Men blott i _en_ person:
Vi tre till lif och kyrka
Vi äro _en_ nation
Och skola det förblifva,
Så länge solens bloss
Och månens silfverskifva
Ses lysa öfver oss.
Må verldens åskor bullra
Helt nära då och då,
Och "österns jätte" mullra,
Vi frukta ej ändå,
Ty slutna tätt tillhopa,
En bergfast kämpakrets,
Vi trotsa fritt Europa
Med runesvärdets spets.
Hör fädrens klingor slamra
Högt jublande i Nord
Och bergens dvergar hamra
Sitt bifall under jord.
För frihet, ljus och gamman
Framät i djupa led!
"Den drabbe Thor med flamman",
Som bryter denna ed!
Till Svenska Bondeståndet.
Du fordna bondehär, du landets friska kärna,
Som gick från hus och hem att folkets frihet värna,
Som enkel var i drägt och trofast uti ord,
Säg, lever ej din kraft som förr i högan nord?
Ack jo, jag hör hur än, bland våra berg och dalar,
I stormens friska gång och flodens brus du talar
Om mannamod och tro och hugstor kämpastrid,
Och bragder utan tal från en försvunnen tid,
Om männer, som med kraft sin egen bana röjde
Och ej för annan gud än himmelens sig böjde.
I bröder, om i arv från fordom odalmän
I ägen i behåll en frihets gnista än,
Som kan ge lif och mod åt edra tryckta sinnen,
Och om I vörden än de tappre fäders minnen,
O, läggen då strax bort allt tomt och uselt prål,
Som tär likt rost och mal på Sveas blanka stål,
Ja, läggen bort allt prål, allt utländskt uti seder,
Och varen svenske män!... Min sångmö manar eder --
Vid allt hvad heligt är, vid bergens runeskrift
Och ekarna, som stå på murad kämpagrift,
Vid Carlavagnens bloss, vid nordens höga minnen,
Ja, vid allt ädelt, stort som lifvar edra sinnen --
Till tarflighet och dygd och ädla tänkesätt.
Vi ha' en Kung, som vill att frihet, sanning, rätt,
Skall gälla nu som förr i höga nordanlanden;
O träden derför fram med allvar uti anden,
Mot mörker och förtryck, med vett och styrka strid!
Det stundar innan kort kanske en stormig tid,
Som fordrar mannakraft så väl i ord som handling;
Ty skall vårt land bestå, behöfs en snar förvandling -- --
Från Åreskutans spets till mörkblått Öresund
Finns ingen ärlig svensk som ej af hjertans grund
Hörs ropa: "Genast bort med allt det murkna gamla,
Oss lyster längre ej att bland ruiner famla."
Nu tiden inne är ett frihetstempel bygga,
Inom hvars pelarhvalf vi kunna vandra trygga.
Och dertill fordras främst upplysning, vett och mod;
Ty visdom är den lots, som öfver tidens flod
För statens skepp i hamn emellan skär och öar,
Hur vildt än hafvet går och kastar sina sjöar...
Upp derför, bröder! Nu med djerfva steg framåt
På ljusets, bildningens och hoppets glada stråt!
Mot våld och barbari, i broderlig forening,
Må gladt vi träda fram och säga ut vår mening
Som männer höfves! Ja, må bondens fria tal
Sig göra gällande kring fjällar, fält och dal.
Väl kunna än som förr, när Svea låg i bojor,
Befriare gå fram ur låga bondekojor.
En Vinterqväll.
Hör, hur nordanvinden susar
Friskt omkring dig hvar du står;
Se, hvad prakt, som sinnet tjusar,
Hvart du än i Svitjod går;
Och du skall ej längre prisa
Söderns qvalmuppfyllda jord,
Ty hvad har du väl att visa
Mot en vinterkväll i Nord.
Himlens runda fäste skiner
Som kristall, en kupa, full
Af de ädlaste rubiner
Och det mest utsökta gull;
Bleka äro väl dess stjärnor,
Men de se hit ner så klart,
Som de unga bygdens tärnor
Se på något underbart.
Svärmiskt drömmande och stilla
Vandrar månen, nattens sol,
Men hvad glans och tjusningsvilla
Råder ej vid nordanpol!
Norrskenet i tusen strålar
Flammar upp vid skogens bryn.
Och i regnbågsfärger målar
Halva himmelen och skyn.
