Som Eder herre, Hertig Carl, vid Finland.
Men Ni ju icke känner det. På afstånd,
Betraktadt från en annan kust, det synes
Helt annorlunda, än vid noggrann forskning. --
Dock jag förglömt, att årets svåra tid
Ej låtit Er den närmsta vägen taga
Uppå Er färd till detta slott, som var,
Såsom jag hört det sägas, färdens mål.
Er kosa, sträckt längs dessa låga kuster,
Som stigit upp ur Bottenvikens djup,
Har utan tvifvel varit lärorik.
En resas svårigheter skänkt Er säkert
Åtminstone den tid, som var nödvändig,
Att uppå ort och ställe samla in
En skörd af kunskap, hvilken ej kan undgå
Ett sinne, vant att ej förgäfves forska.
Jag hoppas dock, att de besvärligheter,
Som Eder mött, ej kändes tryckande.
När man, som Ni, frambär en Furstes uppdrag,
Som med ett synnerligt intresse fästes
Vid hvarje yttring ur de rörelser,
Af hvilka Finska folkets sinne lifvas,
Bör tacksamhet och nit bortrödja lätt
De stötestenar, hvaraf stråten spärras.
SÄNDEBUDET.
Har Ni omsider uttömt rikedomen
Uppå de brutna bilder, dem Ni slösat,
Liksom en sönderslagen spegel, hvilken
Ur alla sina stycken återger,
Förklenade, de föremål, som först
Uti naturlig storlek der sig visat. --
Ni ser, Er målnings-ifver lockar mig
Till efterföljd, fast härmningen är svag,
Och icke uppnår skärpan af Er pensel.
Dock gerna afstår jag Er segerpriset
I denna täflan. Ty ej hit jag kommit
Att leda in en fåfäng strid om ord.
CLAES FLEMING.
Jag anar det; men jag ej dela kan
Föraktet, som Ni hysa tycks för -- ord.
Det finnes vissa, bakom hvilka gömmes
En lefnads hela, djupa andemening,
Och framför hvilka mannen står som vakt,
Tills att hans fall afbryter väktarkallet.
Ni visat böjelse att stundom lägga
Nog mycken mening i en annans ord;
Kanske det händt Er någon gång också,
Att lägga alltför liten i Ert eget.
Men om jag rätt förstår Er, är det ej
Er egen mening, som Ni nu vill tolka:
Det är en sons utaf den store konung,
Hvars minne vuxit i min själ tillsamman
Med all den vördnad, jag hyst för hans hus,
Med all den trohet, jag deråt har egnat,
Och egna skall -- så sannt Gud hjelpe mig!
SÄNDEBUDET.
Ert tänkesätt är kändt af hela verlden,
Och konung Gustafs störste son har tacksamt,
Så högt som någon, aktat dessa känslor,
Hvaraf en ringmur slås kring Wasas ätt.
Hans aktning, städse stor, har vuxit högre,
Om möjligt är, för Eder nu, Claes Fleming.
Han vördar denna mannakraft, från hvilken
Ej årens lie någon sena bortskär.
Han ser i Er ett föredöme af
Den viljas styrka, som sitt öde bär,
Likt hjeltens fasta arm sitt svärd i striden.
Han skänkt mig äran att till Eder bringa
En gärd af denna aktning -- -- --
CLAES FLEMING.
Min är äran.
Det öfverstiger, hvad jag kunnat hoppas,
Att hertig Carl har afsändt Er allenast
I ett så ringa värf, som det Ni uppger.
Men jag ej eger rätt att derpå tvifla.
Och det mig gläder desto mer, som jag
Ej kunnat skörda denna högre aktning,
Hvarom Ni ordat, annorlunda än
Igenom några tjenster, dem min trohet
Mot Sveriges konung mera sökt än mäktat
Bevisa sednast. Inte i vittnesbörd
Kan gifra mera kraft åt mitt beslut
Att stå och falla för min konungs rätt,
Än bifall af en furste, som naturens
Och mensklig lag har ställt vid thronens fot,
Att styrka, stödja den vid hvarje anfall
Emot dess oantasteliga helgd
Af brottet eller vilseledda sinnen.
Stödd uppå grunden utaf denna helgd,
Kung Sigismund, Din thron statt städse säker,
Som på en kyrkas altare dess prydnad,
Hvarefter nidingshanden sednast sträcktes.
