Hon lutade sig ut, nickade. Men han såg inte spår av förvåning eller
glädje.
Hon har nog glömt att jag är lam, tänkte Basilius, besviken.
Och för att fästa hennes uppmärksamhet vid sitt lyckliga tillfrisknande
började han dansa.
Höjde handen, ett steg fram, två steg åt sidan, halvt varv runt, bjuder
damen sin hand.
Allt vad Träsken lärt honom.
Men då förevisningen var slut, hade mormor lämnat fönstret. Ovisst när.
Basilius gick upp till henne. Mormor satt på en stol bredvid soffan. I
soffan låg Daniel, bäddad mellan lakan.
Ljusen brunno.
Basilius ställde sig bredvid mormor. Han lyfte högra foten, stod som
hans vana var på ett ben. Även det kunde han utan svårighet.
Han lyfte handen, pekade.
Är det Daniel? frågade han.
Ty sedd på nära håll fanns det någonting hos den sovande som alls icke
liknade Daniel.
Men mor i Sutre nickade.
Basilius viskade:
Sover han?
Mor i Sutre nickade.
Basilius dröjde en stund. Men då mormor alltjämt icke hade ögon för
någon annan än Daniel, smög han sig på tå ut ur rummet.
[Transcriber's note:
På sju ställen har uppenbara felsättningar korrigerats:
rad stod ändrat till
1057 barmhärighet barmhärtighet
1530-1 Det har hans leende Det var hans leende
1771 fungfrun jungfrun
2144 himmel Det sades himmel. Det sades
2595 konom. honom.
2810 Gott, Jag stannar Gott, jag stannar
4818 svaran sväran
På ytterliggare några ställen är det möjligt att texten är felsatt
men lika möjligt att texten ska reflektera en dialekt, dessa ställen
har lämnats oförändrade]