Jorden, i snöhvita drägten,
Ligger som en somnad brud,
Medan friska nordanflägten
Rimfrost strör i hennes skrud,
Som likt äkta pärlor blänker
Emot månens klara ljus;
Skönare du dig ej tänker
Smycken i Allfaders hus.
På det höga fjellets kanter
Kämpevålnader ses gå,
Klädda rikt i briljanter,
Silfverskägg och rockar blå;
Tunga svärden skarpt de svinga,
Likasom i härnadsfärd,
Gnistor fram ur stålet springa
Tätt som ur en smideshärd.
Men i dalen, hvart du blickar
Är blott lif och rörelse;
Furuskogen står och nickar,
Majestätlig till att se
Här och der en koleld sprakar
Fram ur djupa gruvschakt,
Och ett blekrödt eldregn skakar
Vidt omkring den hela trakt.
Insjön, lik en silfverbrygga,
Ligger genomskinligt klar,
Och med sinnen, friska, trygga,
Öfver böljans sal man far,
Lätt som fraggbestänkta vågen
Häfves för en östanvind,
Fort som pilen ifrån bågen
Löper emot värnlös hind.
Strömmen jemt mot kölden strider,
Blir besegrad allt ibland,
Men han bryter dock omsider
Sönder alla isens band,
Och mot hafvets sköte rusar
Oförvägen, glad och fri;
Vattenfallet klangfullt brusar
Som en orgel melodi.
Ur hvart hus och koja glimmar
Klart ett sken från spishäll,
Gladt förflyga qvällens timmar
Inom nordens låga tjäll;
Gubben framför brasan qväder
Hjeltevisor för de små,
Gumman sig i vävstol gläder,
Flickan lustigt spinner trå'.
Hör, hur tunga hammarn klingar
Som en klocka i hvar by!
Se, hur röken lodrätt svingar
Gnistrande mot blånad sky!
Inom smedjan frie männer
Smida svärd till fejd och strid;
Hur de bita verlden känner
Ända ifrån Odens tid.
Allt är skönt och stort och herrligt,
Hvad du skådar eller hör;
Folket, modigt, fritt och ärligt,
Ingen ovän fruktar för.
Det är klang i strömmens toner,
Det är kraft i nordans ord;
Glad försmår jag Söderns zoner
Herrligare är i Nord!
Fatta Mod.
Det är sannt, att lifvet äger
Många sorger och besvär,
Men om rätt man överväger,
Det ej någon sorg beskär,
Som man ej i tid kan dämpa
Genom bön och tålamod,
Blott man vet att kraftigt kämpa,
Blott man vet att fatta mod.
Tro ej alla, som predika
Om vår verlds eländighet;
Många blott af vana skrika,
Andra uttal pjunkighet.
Verlden är, hvad den har varit,
Ömsom både ond och god,
Ingen ännu vilsefarit,
Som har vetat fatta mod.
Hvarför denna vecka klagan:
"Jorden är af sorger full",
Tag emot den gifna agan
För din egen välfärds skull;
Men misströsta ej i striden,
Tro att Gud i allt är god,
Snart är sorgens dag förliden,
Blott du vet att fatta mod.
Är du ung, och lifvet dansar
Lekande framför din syn,
Fullt af täcka blomsterkransar,
Fallna likasom från skyn,
Och det skulle plötsligt hända
Att det törne blir af allt,
Fatta mod, ty Gud kan vända
Törnet i en blomgestalt.
Seglar du i hoppets julle
Uppå lyckans falska haf,
Och din lätta farkost skulle
Vilja gå med dig i qvaf
På fördolda skär och bankar,
Pejla djupet med ditt lod,
Refva seglen, kasta ankar,
Vet att hurtigt fatta mod.
Faller du från ärans höjder
Ner i intets tomma famn,
Och de flykta, jordens fröjder,
Som en bleknad andehamn:
Fatta mod! -- den sol, som ilar
Neder bakom fjellets topp,
Endast några timmar hvilar,
Innan hon går åter opp.
Om din ljusa stjerna slocknar,
Eller går i molnen ned,
Och det rundtomkring dig tjocknar,
Der du står på ödslig hed;
Fatta mod! -- ej foten slinter
På din nattomhöljda stig,
Genom tidens labyrinther
För ett högre väsen dig.
Söka hvassa tungor piska
Dig med tadlets nässelblad,
Bry dig ej om hvad de höviska,
Utan modig var och glad;
Väl de kunna etter spruta
I din lefnads varma blod,
Men de måste skamligt sluta,
Blott du vet att fatta mod.