Men hägnad af Din Farbrors trogna vård,
Den trotsar, dubbelt säker, alla skiften.
SÄNDEBUDET.
Det gladt mig högt att höra dessa uttryck,
Som göra rätt åt kraften af den furste,
På hvilken allt, hvad finnes redligt Svenskt,
Sitt bästa hopp om Sveriges framtid bygger.
Om Carl ej funnes, skulle detta hopp
Förgås i obekanta ödens dimma,
Likt båten, roderlös, på oceanen.
Carl delar stora männers gudalott:
Blott vissheten derom att till de finnas,
Förslår att gifva högre mod åt starke
Och trygghet åt de svage, hvilka känna
Att någon tänker, handlar, står för dem.
Det är den trygghet, hvilken stärker hären,
När stridens stund är inne, om den litar
Derpå att föraren är stor, är hjelte.
Det är den trygghet, hvilken lifvar vandrarn,
Då han ser solen, fast omätligt skild
Ifrån hans låga ståndpunkt, lysa stråten.
Det är den trygghet, som så mången känner,
Vid tanken derpå att Claes Fleming lefver.
CLAES FLEMING.
Ert sista ord har slappat nerven af
Bevisningen, Ni velat föra ut.
Och ej jag neka kan, att jag ej delar
Fullkomligt denna lära, som Ni hyllar
Med samma ifver, som Ni fordom talte
Om annat, hvarom förr vi varit ense.
Ni tycks nu vänta säkerhet för starke,
Liksom för svage, med ett ord: för Staten,
Af kraften hos en eller annan menska:
Ty endast detta är ju äfven Fursten,
Åt den Ni nu afgudadyrkan egnar.
Min tro är än, såsom den var, en annan.
Högt skattar äfven jag väl kraftens gåfva,
Men tror ändock, att hvarje sådan är
En möjlighet till godt och ondt allenast.
Och frestelsen till ondt är endast större,
Der större lott af kraft dertill blef gifven.
En trygghet blott, ett värn allenast finnes
Mot hvarje nyck utaf en enskilds styrka:
Det kunga-makten är, kring hvilken lagen
Sitt helga famntag slår, som diademet
Sin fasta ring kring kungens panna sluter.
För lagen finns ej svaga eller starka:
Det endast likar finns, liksom för Gud,
Som står så högt, att hvarje skillnad bleknar
Bort för Hans dom, och godt och ondt blott väger.
SÄNDEBUDET.
Men kraften, hvarmed kunga-handen knytes,
Kan böja spiran till ett bödelssvärd,
På hvilket lagen kasta tycks ett sken
Af rätt ännu, då re'n det drabbat
Långt bortom lagens gränser -- --
CLAES FLEMING.
Är det väl
Det öfvermått af kraft, Ni känna lärt
Hos konung Sigismund, som närt Er fruktan
För missbruk utaf kunga-makten; eller
Väcks denna bäfvan utaf någon annan,
Hvars kraft vill lägga spiran i hans hand
Och sedan vigter i en vågskål, som
Ej lagens är, men lätt kan lyfta dennas?
SÄNDEBUDET.
Jag vill besvara frågan med en annan.
Kan det ej hända, att en konung, hvilken
Sjelf vek till sinnes, saknar kraft till ondt --
Liksom till godt -- lätt finna skulle verktyg,
Mer eller mindre kraftbegåfvade,
Men städse redo att med tunga-manteln
Kringhägna dåd, dem Söderns bravo höljer,
Ej utan rysning, under blodad kappa?
CLAES FLEMING.
Den, som har makten, saknar sällan medel
Att föra ut sin vilja, som är lagens.
Men äfven den, som blott till makten sträfvar,
Kan finna redskap lätt, till allt beredde.
En konung får dock följa fritt sitt val;
Har ingen orsak att det låta falla
På andra än de bäste, mest förtjente.
Men den, som nödgas att till målet smyga,
Han måste gripa till hvad hjelp, som först
Förirrat sig uppå hans dunkla stråt.
Och ingen undrar derför, att hans redskap
Ej handlar olikt den, som tänder mordbrand,
I nattens mörker, under menskors hydda,
Som slumrat in med frid, men väckas upp
Af lågor, ödeläggelse och nödrop.
Den hand, som vållat ofärd, drages bort,
Liksom ett irrsken slocknar uti kärret.
Se'n det har vandrarene vilseledt.
