillfredsställdes icke nog af de af

kyrkan auktoriserade mysterierna, icke ens sedan en utväxt af burlesk

komik anslutit sig till det andeliga skådespelet. Ännu mindre kunde, af

här ofvan uppgifven anledning, moraliteterna, hvilka förnämligast

senterades af de jemförelsevis mera bildade klasserna, uppfylla nämnda

behof. Också erfordrades så stora tillrustningar och kostnader till

hvardera slaget af dessa representationer, att de blott sällan, vid en

eller annan högtidlig fest, kunde uppföras. Derfore, och till följe af

den naturliga dramatiska instinktens kraf, stod, alla kyrkans förbud

oaktadt, den stora folktheatern på torg och gator alltid öppen för den

skådelystna mängden, som härvid af hjertans grund fröjdade sig öfver de

förut beskrifna gycklarenas prestationer.[165] Men vi skola icke längre

uppehålla oss vid dessa jonglörer. Det kan vara nog att endast tillägga

det de synas blifvit använde såsom skådespelare äfven uti

moraliteternas komiska partier,[166] samt att för öfrigt dessa

vagabonder, hvilka innästlade sig hos både höga och låga, voro

kolportörer af de idéer som rörde sig på samhällets djup. Allt, så väl

profant som heligt, var ett föremål för deras skoningslösa gyckel. Det

feodala samhällets personer och institutioner mönstrades af denna

farliga areopag, så mycket farligare, som den sorglöst ringaktades af

de privilegierade klasserna, hvilka icke synas hafva anat att de

föraktade gyckelmakarnes satir var ett uttryck af _vox populi_.

Sedan folket kommit till något medvetande af sin sociala ställning,

upprördes dess känsla af de skärande dissonancerna uti samhällets hela

organisation. Sålänge den religiösa hänförelsen ännu var lefvande och

chevaleriet samtidigt bibehöll sin ursprungliga idealiska karakter,

varsnade man mindre dessa missförhållanden. Men så snart kyrkans

tjenare begynte att allt mer och mer förverldsligas, och feodaladelns

rofgirighet att tillväxa, alstrade det stigande fortrycket hos massorna

en motsvarande förbittring, hvilken stundom öfvergick till öppet våld,

men dock oftast gaf sig luft i satiren. Medeltidens folksång och saga

bära vittne härom. Det är i satirens drägt, medeltidens tänkesätt

friast och fullständigast uppenbarar sig. Vi hafva förut antydt hvilket

inflytande "le Roman de la Rose" i sådant afseende utöfvade. Om

fortsättaren af detta berömda verk, Jean de Meung, yttrar sig Lenient:

"Il est véritablement l'Homére de la satire au moyen âge".[167] Men på

ett djupare, innerligare och mera omfattande sätt uttrycker dock ett

annat litterärt alster från medeltiden denna epoks idéer.

Detta verk, seklers arbete, är "Reineke Fuchs" (Reinardus

Vulpes, le Renart, Reinaert), hvars första uppkomst åtskilliga nationer

tillegnat sig. Rikt och snart sagdt obegränsadt är innehållet af denna

allmänt bekanta folkbok,[168] hvilken, under den i medeltiden så

omtyckta djurfabelns form, parodierar icke mindre kyrkan och statens

institutioner än skilda samhällsklasser och enskilda personer, samt

ingriper i alla lefnadsförhållanden på ett oförargeligt, men

likväl djupt och kraftigt sätt; hvarom Lenient (l.c. p.

149) ibland annat träffande uttrycker sig: "Tout ce que le

moyen âge a vénéré, pratiqué avec foi, avec amour, pélerinages,

croisades, miracles, pieuses légendes, duels judiciaires, confession,

chevalerie, papauté, se retrouve là parodié sans éclat, sans violence,

avec une ironie douce et legère, qui n'est pour cela ni moins vive, ni

moins profonde." Reineke framrullar taflor, der verldslige och andelige

potentater ingalunda äro tecknade med ljusa färger. Isynnerhet

får presterskapet uppbära skulden för det mesta onda.[169]

Men grundkarakteren i denna satiriska folkdikt är, såsom

redan sjelfva namnet tillkännagifver, en utläggning af huru

fintlighet och list förmå besegra den råa styrkan, samt huru

omöjligt det är, att göra lycka i verlden utan dessa egenskaper.[170]

Medeltidens samhällsförhållanden gåfvo ett rikt ämne

för den satir, vi i det föregående funnit genomgå le Roman

de la Rose och le Renart. Men ett ännu friare fält än litteraturen,

erbjöd theatern för dess gissel. Också hafva vi redan funnit huru

satiren röjde sig uti mysterierna och moraliteterna. Dessa dramers

allvarliga grundämne föreskref dock någon gräns för dess lopp. Men

otyglad deremot kunde densamma alltid framrusa på jonglörernas scen.

Och härtill öppnades ännu, under medeltidens sista århundrade, en ny

bana för det satiriska elementets verksamhet: uti den från de bibliska

och moraliska skådespelen emanciperade _Farcen_.[171]

Farcen utgick närmast ur de fransyska _fabliaux_ och _contes_,[172]

hvilka företrädesvis behandla hvardagslifvets tilldragelser. Slotts-,

stads- och kloster-anekdoter af hvarjehanda slag, men framför allt

kärleks- och äktenskapshistorier utgöra det förnämsta föremålet för

dessa berättelser, en genre, uti hvilken fordna tiders Fransmän

isynnerhet excellerade. Qvinnan är själen i dessa fabliaux. Den äkta

mannen framställes gemenligen såsom dum och bedragen. Munken och

presten spela en vigtig rol. Den vinningslystne krämaren är icke

bortglömd. Äfven den lifegne bonden, visserligen grof och tölpig, men

med ett elakt, satiriskt smålöje på läppen och ett träffande ordspråk i

munnen, finner en plats i dessa naiva, men stundom nog obscena

historier, hvilka för öfrigt icke heller utesluta ädlingen, ehuru de

företrädesvis röra sig inom den borgerliga medelklassen.[173] Den

fransyska farcen bestod i en dramatisering af de särskilda

samhällsklassernas seder och lefnadssätt, uti en yrt lekande och

öfverdådig form, ehuru utan konstnärlig utbildning. Dessa bouffonnerier

berörde med all fransysk liflighet och glädtighet det sociala lifvets

svaga sidor. Intet stånd skonades. Klerker och lekmän af alla klasser

voro lika utsatta för den satiriska farcens anfall. Och dagens

chronique scandaleuse erbjöd ett önskadt tillfälle att gifva ett

skarpare eftertryck, en lifligare farg åt det hela.

Les clercs de la Basoche insågo snart att de torra,

abstrakta moraliteterna icke kunde behaga åskådarena. De

begynte derföre att äfven uppföra farcer. Men vid samma

tid uppstod ett annat dramatiskt samfund, priviligieradt af

franska konungen Carl VI, _les Enfants sans soucy_. Medlemmarne

uti detta skådespelaresällskap bestodo af ungt, sysslolöst folk, till

större delen tillhörande de högre samhällsklasserna.[174] Denna glada,

sorglösa ungdom förlustade sig sjelf och andra med farcer som benämndes

soties.[175] Direktören för detta sällskap, som bar en capuchon beprydd

med två åsneöron, kallade sig _le Prince_ eller _le Roi

des Sots_.[176] Dessa i början rivaliserande sällskap kommo

snart väl öfverens och voro sedan ofta förenade. Åtskilliga

andra dylika föreningar sammanslöto sig efterhand med la Basoche

och les Enfants sans soucy.[177] Religion, politik, moral,

samhällsinstitutioner, privatlifvet, -- allt underkastades

dessa farceurers dom. Det var derfore icke underligt, att de ådrogo sig

många enskilda personers och äfven parlamentets vrede. Dock befinnes

Ludvig XII hafva uppmuntrat den censur, la Basoche genom sitt spel

utöfvade öfver laster och missbruk. Också lät han les Enfants sans

soucy år 1511 uppföra Gringore's emot påfven Julius II rigtade bitande

farce "la Chasse du Cerf des cerfs", en ordlek öfver den antagna

påfvetiteln: _Servus servorurn Dei_. Men under Frans I:s regering

blefvo dessa representationer inställda "sous peine _de la hart_" samt

upphörde derefter för alltid.[178]

Ehuru Italien är den katholska kristenhetens stamsäte, synas likväl den

klassiska antikens hedniska traditioner, hvilka i detta land voro

nationela, hafva derstädes fortlefvat i folkmedvetandet långt in i

medeltiden. Derföre är det ock sannolikt, att Italienarnes eå omtyckta

urgamla, mest improviserade lustspel (commedia dell' arte) härleder sig

från de gamle Romarnes mimer.[179] Också framlyser detta burleska spels

omedelbara samband med antiken deraf, att den italienska farcens

förnämsta komiska person, Arlecchino, är kostymerad i likhet med de

romerska mimer, som benämndes _planipedes_, hvilka med bara fotter

(planis pedibus) uppträdde på proscenium, samt dessutom hade rakade

hufvuden, svärtade ansigten, och en brokig drägt. Ty äfven den moderna

Harlekin bär en mångfärgad drägt, som bildande ett sammanhängande helt

saknar egentlig fotbeklädnad, samt dessutom en svart mask och en liten

hatt som knapt betäcker det rakade hufvudet. Den italienska

folktheatern har ännu åtskilliga andra stående komiska roler, hvüka

erinra om dylika i den romerska antiken. En sådan är t.ex. Scapino,

hvilken jemte Arlecchino af toskanska skriftställare benämnts Zanni,

ett ord, sannolikt härledt af det latinska Sannio, och betecknande

egenskaper som tillhöra Harlekin, enligt Cicero's (de Oratore lib. II.

cap. 61.) härom meddelade beskrifning: "Quid enim potest tam ridiculum

esse quam Sannio est? qui ore, vultu, imitandis moribus, vocibus,

denique corpore ridetur ipso?" En annan burlesk gestalt, Pulcinella,

synes omedelbart härstamma från den latinska Maceus.[180] Dock har man

först från medlet af det femtonde århundradet säker underrättelse om

den italienska farcen.[181]

Emedan burlesk-komiska elementer redan tidigt hade orenat Spaniens,

liksom andra länders, andeliga skådespel, samt dessutom jokulatorer

äfven i detta land finnas omtalade,[182] torde väl ock den egentliga

farcen, såsom en särskild dramatisk art, der hafva varit bekant under

medeltiden. Men med säkerhet kan detta dock icke afgöras, emedan hela

den spanska medeltidslitteraturens öden äro insvepta i mörker.[183]

Först hos dramatikern Juan de la Encina (f. 1468, d. 1534) finnes en

bestämd åtskilnad emellan andeliga och verldsliga skådespel, de

sedermera benämnda comedias _divinas_ och _humanas_. Och ibland

de sednare förekomma två dramer, hvilka tillhöra farcen.[184]

Underrättelserna om den engelska farcen under medeltiden äro sväfvande

och dunkla. Men helt säkert existerade äfven då detta slags skådespel i

England, helst detsamma i det sextonde seklet befinnes hafva på det

högsta förtjusat hela det engelska folket samt skänkte den

store Shakespeare's snille rika ingifvelser. Hof- och folknarrar

uttryckte då i sina bouffonnerier, Iigs, sådant som i folkets innersta

medvetande fann en allmän genklang. Också voro på denna tid

dessa tokroliga figurer, hos hvilka humorn spelade på djupet,

theaterpublikens älsklingsgestalter.[185] Det vore intressant

att uti aflägsnare tider kunna uppspåra utvecklingsgången af dessa

grotesk-komiska företeelser, hvilka i England hade en så framstående

nationel betydelse. Men af förenämnda skäl, samt emedan detta för

öfrigt öfverskrider vår förmåga, inskränke vi oss till endast några

antydningar. Vid medeltidens banketter i förnäma hus uppfördes en art

små allegoriska dramer, som i Frankrike benämndes _entremets_,

_intérludes_. Ifrån detta land öfverkommo de till England. Dessa pjeser

afsågo förnämligast ett underhållande skämt. Men emedan den allegoriska

formen var för mycket sväfvande och abstrakt, aflade man densamma

slutligen, och inkom härigenom mer och mer på det verkliga lifvets

konkreta område. En komisk-satirisk, till karikatyr gränsande, teckning

af personer och förhållanden, äfven från det lägre folklifvet,

utmärkte efterhand dessa dramatiska stycken, hvilka, i saknad

af all egentlig handling, på ett fullkomligt fritt och obundet sätt

uttalade befängda infall och qvickheter, utan att derföre sakna en

didaktisk-moraliserande rigtning. En ibland de förnämsta författare

till sådana farcer är John Heywood, som var mycket gynnad af konung

Henrik VIII. Hans dramatiska kompositioner skola, ehuru i en något

högre utbildning, hafva stor likhet med dem af samma art, tysken Hans

Sachs diktat. Att dylika prestationer inom de lägre samhällsregionerna

skulle ikläda sig en ännu mera karikerad gestalt än vid hofvet och hos

de förnäma, synes kunna antagas såsom sjelffallet.[186]

I Tyskland framträdde medeltidsfarcen under namn af _Fastlagsspel_

(Fastnachtsspiel). Detta regellösa skådespel utgick ur förklädningar

som voro sedvanliga under karnavalen, då maskerade personer gingo från

gård till gård hos sina bekanta, der de tillställde hvarjehanda upptåg.