Skulle dina vänner ila
Före dig på dödens stig,
Stör ej deras ro och hvila
Med en klagan sorgelig.
Du och jag och alla andra
Skola samma väg derann;
Fatta mod, men icke klandra
Hvad som icke hjelpas kan.
Om du är så fattig vorden,
Att du verkligt lider nöd,
Trampa icke modlös jorden,
För att få en beta bröd;
Lyft din blick mot himlens salar
Och fall ned i ödmjuk bön,
Gräf se'n uti berg och dalar,
Och du får en riklig lön.
Jorden nekar ingen födan,
Som med mod arbeta vill,
Rikligt gifver hon i grödan
Hvad din nödtorft hörer till;
Sjelfva bergen kunna dägga,
Kunna gifva märg och must,
Om du blott med flitens slägga
Dundrar på af hjertans lust.
Har du under vexelrika
Lifvet någon mö dig fäst,
Och hon skulle vilja svika,
När du älskar som mest,
Fatta mod, och sucka icke,
Som en narr, ditt kärleksqval:
Öfverallt, varhelst vi blicke,
Flickor fins i tusental.
Men om du en ädel maka
Utaf himmelen har fått,
Modigt strid och lid och vaka,
Att förljufva hennes lott.
Qvinnan, Skaparns mästerstycke,
Om hon älskvärd är och god,
Värdig är att älskas mycke
För sin kärleks tålamod.
Står du ensam och förskjuten,
Och all verlden går emot,
Fatta mod, ty på minuten
Tystnar ofta stormens knot;
Tänk, fast morgonen är mulen,
Och sin skugga kring dig drar,
Och, fast middagen är kulen,
Kan dock qvällen blifva klar.
När som Engelbrekt utsträckte
Armen mot förtryckets här,
I mång tusen bröst han väckte
Samma modiga begär;
Modigt visste han att frälsa
Svea ifrån slaveri,
En den andra kunde helsa
Åter såsom Svensk och fri.
Ingen konung Wasa blifvit,
När bland Dala-folk han stod,
Om han hade rådlös drifvit
Och ej vetat fatta mod.
Modigt Carl den tolfte ställde
Upp sin här i Narva slag,
Ingen enda modet fällde
Derför denna hedersdag.
Den som modigt vill, kan timra
Sjelf sin egen ärestod,
Se hur hoppets stjärnor skimra
Klart i verklighetens flod;
Skapa sjelf sin egen lycka,
Under måttliga begär,
Och sin levnads afton smycka
Med hvad Gud behagligt är.
Derför bör du aldrig klaga
Uppå ödets hårda lott,
Ödet är en gammal saga,
Gjord för barn och dårar blott;
En och hvar kan ödet dämpa
Genom bön och tålamod,
Blott man vet att kraftigt kämpa
Blott man vet att fatta mod.
Minnessång öfver Nils Månsson i Skumparp.
Bland frie odalbönder än
Ditt namn på ryktets vingar
Med vördnad nämns af Svenske män,
Och ej så fort förklingar;
Ty ibland Dannemän du står,
Likt eken uppå hällen,
Som brottats många Herrans år
Med stormarna på fjällen
Med öppen blick du trädde fram
Och talte, hvad du tänkte;
Ett drag af fordna Göthers stam,
Som ingens ära kränkte,
Framlyste ur din ädla själ,
Stod tecknadt på din panna;
Din lösen var: "för Allmänt Väl,
Det Rätta och det Sanna."
Ej blef du fram i dagens sken
Af andras vishet buren;
Sjelf röjde du dig väg allen,
Okonstlad som naturen.
Sjelf byggde du ditt Riddarhus,
Och kämpade i tiden
För frihet, ära, rätt och ljus,
Och segrade i striden.
Det lumpna dagens pris ditt bröst
Med vishet lugnt försmådde,
Ej smickrets gift bemängda röst
Ditt mannahjerta nådde.
Så fast som klippan står i nord,
Hur verldens åskor ljunga,
Så fast stod du vid hvarje ord,
Som gick ifrån din tunga.
Väl hväste tadlets ormar kring
Dig på din lefnadsbana;
Men sluten i din brödraring
Du höjde ljusets fana,
Och ristade med djerfva drag
I folkets bröst de orden,
Som stå med guldskrift i vår lag:
"Sann _Tryckfrihet_ i Norden!"
