— Skola vi fråga om detta kan vara Dschidda? sade Halef, när vi snart
fingo se folk.
— Nej. Det kan gärna inte vara någon annan stad, sade jag, som ännu
ogärna ville ådraga mig någon onödig uppmärksamhet.
— Vad menar du, att vi skola göra där?
— Se oss om, till att börja med.
— Skönt! Har du reda på, att allas vår moder Eva skall ligga begraven i
Dschidda?
— Jo, jag har hört det.
— När Adam, allas vår fader, begravde henne i Dschidda begrät han henne
i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Sedan gick han till Selam Dib, där
han dog och blev begraven. Denna ö känna endast de troende närmare till.
— Häri misstar du dig, min vän Halef. Denna ö kallas av dess inbyggare
Sinhala Dvipa, varav sedan kommit namnet Selan-Dih. — Sinhala Dvipa
betyder Lejonön. Den tillhör de kristna, — närmare bestämt engelsmännen
— och jag har själv varit redan två gånger där.
Han såg på mig med förvåning i det han sade:
— Men våra talebs, lärde, säga i alla fall, att varje otrogen måste dö,
som beträder Adams ö.
— Jag lever då åtminstone. — Därför att du är en Allahs gunstling,
ehuru du ännu inte helt omfattar den rätta tron.
— Det är ju annars så att varje otrogen som beträder Mekka och Medina,
måste dö.
— Ja, sihdi, så är det.
— Men det finns likväl kristna, som varit där.
— Kan detta verkligen vara möjligt?
— Jo, så är det. Men de ha låtsats vara muselmän.
— De måste således även ha varit fullt hemma i våra språk och i våra
vanor.
— Naturligtvis. Sådana finnas ganska många.
Han såg på mig med en ängslig blick när han sade:
— Alltså skulle även du kunna bege dig in i det heliga Mekka?
— Kanske vi skulle göra sällskap?
— Nej, sihdi! Jag skulle få sota därför i den eviga elden.
— Skulle du förråda mig, om du finge se mig där?
— Effendi! Gör mig inte bedrövad. Jag måste då förråda dig, men känner
även att jag inte skulle kunna det. — Förrådde jag dig, skulle jag
sedan inte kunna leva.
Jag såg på honom att dessa ord kommo från hjärtat och jag ansåg det
vara orätt, att längre hålla honom i denna oro. Därför sade jag:
— Hur länge vill du ännu fortsätta att resa med mig som min tjänare?
— Så länge du själv vill. Och jorden runt fast du är kristen. Men jag
vet, att du skall bli en rättrogen, ty jag skall omvända dig om du vill
eller ej.
— Men du är ju inte någon hadschi, Halef.
— Sihdi! Det är just det, som jag nu skall bli. — Här ha vi säkert
Dschidda, där jag först skall besöka allas vår moder, Evas grav. —
Sedan går jag till Mekka och skall där dröja något i Arafah, låta raka
mig i Minah och utföra alla heliga åligganden. — Skall du under tiden
vänta på mig uti Dschidda?
— Hur lång tid?
— Sju dagar, en hel vecka tar det.
— Nåväl! — Du skall återfinna mig i Dschidda. Men är din hadsch giltig,
då den inte inträffar under pilgrimstiden?
— Jo, det är den. — Men här äro vi nu vid stads— porten. Jag undrar
just vad den kan heta?
— Troligen Bab el medina, emedan den är den norra. — Vill du nu göra
mig en särskild tjänst?
— Gärna, emedan jag vet, att du begär sådant av mig som jag kan
uppfylla.
— Jo, — — du skall här inte tala om för någon att jag är kristen.
— Som du befaller, sade han tydligen förvånad.
— Du skall i stället låtsas som om jag vore muselman.
— Även detta —. men på ett villkor.
— Säg ut!
— Jag måste i Mekka köpa aziz-kumahsch — amuletter — köpa gåvor och ge
allmosor —
— Var lugn! Du skall få dina Theresiadahlrar.
— Duga inte här, eller rättare i Mekka, där man inte får taga emot de
otrognas mynt.
— Då får du summan i piastrar.
— Men har du sådana?
— Kan lätt skaffa mig dem hos en sarraf, växelmäklare.
— Tack, sihdi! Kanske blir det så, att det också räcker till Medina?
— Å jo, om du är sparsam. Resan dit kommer i alla fall inte att kosta
dig något. Ty jag reser med.