De uppförde äfven små dramer, hvilka i början torde hafva inskränkt sig

till endast en mimisk representation. Men efterhand uppstodo ett slags

karaktersmasker med dialog. Aktörerna, som tillhörde den borgerliga

samhällsklassen och förnämligast voro handtverkare, dramatiserade

scener ur hvardagslifvet, sådana desamma presenterade sig inom deras

sfer. Situationerna uti dessa troligen mest improviserade dramatiska

upptåg voro komiskt-burleska. Om den sceniska apparaten bekymrade man

sig icke det ringaste.

Efter väl förrättadt värf samt erhållen undfägnad, förflyttade sig det

lustiga sällskapet till en annan gård, hvarest samma upptåg, med för

tillfället erforderlig variation, blef förnyadt. Men så menlösa och

okonstlade voro fastlagsspelen icke alltid. Det hände ock att man hade

väl öfvertänkt sina roler, att de husliga sederna träffades af satirens

gissel, samt att de inrotade missbruken, i socialt, kyrkligt och

politiskt afseende, underkastades en sträng censur. Och isynnerhet

blefvo kyrkans förderfvade tjenare af desse fastlagsgycklare så hårdt

angripne, att reformationens luttringseld derigenom uti icke ringa mån

förbereddes.[187]

De genom handel och näringsflit uppblomstrande tyska riksstäderne,

framför allt Nürnberg, voro stamhållet för sådana fastlagsspel. Det var

ock i sistnämnde stad, der mästaresången tidigast utbildades, en

"Meistersänger" Hans Rosenplüt, som lefde vid medlet af femtonde

seklet, utom en mängd rimmade komiska berättelser och sånger,

efterlemnat äfven fastlagsspel, hvilka, jemte dylika af hans samtida

Hans Folz, som ock lefde i Nürnberg, äro de äldsta med säkerhet kända

dramatiska alster af nyssnämnde art. Men dessa kompositioner sakna allt

konstnärligt värde. Språket är rått. Ett ytterst plumpt och grofkornigt

skämt utgör deras förnämsta krydda. De behandla med förkärlek erotiska

föremål. Det hela bär prägeln af en inskränkt kälkborgerlighet, utan

några spår till idealisk lyftning.[188] Uti reformationstidehvarfvet

antog fastlagsspelet en polemisk-dogmatisk karakter, förenad med den

skarpaste satir öfver de kyrkliga missbruken. I sådant afseende utmärka

sig isynnerhet Niclas Manuel's två fastlagsspel, uppförda i Bern år

1522. Deras tendens röjes redan af namnet på de personer som uppträdde

i hans "_Todtenfresser_" -- så benämnes den ena af de nyssnämnda

dramerna --, utgående ur själamessans indrägtighet för det andeliga

ståndet. Ibland dessa personer må anföras: abboten Nimmergnug, dekanten

Scbindebauern, prosten Geizsack, pastorn Wetterleich, biskopen

Wolfsmagen, kardinalen Hochmuth samt påfven Entchristelo. Såsom prof på

den bitande skärpa som genomgår hela detta skådespel gäller följande:

_Pabst Entchristelo_:

Der Tod ist mir ein gut Wildpret,

Dadurch mein' Diener und mein Räth

Mögen führen hohe Pracht

In allem Wollust Tag und Nacht

Dieweil wirs haben gebracht dahin,

Dass man nit anders ist im Sinn,

Dann dass ich also gewaltig sei,

Wiewohl ich leb von Büberei.

Noch mög ich die Seel in Himmel lupfen,

Dadurch ich manchen Vogel rupfen.

Auch wähnen sie, ich hab den Gwalt,

In die Höll zu binden, wer mir gefallt...

Pastor Wetterleich klagar för påfven öfver den nödställda belägenhet,

uti hvilken påfvedömet råkat genom bibelöfversättningen:

O heiliger Vater, nu hilf und rath,

Damit wir bleiben bei unserm Staat --

Die Layen merken unsre List,

Wo Du nit unser Helfer bist --

Der Teufel nehm die Druckergesellen,

Die alle Ding in Deutsch stellen,

Das alt und neu Testament,

Ach, wären sie halb verbrennt...

Unsre Kunst die hilft nit meh,

Paulus thut uns Leiden web,

Mit sein' tief gegründten Episteln,

Die schmecken mir gleich wie grob Disteln,

Wo man nit mag mit Bannbriefen schaffen,

Dass sie nit thäten wider uns Pfaffen.

Detta skådespel gjorde ett så djupt intryck på sinnena, att, såsom

krönikeskrifvaren Anshelm förtäljer, "durch diss wunderliche und vor

nie als gotteslästerlich gedachte Anschauwungen ward ein gross Volk

bewegt, christliche Fryheit und bäbstliche Knechtschaft ze bedenken und

ze underscheiden".[189] Theatern var i reformationsseklet ett ofta

anlitadt och verksamt medel för den protestantiska lärans inskärpande,

icke allenast i Tyskland och Schweitz utan äfven i England och

Skottland. Också de inre stridigheterna inom den nya kyrkan blefvo

dramatiskt framställda. Från katholikernas sida uppträdde man sällan på

scenen till försvar af den gamla samt vederläggning af den nya läran.

Dock skedde sådant någongång.[190]

Genom den upplifvade bekantskapen med antiken uppstod i Italien det

lärda skådespelet, _Commedia erudita_, hvilket till största delen

inskränkte sig till öfversättningar eller efterbildning af grekiska och

romerska dramatiker. Men emedan detta icke utöfvade något märkbart

inflytande uppå medeltidens skådespelsväsende i allmänhet, kan det vara

nog att endast omnämna, det åtskilliga på latin skrifna theaterstycken

föregått Politiani dram "Orfeo", som blifvit kallad för den första

tragedi på italienska språket samt uppförd 1472; hvartill kan tilläggas

Bibiena's "Calandra", författad omkring 1490, hvilken man anser för den

första komedi på italiensk prosa.[191] Dock, ehurn den klassiska

dramatiken iochförsig är fremmande för vårt ämne, bör det likväl icke

med tystnad förbigås, att ett nytt slag af skådespel, som kan betraktas

såsom en mellanlänk emellan det andliga och det lärda dramat, i latinsk

drägt uppstod vid medeltidens utgång. Dessa skådespel, hvilka äro kända

under namn af _skolkomedier_, och synas närmast haft skolelevernes

behof af praktisk kunskap i latinska språket att tacka för sin

uppkomst, infördes veterligen först i Tyskland, af de såkallade

humanisterne. Den äldsta dramatiska produkt af sådant slag, vi funnit

omnämnd, är Reuchlins' "Henno", en komedi i fem akter, spelad af

studenter -- ty äfven desse plägade uppträda såsom aktörer i skoldramer

-- år 1497. En annan representation af samma pjes föranstaltades

sednare af Melanchton till Reuchlins ära.[192]

I början synas förnämligast Terentii komedier hafva blifvit

uppförda.[193] Skolföreståndarene afsågo härvid hufvudsakligen det

latinska språkets inpräglande i elevernes minne, men härjemte äfven ett

ledigare skick hos desamma, samt frimodighet att uppträda infor en

större allmänhet. De betänkligheter och skäl, som möjligen kunde

anföras emot sådana representationer, måste vika, di äfven Luther

förklarade skolkomedierna vara nyttiga.[194] Också befinnas studenterne

i Wittenberg under Luthers lifstid hafva uppfört latinska

theaterstycken utan att han haft något att anmärka deremot.[195]

Det skulle på längden hafva blifvit nog enformigt att inskränka sig

till endast Terentii sex samt härtill möjligen ännu några af Plauti

komedier. Derföre begynte skollärarene sjelfva författa latinska

komedier, hvilkas representationer de torde hafva ledt såsom

regissörer. Äfven synas de hafva uppträdt i prolog och epilog. Sådana

skådespel befinnas stundom hafva blifvit gifna såsom ett fastlagsnöje.

Afven föranleddes dessa dramatiska öfningar af de årliga skolexamina

samt andra högtidligheter. Elevernes föräldrar och syskon funno ett

stort behag uti åskådandet af dessa föreställningar, hvilket än mera

förökades derigenom, att, i likhet med det som hade skett med de gamla

latinska mysterierna, äfven en öfversättning eller förklaring på

modersmålet efterhand bifogades. Slutligen gåfvos dessa dramer helt och

hållet på modersmålet. Ehuru de icke hade något konstnärligt värde,

inverkade dock deras författares förtroligare bekantskap med antiken

åtminstone i någon mån uppå skoldramats formela utbildning. Men

skolkomedierna erhöllo snart ett väsendtligen förändradt innehåll.

Reformationen blef en häfstång för tidens alla ideela intressen. Allt,

äfven dramatiken indrogs uti denna krets. Också hade tidehvarfvet

sjelft ett dramatiskt skaplynne. Stora karakterer uppträdde då i

storartade konflikter emot hvarandra. Intet under derföre, att ock

skolkomedierna gingo i polemisk-dogmatisk härnad emot katholicismen.

Men sedan äfven den stridande protestantismen sjelf hade stelnat uti en

nog kärf orthodoxi, förlorade äfven dramat sin spänstighet och

rörlighet. Allmänna moraliska betraktelser, med en strängt didaktisk

rigtning, samt härjemte bibliska historien, till största delen gamla

testamentets, utgjorde härefter föremål för skolkomediernas

dramatisering. Allegoriska och klassiska personer fingo plats jemte de

bibliska. Äfven det burlesk-komiska elementet var icke alldeles

uteslutet, ehuru icke blott skollärare utan ock pastorer voro

skolkomediernas författare. Dock synes djefvulen och andra

vederstyggliga masker efterhand hafva försvunnit från skolans

dramatiska scen. Åtminstone voro sådana figurer förbjudna att der

uppträda genom en förordning af hertig Albrecht af Preussen år 1585.

Men många slippriga saker, grofkorniga och obscena, tillät man i

nyssnämnde sekel och ännu långt sednare halka öfver de unge aktörernes

läppar.[196]

Ibland de talrika uti skolkomedierna dramatiserade bibliska ämnena,

hvilka vanligen framställdes uti en långsläpig omskrifning af

bibelordet, utan poetiskt fri lyftning, med tillkännagifven afsigt att

gälla såsom en dygde- och lastspegel, må exempelvis omnämnas

berättelserna om Abrahams offer, Sodoms undergång, profeten Jonas,

Daniel i lejonkulan, den vise Salomo, den tappra Judith, den fromme

Tobias, Jakob och hans tolf söner, den kyske Joseph, samt den

gudfruktiga Susanna. Denna sistnämnde "komedi", som var särdeles

omtyckt och äfven blifvit uppförd i kyrkor, framställde dock många

ganska verldsliga scener. Ur nya testamentet dramatiserades

förnämligast några parabler, såsom den om den förlorade sonen, den rike

mannen och Lazarus m.fl. Inblandade enskilda sånger och körer gåfvo

någon omvexling åt dessa enformiga skolkomedier, hvilka, så

bristfälliga de än voro, dock ännu i det sjuttonde århundradet voro

mycket omtyckta och upphörde icke förr än mot slutet af det adertonde

seklet. Dock synas uti sistnämnde sekel nästan endast verldsliga

stycken hafva blifvit uppförda i skolorna. Beträffande skolkomedierna

kan här till slut tilläggas, att ämnet till desamma äfven togs från

skol- samt isynnerhet studentlifvet.[197]

Också Jesuiterne läto uppföra skådespel uti sina udervisningsanstalter.

Grundämnet var bibliskt, men så utblandadt med klassiskt-mythologiska

och profanhistoriska tillsatser, att det andeliga innehållet härigenom

blef alldeles förflyktigadt, helst operan och balletten äfven inmängdes

uti dessa sinneberusande dramatiska kompositioner. Allt var beräknadt

på yttre effekt: de praktfulla kostymerna och dekorationerna, det

konstrika maschineriet m.m. Också uppfördes dessa skådespel inför en

publik, der tillochmed kejsare, konungar och andra furstliga personer

sågos bland åskådarena, af en ungdom som tillhörde den högsta

aristokratin. Jesuiterordens upplösning gjorde ett slut på dessa

representationer.[198]

Medeltidens andeliga skådespel, mysterierna, fortforo i det sextonde

århundradet nästan öfverallt att åtnjuta den stora allmänhetens bifall.