Se här, du stolta riddarhop,
Som yfs i dina sinnen,
Och grundar dina frihetsrop
På fädrens stora minnen:
Hvad hjärtats adel verka kan
Till fosterlandets ära,
Det visar denna ärans man,
Som stred för ljusets lära.
Se här, I bröder! Lefver än
Bland oss hans stora minne;
Så lâtom oss som Svenske män,
Med allvar i vårt sinne,
Uppå den grundval, han oss lagt,
Ett frihetstempel bygga,
Och så med enighet och magt
Vårt framtids-väl betrygga.
Soldaten Stång.
(Se Fryxells Berättelser ur Svenska Historien del. 4, sid 299,
samt del 6, sid. 115.)
Du manliga, du Svenska sång
Ljud högt som forsens larm,
Och väck med dånet af din gång
Friskt mod i hvarje barm!
Flyt lätt som vattenfallets språng,
Men stålsätt dina ord
Och tala om Soldaten Stång,
Förgäten snart i nord.
Han var en stor och ståtlig man
Med alnslångt skägg och hår;
I blicken hjeltemodet brann,
Liksom när åskan slår.
Hög stod han som ett skogvext berg
Bland Sveas krigare,
En vanlig karl var blott en dverg
Mot honom till att se.
Ett dråpligt svärd han ärft af far,
Blankt som en solskens-dag;
Detsamma först hans stamfar bar
Uti Bråvalla slag.
Skarpt var det som ett vinterny
Och lyste likaså,
Som strålen af en ljungeldssky
På himlarunden blå.
Så rustad för sin ärfda tro
Och för "kong Gösta", gick
Han som helt ung ur hyddans bo
Med trottsig min och blick.
Förutan sköld och hjelm han drog
I striden med besked,
Och med sin blotta handkraft slog
Rätt mången kämpe ned.
Men blef det hett i härnadsfärd,
Drog han sin tröja af,
Och svängde se'n sitt goda svärd
Som en förtrollad staf.
Der haglade tätt om hvarann
Stridt tunga slag på slag;
Han nidhögg fem och sjutti man
Vid Stangebro en dag.
Så hurtig knekt bar intet land
I verlden förr väl sett:
Tretusen man med egen hand
I krig han döden gett.
Och tiotusen Ryssar jemt --
Ett rätt ansenligt tal
Han med sin bistra uppsyn skrämt
På flykt åt skog och dal.
Från far till son en sägen har
I Ryssland gått alltse'n
Om denna kämpe, som dem var
Till fasa, skräck och mehn.
När nordanvindens friska fläkt
Förbyts i storm och gny,
Tro de det är hans andedräkt
Och korsa sig och fly.
Dock icke blott i stridens larm
Han fäktade så käckt;
Ty, för det rätta ständigt varm,
I fred han oförskräckt
Sin mening öppet sade ut
Mot svek och barbari,
Och var från början intill slut
Till själen svensk och fri.
Ännu i ålderns sena dar,
Se'n hjessan blivit grå,
Den allra skönsta man han var,
Der han på post sågs stå
I Stockholms slott vid Kungens dörr
Ett lefvande bevis,
Att nordens hjelteslägt var förr
Båd' ädel, stark och vis.
Ty ofta, säger "krönikan",
Sågs Gustav Adolf stå
Vid sidan utav denne man
Och lyssnade uppå
Hans tal om flydda lefnadsår,
Om bragdrik kämpastrid;
Och högt, som stormig bölja slår,
Slog Kungens bröst dervid.
När sist han somnade utaf
Och gick till annan verld,
I testamente han då gaf
Åt Konungen sitt svärd,
Som tacksamt äreskänken tog
Till lidandets försvar...
Hur han det se'n i striden drog,
Det vet nu en och hvar.
Du krigare, som nu så spänd
Bland buller gny och bång,
Går styf och stolt med svärd vid länd,
Lär af Soldaten Stång
Att slåss för kung och fosterland,
När pligten manar dig
Att tåga ut med svärd i hand
På östanfärd i krig!
Äreskänken.
Lyft hatten af för gubben der
Med ålderns snö i håret!
Ett svärd han vid sin sida bär,
Fast han är bra till åren.
Han dragit det med hjertans lust,
Och stått med mod och ära
I mången blodig fejd och dust
För fosterlandet kära.
