1. I en djup, oändlig skog,
Svart af moln, der åskan slog,
Gick ett litet barn en gång
Dagen lång.
2. Ja den dagen var så lång,
Himlen mörk och skogen trång.
Barnet i sin ensamhet
Gick och gret.
3. Gret och tänkte: aldrig mer
Jag min faders boning ser;
Här i mörker, köld och nöd
Blir jag död.
4. Just då så förtvifladt var,
Molnet vek och solen klar
Glänste fram och i dess ljus
Faderns hus.
5. Allt var nu på stunden godt,
Allt stod nu, som förr det stått:
Samma hem och samma far,
Allt var qvar.
6. Så, Guds barn, går ofta du
Djupt i mörker — kanske nu —
Vet ej, hvart du kommen är,
Hvart det bär.
7. Men så visst, som Gud är qvar
Och en evigt trofast far,
Skall du än få ljus och tröst
Vid hans bröst.