— Till Medina? — Dit får du ju inte komma.
— Jag kan ju vänta i Dschambo.
— Utmärkt! Men vart skola vi sedan?
— Till Medaïhn Saliha. — Herre! Där blir du dödens! — Detta är andarnas
stad, — Dit får inga dödliga komma!
— Men i alla fall måste jag in där, just för att den staden är så
hemlighetsfull.
— Andarna skola spärra vägen. — Men sedan?
— Antingen till Sinai, Jerusalem eller Istambul, eller till Bassra och
Bagdad.
— Jag följer vart du vill.
Vi voro nu alldeles framme vid stadsporten åt denna sida. Utanför muren
fanns det några kringströdda små hus med tak av halm eller palmblad,
där fattiga grönsakshandlare eller träkärlsmånglare slagit sig ned.
En mycket trasigt klädd man anropade oss:
— Herre, är du frisk, mår du väl, hur står det till?
— Tackar som frågar. Vi må utmärkt, hur mår du själv, och hur går din
affär, och hur reder du dig, du son av de frommaste muselmännens stam?
Jag svarade honom på detta sätt, emedan jag såg att han hade de s.k.
m'eschaleeh, som är ett tecken vilket endast tillkommer de muselmän,
som bebo de "heliga" mohammedanska städerna, vartill även Dsohidda
räknas ännu fast den på senare tiden blivit öppnad för andra än de
rätttrogna. Fyra dagar efter ett barns födelse i en sådan helig stad
tatueras barnet med tre skåror på vardera kinden och två snitt på
vardera tinningarna, och så att ärren sitta kvar hela livet. Dessa
kallas m'eschaleeh.
— Dina ord äro zahrri, blommor, och de dofta som benaht eld schennet —
paradisets döttrar, eller s.k. houris — svarade mannen. — Även jag mår
bra och är nöjd med min affär. Kanske den kan vara även dig till nytta?
— Vad har du då för handel?
— Jag har tre djur; min son är hamahri — åsnedrivare — och jag hjälper
honom.
— Har du dem här?
— Ja, sihdi. Skall jag taga ut ett par?
— Vad begär du?
— Hur långt skall du rida?
— Jag är främling och skall söka mig logi.
Han mönstrade mig med en egendomlig blick. Att en främling på detta
sätt kom till fots, måste nog förvåna honom.
— Sihdi, frågade han vidare. Vill du dit, jag i går förde dina bröder?
— Vilka bröder?
— Det kom i går vid tiden för mogreb tretton män till fots alldeles som
du. Jag förde dem till det stora khan — stora hotellet.
Detta var tydligen Abu-Seïf. och hans män.
— Dessa voro inte mina bröder, svarade jag. Jag vill ha mitt kvarter i
ett privathus.
— Ama di bacht! — Vilken lycka! — Jag vet en bostad som är så fin, att
den just kan anstå en prins. Två piaster begär jag för att föra er dit.
Detta var ungefärligen 18 öre pr man.
— Hämta hit åsnorna!
Han lämnade oss med gravitetiska steg och återkom med två åsnor, som
voro så jämmerliga att de ledigt kunde gå mellan mina ben.
— Inte kunna de där bära oss.
— Sihdi! En af dem kan bära oss alla tre.
Detta var överdrift. Men faktiskt var, att den åsnan jag satte mig
upp på, bar mig så ledigt, att jag i en handvändning befann mig inom
stadsmurarna till allas vår moder Evas stad, Dschidda.
Men plötsligt hejdades jag av ett rop.
— Stanna! — Pengar!
I en halvt förfallen mur syntes till höger en glugg. I denna ett huvud
med väldiga brillor som bara hade ett glas. Vidare en jättenäsa och en
ännu större, tandlös mun. Det var från denna orden kommo.
Denne man var, upplystes mig, radschal el bab, stadsportvaktare,
som tog upp avgifter åt storherren. Jag höll upp för hans ögon det
storherrliga sigillet — mohyr, och strax därpå var mannen ute hos mig.
Han bar en sliten janitscharuniform, vida blå byxor, röda strumpor, en
grön jacka och en vit mössa, allt mycket rubbigt.
Tack vare min bu-djeruldi, mitt pass, behövde jag ingenting betala, ej
heller Halef.
Vi redo vidare och kommo till porten av ett hus vilket hade fyra
gallerförsedda fönster åt gatan, något sällsynt i ett muhammedanskt
land.
— Här är det, sade föraren.