Det svärdet är hans allt, men tänk,
För guld han ej det släpper,
Ty som en kunglig äreskänk
Han det vid länden knäpper;
Dess bragders mängd med liflig blick
Han täljer, glad till sinnes.
Hur det gick till, när han det fick,
Min sångmö noga minnes.
Vid tredje Gustafs sida stod
Han stolt vid Walkiala,
Och utan bössa eller lod
Han sjöng sin krigarskala.
Med blotta svärdet fram han drog
Mot fiendernas leder,
Och såsom löf i gulnad skog
Han männer fällde neder.
Väl femtio och fler ändå
Han mejade med svärdet,
Som mogna ax och vissna strå
Ses falla uppå gärdet.
Så föllo Ryssar, der han gick
Och många sågos springa
För blotta elden af hans blick
Och suset af hans klinga.
Det icke första gången var
Som skäggig Ryss fick falla
För Sveriges bästa tvillingpar,
Dem jern och stål vi kalla;
Men ej se'n många Herrans dar
Han blödt för sådan glafven,
De flesta trodde att det var
Kung Carl, som gått ur grafven.
Alltsedan hedendomens tid
I hela Svea rike
Man knappt i någon enda strid
Sett denne kämpens like,
Ty Thore Storm, så heter han,
Var i de unga åren
En jättelik och ståtlig man,
Och lefnadsfrisk som våren.
Vid stridens slut Kung Gustaf tog
Den tappre varmt i näfven,
Och sade högt, i det han log
Och drog sin klinga äfven:
"Tag, käcke stridskamrat, mitt svärd
Till minne utaf striden,
Du är den äreskänken värd!
Mer skall du få med tiden."
Med vördnad Storm nu svärdet tog;
I fiendens leder
Han dragit det med hjelte fog
Och bär det än med heder;
Men något mera för sitt mod --
Och det gör honom lika --
Han aldrig fått, den kämpe god,
Ty äfven kungsord svika.
Lyft därför hatten af min vän
För silfverhårig gubbe,
Du ser ej många slika män,
Ty, som en kärnfrisk stubbe,
Han nu bland idel småskog står
I Svears krigartempel.
O, yngling, när i strid du går,
Följ gamle Storms exempel.
Sångaren.
Med harpan i handen jag börjar min färd
Och finner på vandringen hela Guds verld
Så innerligt rolig och fager.
Allt herrligt och stort förtjusar min syn
Från molnet, som seglar deruppe i skyn,
Till sippan i solljusets dager.
Vid framtida minnen, ruiner och grus,
Vid ståtliga borgar och halmtäckta hus
Min klangfulla harpa jag strängar,
Ej sorgligt som klagande fågeln i bur,
Nej, glädtigt som fjäriln i Herrans natur
Far fram öfver blommande ängar.
Helst dröjer jag dock uti skogarnes sus;
Mig gläder de larmande flodernas brus
Och vinden, som spelar i träden;
Mig gläder de ljungande åskans skräll
Och lundernas löfrika grottor och tjäll
Och fåglarnas himmelska qväden.
Mig gläder de speglande sjöarnes glans
Och böljornas sorgfria, lekande dans
Och dimmornas praktfulla hägring;
Mig gläder de sorlande bäckarnes gny
Och liljornas skära, försmäktande hy
Och rosornas glödande fägring.
Mig gläder de lifliga hjordarnes språng
Och herdarnes enkla, okonstlade sång
Och älvornas ringdans i parken;
Mig gläder de landtliga tärnornas fröjd
Och oskuldens lekar i dal och på höjd
Och vilddjurens frihet i marken.
Så vill jag då sjunga -- dig öppna mitt bröst --
Om allt, som mig gläder, med jublande röst
Och prisa Gud Fader, som gifvit
Mig sångens förmåga i stället för gull,
Ty silfver och gull är ej annat än mull,
Så står det i bibeln ju skrifvet.
Arbetarens Sång.
Väl somliga sucka och klaga sin tid
För stenar och träd uppå marken,
Men jag tycker lifvet är glädje och frid,
Mot mig ler hvar blomma i parken;
Och därför så sjunger jag gladt alla dar,
Har kläder och föda -- ingen mer har uppå marken.
Förrän solen går opp, jag vid arbetet är,
En lätting är sämre än djuren.
Min börda, fast tung, jag med tålamod bär,
Och gläds åt den fria naturen;
Och derför så sjunger jag gladt alla dar,
Har kläder och föda -- ingen mer har.