Men bördan af den skuld, som tyngder brottet,
Ej bör ju kastas uppå deras skuldror,
Dem pligten bjöd att släcka mordbrandslågan,
Fast endast de uti dess sken sig visa,
Och natten höljer nattens första dåd
Och den, som det föröfvat, tvår i oskuld
I närmsta källa brandens spår från handen.
SÄNDEBUDET.
Din lust att måla ut på nytt dig gripit
Med ökad ifver. Svåra tider gjort
Ditt sinne bittert. Samma tiders ofärd
Med smärta fyller upp den Furstes hjerta,
För hvilken du din aktning nyss betygat.
Han älskar, äfven han, de goda redskap,
Som mäkta ro åt Sveriges rike skänka,
Och hägna lagens altare och kyrkans.
Dock du, Claes Fleming, ställt dig alltför högt
Igenom eget värde och igenom
Den tanke, du hos honom om det uppväckt,
Att han i dig ett medel skulle söka
För fosterlandets frid och för dess välfärd.
Han ärar dig såsom en bundsförvandt,
Den ypperste i hela Svea land,
Som bär i handen svärd, i barmen hjerta.
Han tror ej hoppet svika, som försäkrar,
Att du med råd och dåd vill bistå honom
Vid planerna, som Sveriges lycka kräfver.
Ett sådant sinne såsom ditt ej tjusas
Af guldets glans och maktens: men så stor
Finns ingen dödlig, att han kan utföra
De största värf förutan stora medel.
Bjud derför endast, och din viljas bud
Är äfven Hertigens, den stund du lägger
Din hand med gammal vänskap i hans hand;
Och allt, hvad han förmår, förmår du äfven,
Och hvad han eger, tillhör äfven dig.
CLAES FLEMING.
Det är ej första gången Hertig Carl
Har slösat på mig oförtjenta anbud.
Hans löftens stegring visar, att hans tro
Uppå min trohet mot min konungs sak
Har stigit till sin höjd; ty annars kunde
Hans löften ej förnyas, och han ej
En niding finna inom Sveriges gränser
Nog fräck att bära fram till mig hans anbud.
Ni bad mig bjuda något. I ett fall,
Likt detta, ej det vore mig tillständigt
Att bjuda något annat än mig sjelf.
Med kropp och själens alla krafter, hembär
Jag detta offer åt min konungs farbror,
Då han mig aktar värdig ett förbund,
Hvars afsigt är att trygga kunga-thronen.
En bundsförvändt bör dock ej tomhändt ställa
Sig in på mötesplatsen, der förakt
Blott skulle möta honom, om han vågar
Förutan jemngod styrka visa sig.
Berätta derför, hvad Ni sjelf har sett,
Och det, hvarom Ni visshet än kan vinna,
Förr än Er färd på Ålands haf blir trygg.
Säg Hertigen, att Finland, som har lockats
Af dolda, dunkla makters lömska svek
Att bära afvog sköld emot sin Konung,
Är lugnt omsider, lugnt som kyrkogården,
När snön sin svepning bredt utöfver den, --
Hvari de dödes ro så sällan störes.
Hans hjerta skall väl svida vid den tafla,
Som Er vältalighet för honom breder.
Men han bör trösta sig. Ej hans var viljan
Att så det skulle gå, och han ej "rifvit
De färger", hvarmed taflan måste målas.
Säg honom vidare, att denna här,
Som kufvat Finlands djerfva bönder, står
Hvar timma redo att till stoft förtrampa
De händers vanmakt, som än spörja lust
Att söla perlorna på kunga-kronan;
Att flottans segel skola svälla snart
För östanvindar, hvilka meja bort
Hvar krypväxt, som sig ville resa upp
Att kasta skugga uppå kungens makt.
När sådant budskap Ni kan föra fram
Till Hertigen, Er herre, står Ni säkert
Välkommen inför honom, som för mig.
Emellertid jag hoppas Ni ej vägrar
Att bli min gäst på detta slott, tills Ni
Med större trygghet börjar återfärden.
Och borgens frid skall skydda Er emot
Beröringen med folk, som lösa rykten
Ha' kunnat stämma oblidt. Och för öfrigt:
Besvärligheten, vållad genom trängseln
Af allahanda menskor på Er hitfärd,
Gör ensligheten för Er högst behöflig,
På det att Ni i ostördt lugn må ordna
De spridda dragen af Er upptäcktsresa.