— Vem tillhör detta hus?
— Juveleraren Tamaru. Han har givit mig uppdrag.
— Gott! Här har du betalt och bakschisch — drickspengar.
Mannen blef nöjd och avlägsnade sig. — Jag trädde in i huset med Halef
och fördes av en neger till husets herre. Och jag visades en rad tomma
rum. Jag hyrde två på en vecka för två talaris, som var väl betalt, och
under det namn som Halef givit mig.
På eftermiddagen gick jag ut att bese allas vår Moder Evas sista
stad, som visade sig vara en ovanligt vacker stad och det syntes mig
som om hennes namn Dschidda — den rika — inte kunde kallas så värst
överdrivet. — På tre sidor är staden omgiven av en hög mur som har
torn och är försedd med vallgravar. Åt havet finns ett fort med flera
batterier. Muren har tre portar, Medina, Yemen och Mekka den senaste
vackrast med två genombrutna torn.
Staden har två huvuddelar, Syrien och Yemen, och den har ganska breda,
inte alls smutsiga gator och många öppna platser. Anmärkningsvärt är
att det i denna stad finns så många hus, som ha fönster utåt gatorna.
Ofta äro de flera våningar höga, med valvportar, balkonger och altaner.
Bazaren är inredd vid en av gatorna i hela dess längd och parallell med
havet samt utmynnar i sidgator. I bazaren finner man beduiner, araber,
fallatahs, handlare från Basra, Bagdad, Maskat och Makalla — egyptier,
nubier, abessinier, turkar, syrier, greker, tunesier, tripolitaner,
judar, indier och malajer — alla i sitt hemlands dräkter. Man kan även
finna ibland kristna där. Bakom murarna utanför staden vidtager, som
ofta i dessa orters städer, ökenvidder, men där finnas kojor för de
fattigaste, som inte få rum inom stadens murar.
Icke långt från kasärnen, som är i närheten av Medinaporten, är
kyrkogården, på vilken allas vår Moder Evas grav är belägen. Denna är
sextio meter lång och har i mitten en liten moské.
Att det vimlar av tiggare i Dschidda är inte så underligt. Mest komma
dessa från Indien. Under det att de fattiga pilgrimerna från andra
länder söka sig arbete för att få pengar att återvända, är indierna för
lata till detta.
Från kyrkogården vänder jag mina steg mot hamnen. Jag tänkte mig
därifrån kunna se Mekka och märkte inte, att jag snart kom så långt
från staden att jag befann mig vara i en ganska enslig trakt. Så mycket
underligare var det, att jag där möttes av en slagdänga från min
hembyggd.
Denna kom från en båt med två män, den ene tydligen en inföding, att
döma av dräkten en hadharemieh. Den andre, som stod upprätt var en
kuriös figur. — Han hade blå turban, röda, turkiska vidbyxor, över
dessa en europeisk rock av något uråldrigt mod. Han hade en gul
sidenhalsduk, och över denna sköt upp snibbarna av det gamla slags
krage som kallas "fadermördare". Kring sitt ganska omfångsrika liv bar
mannen ett bandolär — en sarras — med en slida så stor att den gott
kunde rymma tre klingor.
Denne man var sångaren. Jag ropade till honom:
— Sjung mera!
Och han fortsatte med full hals vare sig han hört mig eller ej. Och
alltjämt lika munter kom han sjungande in mot stranden, där jag gick
emot honom.
Han fick genast ögonen på mig, men blev stående med ett uttryck av
undran, medan han närmare betraktade mig, när jag hälsade honom på mitt
hemlands språk.
— En turk, som talar tyska! utbrast han.
— Nej, men väl en tysk som talar turkiska!
— Ser jag väl rätt? Kan jag tro mina öron? — Men ni ser alldeles ut som
åtminstone en arab. Törs jag fråga vad ni är?
— Författare. — Och ni?
— Jag? — Hm! Violspelare, komiker, skeppskock, privatsekreterare,
bokhandlare, äkta man och handlande, änkling, rentier och nu turist på
hemväg.
Han rabblade upp allt detta med sådan grandezza att jag måste skratta.
— Då har ni varit med om mycket, sade jag. — Och nu skall ni hemåt?
— Ja, till Triest att börja med, om jag inte under vägen råkar ut för
något nytt. — Och ni?
— Jag återser nog inte hemorten på många månader.
— Men vad gör ni här i Dschidda?
— Ingenting. Och ni?
