Mor i Sutre öppnade. Det var återigen haltebolinken.
Ja, I ska få, ropade hon och slog med båda händerna. Tåla dig! Tåla dig!
I ska få båda två --
Halten stammade:
Sku -- sku -- skulle bara säg att vi -- vi -- vi blitt fler. Fyra stycken.
Det var då håken, muttrade moran, smällde igen dörren.
Men när Valborg bar ut vällingen och brödtärningarna till strykarna,
hade talet vuxit till halva dussinet. Det var medelålders män, grova men
magra och utarmade. De hade fylkat sig kring Raggen, bildade ett svart
röse i diket vid grindstolpen. Valborg räckte tennmuggarna, fatet och
stopet till Raggen, som tackade hövligt.
Jungfrun är beskedlig, sade han, tackar ödmjukast.
De andra stirrade oavvänt på henne, muttrade ett tack eller ett signe.
Halten stod upprätt på grindstolpen som en fågelskrämma, vajade med
slaka armar och slankig hals, grinade förläget.
Valborg dröjde, oviss om hon borde lämna tennet i sticket. Sade:
Det var fler än I sa. I sa bara fyra.
Raggen torkade sig om munnen, räckte stopet till grannen.
Det kom fler, sade han, kastade sig på sidan och blickade utåt vägen,
som om han väntat ännu fler. Halten stammade:
Det är så lejt i skoarna, jungfrun. Det är frostigt om nätterna. Förut
var det fnatet som inte lämna en ro.
Och inte kom det någon jungfru med välling, inte, sade Raggen. De fyra
karlarna logo i skägget, för ett ögonblick. Så blevo de åter allvarliga,
ägnade sig åt stop och muggar. Huvudena böjdes bakut och ögongloberna
rullade spasmodiskt i de gulbruna, skäggiga ansiktena. Men en av dem
förmådde inte hålla kruset, utan Raggen måtte hjälpa honom. Han hade
buntar med ältgräs bundna kring handlederna och halsen.
Det är frossan, förklarade Raggen, vi har den allihopa, men han är ett
kräk, den här.
Vill I ha mer? frågade Valborg.
De sågo på varandra. Raggen svarade:
Tackar som bjuder, jungfrun, om det inte är för mycket.
Hon samlade de tömda kärlen i fånget, då hon gick förbi. Halten föll
ihop över grinden som en fällkniv, grinade stolligt och stammade:
Det var så lejt i skoarna, jungfrun.
I detsamma såg Valborg far och Daniel försvinna genom stalldörren,
tveksamt styrde hon kosan ditåt. Far ville väl inte bli åtspord, men
Daniel måtte väl fram med vad som avgjorts i köket.
När hon hunnit halvvägs uppför stallbacken, ropades: Valborg! Och hon
stannade, tagen på bar gärning, tyckte hon, rodnade. Det var gästgivarn,
som ropat. Han stod på kökstrappan och stack fötterna i skorna.
Valborg sade:
Det är sex stycken borta vid grinden.
Gästgivarn klafsade fram till henne, rörde lätt vid den nakna armen som
om han velat fråga, vad hon hade i fånget, öppnade munnen --
Och Valborg tänkte:
Ska nu hemmafolket också stura på mig, så blir det för stolligt.
Men gästgivarn vände bort huvudet, såg åt grinden och sade:
Så Valborg ska ge sig i väg från Sutre nu.
Tennkärlen klirrade samman.
Vem har sagt det?
Han såg åter på henne, under lugg.
Träsken.
Och när han nu såg skälvningen i hennes mungipor, det heta lystret i
ögonen, som vidgades och slötos, tänkte han att hon var bra lik far sin,
Träsken.
Han sade:
Det är inte lönt att du skyller mig för det. Vad mig anbelanger, så
kunde jag väl bäst lika, att du stannade. Men mor vill inte och inte
Träsken heller.
Vad har jag gjort för galet då? frågade Valborg. Och gästgivarn tyckte
att hennes fråga minde om Träskens högtidliga och stränga: Varföre då,
då?
Inte har Valborg gjort något galet, mumlade han, inte det jag vet.
Plötsligt förde han sin näve till hennes kind, snuddade över kinden,
körde fingrarna in i håret, som var faderns så olika som möjligt, lent
och gnistrande rödblont. Rörelsen kom så oväntat för honom själv att han
öppnade munnen till en förklaring: fann ingen. Fann bara, att han många
gånger måtte ha undrat, hur det där håret skulle kännas mellan
fingrarna. Men det var icke någon förklaring.
Och Valborg stod där orörlig med nedslagna ögon, pressande tårarna under
ögonlocken.
Det är som om jag fastnat, tänkte gästgivarn. Han trodde att fingrarna
snott in sig i håret. Han rörde dem helt lätt och tyckte att de fastnat.
Och höll dem stilla. Och hjärtat började bulta, segt och försiktigt
ökande takten, segt ökande, ökande --
Då smattrade det bakom honom, från kökstrappan:
Står I å smeks på stallbacka. Hi, hi, hi. Står I å smeks! Står I å
smeks!