SÄNDEBUDET.
Ej utan skäl Ni yfves att förblifva
Er städse lik. Jag känner Er igen
Också på denna gästfrihet, Ni bjudit
Mig oombedd. Jag hoppas likväl, att
Ej länge deraf nödgas göra missbruk.
Det vissa är, att Hertigen, från hvilken
Som Sändebud jag afgått har till Eder,
Ej underlåter att i rikligt mått
Det öfvermått af omsorg vedergälla,
Hvaraf Ni aktat värdig en person,
Som inför Er hans egen föreställer.
Knappt våren, som ur Sveriges sjöar stiger,
Skall hinna sätta sig på deras stränder,
För att ur lättad barm dra' efter andan,
Förrän Er nye bundsförvandt skall stå
Beredd att motta' Er och alla dem,
Ni dragit med Er -- med ett öppet handslag.
Ni vant Er lita mest på egen styrka;
Men Ni skall lära Er, att Hertig Carl,
Fast han Er aktat värdig ett förbund,
Sjelf eger krafter nog, att hvarje trots,
Förnärmande hans höghet, trampa neder;
Det må då yfvas högt på taggarna
Af kunga-kronan, eller uti stoftet,
Omkring en simpel riddarsporre, hväsa.
CLAES FLEMING.
Jag är för gammal, att numera lära
Mig något synnerligen nytt. Dock tackar
Jag Er för den förklaring, Ni mig gaf,
Om huru stark sig anser Hertig Carl,
Och hvad han tror sig kunna vedervåga.
Ett sändebud ju uppfyllt allt, hvad man
Af honom någonsin begära kan,
När han sin herres rätta mening mäktat
Fullkomligt uppenbara. Detta lyckats
Er kanske mer, än sjelf Ni kunnat tänka;
Och derför bör Ni lätt Er sjelf förlåta,
Att minnet så af gammalt som af nytt,
Framkalladt genom mig uti Ert sinne,
Har satt i svallning Edra känslors ström,
Så att ur den uppvräktes ett och annat,
Som för Er sjelf Ni kanske velat gömma.
Er rätta afsigt likaväl Ni vann,
Liksom jag min. Mitt tänkesätt Ni känner.
Det är sig likt. Jag känner Ert. Och derför
Jag hyser säkert hopp derom, att Ni
Er arm skall bjuda åt oss och Ert hufvud,
För att bekräfta segern af den sak,
Som, rättvis, räkna kan på högre bistånd,
Än till och med den djerfve Hertig Carls.
Fleming går.
SCEN VI.
SÄNDEBUDET.
Mot denna klippa krossas hvarje stål,
Och klangen utaf guldet öfverröstas
Af en, som ljuder högre ur hans inre:
Hans evigt enahanda sinnes skarpa guldklang.
Beundra måste jag, som honom hatar,
Hans fasta viljas hårdhet emot allt,
Som verkar smältande på andra hjertan. -- --
Men ett förhärdadt ondt ej eger väl
Mer anspråk på att skonas, än ett annat,
Som mindre stelnat under många solhvarf.
Och värre klippa till förargelse,
Än denne här, ej ställt sig midt i svallet
Af tidens flod, som bryta vill sin bana. --
Dock hvad ej stål förmår att hålka ut,
Det kan väl vattnet dock omsider tära.
Pris vare Söderns djerfva snillestyrka!
Uppfinningskraften, ammad der, af större
Behof att leda högre planers fortgång,
Har uttänkt hjelp, der synlig hjelp försvinner;
Har skapat läkemedel, hvarest stålet
Ej mäktar skära bort det ondas rot.
Af denna lifssaft bringas ljudlöst bot,
Men säkert, ofelbart, -- lik undergången
För dig, hvars vilja utaf jern sig kastat
Emot en annan lika väldig vilja,
Som för till thronen, den du fåfängt hägnar.
Du litar på en rättvis sak, på Gud;
Men hvarje sak blir rättvis, när den lyckats,
Och Gud, som lät den lyckas, derigenom
Bevisar, att Han sjelf var med om den.
Claes Fleming! I ditt arma, vilda land,
Du lärt dig föra svärdet blott och bilan:
Du är en nybegynnare i konsten att
Framdrifva planer till ett önskadt mål.
Och föga tid dig återstår numera
Att återhämta, hvad du har försummat.