— Detsamma, — Hur länge har ni varit här?
— Sedan fyra dagar.
— Och jag lika många timmar.
— Då kanske det kan roa er att se hur jag bor?
— Varför inte.
Han betalade roddaren och vi återvände in till staden. Vi kommo till
ett envåningshus, där han gick in. Jag följde och vi kommo in i ett
litet rum vars enda möbel bestod av en liten brädanordning till bord
och på detta en matta.
— Välkommen! Var så god sitt!
Vi skakade hand ännu en gång och jag slog mig ned på golvet, medan
min värd från ett grannrum kom utsläpande med en liten kista, som han
öppnade, sägande:
— För en sådan gäst måste man visa vad huset förmår. Här skall ni få
se, vad jag kan bjuda på.
Det var verkligen högst ovanliga saker för orten.
— Här ha vi en kopp med kokta äppelskivor, kokade i går på min
kaffemaskin, en utmärkt anrättning i denna hetta. — Här ha vi två
pannkakor och här en till. — Här ha vi ett stycke engelskt vetebröd
— och en bit äldre bak, som också duger. — Ni har bra tänder, ser
jag. — Här en bit bombaykorv — luktar kanske något, men det gör alls
ingenting. — I den här flaskan finns äkta, gammal konjak, visserligen
inte vin, men bättre än vatten. Glas har jag inget. Men detta är kanske
inte alldeles nödvändigt. I den här asken … Snusar ni?
— Dessvärre inte.
— Skada! Ett utmärkt snus. — Men ni röker?
— Gärna.
— Se här! Elva stycken. Dessa dela vi, ni får tio, jag tar en.
— Eller tvärtom.
— Inte alls.
— Nå, vi få väl se! Men kan ni gissa vad som finns här i krukan?
— Kan inte.
Han räckte mig en kapsel och jag luktade.
— Ost!
— Rätt! Dessvärre fattas smör. — Men var så god och tag för er. — Ni
har väl kniv? Här finns verkligen en gaffel.
Jag kunde inte neka honom nöjet att smaka på. Och snart åto vi båda.
— Jag är från Sachsen och heter Karl May, sade jag.
— Jag är egentligen från Triest och heter Martin Albani, sade han.
Min far var skomakare. Men jag skulle bli något finare, köpman. Men
tyckte mer om fiolen än siffrorna. — Så fick jag en styvmor — ja, ni
vet hur det kan gå då? — Jag älskade min far, men blev bekant med
ett harpspelaresällskap från Pressnitz. — Och med detta kom jag till
Venedig, Milano, och längre ned i Italien, samt till Konstantinopel. —
Känner ni så'nt där slags folk?
— Åjo, det reser kring bra mycket.
— Först spelade jag fiol. Sedan avancerade jag till komiker. Men så
råkade vi illa ut och jag blef glad att komma ombord på en bremerkoff.
Med den kom jag till England och därifrån med ett engelskt fartyg till
Indien. I Bombay blev jag sjuk och kom på lasarett. Uppsyningsmannen
där var en duktig karl men klen i att kunna skriva och räkna. Han
engagerade mig, när jag blev återställd. Sedan kom jag i handel som
bokhållare. Jag gifte med min principals änka. Vi levde lyckliga men
barnlösa tills hon dog. — Och nu skall jag vända hemåt igen.
— Till er far?
— Även han är död. Men det har — gudi lov — inte gått någon nöd på
honom. Sedan jag fick det bättre ha vi ofta skrivit till varandra. — Nu
har jag sålt min affär och drar mig så småningom hemåt.
Jag tyckte om mannen. Han visade sig precis som han var. Rik kunde han
väl inte anses vara, men han såg ut att kunna ha just så mycket som han
behövde.
— Varför far ni inte direkt till Triest?
— Jag har några småaffärer i Maskat och Aden. Men jag är min egen
herre. Jag kan gärna bese Röda havet.
— Hur länge tänker ni stanna här?
— Tills ett mig passande fartyg gör an här. Min tjänare är nu som
pilgrim på väg till Mekka. Jag väntar honom först om en vecka.
— Nå, då kunna vi ju vara tillsammans!
— Gärna! Utom under ett par dagar. — Emedan också jag skulle ha lust
att se Mekka.
— Ni? Vet ni inte att detta är förbjudet för kristna?
— Visserligen. — Men ingen känner mig där.
— Och ni kan tala arabiska?
— Ja, alldeles nog för mitt behov.