Dock var reformationens inflytande på dessa dramer i protestantiska

länder genomgripande. De erhöllo der en företrädesvis evangelisk

karakter. Helgonalegender jemte dithörande underverk samt öfverhufvud

många den katholska kyrkans dogmer försvnnno derföre efterhand från

protestanternas dramatiska scen. Men mysterierna i inskränktare

betydelse, den dramatiserade passionshistorien, uppfördes numera

sällan. Och detta gäller icke mindre den katholska än den

protestantiska församlingen. Öfverallt valdes de bibliska motiverna

förnämligast från gamla testamentets historiska skrifter samt till en

del från nya testamentets parabler. Dock befinnas äfven

Apostlagerningarna dramatiserade, ehuru någongång på ett ursinnigt

sätt. Så uppfördes dessa "Actes des Apôtres" i Frankrike[199] "moult

triomphantement." Fyrahundra åttatio aktörer visa sig på scenen. Om

hvarandra figurera heliga och profana personer. Djefvulen och narren

saknas icke heller. Ingen begränsad tanke eller handling genomgår det

hela. Hastiga dödsfall och uppståndelse från de döda, mord, brand,

krig, förbannelser, trolldom, slippriga kärleksscener omvexla, i den

mest fantastiska förvirring, med martyrers lidanden. Blixt och dunder

och jordbäfning förekomma i alla akter af detta vidunderliga skådespel,

som slutas med den yttersta domen.[200]

I Frankrike och Italien bibehöll det religiösa skådespelet, så länge

det der hade en tillvaro, en väsendtligen katholsk karakter. Men redan

före den nyare tidens ingång synes detsamma hafva upphört i sistnämnda

land, hvarest dramatiken, öfvergifvande sitt religiöst-kristna

ursprung, härefter utgick ur en efterbildning af den upplifvade

klassiska antiken. Äfven i Frankrike öfvergick man, under renaissancens

tidebvarf, från "mystère" till klassisk tragedi. Dock fortlefde

härjemte det religiösa skådespelet derstädes under hela detta

sekel,[201] förnämligast uppfördt af "les confrères de la

passion", hvilka foro omkring i städerna för att gifva sina

representationer,[202] ehuru dessa "tragédies saintes", mest af

gammaltestamentligt innehåll -- af hvilka en stor mängd tillochmed från

det sjuttonde århundradet kunde uppgräfvas ur arkivernas gömmor, om det

eljest lönade mödan -- icke voro fria från inflytelse af antik

förebild. Härtill kommer ett stort antal religiösa dramer på latin,

förnämligast af jesuiter.[203] Och ytterst kan tilläggas, att äfven det

franska klassiska dramats heroer, Corneille och Racine, upptagit många

det andeliga skådespelet tillhörande motiver.[204]

I Spanien utvecklades, på äkta nationel grund och botten, en yppigt

blomstrande dramatisk litteratur. Hvad det nyare spanska andeliga

dramat vidkommer, utgick detsamma omedelbart ur mysterierna, och

i formelt hänseende, förnämligast ur moraliteterna. Dock benämnas

dessa religiösa skådespel redan i det femtonde seklet _Autos_ --

akter, heliga handlingar --, såsom _Autos al nascimiento_, motsvarande

de gamla julspelena. _Autos sacramentales_, hvilka trädde i stället

för de gamla påskspelen, egentligen till förherrligande af den

katholska "festum corporis Christi", hade företrädesvis allegoriska

personer. Guds egenskaper, dygder, laster, döden, kyrkan, kätteriet,

judendomen, Islam, afgudatjensten, verldsdelarne, naturen, årstiderna,

ljuset, mörkret m.m. äro här personifierade. Också historiska

personer förekomma i autos, men äfven dessa gerna i en kristligt

allegorisk beslöjning, på samma sätt som de i nämnda skådespel från

den antika mythen uppträdande Amor, Psyche och andra, hvilka alla

representera kristligt-religiösa föreställningar. Lope de Vega --

denne utomordentligt produktive dramaturg, som skall hafva författat

adertonhundra dramer af dels komiskt dels tragiskt inneh&ll, indelade

liksom Calderon's skådespel i tre akter (Jornadas), samt fyrahundra

autos sacramentales -- har uti sina andeliga skådespel (comedias

divinas) "framställt alla schatteringar af sitt folks religiösa

egendomlighet: obetingad undertro, drömmande mystik, försänkning

i öfvermenskliga smärtor eller fröjder, barnslig trosnaivetet,

tillspetsad trossubtilitet och dyster förföljelselystnad." Och

Calderon, som i de finaste nuancer gestaltat det menskliga lifvets

äflan uti sitt beundransvärda intrigspel, har dock ur religionen

inandats sin egentliga lifsluft samt "äfven i några komedier med

snillets visa måtta framställt sitt folks religiösa känslor." Också

uti åtskilliga af hans rent verldsliga skådespel förnimmes en

religiös grundton. Och sålunda sammanfaller ännu i det sjuttonde

seklet blomman af Spaniens nationalpoesi med det andliga dramat.[205]

Några mysterier uppfördes i England ännu under loppet af det sextonde

seklet.[206] I Tyskland synes på samma tid antalet af uppförda

andeliga skådespel hafva varit vida större. Den spelande personalen,

som bestod af unge män af borgareståndet, var stundom mycket talrik.

Så uppträdde t.ex. år 1571 uti Holzwart's "schön neu Spiel vom

Saul" icke mindre än hundra talande och femhundra stumma personer.

Men såsom offentliga folkskådespel torde mysterierna hafva npphört

i detta land redan mot slutet af sistnämnda århundrade.[207] Hurn

de religiösa skoldramerna, hvilkas innehåll var enahanda med det i

nyssnämnda offentliga skådespel, ännu länge härefter, såsom enskilda

amatörsspektakel, fortforo att gifvas af skolelever och studenter, är

redan i det föregående omnämndt.

Så upphörde efterhand det andeliga skådespelet. Men folktraditionen

är underbart minnesgod. Skulle man väl kunna föreställa sig

att ännu i vårt århundrade, liksom i den kristna dramatikens

ursprungstider, herdarnes tillbedjan, offrandet vid krubban samt

scener ur passionshistorien blifvit dramatiskt uppförda uti några

kyrkor i franska Flandern. Men så har det likväl varit, hvarföre

biskopen i Cambrai såg sig föranlåten att år 1834 formligen förbjuda

alla sådana representationer. Dock finnes det antecknadt, att

passions-dramat ännu det följande året blifvit uppfördt på många

orter i nämnde provins.[208] I Tyrolen, Kärnthen och Steiermark

hafva likartade skådespel blifvit framställda af landtfolket

derstädes ännu uti innevarande sekel. Men större uppmärksamhet än

något annat dylikt, har det andeliga skådespelet i byn Oberammergau

uti bajerska höglandet väckt bland talrika åskådare af alla

samhällsklasser. Detta passionsspel, hvilket sedan 1633, endast

med färre afbrott blifvit uppfördt hvarje tionde år, gafs sednast

i fjol. Under spelåren 1830, 1840 och 1850 räknade man på hvarje

spektakeldag (sistnämnde år tolf till antalet) fem à sextusen

åskådare. De spelande, alla Oberammergauare, voro tre à fyrahundra,

från dibarnet till åttioåringen. För ändamålet har man inrättat en

sommartheater, emedan det är under sommarmånaderna och då mest på

söndagar, dessa representationer förefalla. Askådarenas bänkar,

utan ryggstöd, höja sig amfitheatraliskt öfver hvarandra under bar

himmel, men omgifna af ett brädskrank. Den sceniska inrättningen

med rideau, kulisser, särskilda rum och gator m.m. är sinnrikt

uttänkt. -- Den ursprungliga texten är 1811 omarbetad. Härigenomhafva

djefvulen med sitt anhang, de personifierade synderna och döden

försvunnit. Ingen narr eller såkallad lustig person förekommer. Men

ehuru stycket sålunda är moderniseradt, återstår dock tillräckligt

för att gifva detta skådespel en äkta medeltidskarakter. Rimmade

sångstycken afsjungas emellan särskilda scener af choren, af folket

kallad skyddsandarne, hvilka dessutom inledningsvis framställa i

tableauz vivants gammaltestamentliga förebilder till den evangeliska

historien. Det gamla testamentets rika innehåll indrages i

evangelierna för att härigenom uti stundom nog vågade och sökta

paralleler visa huru allt hänvisar på återlösningsverket. Den sceniska

framställningen af passions-historien, som begynner med Hosiannah

vid Kristi högtidliga intåg till Jerusalem, upptager i biblisk

ordningsföljd de förnämsta momenterna af densamma samt afslutas,

emedan himmelsfärden, af brist på erforderligt maschineri, icke kunde

visas, med en tableau, föreställande Frälsaren i triumf, omgifven

af sina trogna bekännare i tillbedjan. Det hela har gjort ett djupt

intryck på den talrika församlingen.[209]

Det komiska elementet gick i arf från medeltida-mysterierna till

likartade dramatiska alster i nyare tider. Djefvulen, som uti de

förra parade begreppet af det förskräckliga och det löjliga, var

äfven i de sednare en i ordets egentliga bemärkelse förskräckligt

löjlig figur. Han uppträdde på scenen vanligen åtföljd af flera

andra afgrundsandar. Också synes deras antal hafva varit alldeles

godtyckligt. Så finnes det uti företalet till en dramatisk

bearbetning af parabeln om rike mannen och Lasarus, från 16

seklet, visserligen sagdt att "sechs scheusliche Teufel" skulle

uppträda, men tillägget: "allhier mag man auch wohl noch mer Teufel

verordnen",[210] bevisar nogsamt att man icke just så noga brydde sig

om antalet. Äfven Döden, personifierad, spelar i de seduare

medeltidsdramerna en tragi-komisk rol.[211] Uti nyare dramer af

religiöst-moraliskt innehåll synes Döden ännu oftare med samma

karakter.[212] Men det är egentligen Narren som uti sistnämnde

skådespel spelar den mest framstående komiska rol. Han förekommer

redan i medeltideu, som förut blifvit nämndt, såsom hof- och

folknarr. Men först sednare afträder hin Onde, hvilken under tidernas

lopp förvandlades till ett sceniskt bihang och slutligen alldeles

försvann från skådeplatsen, sin komiska hufvudrol åt narren, som i

sjelfva verket var af större betydenhet än man vid första påseendet

skulle föreställa sig. Utgången ur samhällets lägsta regioner, der

de mägtiges förtryck herrskade, var han i en ständig opposition

emot det bestående statsskicket, hvars invecklade förhållanden han

väl icke mägtade fatta, men hvars svaga sidor och utväxter voro

tillräckligt i ögonen fallande för att mana till tadel och anfall,

och derföre af narren angrepos med plumpa stickord och gäckerier.

För öfrigt är anmärkningsvärdt, att, emedan tillfredsställandet af

lifvets oundgängligaste materiela behof stod i det omedelbaraste

samband med den slafvande hopens existens, narren erhöll benämniug

efter särskilda nationers älsklingsrätter. Så erhöllo italienarne

sin Signor Maccaroni, engelsmännen sin Jack Pudding, fransmännen

sin Jean Potage, tyskarne sin Hauswurst o.s.v. Genom allt detta

inflätades i mysterierna och moraliteterna, ja någongång tillochmed i

skolkomedierna ett komiskt intermezzo, som urartade till en verklig

pöbel-farce, hvars själ narren var. Åt denna dramatiska figur har

endast Shakespeare gifvit en konstnärligt utbildad gestalt. Stundom

synes det dock hafva lyckats äfven för Calderon att i den komiska

personnagen inlägga en djupare betydelse genom att framställa

densamma såsom representant af den prosaiska verkligheten i motsats

till idealet, genom att göra Gracioso till hjeltens karikatyr. Men

öfverhufvud nådde narren icke någon högre utbildning. Ju längre

det led, desto mer blef han en blott abstraktion, utan sammanhang

med handlingen, förvandlades slutligen till ett improviseradt

fantasistycke, samt försvann såsom sådant från den dramatiska

scenen.[213]

Likasom medeltidens mysterier hade uti sig upptagit hvarochen

då existerande dramatisk art, så att en strängt karakteristisk

åtskillnad emellan mysterier, moraliteter och farcer vid detta

tidehvarfs utgång icke kan uppdragas, så erhöllo äfven den nyare

tidens moraliteter ett allt omfattande innehåll. Väl uppfördes ännu

under loppet af det sextonde seklet talrika bibeldramer i många

europeiska länder, ja tillochmed sednare förekomma dylika här och

der; men behandlingen af det religiösa ämnet hade blifvit en annan

än den ursprungliga. En ofta dogmatisk och polemisk rigtning gaf

mysterierna under reformationstidehvarfvet en förändrad karakter.