När svetten den lackar från panna och kind
Och solen i "synen" mig bränner,
Då helsar jag glädtigt den svalkande vind,
Och frisk omkring hjertat mig känner;
Och därför så sjunger jag gladt alla dar,
Har kläder och föda -- ingen mer har.
Glad blickar jag ut de odlade fält,
Och ser på den vexande gröda,
Och tackar vår Herre, som så har beställt,
Att tusenfallt lönas min möda.
Och derför så sjunger jag gladt alla dar,
Har kläder och föda -- ingen mer har.
När aftonen kommer, så går jag förnöjd
Mot trefliga hyddan tillbaka;
Der möts jag i dörren med glädje och fröjd
Af barn och kärälskelig maka,
Och därför så sjunger jag gladt alla dar,
Har kläder och foda -- ingen mer har.
Den gamle knekten.
"Friskt mod, framåt, min fot, gå på,
Håll takten nu som förr,
Till höger vänd! Hurrah... se så
Träd inom bondens dörr!
Guds frid, båd' far och mor! I qväll
En gammal krigsman ber
Om hvila i ert lugna tjäll --
Jag orkar knappast mer."
"Sitt ned, min vän! Du är väl matt?
Lyft påsen från din rygg --
Du skall få ligga här i natt
Och sova lugn och trygg!"
"Stor tack! Visst är jag trött och tung,
Se'n hjessan blifvit grå...
Förr var jag liflig, rask och ung,
Helt annat var det då.
Som pilt jag afsked bjöd åt mot
Och tog mitt svärd i hand;
Vid Gud jag utan tvekan stor
Att tjena kung och land.
I ledet stod jag stolt och grann
Och skyldrade gevär;
Mitt gamla tempo än jag kan --
Se det gick till så här...
Men ej ett svärd till lek jag bar,
Som krigaren gör nu,
Ty utan skryt jag varit har
Och stridt i slagen sju.
I Finland miste jag ett ben --
Nu har jag ett af träd.
En kula kom, som pep och hven,
Och vips så strök det med.
På knä jag fäktade ändå
Ha, det gick lustigt nog...
Der föllo ryssar ned som strå
Och löf i gulnad skog.
Vid Leipzig fick jag femton sår,
Som blöda än ibland --
0, det är tungt vid sjutti år
Att gå med staf i hand!
Men ännu tyngre är den lott
Att lida nöd och brist
Och skörda hån och smälek blott
Af verlden först och sist.
Dock ingen klagan, arma bröst!
Snart har du kämpat ut --
Det lider emot livets höst:
Den långa dag tar slut."
Så sjunger gammal knekt och går.
Från dörr till dörr och ber
Om bröd, till dess han sist af sår
Och hunger dignar ner.
O, fosterland, din son han var,
För dig han stridt och blödt --
Ett ansvar stort hos Gud du har:
Af brist på _vård_ han dött.
Vallgossen.
Må andra klandra lyckan sin
Och på sitt öde klaga,
Jag är förnöjd med lotten min
Lyss till min lefnads saga!
Med getter, bockar, får och lamm
Jag stryker som en stormvind fram
I skogen.
Jag gläder mig åt Guds natur
Och friskt min visa trallar.
Men stundom blåser jag i lur
Att det i bergen skallar,
Och brådskande med fasligt gny
Strax alla markens rovdjur fly
I skogen.
När som jag matt och törstig är,
Så godt är källans vatten,
Och blir jag hungrig, mogna bär
Jag plockar uti hatten
Och äter se'n af denna rätt
Och litet bröd mig nöjd och mätt
I skogen.
Nog vet jag hvarje fågelbo,
Hur högt de än må bygga,
Men aldrig stör jag deras ro:
För mig de leva trygga
Och sjunga hela dagen lång
Om tidens fröjdefulla gång
I skogen.
Vid middag solens heta brand
Min hjord i skuggan svalkas,
Men på den täcka flodens strand
Jag leker då och skalkas,
Och bygger qvarnar i hvar bäck
Och hus i hvarje löfrik häck
I skogen.
När himlen blifver mörk och grå
Och vreda åskor knalla,
Och blixtar efter trollen slå
Och strida skurar svalla,
Då läser jag blott fader vår,
Och sedan trygg min bana går
I skogen.