— Vet ni också huru pilgrimerna ska uppföra sig?
— Även det, men jag tänker inte uppträda som pilgrim. Skulle jag följa
deras sedvänjor och underkasta mig deras ceremonier, bedja till Allah
och anropa profeten, så vore detta ju en försyndelse mot vår egen tro.
— Man kan ju alltid göra ett offer för vetandet.
— Men inte i ett sådant fall. Hela intresset för mig är blott att ha
varit i Mekka och att kunna berätta hur där ser ut. Men inte vill jag
spela rollen av pilgrim. Det finns andra än pilgrimer som komma dit.
— Ja, t.ex. köpmän. Men dessa besöka också de heliga orterna där för
att bedja.
— Beträffande mig skall man inte kunna kontrollera detta. — Man rider
dit härifrån på åtta timmar, sexton om man går. Hade jag en kamel
skulle jag vara där på fyra. — Jag anländer alltså, stiger av vid en
av portarna, genomvandrar staden med värdiga, långsamma steg och beser
helgedomen. — Detta kan inte taga lång tid. En var skall taga mig för
en museiman, och jag kan sedan lugnt återvända.
— Det där låter ju ganska enkelt, men vågat är det i alla fall. Jag har
hört, att en kristen annars inte får komma Mekka närmare än på nio mil.
— Då skulle vi ju inte heller få vara här i Dschidda, såvida man inte
menar engelska mil. — På vägen härifrån till Mekka finns nio kaffehus.
Jag skulle våga att besöka dem alla nio och ange mig som kristen. —
Tiderna ha mycket förändrats. — Nu är det nog med att de kristna inte
få besöka själva staden Mekka. — Men jag vill våga ett försök i alla
fall.
Jag var så inne i denna tanke att den var för mig en fix idé; när jag
kom hem till min bostad, insomnade och vaknade jag med samma beslut.
Halef kom in till mig med kaffe. Han var nu färdig att bli — pilgrim.
— Skall du resa med en delyl?
— Nej! Blir för dyrt! Jag väntar till det kommer några pilgrimer som ha
kameler.
Delyler kallas sådana som äro pilgrimernas vägvisare och som se till
att alla formaliteter iakttagas. — Bland pilgrimerna finnas även
kvinnor. — Men då det är förbjudet för de ogifta kvinnorna att beträda
helgedomen, så ha dessa delyler skaffat sig en extra inkomst med att
mot betalning på lämplig tid gifta sig med sådana kvinnor som de sedan
vid återkomsten till Dschidda giva skiljobrev.
Halef hade knappt lämnat mig förr än jag därute fick höra en röst fråga:
— Är din herre hemma?
— Dehm arably — tala arabiska! svarade Halef.
— Arably? Nej, min gosse. Jag kan på sin höjd traktera dig med några
ord turkiska. — Men vänta! Jag skall strax anmäla mig själv.
Det var Albani, som stämde upp:
"Jucheirassasa! Om du vill så vill ock jag. Och om du vill så kom; ty
nu i dig vill jag ha tag."
Han begrep att anpassa sina slagdängor efter behov, och helt vist stod
Halef där helt undrande. Men då jag inte genast svarade, fortsattes:
"En hurtig pojke är jag; Det är jag från mitt hem. Men öppnar du ej
genast slås dörren in med kläm!"
Men så långt ville jag ända inte låta det gå. Jag steg alltså upp och
öppnade dörren.
— Aha! skrattade han. Det hjälpte, det där! Jag trodde nästan, att ni
redan begett er av till Mekka.
— Hysch! Min tjänare får inte veta detta.
— Förlåt! Vet ni varför jag kommer?
— Kontravisit för mitt besök hos er i går. Men det gör mig ont. Jag kan
visserligen bjuda på litet ammunition, men inte någon annan proviant.
— Pah! Det var inte det. Jag ville fråga om en sak. Ni är ju ryttare?
— Åjo! Hur så?
— Till häst eller på kamel?
— Båda delarna, ja, även på åsna, när det blir tvång.
— Men jag har aldrig suttit på en kamelrygg. Men så fick jag höra,
att det här i närheten finns en kameluthyrare genom vilken man för en
billig penning kunde få spela beduin en stund.
— Jaså. Begriper! Ni vill riskera en dylik tur?
— Just så!
— Men det händer nog att ni i så fall får en släng av sjösjuka.