Moraliteterna -- förnämligast de som innehöllo bibliskt stoff, --

hvilka redan från början hade en dualistisk tendens, voro egnade

att i dramatiskt hänseende yttrycka denna nya religiösa rigtning.

Och äfven de moraliteter som rörde sig inom det allmänt sedligas

område, äfvensom de hvilka med förkärlek behandlade konflikterna

inom det medborgerliga sambällslifvet, skärskådade allt detta ur en

religiöst-moralisk synpunkt. Också inskärptes den praktiska moralen

icke mindre uti de långa, i predikostil hållna prologerna, än i

sjelfva styckena och epilogerna. Dessa skådespel erhöllo härigenom,

synnerligen i de protestantiska länderna, en mycket didaktisk

natur. Ehuru den allegoriska formen, hvilken de allt fortfarande

företrädesvis bibehöllo, icke mägtade gifva nog lif och rörelse åt

de färglösa gestalter, de framställde på scenen, fortlefde dessa

dramer emellertid på skådeplatsen under hela det sextonde seklet.

Också voro de icke utan inflytande på åtskilliga romantiska skådespel

och historiska dramer, ty dessa innehålla i mängd elementer från

moraliteterne. Och ännu i det sjuttonde seklet hade dessa skådespel

icke upphört. Så äro t.ex. Calderons allegoriska autos sacramentales

icke blott i formelt hänseende, utan äfven till sitt inre väsende,

förnämligast moraliteter.[214]

Hvad i det föregående blifvit sagdt om det burleskt-komiska

mellanspelet, narren m.m. i mysterierna, gäller äfven moraliteterne.

I det föregående hafva vi sökt gifva en bild af medeltidens skådespel

samt af de derur i nyare tider omedelbart utgångna dramatiska

alstren. Emedan den skandinaviska, och synnerligen den svenska,

dramatiken under nämnda epoker närmast ansluter sig till vårt

speciela ämne, hafva vi ända hittills uppskjutit att beröra Danmarks

och Sveriges skådespel, för att härigenom bereda den naturligaste

öfvergång till sagde ämne.

Danmarks skådespelsväsende under medeltiden är nästan alldeles

okändt. Men emedan mysterierna i grannlandet Tyskland voro mycket

gamla, och detta lands dramatik isynnerhet utöfvat inflytande på de

äldsta danska dramaturgerne, kan man väl antaga såsom helt säkert

att andliga skådespel blifvit uppförda i Danmark redan långt före

konung Hans' regeringstid, ehuru de första kända representationerna

af "komedier" -- den vanligaste benämningen för skådespel i allmänhet

på femton- och sexton hundratalet -- skedde först år 1501. Dessa,

sistnämnde år, af skolelever uppförda komedier voro sannolikt

"Efterligninger af Mysterierne".[215] Under reformationstidehvarfvet

synes theatern i Danmark på samma sätt som i andra protestantiska

länder blifvit använd till utbredande och befästande af kyrkoläran.

Också gåfvos skådespel ofta i sjelfva kyrkorna. Detta skedde ännu i

sjuttonde seklet, såsom t.ex. 1635 i domkyrkan i Sleswig och 1690 uti

domkyrkan i Bergen, på hvilket sistnämnda ställe passionshistorien

och andra bibliska historier blefvo dramatiskt framställda af

kathedralskolans elever.[216] Ämnen till dessa i Danmark mycket

omtyckta skolkomedier, hvilka, liksom i Tyskland, ursprungligen voro

affattade på latin, samt äfven sednare, efter det modersmålet begynt

användas, ofta förekommo på förstnämnda språk, valdes dels ur bibeln

dels ur den grekiska och romerska antiken. Men äfven bibeldramerna

blefvo utstofferade med många klassiska zirater, mest ur

mythologin.[217] Skoleleverne torde företrädesvis hafva uppfört

skådespel på danska, under det studenterne, hvilka år 1574 befinnas

blifvit ålagde att på sina konventer uppföra Terentii komedier, "holdt

sig til Latinen, rimeligtviis forde de ikke ansaae det för Provectiores

anstaendigt at producere sig i Landets Tungemaal." Men om ock

studenterne jemförelsevis oftare än skolans lärjungar begagnade

romarespråket till dramatiska representationer, synas likväl äfven

de sednare kunnat med stor ledighet uttrycka sig på latin, då de

uppförde skolkomedier på detta språk. En latinsk komedi af denna art,

"Susanna" uppfördes 1574 af skolan i Viborg "der havde den AEre,

iblandt Tilskuerne at have Kongen selv, som fandt sig saa synderlig

tilfreds med Udførelsen, at han til Skolen forærede 20 Læster korn

til 30 Disciples Underhold." En sednare representation af "Susanna"

ägde rum vid en fest med anledning af Christian den fjerdes födelse,

1577. Då blefvo "den anden Dag nogle af de Høilærde (Professorerne

ved Kjøbenhavns Universitet) med deres Studentere opfordrede til

(paa Kjøbenhavns Slot i Gaarden) at lade see en Comedie, som dennem

var bleven befalet at agere, og blev den Historie om Susannæ

Uskyldighed antagen og yudeligen ageret; Siden blev og en mærkelig

moriansk Daaredands anstiftet. Om Tirsdageftermiddag bleve atter de

tilforordnede Høilærde igjen opkaldede og legede den mærkelige Seir,

som Kong David haver indlagt sig over den mægtige Kæmpe og Philister

Goliath; derefter blev ogsaa bestilt en mærkelig Pygmeers Kamp med

Tranerne".[218]

Ibland de ganska talrika danska skolkomedierna, hvilke ända till

sednare hälften af det sjuttonde århundradet allmänt omhuldades af

publikens ynnest och utgjorde en hufvudsaklig förlustelse vid de

förnämas fester, synnerligen vid bröllop, förekomma äfven några

moraliteter. En sådan var t.ex. i sednare hälften af sextonde seklet

"Kortvending" med allegoriska personer. Efter enhvar af dess tre

akter följde sång och dans.

En religiös grundton synes genomgå denna dram, att döma af slutorden

uti epilogen:

"Thy wille wy alle gladelig quede,

Oc Bede gud alle ssammen,

Att handtt will giffue oss hymmerigs glede;

Ther till siger alle Amen!"

En annan moralitet, "de Mundo et Paupere" som uppfördes i början

på sjuttonde seklet, skall, enligt Rahbek, hafva någon likhet med

den af oss förut omnämnda franska moraliteten "Bien-advisé et

Mal-advisé".[219]

Äfven uti de danska mysterierna från nyare tider, hvilka i likhet med

andra länders religiösa skådespel, under reformationstidehvarfvet och

sednare, nästan uteslutande tyckas behandlat bibliska ämnen ur gamla

testamentet, saknas icke burlesk-komiska elementer. Så uppträder

uti "Kong Salomons Hylding", som uppfördes inför det kungliga huset

vid Christian den fjerdes hyllning 1584, utom en djefvul, hvars

rol troligen här såsom annorstädes hade en komisk anstrykning, en

hofnarr, benämnd Krage, med ett ofta groft och plumpt skämt. En annan

narr, Brynke, utöser en lång rad plumpa skällsord i "den gudfrygtige

Tobiæ Giftefærd", uppförd 1635 vid ett förnämt bröllop, hvilket

Christian IV behedrade med sin närvaro.[220] Men emedan dessa råa

utvexter i bibeldramerna, utan allt sammanhang med handlingen, redan

förut blifvit skärskådade, torde en vidare utläggning häraf vara

obehöfiig. -- Att farcer, liknande de tyska fastlagsspelen, också i

Danmark förekommit, torde kunna antagas, emedan "Fastelavnsløben"

var de danske studenterne förbjudet.[221] Men sådana farcer voro

sannolikt mest alla improviserade.

De danska skolkomedierna, hvilka till största delen lära varit

öfversättningar eller bearbetningar af tyska mönster, voro en slags

sammanblandning af mysterier och moraliteter samt mångfaldiga från

den klassiska lärdomens rustkammare för särskilda tillfällen anbragta

tillbehör. Om dessa på rimmad vers, med oregelbundet omvexlande

outbildade trochæer, jamber, anapæster och daktyler, affattade

dramer yttrar sig Överskon sannt och träffande med följande ord,

hvarmed vi kunna afsluta skolkomediernas karakteristik: "Deres Kjærne

var i Almindelighed lange Taler, hvori Personerne mere beskreve

end udtrykte deres Følelser og derhos lode sig det være vigtigt

at fremkomme med saa mange Allusioner, Lærdomme og Sententser,

som Författaren havde kunnet finde paa. Fablen var yderst simpel,

og Savnet af Handling søgtes ofte erstattet ved Sange, Dandse

og langstrakte, i Comedien aldeles vilkaarligt indlagte platte

Episoder, som undertiden gik over til at blive egne Smaastykker,

der sønderlemmedes og fortsattes paa hvilket Sted Författaren

ansaae det godt at give Tilskuerne nogen Afvexling. I de senere

Stykker maatte Narren ikke savnes, men han stod ikke i mindste

Forbindelse med Handlingen, hvorimod han ikke sjelden brugtes, som

de Gamles Chor, til at fremsætte Reflexioner over Personernes Ord

og Foretagender. Fro Mysterierne beholdt endeel af Skolestykkerne,

uagtet Reformationen, lige til deres Undergang mange Træk, som

levende erindrede om Catholicismen".[222]

Den svenska medeltidsdramatiken är, liksom den danska, insvept

i mörker. Men tillvaron af skådespel i Sverige, under nämnda

tidskifte, kan derföre icke bestridas. Väl är det sannt, att en

lyrisk stämning är förherrskande hos den svenska nationen. Men om

ock svensken, hängifven åt en lyriskt-subjektiv innerlighet, med en

ansats af didaktik, är "en monologisk natur", som "mera discurerar

än samtalar",[223] samt derföre äfven i diktens verld icke utan

svårighet frambringar en dialog med utpräglad karaktersteckning;

saknar han likväl icke ursprungliga dramatiska anlag. Också har

redan den skandinaviska mythen en afgjord dramatisk karakter.[224]

Äfven de svenska folkvisorna, dessa omedelbara utgjutelser

af det nationela medvetandets allmänna innehåll, hafva stundom ett

dramatiskt skaplynne, tillochmed dialogiserad uppställning.[225]

Men detta gäller i högre grad om de svenska folklekarna, hvilka äro

än endast mimiska och symboliska, än härjemte i dialog uttryckande

någon konstlöst enkel handling från hvardagslifvets sfer, samt ofta

åtföljda af sång och dans.[226] På folkfester ända från uråldriga

tider, såsom den första maj, midsommarsdagen, jultiden o.s.v.,

plägade man roa sig med sceniska lekar och danser.[227] Och ännu

i våra dagar fortlefva dessa lekar och ringdanser, förnämligast

jultiden, till en del äfven i vårt land. Med allt detta hafva vi

endast velat antyda, att det svenska folket, i likhet med öfriga

nationer, icke kunnat vara i saknad af skådespel under medeltiden.

Att i sådant hänseende den andeliga dramatiken då äfven i Sverige

hufvudsakligen blifvit bearbetad, framgår ur det vi förut varit i

tillfälle att utlägga, ehuru blott ytterst få fragmenter af likartade

skådespel från denna tid i sistnämnda land förefinnas. Ett sådant

synes vara ett samtal om Kristi korsfästelse mellan en bedjande

kristen och jungfru Maria, der det långa svar, "Bedjaren" ger åt "Vår

Fru", är utmärkt af en rörande skönhet och, såsom Wieselgren säger,

"eger ett natursannare pathos än moderskänslans uttryck i många nya

dramatiska försök." Såsom ett annat dylikt torde man kunna anse

"Trætte imellum Jesum af Nazareth och Belial." "Jesus nederfor till

helvete med en hvit fana och rödt kors; Patriarcherne börja ropa,

då han nalkas, att han ville förlossa dem ur förborgen. Emellertid

förordnar Herren en domstol, som först med sin dom kunde visa att

nåden vore rättvis. Kring domarbordet ser man nu, hvad man väntat,

Moses, Salomon, Joseph o.a. men helt oväntadt insänder vördnaden

för klassikens mästerverk äfven en Virgilius, en Aristoteles, en

Hippokrates. Men desse jäfvar Satan." Möjligen kan ock hit räknas:

"Aff huru kroppin och själen thrätte." Detta "samtal emellan en

kropp och själ i helvete" är, enligt Hammarsköld, "till sitt innehåll

en moraliserande vision, enligt den tidens smak, i hvilken man mycket

igenkänner af andan i la Divina Comedia, ehurn naturligtvis detta

lilla stycke ej uthärdar någon jemförelse med Dantes stora, himmel

och helvete omfattande, mästerstycke".[228]

Den poetiska medeltidens bisarra, fantastiska skapelser i litteratur

och konst förbleknade och bortdogo efterhand, isynnerhet i

protestantiska länder, under inflytelsen af den strängt dogmatiska

och kärft polemiska begreppsutveckling, reformationen framkallade.