Gästgivarn sade:
Du måtte ha varit åt skogen eftersom du har barr och skrap i håret.
Äntligen lossade fingrarna, och till all lycka följde ett torrt stycke
granris. Valborg tog åt sig fånget och gick långsamt uppför stallbacken,
stannade, då sväran ropade:
Ska int' Valborg stä' i storstuga?
Gästgivarn vände sig om:
Ocken ska ligga i storstuga?
Hon snattrade:
Ska int' greven ligg i storstuga? Var ska'n ligg' om int' i storstuga?
Vilken greve? frågade gästgivarn.
Men nu försvann sväran hastigt i köket och mor kom till synes, het som
ugnen hon lämnat. Hur i helsicke har kvinnan fått nys om greven, tänkte
hon, är en så i barndomen att en pratar bredvid mun?
Valborg! ropade hon, gå upp i storstugan och lufta, om det ska vara.
Rista bolstrarna och tag bort lavendeln. Bred ut lakana och täckena.
Pröva om ugnen ryker in --
Vilken greve? frågade gästgivarn, tog några steg mot köket.
Häll vatten i kruset och torka ur faten och pottan, fortsatte mor i
Sutre. Se efter att nattstoln är proper och brukbar.
Vilken greve? frågade gästgivarn.
Och mor i Sutre vände sig slutligen till sonen, hennes ansikte var
rödflammigt, hennes hår stod på ända, hennes händer fäktade som
ullkardor i luften.
Å jissesjisses e-mini, jissesjisses e -- e -- e, fräste hon. Vilken greve?
Angår det dig? Vilken greve? Vilken greve? Står det i stadga att du ska
fråga vilken greve? Vilken greve? Drag åt fanders!
Dörren smällde igen om henne; öppnades åter.
Vad står du där och grunnar efter? Tag fatt med plöjningen du, så tar
jag fatt med mitt. Du behöver inte se'n en gång.
Gästgivarn stod, där han stod. Valborg gick förbi honom.
Har gästgivarn nyckeln? frågade hon. Han tog åt bakfickan, skakade på
huvudet. Hon gick in i köket.
Gästgivarn stod där han stod. Hundflocken strök förbi honom, gjorde en
lov kring husbond med slokande svansar, hängande öron, dolska, skygga
ögon. En av de svarta valparna satte sig framför honom, lyfte högra
framtassen och viftade till lek, öppnade käften, gäspade så att hela
raden av små tandstumpar syntes. Och han steg fram, bugade, nosade
betänksamt på husbonds toffel, slickade fundersamt på husbonds häl. Slog
plötsligt framtassarna i marken och ranglade bort efter de andra.
Gästgivarn stod där han stod. Moln gledo fram genom dalen, lågt, så att
de rispades av storekens kala topp, vita tappar, vita kärvar, mjuka,
vita bolstrar, stadigt drivna av en gryende nordan, höstens första.
Bortom lagårdslängan råmade korna ängsligt och kände frosten. Skogen
över klinten stod avlägsen i lätt rök. Tegarna hårdnade och grånade i
den klara, kalla senhöstsolen.
Från stallet hördes en låt, som liknade råttpip, fast starkare. Det var
Träsken, som stämde fiolen.
Och en ny flock drog förbi gästgivarn. Den kom om brygghusknuten,
Basilius gick i spetsen. Tvärstannade då han varsnat husbond, stod och
vägde med lyftad fot. Bakom honom stannade flickorna rad i rad, men
Lill-Lars traskade fram till fadern.
Han ställde sig framför honom och iakttog honom noga från träskorna till
slokhatten; han ställde sig därpå sida om sida med fadern och intog
samvetsgrant samma ställning, fötterna något åtskilda, händerna på
ryggen, huvudet framskjutet, långt mellan uppdragna, kutiga skuldror,
pannan rynkad, blicken stelnad i grubbel.
Så stodo de en god stund, far och son, den ene hög som en dörr, den
andre liten som en vante, men stöpta i samma ställning och båda med
stora, runda, tunga huvuden.
Slutligen sade gästgivarn:
Vad står du dennase, Lasse?
Vad står du dennase, Lasse? upprepade sonen.
Apar du efter far din? sade gästgivarn.
Apar du efter far din? upprepade sonen.
Tänka sig, att du ska vara så svår och illfundig, sade gästgivarn, log.
Tänka sig -- började sonen, men orden voro för många och det sista för
konstigt och att le förstod han icke.
Och gästgivarn lade handen på hans huvud, det kunde han icke apa, strök
pilten varligt om nosen.
Gå till Träsken du och hör på speleverket, sade han, sköt honom varligt
ifrån sig. Men i samma nu steg blodet åt huvudet, hastigt rusande och
berusande som alltid sedan det jäst i tysthet. Han gick med korta,
snabba, tysta steg bort till kökstrappan, drev näven i dörren, så att
låskolven hoppade ur.
Barnen flydde som möss, sökte sig in i stallet, kröpo ned under
källartak och vagnsbodsgolv.
Köksdörren flög upp.