När ankaret blir lyftadt, när din flotta
Af österns storm mot Sveriges kust skall jagas,
Då käns din arm, den du så trotsigt lyftat
Mot fursten, hvilken jag mitt bistånd egnat,
Förlamad första gången, men för evigt.
Du bortgår som en skugga, och din lefnads
Utslitna segel, hvilka städse svällde
Enformigt för en enda vind allena,
Hopvecklas på den graf, som gömma skall
Den störste man, som denna tid gaf Norden --
I fall han ej dess störste dåre varit.
Han går.
SCEN VII.
Claes Fleming och Bengt Bonde inträda under samtal med hvarandra.
CLAES FLEMING.
Du känner ju det gamla ordet, Bengt,
Af högre vishet taladt ut, än vår:
Den, som till svärdet griper, falla bör
För svärd. Den läran sammanfattar strängt,
Men rättvist, domen öfver Eder alla,
Som omsmidt Edra yxor, hvarmed Ni
Bordt endast föra krig mot trädens kronor.
Ni vapen deraf gjort, som lyftats fräckt
Mot kunga-kronans helga tempel-lund,
Af hvilken ensam kan beskäras hägn
Emot de stormar, som de svage härja.
BENGT BONDE.
Re'n sedan långlig tid ej obekant
Den helga läran var mig, som Ni, herre,
Ånyo åberopar, såsom dom
Att fälla oss, se'n våra hufvu'n fallit
För Edra bilor, mer än Edra svärd.
Jag hört det ordet ofta repas upp
I fall, som bittert mot hvarandra svurit;
Och det har kastat tvekan i min själ,
Så att, i bruset utaf tviflets hvirflar,
Den sanna meningen försjunkit bortskymd.
CLAES FLEMING.
Förvillelsernas makt är stor, J blinde,
Som lemnen Er åt ledare, mer blinde
Och värre, än J sjelfve. Solklar dock
Är ordets mening, der den ej förfalskas.
Det är en slutföljd blott utaf ett annat:
Gif Kejsaren, hvad Kejsaren tillhörer.
BENGT BONDE.
Den tolkningen, som nu af Eder gifves,
Är en bland dem, på hvilka jag har grubblat.
Men när jag sedan åter har besinnat,
Hur mild den helga Gudalärarn vär
Också emot den ringe, som utaf
De mäktige på jorden blef förblandad
Med markens stoft inunder deras sulor,
Då har en annan mening åter blixtrat
Omkring det svärd, för hvilket den bör falla,
Som först till svärdet skoningslöst har gripit.
CLAES FLEMING.
Och huru lyder denna andra mening?
Hos mig har aldrig uppstått mer än en.
BENGT BONDE.
Jag derpå icke kunnat tvifla. Men
Han, som med kärlek trifdes bland de låge,
Förtryckte, hvilka i Tiberias våg
Sitt hjerta svalkade, förbrändt af nöden,
Han talte endast om den andens frihet,
Som borde fästa vingar vid de bojor,
Af hvilka slafvens kropp till jorden bröts --
Att dessa skulle trycka mindre tungt.
Han kände, äfven Han, en qvalmig tryckning
Utaf den dystra smedja, vid som verlden,
Hvari åt Juda-folket fjettrar gjötos.
Af jernet, hemfödt uti kejsar-grufvan.
Han visste, att ett svärd i slafvens händer,
Mot Romarns pantsarklädda hjerta brutet,
Blott nya länkar skulle gett åt bojan.
Och derför talade Han blott om hoppet,
Och sökte vända blicken upp mot himlen,
Långt från den jord, der blodiga ruiner
Allenast skulle krossat hoppets vinge,
Och sölat dennas skära glans för alltid.
Men skulle svärdet först blott gripits af
En Sigismund -- och ntaf dem han utsändt --
Hvem vet, om icke fridens Gudatolk
Då sagt, att de just bordt för svärdet falla?
CLAES FLEMING.
Du menar det?
BENGT BONDE.
Så är min mening, herre;
Men om den träffat rätt, det vet ej jag.
Vi lärt så litet, vi, som tuktas upp
Med svärdet blott, att slika djerfva frågor
Vi endast tvingas kasta fram, men lösa
Förmå vi icke dem.
CLAES FLEMING.
Men derför ären
Ni också desto brådare att lyssna
Till hvarje munnens väder, hvilket blåser
Ur svikande profeters tomma hjernor.