För den didaktiskt-moraliserande rigtning, som nu inträdde, måste

den uppsluppna fantasins ystra lekar flykta. Men ehuru af denna

orsak en vresig stämning emot vitterheten öfverhufvud var märkbar,

begagnade likväl äfven reformationens befordrare och vänner den

dramatiska dikten såsom ett verksamt medel till den renade lärans

belastande och utbredande. Utom Luther, hvilken, såsom vi hafva sett,

fri från all trångbröstad ensidighet, gaf den dramatiska konsten

dess berättigande, var äfven den svenske reformatorn Olaus Petri

öfvertygad om nyttan af skådespel, naturligtvis förutsatt att den

kristna religionens och moralens läror uti desamma icke oskärades,

utan tvertom rent och klart framställdes. Ett interessant bevis

härpå bibringar sistnämnde utmärkte man uti företalet till sin _Tobie

Comedia_, det första med säkerhet kända och tryckta dramatiska verk på

svenska.[229] Emedan man härjemte ur detta företal erhåller upplysande

antydningar om tillvaron af en äldre svensk dramatik, tveka vi icke att

afskrifva följande längre utdrag af detsamma: "Lika mycket, hvad man

får veta Guds vilja, under enfaldig ord eller konsteliga dikter, all

then tid thet är ju Guds vilje som vi få veta... Och såsom man seer

skeedt wara när Gudz almogha, så seer man ock wara skeedt ibland

förståndigha Heedningar, att lärde män som mera haffua besinnat

hwadh godha sedher och itt ärligit liffuerne kraffdt haffuer, än

then menighe man, the haffua brukat mong sett, ther the haffua lätit

then menighe hopen förstå medh, hwadh rett eller orett giordt war,

Somlighe brukadhe slätt och enfaldigh ord och taal ther til, Somlighe

wijsor, ordspråk, och mongahanda Poetiska dichter, för them ther

hahde lust til, Somlighe brukadhe Spel eller Comedier och Tragedier

på vppenbara spelplatzer eller skodoplatzer, på thet at the som

lust hadhe til at se vppå huru the som spelet driffuo, hadhe (vnder

fremmande klädhebonat) vnderligha åthäffuor, skulle ock ther bredho

widh någhot lära thet them nyttigt wore, antingen at göra eller låta,

Så at hwar och en fick ju någhor rettelse vnder thet sett som han

hahde lust til. Thet samma haffua ock wåre förfähder brukat så här j

landet som j annor land, sedhan Christendomen hijt kom, medh vijsor,

rijm och Comedier om helgha män, som föregafiz til godh exempel, om

tbe ellies hadhe altijdh så rett drabbat sanningen, som the thersådana

dichtadhe, synas haffua hafft meningen godh, Så haffuer man nu

här utsatt på rijm i Comedie wijs, för them som ther haffua lust til,

Tobie Historie" etc.[230]

Man finner af ofvan anförda företal att andeliga skådespel äfven i

Sverige under medeltiden verkligen ägt rum.[231] Och att desamma

också derstädes liksom i andra länder haft ett lithurgiskt ursprung,

framstår såsom en naturlig följd af det som förut blifvit sagdt

om det kristna dramata upprinnelse. Också hade den påfliga kulten

öfverallt såsom Wieselgren säger, ett "theatraliskt väsende".[232]

Under reformationstiden var den intellektuela verksamheten i

Sverige med afgjordt företräde vänd åt det andeliga hållet, och

detta förnämligast i polemisk-dogmatisk rigtning. Hvad den svenska

dramatiska litteraturen under detta tidskifte vidkommer, känner man,

efter Tobiæ Comedia, från sednare hälften af femtonhundratalet

endast följande trenne skådespel, alla i handskrift: _Comoedia

Studiosorum, Holofernis och Juditz Historia samt De Creatione Mundi

eller Om Meniskiones Skapelse och hennes Fall_.[233] Men ehuru så

få spår af dramatiska kompositioner qvarstå från denna tid, har

deras antal likväl sannolikt varit vida större. Från det följande

århundradet förefinnas talrikare så väl andliga som verldsliga

skådespel.[234]

På sextonhundratalet hafva, så vidt vi kunnat finna, följande

skådespel, af andeligt innehåll, blifvit tryckta dels i Sverige dels

i Finland, samt troligen alla uppförda: _Josephi Historia_ och

_Konnungh Dawidhz Historia_, begge sannolikt af Thomas Petri

Gevaliensis;[235] _En lijten andelig Tragoedia om the 3 vijsa Män_,

af Olffsson; _Salutaris Jesu Christi Nativitas_, af Pachius, på tyska,

(spelt inför Drottning Christina); _Acta et Martyria Apostolorum. Thet

är Een Tragico-Comoedia om Apostlarnes gärningar och jämmerliga

marteringar_, af Brask; _Itt gudeligit Samtaal eller andelig

Prosopopoeiae Dicht, aff then helige Bernhardo Componerat, verterat och

på Rijm affsatt aff Josepho Chaerbero; Genesis Aetherea eller Jesu

Christi Födelse_, af Kolmodin, uppfördt i Åbo år 1659, _Rebecca_, en ny

och andelig Comoedia, af Beronins; samt slutligen _Thet Himmelske

Consistorium tilhoopa kallat, för våra förste Föräldrars ynkeliga

affall skull: vthi een lijten Skohle öfning och Comoedia medh någre

Skohle-gåssar, närwarande Höge sampt Lägre Ståndz-Personer, uppå

Wijborghs Slott repräsenteradh och förestält Anno 1674_; af

Carstenius.[236] I det sjuttonde seklet uppfördes äfven skådespel på

latin. Och under sednare hälften af detta århundrade synes man

isynnerhet i Åbo bafva interesserat sig för sådana dramatiska

representationer, af andligt innehåll, enligt Wieselgrens ord: "På

latinska andliga komedier skaffade man sig bättre tillgång i Åbo genom

att 1670 upplägga, utur 'Corn. Schonæi Terentius Christianus s.

Comoediae sacrae': _Comoed. Dyscoli, Josephus, Pentecoste, Triumphus

Christi, Daniel_".[237] Slutligen bör tilläggas att några skådespel af

religiöst innehåll finnas i handskrift, såsom t.ex. _Judas Redivivus,

thet är en christelig Tragico-Comoedia_ -- enligt Rydqvist (a st., s.

235) den utmärktaste och friast behandlade af alla här ofvan nämnda

religiösa dramer på svenska, innehållande några äkta tragiska

beståndsdelar --;[238] _Christianus Redivivus eller Christtrognas

Dygdespegel, i en lustig comoedia författat_, af Lundius; samt

_Josephus venditus, en svensk comoedia_, af Brask.[239]

Dessa religiöst-moraliska skådespel äro till innehållet

öfverensstämmaude med andra kristna länders mysterier, sådana

de framstå efter medeltidens utgång. De bibliska dramerna följa

öfverhufvud troget bibeltexten.[240] Men någongång tilläggas dock

saker som äro alldeles fremmande för den tid och de personer, dramen

behandlar. Huru sällsamt låter det t.ex. icke att få höra den man,

Josef möter, då han på sin faders befallning utgått för att uppsöka

sina bröder i Sichern, sjunga en svensk folkvisa, der Frälsarens namn

förekommer:

Joseph.

Käre Fadher iagh gåår nu åstadh,

Och wil beställat, som tu migh badh.

_Hic errat in solitudine_, Och honom möter een bondbe.

Min käre Wen, höör migh itt ordh,

Wijss migh rätte wäghen til min Fadhers hiordh.

Rostiens.

Thenna wäghen skal tw rätt framgåå,

Ingen annan wägh tu pass vppå.

Joseph.

Faar wäl min wen, iagh tackar tigh,

At tu rättan wägh, wijste migh.

Rusticus.

Faar och tu wäl min wen så from,

Rätt nu han på wäghen kom.

Ty gåår iagh min koss j fagre wädher,

Så gladeligb iagh een wijsa quädher.

_Duffuan sitter på Lilie quist, gudh rådhe,

Hon siunger så fagert om Jesu Christ

Men Gudh giffue oss sina nådher_.[241]

Någon dramatisk enhet söker man förgäfves i dessa skådespel. Så

finner man t.ex. uti Josepbi Historia omedelbart efter Jakobs

välönskningar för sina söners förnyade resa till Egypten Ruben

samtala med Josef och adressera till honom följande ord:

Ruben.

Hell wari tigh tu Förste godh,

Gudh giffue tigh altijdh itt frit modh.

Joseph.

I ähre nu alle komne igen,

Löp min drengh och waar ey seen.

Lät maat tilpynta, lät all tingh wara rede,

Och lätt duken på bordhet bredhes.

Leffuer edher gamble Fadher än,

Heller hwadh seije j fremmande Män,

Ähr thetta Benjamin eder yngste broder,

Som haffuer födt Josephs Modher?

_Här skijndar han sig från them för gråt skull_.

Ruben.

Ja, nådighe Herre, wår Fadher måår wäll,

Han önskadhe E. N. wara hell och säll. o.s.v.[242]

Ibland de anförda svenska skådespelen stå, enligt Rydqvist,

"Prosopopoeiae Dicht" och "Thet Himmelske Consistorium" på

gränsen mellan mysterier och moraliter.[243] Och i sjelfva

verket utmärker redan sjelfva titeln på det förstnämnda stycket,

hvars innehåll vi föröfrigt icke känne, att pjesen är en religiös

moralitet. Ty berörde titel lyder sålunda: "Itt gudeligit Samtaal

eller andelig Prosopopoeiæ Dicht, vthi hvilken the Gudhomlighe

Egenskaperne, Rättfärdigbeten, Sanningen, Barmhertigheten, Fridhen

och Allvijsheten, med Gudh Alzvoldigh, om Menniskiones Fall och

Vprättelse, vthi Discours-vijs anförde blifva".[244]

Till samma art af skådespel hör äfven det ofvan nämnda i Finland

uppförda "Himmelske Consistorium." Dess innehåll, som för oss har

ett inhemskt intresse, är i korthet följande. Adam och Eva beklaga

sig öfver syndafallet. Den sednare, som nu för sent önskar att hon

"hade smakat något annat i ställe för detta förbannade äplet",

menar att Adam icke hade bort tillstädja henne en sådan dårskap,

eller åtminstone icke sjelf följa exemplet. Men härtill svarar Adam

helt artigt: "Mitt eendaste Hjerta! skulle iagh så grymm och afwogh

stella migh emoot tigh, som så mången kärleks glädje och lust i

tigh altijd funnit hafwer, at iagh tigh i någor måtto mootsträfwa

skolie. Håller du migb tå _för een beest_ eller omeniskligh, at iagh

tiu kärleek wärt umgänge icke lijda och efterfölia måtte." Gud

Fader, efter att i en lång monolog hafva ådagalagt menniskornas

otacksamhet och brottslighet, sammankallar af medömkan öfver de

fallna sitt Consistorium, sina _Himmelske Möör_, på det att han, såsom

orden lyda, "förnimma må hvad står til görande", samt presiderar uti

andra akten i rådet, med Freden, Nåden, Mildheten, Långmodigheten m.fl.

till venster om sig, och till höger Rättfärdigheten, Strängheten,

Stadigheten, Heligheten och Sanningen. Consistorium uppmanas att

yttra sina åsigter om "desse ynckelige persohner, som för wåra ögon

ståå", Adam och Eva, hvilka under rådplägningen äro tillstädes

äfven som Mensklige slechtets eländighet, deras advokat, samt

Lucifer, deras anklagare. Freden talar till menniskornas förmån.

Med henne instämmer Enigheten. Men derföre får den sistnämnda en

skarp tillrättavisning af Rättfärdigheten, som frågar henne om hon

är _klok eller nöchter_. Rättfärdigheten och Strängheten yrka på hårdt

ansvar, hvilket naturligtvis också Lucifer tillstyrker. Vänligheten

vill ännu lägga sig ut för menniskornas sak, men blir snäst af

Lucifer med orden: "Tig du näsvisa qvinna, war tyst tu owettige

och krysta läpparna tilsamman." I tredje aktens början instörtar

Lucifer med tjenare för att basta och binda Adam och Eva, sägande:

"Jo, jo! mina trognaste camrater! Tager Cerberi kädjor, glömmer

intet Handklofvarna. Slår, binder, sargar, skonar intet." Under det

befallningen verkställes, heter det om Consistoriales: Dessemellan

sucka samptelige Himmelens Möör. Men Nåden förhindrar menniskoparets

bortsläpande, med en sång, hvars första strof begynnes med orden:

"Lät bli, lät bli, tu arge skalker, Tag bort tiu näbb tu glupig

falker." Adams och Evas sak utföres allt fortfarande pro et contra.