— Det gör ingenting. Jag har varit ganska mycket till sjöss. — Törs jag
inbjuda er att följa med?
— Kanske det. Vart ha ni tänkt?
— Vart som helst. En tur kring Dschidda.
— Vilken skaffar kamelerna?
— Jag naturligtvis! Kanske ni vill ha med er tjänare?
— Bestäm själv! Men när i landet är det alltid bra att ha en tjänare
till hands.
— Tag honom med då!
— När skall jag komma?
— Om en timme.
— Gott! Men låt mig säga en sak. Undersök först noga sadeln och
kameltäcket. Man kan annars lätt få göra bekantskap med dessa stingande
och bitande kryp som orientalerna kalla bit. Annars hos oss känt under
namnet loppa.
— Hoho! Sådana!
— Ofta mycket! Man gör därför bäst att se efter och att förse sig med
åtminstone ett rent täcke.
— Skall bli! Behöva vi vapen?
— Naturligtvis! Åtminstone jag som lätt när som helst här i trakten kan
bli överraskad av fiender.
— Ni?
— Jo, jag flydde i går ur fångenskap hos en farlig sjörövare. Han är nu
i Mekka, men kan redan vara på återväg till Dschidda.
— Det var högst underligt! — En arab?
— Jag kan inte ens angiva honom utan att riskera mitt liv ytterligare.
— Och om detta sade ni i går ingenting.
— Vad var det att tala om? Man hör ju och läser nu ganska ofta att
livet blir allt mer prosaiskt och att det icke ges några äventyr. —
För någon tid sedan talade jag med en mycket lärd man, som uppställde
den tesen, att man kunde resa från Hammarfest i Norge till Kapstaden i
södra Afrika och från England till Japan utan att uppleva ens skymten
af ett äventyr. — Jag motsade honom inte. Men jag tror att det mest
beror på den som reser och hur man reser. En affärsresa eller en på
rundresebiljett blir nog så tam, även om det bär av till Celebes eller
till Eldslandet. — Jag föredrar häst och kamel framför postvagn och
bantåg, kanoten framför ångaren och bössan i stället för välviserat
pass. — Jag reser hellre till Timbuktu och Tobolsk än till Nizza och
Helgoland. Jag förlitar mig inte på någon vägvisare eller Bädeker. — På
en resa till Murzuk hade jag med mig mindre pengar än mången behöver
för att från Prag besöka Wien under en vecka och — jag har aldrig
behöft klaga på brist på äventyr. — Den som med stora medel besöker
Atlasländerna eller Nordamerikas västra stater har alltid ett hinder
just i dessa medel. Men den som kommer med tom ficka, den måste t.ex.
söka gästfrihet hos beduinerna och göra sig nyttig därför — eller
därborta i vilda Västern jaga villebråd och kämpa mot hundra faror.
Honom skall aldrig saknas äventyr. — Ska vi hålla vad om, att vi på
vår lilla kameltur råka ut för ett äventyr, om än aldrig så litet? —
Forntidens kämpar drogo ut för att söka äventyr. — Nutidens hjältar
resa som commis-voyageurs — handelsresande — turister — sommarflanörer,
badortsgäster eller hotellnärer. Dessa uppleva sina äventyr under
paraplyer, vid table d'hôter, säterbodar, vid spelborden och på
scating-rinks, skridskobanor. — — Men hur var det; ska vi hålla vad?
— Ni gör mig verkligen nyfiken.
— Förstår nog det, ni kallar nog det för ett äventyr om ni i en djungel
får se två tigrar i pelsen på varandra. Jag kallar det ett lika stort
äventyr, om jag i skogsbrynet stöter på två myrstackshopar vilkas kamp
med hänsyn till mod och kroppskrafter gott kan kallas ett hunnerslag
eller en gudaslaktning, ty där erbjudas oss exempel på en sådan
uppoffring, lydnad, strategisk eller taktisk beräkning och list, att
vi måste förvånas däröver. — Guds allmakt visar sig härligare i dessa
småkryp än i de där båda tigrarna, vilka blott därför visa sig så stora
för er emedan ni är rädd för dem. — — Men låt oss nu få fram de där
kamelerna på det att vi må finna en källa under den värsta hettan.
— Gott! och ni räknar på att vi få ett äventyr?
— Jag är viss därpå.
Han gick. — Jag hade hållit detta lilla tal för honom med viss
beräkning. — Ty till en förstlingsritt på kamel hör obetingat en i det
romantiska övergående stämning.