Det vädret gör Ert sinne uppblåst, tränger
Derur all sanning, pröfvad och befästad
Af seklernas erfarenhet, och fyller
Er själ med hugskott, lärda utantills,
Och som ett ögonblick ej profvet hålla.
BENGT BONDE.
Så måste saken synas Er. Ni oss
Har sett allenast ifrån höjden af
Er häst, hvars hofvar trampat våra skördar;
Från mynningen af de kanoner, hvilka
Förkrossat våra lemmar; genom flammor,
Hvari sig speglat gruset af vår boning.
För oss, som sjunka ned på detta grus,
Sig mycket ter likväl helt annorlunda,
Än det ifrån Er höga ståndpunkt röjes.
Så pröfvade, vi lärt oss pröfva allt,
Förr än vi tro derpå. Uti ett tillstånd,
Så hopplöst såsom vårt, vi måste hoppas
Att meningar, dem fordna sekler alstrat,
Utplånas skola eller jagas undan
Och gifva v:lka för en annan mening,
I bättre samklang ljudande med Hans,
För hvilken sekler tyckas som en stund;
För hvilken Ni, den väldige Claes Fleming,
Står såsom menska blott, så väl som vi.
CLAES FLEMING.
Jag vill ej tvista här med dig -- --
BENGT BONDE.
Man vet,
Att Ni ej älskar detta slags bevisning.
CLAES FLEMING.
Du är bra djerf, förtröstande uppå
Ditt lejdbrefs skygd, förskansningen, bak hvilken
Du smög dig hit, liksom en mullvad kryper
Inunder mörka hvalfvens säkra gömmen.
BENGT BONDE.
Jag litar på mitt lejdbref, det är sannt:
Ty på Ert riddar-ord jag städse litat.
Men ej jag smög mig hit. Jag vågar väl
Ej säga, att med öppen hjelm jag kommit, --
Som hvarje riddersman försäkra skulle,
Om än hans lock af hjelmen aldrig tryckts. --
Af öppen dag min gång likväl belystes.
Och om jag aldrig vågat träda upp
Förutan värnet, skänkt af Edra lejdbref.
Ni skulle ej så vred uppå mig blicka
I denna stund, och ej för Er jag stod.
CLAES FLEMING, räckande honom handen.
Det är en sanning, Bengt. En modig man
Står inför mig, och gerna vill jag tro,
Att en rättskaffens man der står derjemte.
Men jag förmodar, ätt du icke ställt
Din kosa hit, för att dispyter väcka
Om hvarje olik mening, som oss skiljer
Ifrån hvarandra. Gerna du behålle
För dig din mening, som jag min behåller,
Blott dina handlingar laglydigt böjas
Inunder det, som gälla bör för alla.
BENGT BONDE.
Jag hittills trott: vår handling borde vara
Blott öfversättning af vår menings grundspråk.
CLAES FLEMING.
Nej! Nej! Och evigt nej! Hvar enskilds handling
Bör böja sig inunder samhällshvalfvet,
Som sammanbinder, hägnar, lyftar allt,
Af kunga-spiran lyftadt sjelft mot himlen.
Du har väl sett uti Domkyrkan, Bengt,
Hur sjelfva dessa högsta pelare,
När de mot hvalfvet nått, sig ödmjukt buga,
För att, förenade med dem, som höjas
Från andra sidan, ge åt hvalfvet stöd.
Hur ginge det, om hvarje sten ur muren
Framspringa ville och sig häfva upp
Emot det hela, eller golfvet sökte
Sig resa upp till tak -- -- --
BENGT BONDE.
Ack! Hvalfvet der
Ej störtar ned mot golfvet, att det krossa.
CLAES FLEMING.
Det skulle göra så, om uppror brunne
Uti dess alla lemmar. Uppror, uppror!
Se der den vådeld, hvilken allt förderfvat.
BENGT BONDE.
Det slapp då ut omsider, detta ord,
Som, stängdt i Edert hjertas kammar, ryckte
Uppå dess väggar, för att väg sig bryta,
Såsom ett vilddjur, spärradt i en bur.
Ni slungat, herre, på oss ordet uppror,
Se'n Ni, måhända mer än någon annan,
Utkastat sjelfva saken, som Ni döper
Med det ochristeliga namnet: Uppror!
Två stafvelser, som sluka all vår rätt.