Den för menniskorna bönfallande Mildheten yttrar bland annat: _Ack!

käre, lät migh icke fåå repuls!_ Rättfärdigheten, häröfver förgrymmad,

är obevekligt sträng, och vill att man "gäntzligen" skall "vräka och

upphäfva" Freden och Mildheten. Med henne förena sig Stadigheten och

Heligheten. Lucifer "_gillar theras tahl_", sägande: "Herr Domare,

desse hafva icke så galit dömbt. _Eija förty, o mine käre, krapser them

i ett huj härifrån med eder_." Men då Långmodigheten, Sachtmodigheten,

Alsmechtigheten, Godheten och Mensklige Slechtets Eländighet med

kraft tala för menniskornas förskoning, samt äfven Änglarnes Chor

instämmer i förbön för desamma, bevekes slutligen Fadren att säga

till Lucifer: "Tag bort tin band, tu förbannade, och gack bort til

dit herberge: ännu är menniskjan tig icke tildömbd." I fjerde akten

fortsättes Consistorii öfverläggning med all ifver. Äfven dogmatiska

bevisningsgrunder användas. Och då ändtligen menniskornas sak börjar

ljusna, "_begynna Adam och Eva se gladlynt ut; men deremot taga

djeflarna på rasa_." Slutligen håller Visheten ett tal, hvaruti hon

dogmatiskt bevisar, att menniskornas Frälsare måste vara både Gud

och menniska. Consistoriales förundrade öfver detta tal, "foga sina

hufvuden tilhopa." Uti fortsättningen af talet framställer Visheten

förslaget om Guds Sons menniskoblifvande, samt förenar sig med hela

den venstra sidan af rådsförsamligen uti en bön härom, på vers, till

Sonen. Han, som härpå uppstiger, förklarar sig villig att blifva

ett försoningsoffer för menniskornas synder, samt erhåller Fadrens

samtycke till återlösningsverkets utförande. Sedan härefter de

systrar som framför andra gynnat de fallna dödliga, hade på latin

afsjungit _ära vare Gud i höjdene_, tillslutes skådeplatsen. Dock visa

sig ännu "i öpningen" Adam och Eva, yttrande sin tacksamhet samt

instämmande i psalmen: _O Jesu Christ som mandom tog_.[245]

Detta allegoriska stycke, som lifligt erinrar om de gamla

medeltidsmysterierna, uti hvilka, såsom vi hafva sett, Guds egenskaper

likaledes framställas personifierade, har äfven ett mellanspel,

inflätadt i de skilda akterna. Detta mellanspel är delvis lånadt ur

Stjernhjelms ballet _Then fångne Cupido_. Cupido, Venus och Diana med

sina Nympher, Pallas, Aesculapius, två Satyrer, drengen Doris, samt

herdarne Tityräs och Melibäus uppträda häruti på scenen.[246]

Att icke heller de svenska mysterierna och moraliteterna sakna

groteskt-komiska partier, ses af ofvanstående på sina ställen nog

grofkorniga dramatiska komposition. Men öfverhufvud öfverträffa

dock Nordens religiösa och moraliska skådespel i sedligt allvar

det mellersta och synnerligen det södra Europas. Det nordiska

folklynnet var för mycket inåtvändt, för att kunna känna en hjertlig

lust och fröjd vid sådana dramatiska bouffonnerier, som förtjuste

de sydligare, lättrörligare nationerna. Derföre forekomma ock

dylika afarter blott sparsamt i de svenska dramerna af religiöst

innehåll. Stundom saknas det komiska elementet helt och hållet,

såsom t.ex. i Josephi Historia. Naturligtvis orenades de katholska

andeliga medeltidsskådespelen i Sverige mera än de protestantiska

af burleska tillsatser. Då Olaus Petri uti företalet till sin Tobiæ

Comoedia säger om föregående svenska dramatiska skribenter: "Om

the ellies hadhe altijdh så rett drabbat sanningen", torde han

härmed närmast hafva åsyftat inblandningen af profana, det heliga

sårande föremål i de andliga dramerna.[247] Men helt och hållet utan

sådana andakten störande utväxter voro dessa skådespel icke heller

efter reformationens införande i Sverige. Härpå lemnar det förut

anförda bevis. Och vi kunna tillägga följande exempel. Uti Olffssons

"Tragoedia om the tree wisa Män" förekomma, efter första aktens slut,

dessa ord: "1 medler tijdh figurers eller något annat kortt wijl"

(kurzweile); hvarmed afses, enligt Rydqvist, "förmodligen skuggspel,

pantomim eller annat upptag".[248] Att för öfrigt slika roligheter

vanligen iörekommo i de verldsliga skådespelen, synes deraf, att

samteliga Messenii dramer voro försedda med en såkallad _lustig

person_.[249] Och kanske uppträdde, äfven uti andliga spel, narren i

Sverige, liksom annorstädes, med diverse improvisationer.

Beträffande farcen, så är det i det föregående omnämndt, att

gycklare, jemväl från utlandet, under medeltiden med framgång

uppträdt i Sverige, och med all sannolikhet kan antagas, att

deras prestationer der såsom annorstädes varit till största delen

improviserade. Må det ock äga sin riktighet, att, såsom Rydqvist

(Skandia VII, 214) säger, Sverige, så vidt kändt är, icke "haft

någon egentligen lokaliserad folkmask", och att detta lands "Dummer

Jöns, Jon Blund och andra personifikationer af vissa svagheter äro

blotta abstraktioner, utan åskådlighet och dramatisk bestämdhet;"

så finnas likväl af både in- och utländske författare åtskilliga

burleska varelser omtalade, hvilka i narrkostym i Sverige,

ännu på femton- och sextonhundratalet, uppträdde vid särskilda

tillfällen såsom gycklare (Skandia VII. 206, 207). Dessa voro

hof- eller folknarrar. Och härtill komma åtskilliga intyg från

reformations-seklet, hvilka ovedersägligen ådagalägga tillvaron af

en gammal folkförlustelse i meranämnda land, jemförlig med Tyskarnes

fastlagsspel. Vi hafva förut omnämnt, att hvarjehanda maskeringar

voro vanliga vid dessa dramatiska lustbarheter. Så skedde äfven i

Sverige. Olaus Magnus säger, att man under de sex sista dagarne

före fastan plägade derstädes anställa maskrader, hvilka stundom

voro så ohöfviska, att de väckte allmän förargelse. Och att man

äfven vid den svenska karnavalen, liksom vid den tyska, tillåtit sig

satiriskt skämt och hån, framgår ur det begrepp, ordet "Fastelagen"

fordom synes inneburit. Till närmare förklaring häraf bifogas några

historiska upplysningar. Gustaf I tillstadde att man så skymfligen

behandlade Peder Sunnanväder och Mäster Knut, till straff för deras

brottslighet, att de "bleffue införde i Stockholm genom Norra Port

medh en _Fastelagen_, them til Försmädelse, Hån och Spott, och wore

klädde i gambla uthnötte och slarffuota Chorkåpor, åther affuoga

satte på suultna Hästar", den förre "medh en Halm Crona på Hoffuudet

och ett Träswärd widh Sijdhon", den sednare "medh en Biskopz Hatt

aff Näffuer, och fölgde them en stoor hoop i Larffua klädher"

(maskerade personer), "som ropade ti Folcket." Och när delinqventerne

schavotterade, "wordo monga Rijm them til stoor Spott ther upläsne

aff them, som i Larffua kläderne wore".[250] Tegel berättar

äfvenledes, att Biskop Brask gjorde "sigh sjelff til Fastelagen",

för att genom ett slikt gyckelspel roa Gustaf I, då denne konung var

hans gäst i Linköping.[251] Äfven sjelfva konungen fruktade, såsom

det heter i Vesterås Recess 1527, "att slige fastelagen företoges

med honom, som mz mongom androm skedt är", samt ville hellre afstå

sin spira "enn att man skall tagha sig nogon ny _fastelagen_ för mz

honum".[252] Ännu kan tilläggas, det Olaus Petri klagar, att af

gudstjensten blifvit "fögho better än en _fastelaghen_".[253] Häraf

synes följa, att "Fastelagen", som ursprungligen utmärkte aftonen

och natten före fastan, och sedermera i vidsträcktare mening hela

karnavalstiden, under tidernas lopp äfven särskildt betecknat

hufvudpersonen i karnavalsmaskraderna samt slutligen ett hånfullt

gäckeri i allmänhet.[254]

Reformationstidehvarfvet synes småningom hafva utrotat den gamla,

på katholsk grund hvilande svenska farcen, hvars beskaffenhet

eljest är foga känd, emedan densamma veterligen icke hunnit att

från improvisation träda i skrift.[255] -- Att för öfrigt farcen

öfverallt blifvit modifierad efter skilda tiders och nationers

skaplynne, samt ännu i dag fortlefver, behöfver en gång för alla

blott antydas.

Liksom de danska religiösa och moraliska skådespelen, voro äfven de

dermed nära beslägtade svenska[256] enligt all sannolikhet till

det mesta skolkomedier, uppförda af djeknarne vid landets skolor

och gymnasier. Från det sjuttonde seklets början fanns, såsom

Wieselgren (Sv. Sk. Litten III, 508) säger, "en theater möjligtvis

i hvarje schola." Men äfven vid rikets universiteter förehades

dramatiska öfningar.[257] Så uppfördes t.ex. Messend "Disa" i

Upsala af studenter år 1611.[258] Och Åbo Akademies sjelfva

invignings-högtidligheter afslötes, den 17 Juli 1640, med en under

professor Wexionii inseende af studenterne uti högskolans auditorium

superius uppförd "Comoedia", benämnd _Studentes_. Detta moraliska

skådespel, som gafs under lifliga bifallsyttringar af de talrikt

närvarande åskådarne och åskådariunorna, afsåg det akademiska lifvet

samt föreställde "huru somlige föräldrar visa sig mycket knappe att

bestå penningar åt sina söner, hvilka då gemenligen blifva flitige;

men andre bestå dem allt hvad de åstunda, genom hvilken obetänksamma

frikostighet sönerne blifva försummelige, ohörsamma och förlorade:

huru somlige ynglingar slå sig till yppighet, spel och andra laster,

samt blifva förderfvade; men andre beflita sig om vetenskaper, dygd

och Gudsfruktan, samt blifva berömlige och ypperlige män".[259]

Skolkomedierna (i ordets vidsträcktaste betydelse omfattande

äfven skådespelen vid universiteterna) förekomma väl, såsom förut

blifvit sagdt, ännu under loppet af det adertonde seklet, men vid

medlet af det sjuttonde århundradet synas de upphört att omhuldas

med lika allmänt intresse som tiilförene. Åtminstone rigtades de

högre samsällsklassernas håg mot representationer af en helt annan

art. Dessa voro de icke allenast i Italien, utan äfven i Spanien,

Frankrike, Tyskland och annorstädes mycket omtyckta herdaspelen.

Efter det trettioåriga krigets fasor älskade man att i diktens verld

framtrolla ett Arkadien, der herdar och herdinnor i idyllisk

frid figurerade vid sidan af gudar och gudinnor. Äfven allegoriska

personer uppträdde. Musik, dans, präktiga kostymer och dekorationer

voro ett bihang till dessa vid hofven och förnäma privatfester

vanliga representationer. Härtill kommo de så kallade _värdskaperna_

-- ett slags hofmaskrader, hvarest furstliga värdar och värdinnor,

för ställande brudföräldrar vid ett bondbröllop eller dylikt,

uudfägnade sina gäster, tillhörande hofkretsen, men för tillfället

utklädde till bönder o.s.v., -- samt balletter och operor.[260]

Likartade dramatiska förlustelser infördes samtidigt äfven i Danmark

och Sverige. Uti sistnämnda land utgaf Stjernhjelm, på flera språk,

sina balletter -- "ett slags uppränningar till operor", uti hvilka

mest klassiskt-mythologiska och allegoriska personer uppträdde --

för den konst- och praktälskande drottning Christinas hoffester,

äfvensom _upptåg_, "allegoriska representationer utan dans, med en

blandning af vers och prosa." Äfven skådespel på italienska språket

gåfvos vid Christinas hof.[261] Af ofvan nämnda orsaker begynte, vid

sagde tid, de andliga ooh sedolärande skådespelen öfverallt småningom

aftyna. Men emedan den europeiska civilisationen rotfästades

jemförelseviv sent uti Norden, hade denna ock i sjelfva verket en

längre medeltid än det öfriga Europa. Derföre torde det icke sakna

allt intresse, att se huru den från sistnämnda tidehvarf härstammande

dramatiken hade gestaltat sig uti vårt undangömda fosterland då när

mysterierna och moraliteterna öfverhufvud icke mera voro annat än ett

svagt genljud blott från den långt aflägsna bildningsperiod, ur hvars

sköte de hade upprunnit. Men saken har härjemte ett ännu mera specielt

intresse. Ty vi komma härigenom till den svensk-finska dramatikens

vagga, då vi nu gå att skrifva om Finlands förste kände dramaturg.

