_Albert Ulrik Bååth_ (född i Skåne 1853, död 1912) vilkens första
samling _Dikter_ utkom samtidigt med Röda rummet, och liksom denna roman
vittnade de om en ny tids inbrytande. Bååths vers värkar något kärv och
omusikalisk, beroende bl. a. därpå, att den ofta avviker från den i
äldre poesi vanliga regelbundenheten i såväl versraderna som i strofens
byggnad. Men även innehållet var något nytt. Bååth hämtade sina ämnen ur
den värklighet som omgav honom och gav lättfattliga bilder ur folkets
liv och ur naturen. En varm medkänsla för samhällets styvbarn ger sig
till känna i flera av hans dikter.
Bååth är en av de författare som infört landskapsskildringen i den
svenska dikten. Framför någon annan är han den skånska slättens skald,
och hans skildringar från Skåne torde hittills vara oöverträffade. I ett
av sina senare skaldestycken (_Kärlekssagan på Björkebärga_) har han
behandlat Wivallius' kärlekshistoria (se sid. 19). Bååth idkade även
kulturhistoriskt författarskap och har till svenska överflyttat
fornisländska sagor och dikter (_Nials saga_ m. fl.).
* * * * *
[Illustration: Viktoria Benedictsson.]
Har Bååth i sin vers företrädesvis skildrat det skånska landet, så har
däremot
_Viktoria Benedictsson_ (Ernst Ahlgren, född 1850, död 1888) i sina
prosaberättelser tecknat det skånska folket, med vars liv, seder och
tänkesätt hon var synnerligen väl förtrogen. Hennes värksamhet som
författare omfattade en tidrymd av endast fyra år, och därunder utgav
hon förutom berättelsesamlingarna _Från Skåne_ samt _Folkliv och
småberättelser_ de större romanerna _Pängar_ och _Fru Marianne_. Samma
år hon dog, utkom en ny samling _Berättelser och utkast_. Högst når
Ernst Ahlgren, vilken signatur hon alltid använde, i sina skildringar av
allmogen, men även hennes teckningar ur andra samhällsklassers liv höra
till det bästa av svensk vitterhet. Om en varm kärlek till mänskligheten
och allt levande vittna många av hennes skrifter. Under de sista tio
åren av sin levnad plågades Viktoria Benedictsson av svåra lidanden, men
det oaktat präglar en frisk humor flera av hennes berättelser. Ofta
framhåller hon i dem arbetets välsignelse, och i arbetet fann hon själv
den lycka som beskärdes henne här i livet. Ernst Ahlgrens efterlämnade
utkast och skrifter (romanen _Modern_, novellsamlingen _Efterskörd_ och
skådespelet _Den bärgtagna_) fullbordades och utgåvos av hennes
förtrogne vän och biograf,[37] skriftställaren Axel Lundegård. Med denne
hade hon tidigare samarbetat, och tillsammans hade de utgivit
skådespelet _Final_. Den skildring av Viktoria Benedictssons liv och
författarvärksamhet, som Lundegård efter hennes död utgav, grundade sig
på hennes egna brev och anteckningar och kan därför sägas till stor del
vara en självbiografi.
[Fotnot 37: Biograf = författare av levnadsbeskrivningar.]
* * * * *
[Illustration: August Bondeson.]
_August Bondeson_ (född 1854, död 1906) har i några humoristiska
berättelser (_Allmogeberättelser_, _I Glimminge och Kröplinge_, _M. V.
K._ m. fl.) givit bilder ur allmogelivet i Halland. I den större
berättelsen _John Chronschoughs memoarer_, en satirisk tidsbild från
1860-talet, har han dråpligt tecknat en inbilsk och självmedveten
bondpojkes vistelse vid seminarium och första år som lärare.
Bondeson var tillika en nitisk upptecknare av sagor och visor, som ännu
leva på allmogens läppar, och frukten av detta hans arbete föreligger i
de på 1880-talet offentliggjorda _Svenska folksagor_ och _Historiegubbar
på Dal_ samt den ett tjugutal år därefter utgivna _August Bondesons
visbok_.
* * * * *
[Illustration: Alfred Hedenstierna.]