Sist när som solen sjunker ner,
Jag driver hjorden samman,
Och under sång mig hem beger
Med hjärtlig fröjd och gamman;
Små blommor bär jag äfven hem
Till henne -- tyst, jag vet väl hvem
I skogen.
Så går min tid med lustig fart
Förutan sorg och oro,
Och stor och stark jag blifver snart;
Ack, om jag nu det vore,
Jag byggde mig ett litet hus
Bland björkarna vid bäckens sus
I skogen.
En hydda för min trogna vän,
Som dela vill min lefnad,
Jag önskar mig -- nog får jag den!
Se'n har jag ro och trefnad,
Och bryr mig ej om någonting
På hela vida jordens ring
I skogen.
Tiggaregossen.
Jag stackare lille får vandra omkring
Och svälta och frysa och tigga;
Jag har ingen glädje på jordenes ring;
Hvar natt jag på golfvet får ligga;
Dock somnar jag lugn och lugn jag uppstår,
Ty ofta jag läser mitt: _Fader vår!_
Min fader han vill icke kännas vid mig,
Min moder allredan är döden;
Ej någon i verlden sig vårdar om mig,
Ej någon mig hjelper och stöder;
Dock vandrar jag trygg; hvarthän som jag går,
Ty ofta jag läser mitt: _Fader vår!_
Ack, lycklig är sparfven, som äger ett bo,
Som äger en vän och en maka;
När aftonen kommer, så kan han få ro --
Men jag får i stället då vaka,
Och bedja och klaga förrän husrum jag får,
Dock ofta jag läser mitt: _Fader vår!_
Så tungt är att leva i nöd och i tvång,
Till stöd ha blott tiggarestafven;
Dock hoppas jag lifvet väl slutas en gång,
Jag derföre längtar till grafven;
Ty ljufvelig slummer och hvila jag får
I grafven, när sist jag har läst _Fader vår!_
Herdinnan.
Tiden ståndar aldrig still,
Timmarna som svalor fara.
Sörja må hvem helst som vill,
Jag vill glad och lustig vara.
Fåglar, blommor och träd
Glädjas och fröjdas med --
Hvi skulle jag sucka och klaga?
Trasten sjunger gladeligen
I naturens stora kyrka:
Han, som jag, väl har en vän
Att i ro och tysthet dyrka.
Dufvan kuttrar på qvist,
Källan porlar så friskt
Och bäcken hörs susa i dalen.
Lilla lärkan ljufligt slår
Högt i rymdens blåa salar,
Hennes sång jag väl förstår:
Hvarje ton till hjärtat talar.
Tjädern spelar i topp,
Orren leker... Hopp, hopp!
Se ärlorna trippa på ängen.
Göken gal i löfrik ek,
Mygg och bi i stora flockar
Svärma lustigt om i lek,
Skatan skrattar, anden lockar
Sina käresta små
Ut bland böljorna blå,
Der snöhvita svanorna segla.
Öfverallt är frid och fröjd:
Endast muntra, glada väsen
Sväfva kring från dal till höjd
Ibland blommorna och gräsen --
Ingen klagande röst,
Intet suckande bröst
Mitt öra förnimmer i skogen.
Sorla lifligt, muntra bäck!
Källa, porla friskt i dalen!
Dofta rikligt, rosenhäck!
Duva, kuttra ömt i alen!
Min älskling kommer snart,
Kysser mig -- det är klart --
Och se'n står vårt bröllop till hösten.
Sjömansflickan.
Med våta ögon ser jag på böljorna de blå
Som hotande och villda mot klippeväggen slå,
Ty långt i fjerran är
Den som jag håller kär.
Men jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.
"Till hösten är jag åter hos dig mitt unga vif",
Så sade han, och slöt mig förtroligt till sitt lif,
Men dagarna de gå
Och böljorna de slå
Och intet kommer vännen hur än jag vänta må.
Emellan oss är skog och sjö och äfven berg och dal,
Emellan oss är frid och fröjd och äfven sorg och qval;
Ty långt i fjerran är
Den som jag håller kär
Och jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.
Jag suckar och jag klagar jag tåras och jag ber
Och spejande som falken utefter hafvet ser.
Och dagarna de gå
Och liljorna de slå
Men intet kommer vännen hur än jag vänta må.
Ack, om jag hade vingar som fågeln högt i sky,
I denna qväll jag skulle till andra länder fly,
Ty långt i fjerran är
Den som jag håller kär
Och jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.