Jakob Pehrsson Chronander.[262]

Finlands litterära häfder återspegla troget det nationala armodet.

Dess vitterhet, vare sig på det ena eller det andra af landets tvenne

tungomål, är i stånd att uppvisa så få utmärkta namn, att i forskarens

ögon äfven en ringare förmåga måste tillvinna sig åtminstone en relativ

betydenhet. Det torde derföre rätt väl kunna försvaras att bland

Finlands minnesvärde män upptaga dess till tiden förste, ehuru till

snillet föga utmärkte dramatiske skald, utan afseende derpå att han

till börden var svensk. Ty mannens poetiska verksamhet inrymmes hel och

hållen inom de år han tillbragte vid akademien i Åbo, och hans minne

skulle för efterverlden äga ingen betydelse, vore det ej för några,

under hans ungdomslif vid Auras stränder företagna ströftåg inom

"sånggudinnornas" område. Dessa vittra öfningar hafva förvärfvat honom

ett rum i alla svenska litteraturhistorier, ehuru dessa om hans öfriga

värf och lefnadsöden hafva mycket litet att förmäla. Icke heller har

det velat lyckas oss att vinna synnerlig upplysning om hans personliga

förhållanden, oaktadt mycken härpå använd tid och möda, mera kanske än

hela saken varit värd, ty de förhoppniugar, hvartill den unge skalden

och vetenskapsidkaren i Åbo berättigade sin samtid, tyckas icke gått i

fullbordan under hans sednare obemärkta embetsmannabana. Hvad vi om

hans lefnad kunnat inhemta, består i följande:

Jacobus Petri Chronander var född i Vestergöthland. Hans föräldrar

äro obekanta, liksom hans födelseår, ehuru detta sannolikt kan

utsättas till början af 1620-talet. Han begaf sig i sin ungdom till

Åbo, der han inskrefs som student år 1643.[263] Här tycks han

forvärfvat sig flere vänner och gynnare, deribland den på sin tid

ansedde professoren Mich.[264] Wexionius, hvilken ock, att döma af

den "Censura" som i det följande skall anföras, synes haft ganska

fördelaktiga tankar om Chronanders litterära förmåga. Tor hända

hade han i främsta rummet sin dramatiska talang att tacka för det

att han blifvit bemärkt äfven på samhällets höjder. För denna

förmodan talar åtminstone den omständighet, att hans _Bele Snack_,

dedicerad till riksrådet och presidenten i Abo Hofrätt Jöns Kurck

"till Laucko, Anoila, Kiulaholm och Klackeberg etc.", samt dennes

fru Christina Horn "till Humblesund och Runagård etc.", blifvit,

enligt författarens egen utsago, tryckt på nyssnämnde förnäma

personers bekostnad samt tvenne gånger uppförd till firande af deras

bröllopsfest. Med afseende barn, samt för öfrigt för att antyda

rigtningen af hans i Åbo idkade studier, torde följande afskrift ur

dedikationen här förtjena att införas, helst vi om hans personliga

förhållanden under vistelsen i Finland, utom det förut sagda, inga

andra underrättelser äga, än de meranämnde dedikation jemte en

annan till hans vän Johannes Wassenius,[265] och ännu en dylik

till assessorn Petrus Vigelius, äfvensom åtskillige hans vänners

lyckönskningsverser innehålla.[266] Chronander "Tilskrijfwer och

Dedicerar Vndertienstligen" sin _Comoedia_ Bele Snack till sin "Nådige

Herre och Gunstige Patron så ock Hans Nådes kärälskande Hws Frw" på

följande sätt:

"Eders Nåde Wälb. Herre är Jagh icke ringa förorsakat

Vndertienstligen betacka, när Jagh rätteligen hoos mig öfwerlägger,

the Nådige och Höggunstige, vthaff E. N:dea medfödde Höghbeprijselige

mildbeet, Jagb så wäl som månge andre Studerande Personer ehrfarit och

rönt hafwer. I synnerheet kan, eller må jag icke forbij gåå den höga

Gunst aff E. N:de Mig wederfaren är, i thet mig såsom det berömliga

Studii Juridici ringa Dyrckare, bleff för en tijd sedan, jempte mina

Stndia Academica effterlåtet E. N:des och thet Konglige Hoffrättz

Höglofl. Collegii Högwijse taal, nyttige Discurser och skarpsinniga

Jndicia höra och bijwistas, och altså Theoriam med Praxi sammanfoga,

hwilket Jagh med tacksampt Hierta bekänner, migh, vthi min ringa

Progress, icke lijtet till Fordeel och fortsättiande warit. Nu såsom

Jagh ödmiukeligen altijd der hän hafwer trachtat och åtänckt, huru och

på hwadh sätt E. N:de Jagh något Vnderdånigt tacksamheetz Tekn kunde

see låta, Föresatte jag mig til E. K:des gladelige och Högthijdelige

Brölloppz-Fäst, med then Ädle och Wälborne Frw, Frw Christina Horn,

bägges E. N:der til Ähra och ödmiuk Tienst, een ny Comoedia att

sammansättia, och den sedan Agera låta, om sådan Materia, som med

sielfwe tijdhen sigh bäst lämpar och beqwämer. Hafwer altså thetta

mitt ringa Wärck vnder bägges E. N:ders' Kampn aff Trycket welat

låta vthgåå, deelss min skyldiga vnderdåniga Tienst at afläggia,

deels at Comoedien medh E. N:ders bekåstnadt är afftryckt, deels

och, såsom förnämhligast är, E. N:ders hugneliga Heders-Dagh, med

innerligh Lyckönskan, Heder och Prydnadt at Celebrera. Bedher

altså med Vndertienstligh tilförsicht ödmiukeligen, at thetta

Mitt ringa doch wälmeenta Wärck aff E. Nåde Nådigst vptagas, som

thet Vnderdånigst offereras." Härefter nedkallar författaren den

Högstes välsignelse till detta äktenskap, samt innesluter sig uti de

högförnäma makarnes "beskydd" och "Waanlige höghbeprijslige Gunst och

Benägenheet" Här kan ock nämnas, att prologen till detta stycke är

dedicerad till grefve Pehr Brahe och ofvannämnde riksråd Jöns Kurck.

-- Synnerligen omhuldad tycks Chronander varit af assessorn i Åbo

Hofrätt Petrus Vigelius, adlad Ekenberg, som "ansågs för en utmärkt

lärd och skicklig man".[267] Ty då Chronander tillegnade nyssnämnda

disputation "Maecenati propensissimo ac _nutritio_ meo liberalissimo",

såsom han benämner Vigelius, innebär detta, att han ansåg honom

för sin verklige fosterfader. Så sparsamma dessa underrättelser om

vår författares enskilda förhållanden än äro, ådagalägga de likväl

tillräckligt, att han genom tacksamhetens och tillgifvenhetens band,

under sin vistelse i Finland, varit fästad vid åtskillige utmärkte

män.

Chronanders förnämste gynnare, Kurck, Wexionius (berömd på sin tid

äfven såsom rättslärd) och Vigelius, äfvensom hans förtrogne vän

Wassenius, voro alla jurister. Också var det åt rättsvetenskapen, han

egnade sin verksamhet och det med sådan framgång, att han blef en af

de sex som under det sjuttonde århundradet veterligen tillvunnit sig

juridisk fakultetsgrad vid Finlands universitet.[268] Tvenne examina,

"unum privatum, alterum publicum", berättigade enligt Konung Karl X

Gustafs Constitutiones för Upsala Akademi, af år 1655, gällande äfven

för den i Åbo, i äldre tider till erhållande af fakultetsgrader vid

de svenska universiteterna. Om och när Chronander undergått det förra

lärdomsprofvet, bestående uti ett enskildt förhör inför fakulteten

(den juridiska i Åbo då representerad af en enda professor), äross

obekant. Vi veta icke heller om ett sådant förhör, som medförde

kandidatgrad i den fakultet, inför hvilken det anställdes, före

nämnde konstitutioners införande erfordrades. Dock är detta sannolikt

Licentiatgraden finnes "icke ens vara omnämnd och än mindre någon

tidpunkt för dess inträdande bestämd." Dock kan i sjelfva verket

"publicum examen", som "consistet in disputationibus, orationibus

ac lectionibus",[269] anses motsvara sistnämnda grad. Chronander

disputerade är 1651 för juridisk grad under præsidium af M.

Gyllenstolpe, den förenämnde Wexionius, som 1650 blifvit adlad,[270]

"de obligationibus ex contractu vel quasi contractu".[271] Axelson

uti sin disp. "de primordiis et incrementis poeseos svecanae",

utg. i Upsala 1748 under Hydréns praesidium, benämner Chronander

Jur. Licent. Hammarsköld, uti sitt ofta citerade arbete, sid. 66,

säger ock att han blef juris licentiat i Åbo. Denna titel ger honom

äfven Stiernman, i sin "Aboa literata", p. 37. Och Babenius, uti

sitt programm till juris doktors-promotionen i Upsala 1818, säger

att Chronander blifvit utnämnd till juris doktor i Åbo, dock utan

promotionsakt.

Utom förenämnde gradualdisputation har vår författare, på latin,

skrifvit "Oratio Amplissimæ Regionis Westrc-Gothiae, descriptionem,

veraque ac digna encomia repraesentans, 1646 in fol".[272] samt

"Fasciculus Juridicus, praecipua Digestorum contenta, secundum seriem

Titulorum, novem disputationibus comprehendens, cum collatione Juris

Svecani. Quem sub moderamine -- -- -- Mich. Gyllenstålpe Wexionii

-- -- -- publice in Academia Christinea, quae Aboae est, disputando

proposuit et intra biennium consumavit Jacobus Pet. Chronander, W.

Gothus. Aboae 1651".[273]

Efter sistnämnda år ända till slutet af år 1660 hafva vi ingen annan

kännedom om Chronanders lif och verksamhet än att han under denna tid

(huru länge, veta vi icke), enligt Stiernman (Aboa lit. p. 37) och

andra författare, varit justitiae administrator i Pommern. Men af en

"Kongl. May:tts Resolution gifwen des Häradhz höfdingh på Gåttlandh

wällb. Jacob Chronander", daterad Hamburgh 28 Sept 1667 och förvarad

i Svenska riksarkivet, inhemtas att han den 22 December 1660 fått

fullmakt på denna häradshöfdingetjenst och nu konfirmeras dervid.

Samma resolution innehåller härjemte, att Chronander begärt "nu

såsom tillförna om een Nådig Dimission ifrån Praesidentz Tiensten",

emedan häradshöfdinge- och presidentssysslorna i förening voro

för mycket att sköta. H.K.M. samtyckte till denna begäran, dock

så att Chron. skulle behålla presidentsplatsen hela året 1667 och

njuta fulla lönen. Till sistnämnde plats, som möjligen varit ett

öfverborgmästareembete, kom Chr. åtminstone redan i början af

1661. Ty "Wisby Rådstugfu-Rätts" protokoll 1661 innehåller härom

följande underrättelse. "Anno 1661 den 11 Februarij höltz allmänna

Rådstugu, öfwerwarande Hr Gouverneuren Wälb:ne Peer Flemming, sampt

och samptllige Borgemästare och Rådh. Giorde, effter föregångne

wanhlige Ceremonier, Hr Jacobus Chronander sin Borgemästare Eedh,

att wara Wijsby Stadz Praesident, och hans fullmacht i samptlige

Borgerskapetz närwaro oplästes." Han, som sålunda nära nog samtidigt

hade erhållit begge de förenämnde tjensterna, höll, såsom 1661 års

dombok för Gottlund utvisar, den 4, 5 och 6 februari "lagha tingh

mädh menighe man aff norra tredinghen" samt tillkännagaf, "tå nu

Nembdhen satt war och tingh lijst", att honom blifvit allernådigst

anförtrodd "Häredtzhöffdingz tiänsten öffwer Gothland, såsom

giffna fullmacht i Bookstaffwen uthwijser, then han begäradhe, att

Befaldningz Mannen wille låta för Allmoghen, såsom sedwanligit ähr,

vpläse." Vidare upplyses, att edens afläggande, enligt guvernören

Fritz' muntligen gifna befallning, skulle uppskjutas till dennes

ankomst, som "tå effter afflagdh Eedh honom wärkeligh jnstallera

skole; medler tidh eij mindhre såsom sedermehra betrachta sin

ämbetess plicht och en rättsinnigh domare Eedh, ther han och

för dhetta i sitt förrigha domare ämbete, och afflagt hadhe."