Liksom oss Gud en sådan aldrig gifvit;
Som bränna våra kojors arma hem,
Liksom en offer-eld den armes gåfva;
Som mörda våra kroppar, likasom,
Ej Herrans ande lif dit aldrig gjutit.
Allt menskligt anspråk, stammande från Gud,
Från våra fäder och från deras furstar,
Allt, allt tillintetgöres, sköflas, kastas
Som agnar, till en lek för alla vindar.
Och hvarför blir vårt menskovärde störtadt
I denna lejongrop, man kallar uppror?
Emedan vi ha kastat våra kroppar
Till sköld för våra själars högsta väl;
Emedan vi vår andes frihet värnat
Mot den papismens träldom, som oss hotat,
Och vår lekameliga frihet mot
Det Pohlska slafveriets skam och ofärd.
CLAES FLEMING.
Fantomer utan verklighet och blod
De faror voro, hvilka Er förvillat
Att kalla ned på Eder andra faror,
Blott alltför verkliga och öfverhöljda
Af blod, som bordt och kunnat sparas till
Ett bättre bruk. Papismens spöke skickats
På Er af prester, som Er enfald brukat
För snöda ränker; andra lika fåfängt
Er skrämt för Pohlska träldoms-okets spöke.
Radzivill uppträder med buller och bång.
BENGT BONDE.
Till dessa andra hör väl äfven denne?
CLAES FLEMING.
Ett lefvande bevis åtminstone
På spökens svaghet träder upp med honom.
Låt derför icke skrämma dig; dröj qvar
Pekar på ett sidorum.
I detta rum, tills fursten gifver vika
För bonden. Vi som vänner måste skiljas.
Radzivill, som dittills sysselsatt sig med sin persons upputsning,
framträder då de sista orden sägas, ooh följer med föraktande blick
Bengt Bonde, som drager sig undan i det anvista rummet, hvars dörr
ej stänges.
SCEN VIII.
Claes Fleming. Furst Radzivill.
RADZIVILL.
Ert vänskapsband har en betydlig längd.
Då ena ändan släpar der i dyn,
Han pekar åt sidorummet.
Den andra deremot förlorar sig
Vid Majestätets sol, ibland dess strålar.
CLAES FLEMING.
Är jag nog lycklig att ha träffat rätt,
Då jag förmenar att, bland andra titlar,
Den af en stråle ock tillkommer Er?
RADZIVILL, sjelfbelåten.
Ni tviflar, herr Baron, uppå min vänskap?
CLAES FLEMING.
Visst ej, min Prins --
Radzivill bugar sig förbindligt
man hyser icke tvifvel
Om det, hvarpå man icke alls kan tro.
RADZIVILL.
Min herre! -- --
CLAES FLEMING.
Ni Er vant i hvar belöning.
Som af Er skördats, se förtjensten lönt.
Ni bör mig derför fatta rätt, då jag
Försäkrar mig ej tro på Eder vänskap:
Min furste jag den icke har förtjent.
RADZIVILL.
Är den betänkligheten Eder enda?
Man vänner mellan ju ej räknar noga.
Den man, som äran har i dessa tider
Att som ståthållare i Finland helsas.
Bör, mer än någon annan, känna att
Förtjensten ensam ej rekommenderar.
CLAES FLEMING.
Hvad menar Ni dermed?
RADZIVILL.
Jag Eder mening
Förutan kommentarier ju fattat;
Månn' ej min mening röner samma framgång?
Men lemnom dessa bagateller. Då
Jag uppsökt Er, herr Fleming, var min afsigt
Ej den, att mitt missnöje tolka öfver
En småsak, sådan som Er brist på vänskap.
Min obelåtenhet sig reser upp
På högre grund, och nyligen den fått
Förökad näring.
CLAES FLEMING.
Vant att frossa städse
Ju detta Edert älsklingshusdjur varit.
Låt höra, hvarmed Ni på nytt det matat.
RADZIVILL.
Såsom Ni vet, jag länge önskat hade
Sjelf taga närmare i ögnasigte
Det stycke kärr, hvarom vi slitas här,
Med svultna djur och än mer svultna bönder.
Jag tänkte, efter mogen öfverläggning:
Än ligga isens bryggor qvar, de enda
Som leda öfver strömmar och moras,
Af hvilka vandrarn dränks och sjelfva landet.
Men, minskad, lemnar snön dock öppen plats
För modets djerfhet, som sin väg vill bryta.
CLAES FLEMING.