Beträffande åter presidentstjensten i Wisby, från hvilken, såsom

sagdt, afsked beviljades åt Chron. 1667, befullmäktigades, enligt

svenska riksregistraturet, Pedher Gråå till densamma den 6 Mars 1669.

Emedan uti denna fullmakt säges, att "embetet nyligen är vordet

vacant och ledigt", torde Chron. ända till den 17 Juni sistn. år, då

Gråå, enligt Wisby rådst.rätts prot., presenterade sin fullmakt och

aflade ed, fortfarit med förvaltningen af detsamma. Ehuru Chron.

blifvit utnämnd till häradshöfding öfver hela Gottland, befinnes

domsagan likväl redan under hans tjenstetid såsom domare derstädes

blifvit delad, och han förthy inskränkt till häradshöfding endast

för södra befallningen, uti hvilken befattning han qvarstod till mot

slotet af 1689, då den 6 November Daniel Lindelii fullmakt att vara

häradshöfding öfver södra befallningen på Gottland publicerades.

Denne utnämndes till sagde tjenst, "emedan ett häradshöfdings ställe

upå Gottland är kommit att blifwa ledigt, förmedelst det at den förre

häradshöfdingen därsammastädes -- -- -- Chronander för sin ålder ock

andre tilstötande swagheters skuld sitt ämbete som sig bör, icke

aldeles förmår at förträda." (Riksreg. 1689 Aug.)[274] Chronanders

lefnadsomständigheter efter denna tid äro okända.

Chronanders efterlemnade dramatiska skrifter äro de redan nämnda

_Surge_ och _Bele Snack_. Vi skola nu i texten ordagrannt meddela

det oss gifna utdraget af förstnämnda skådespel, med uteslutande

endast af några få ställen, hvilka synats oss alltför mycket såra

anständigheten. De särskilda scenernas innehåll införas äfven från

Törnegrenska manuskriptet i oförändradt skick. I noterna bifogas

några tillägg ur den från K. bibliotheket i Stockholm godhetsfulIt

meddelade fullständiga afskriften af i fråga varande skådespel.

SURGE

Eller

Flijt ooh Oflitighetz Skode Spegel

Författat vthi een Lustigh Comoedia.

I hwilken Lättia och Flijtigheet, besynnerligen bland studerande

Personer, med sine rätte Färgor, brede widh begges theras

åtskilliga vtgång beskrifwes:

Hwar vtinnan och Lärdom och skickeligheet, som aff bokligha

konster hämptas, sampt thess beståndigheet, mz andre förwanskelighe

håfwor och Ähra, mz thes obeståndigheet jämnföres.

Hwilken bleff vtij Åbo An. 1647

den 6 Maji, som war 2. Daghar effter at the

XVIII PHIL. CANDIDATI Gradum Magisterij med stoor Solennitet

antogho, hollen och Celebrerat.

Sammansatt, AUTHORE

JACOBO P. CHRONANDRO,

W-Gotho, Reg. ibid. Acad. Alumno.

Sumptibus Anthoris

Tryckt aff Peder Wald, Åhr 1647.

Viro Iuveni

Politissimo ac Clarissimo

DN. H. JOHANNI S. WASSENIO

VV-GOTHO,

Min Högtährade Trogne Broder

Wil iagh bafwa thenna min

Skode-Spegel till itt fast

broderligit wenskaps tekn

ocb Congratulation dedicerat och förährat.

Clarissime Dn. M. Wasseni.

Jagh håller onödigt thenne min ringa Invention och Dicht vrsächta:

ty först är nogsamt kunnogt at liufliga Comoediers vpdichtande

är en gammal och lofligh plägseed, hwilken en part meena at the

berömlighe Athenienser haffwa först vpfunnit, thet och sedan många

fömemlighe Philosophi haffwa effterfölgt, sig ther med itt odödeligit

nampn förwerffwandes. Ther til med förer en höfligh Comoedia ey

ringa nyttigheet medh sigh. Ty hon är intet annat än en affmålning

hwilken oss föreställer huru vthi werlden tilgår, hwar aff wij

kunna menniskiornes leffwerne lijka såsom vthi en Spegel beskoda,

altså ther igenom ransaka oss sielffwa, och ey sällan wachta oss

för tilstundande olycka. Hennes nyttigheet består och ther vthinnan

at aff Comoediers Speelandc Corrigeres och rättes ohöflige och

Bondachtige seder både vthi åthäffwor, affecter och Taal, Hwilket ey

är en ringa nyttigheet.

Hwad lust och liufligheet, ther hon höffligen brukas, vpwäckes, kan

hwar och en som på sådanna speel haffwer tilstädes warit, hoos sigh

besluta.

Thet synes och en deels nödigt wara, at höfliga Comoedier bland then

studerande vngdomen framställes: Ty han haffwer träffwat sanningen

then som sade:

Interpone tuis interdum gaudia curis,

Ut possis animo quemvis sufferre laborem.

Item Johannes Lauterbachius säger:

Seria non semper tractare negotia prodest,

Sint quandoq' bono seria mixta sale.

Ja aff Comoediers Speelaade wederqwekes och vpfriskes ens studerande

Persons Sinne och Minne, hwilket vndertijden aff långwarachtig

studeringar mycket förswages och forderfwes, och om en Studiosus wil

med frucht sina studier handla så moste han wara frisk, lustigh och

gladh.

För tesse bemelte orsaker syntes migh och loflight wara mit ringa

ingenium vthi samma öffning pröffwa och lita en Comoediam, aff

giffwen lägenheet publicera och vtgå, angåendes mäst oss, som i thet

studerande ståndet wistas.

Så emädan Tua Claritas, Clarissime Wasseni är med sådant förstånd

och högha gåfwor aff Gudi beprydd at Tua Cl. är aff Vendå facul:

Phil: nu ibland the Aderto mz stort beröm Philosophiae Magister

solenniter ythropat och Krönt, och thet mz Tuae Cl. bekantes

alsomstörsta Congratulation: Ty är iagh i synnerheet förorsakat at

glädias öffwer Tae Cl. lyckelige success, besinnandes then liuflige

broderkärlige och ovplöselighe wenskap som wij ifrån wår barndom

hafft och än dagheligen haffwa, tilägnar altså mig then wälgång

och lycka, såsom och (hwilket Gudh affwende) olycka, som tigh

wederfares, effter wij til personerna, oansedt Twå doch til sinnen

för wår ståndachtighe samdrächtigheet En ära. Hwad är liufligare ja

nyttigare än haffwa en sådaa trogen wen, then haa, såsom sig sielf

troo och i moot och medgång sigh på fördrista kan? En sådan wenskap

är migh aff Ta Cl. stedze wederfaren, altså fordrar wår broderligha

wenskap at iagh thenna min wälmenta Dicht til itt brodertaksamhets

tekn och Congratulation vthi sönnerheet Tae Clti offerera skal,

intet tvijflandes vthan Ta Cl. thenna til ähra och Fraternitatis

monumentum giffwen skänck, för tin wanlige broderlighe affection

vptaghandes warder. Gudh som tig höga gåffwor förlänt haffwer, styre

them til sins nampns ähro och än wijdare förmeere, Tig til odödeligt

nampn, Mig til stadig frögd och hugnat

T:ae Cl:ti

Trogne Broder Altijdh

Chronander.

Skriffwit i Åbo S. Johannis Dagh 1647.

Censura.

Tria hominum genera esse svavissimus Graecorum poëtarum Hesiodus jam

olim, et ex illo summus iste philosophorum Coryphaeus Stagirites

observarunt: Primum videlicet eorum qui suâ sponte quid agendum

perspiciunt idq' vel sine monitore agunt, et alacriter exequuntur:

Secundum eorum, qui licet ipsi quid gerendum et faciendum per se non

intelligant, alios tamen bene monentes et sana consilia propinantes

lubentes gratoq' animo audiunt ijsdemq' obsequuntur: Tertium vero

omnium deterrimum ac plane deploratum eorum est, qui nec ipsi quid

designandum aut qvomodo vivendum ex se ipsis assequuntur, nec

alios honesta et utilia svadentes ullatenus admittunt aut sanis

et utilibus admonitionib' locum relinquunt. Isti ut omninm etia

hoc tempore rarissimi; illi freqventiores: Ita hi proh nefas! plus

satis freqventes. Et ne longius abeatur, vel in hâc ipsa regiâ et

florentissimâ Acad. per Dei gratiam non desunt felicissima ingenia ex

variis nationibus, quae ad omnigenae virtutis solidaeq': eruditionis

arcem plenis passibus grassantur, Alij Ductores suos haud segniter

nec absq'; successu consequuntur; ita, quod dolendum est, hic

ut in omni loco, conditione atq': officio inveniuntur, q' omnes

bene monentes spernunt suis moerorem intolerabilem sibiq'; ipsis

indubitatum exitium attrahentes. Illos quippe et istos gloria, decus

et praemia manent; Hosce pudor, dedecus et extrema miseria expectat.

Quae omnia ingeniose satis inter regiae hujus universitatis alumnos

Praestantissimus Juvenis Dn Jacobus P. Chronander W-G praesenti hac

comoediâ expresserat; proinde haud indigna videtur, quae non tantum à

liberalium artium studiosis relegatur, sed etiam à quovis mediocris

conditionis ponderetur. Neminem lacessit; nisi vitia ijsdemq deditos:

et cumprimis Negligentiae. Legat igitur in officio diligens et

recreabitur. Legat et relegat etia negligens et, si modo emendabilis,

emendabitur. Etiam atq'; etiam candid' lector valeat

Mich: O. Wexion'.

p.p. et Fac. Phil. p.t Dec.

Prologus.

Edle, Wälborne, Gunstighe,

Höglärde män, förståndighe

Frwer, Jungfrver, Matroner,

Wäll Studerande Personer.

Hwarföre wij så gladeligh

Ära hijt komna eendräkteligh,

Kan nogh förståås vthan många ord,

Fast man intet blifver kundgiord,

Een Comoediam wij nu akta

Medh wår Sermon här betrakta,

Hwilken är stält eenfaldeligh,

För några dagar hasteligh

Til een ringa tienst och behagh

Wåre Vnge Magister i dagh,

Och wilia medh thetta wårt Speel,

Glädias medh them, öfwer then deel,

Sampt heder och så stoora ähra,

Som Gudh monde them beskära, etc. etc.[275]

Act. I. Scena I. Diligentia.[276]

Scena II.

Negligentia, Circejus, Tubbe, Nimmergodt, Dragwaal, Styrbiörn.

Neglig.

Sälsamme ordh iagh här hörer,

Them Diligentia förer,

Skammeligh hon mig förtalar

Ähndoch iagh alla hugswalar.

Hon skäms ey att Ungdomen råda

Sigh att tiena vthan all wåda,

I synnerheet hon locka will

Studenterna från migh här till.

The som henne troo äre dårar

Och fälla medh tijden tårar.

Hoo will låta sigh bedragha

Medh Studering så förswagha?

Therföre O Yngling hör mit taal,

War ey så lätt holla tigh faal,

Ty hwad gagnar så högeligh

Studera här bedröfweligh?

Werldzlig Wijsheet förbudin är

Aff Gudi Skriften Witne bär.

Ja, mången wijs blifwer een took

När han förmodar blifwa klook,

Lärdom kommer trättor åstaadh,

Een olärd lefwer trygh och gladh.

Sedan när tu tå omsider döör

Käre hwem troo tigh ähra gör?

Therföre tigh ingen lyder

Hwilket iagh Styrker ocb biuder.

Men hören ynglingar käre

I min tienst i tienligha äre,

Här fån i lustighe dagar

Och alt hwad eder behagar,

Dansa, Springa och så spassera

Sköna kläder ehr stoffera,

Hwar dagh dricka will iagh lofwa,

Sedan till middagen soffwa,

Frukost skal strax ferdigh wara,

Jagh will för ehr intet spara.

Medh arbeet iagh ingen möder,

Men i wellust mina föder,

Circejus witner thet samma,

Willen i hans ord anamma.

Studenten Circejus, bönderne Tubbe[277] och Nimmergodt följa hennes

råd. Förgäfves varna Styrbiörn och Dragwaal, samt hota med Fogden som

will kräfva skatten.

Scena III.

Stndenten Falladius frestas af Negligentia biträdd af Circejus,

men afhålles genom Diligentias råd.

Chorus.

Vivat ter felix Christina Augusta perennis.

Regnet ter felix Regina Togaq' Sagoq'.

Vivat fundatrix nostri nutrixq' Lycei.

Facetiae Intercalares.

Tubbe och Nimmergodt äro pä en krog och dricka "Altrakant"

(l. "Alekant"). Cellarius gör räkningen till 1 Rdr,[278] men

gräl uppstår och han fär slag af yxhammaren.