PÅ ELGHYTTAN
AF
RUNA
STOCKHOLM
FOSTERLANDS-STIFTELSENS FÖRLAGS-EXPEDITION.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1902.
1.
Det var i soluppgången en tidig höstdag på Elghyttans gård. Alla
fönstren längs fasaden af den långsträckta herrgårdsbyggnaden
återkastade morgonsolens ljus.
En ung kvinna, Elisa Spitzenholdt, kom ut genom porten och strödde en
handfull söndersmuladt bröd åt sparfvarna, som genast kvittrande
flockade sig omkring henne. Det låg något fornnordiskt kraftfullt så i
hennes gestalt som anletsdrag, något som ingaf både förtroende och
respekt. Då man såg henne, kom man ej att tänka på hennes ålder. Hon var
en personlighet och hade något på en gång ungt och moget, hvilket
verkade tilldragande.
Fåglarna flockade sig omkring henne, de vågade nästan äta ur hennes
händer.
När hon gifvit dem allt, lade de sina små hufvuden på sned och tittade
med svarta pärlögon på henne, undrande om det verkligen var slut. Hon
log mot dem och sade mildt bannande:
»Icke nöjda ännu? Är det sig då likt öfverallt? Ju mer man får, ju mer
vill man ha.»
Hon gnuggade händerna mot hvarandra, kanske satt där något kvar. Ja,
ganska riktigt, en brödsmula föll ned på hennes fot och pickades upp af
en liten sparf. Elisa stod stilla och väntade, tills han af sig själf
flög bort; hon tyckte ej om att skrämma. Sedan gick hon öfver gården
vidare.
Höga, täta skogar, rika på villebråd och poesi, upptaga stor del af
egendomens areal, men på ett ställe närmast ån, som skär sin väg genom
nejden, har skogen fått maka åt sig för åker och äng. Här flyter ån så
stilla och lugn, som hade hon ej en tanke på att någonsin hinna sin sjö,
här är hennes största njutning att spegla himmelen, gunga barnens
barkbåtar på sin rygg och hviska fredligt i vassen. Men vänta bara! När
ån hinner ett stycke in i skogen, då blir hon som en annan å. Vindens
sus här inne väcker längtan i hennes själ, träden, stora och små, som
tränga sig ned mot hennes stränder, inge henne en föreställning om, att
man måste fram här i världen. Det blir strömt i ån.
Längre fram börja stränderna bli höga och branta och tränga ihop sig. Ån
får det trångt, men begäret att komma fram växer med svårigheterna, och
så händer det sig, att den förr så tysta ån får röst. Hennes
längtansfulla sång dånar i brusande vattenfall och mäter sin styrka med
vindens röster i skogen.
Träden stå lyssnande på de höga stränderna, somliga luta sig öfver
vattnet. Himmelens spegelbild få de dock ej se klart där nere, ej ens
där vattnet stundom glider förrädiskt lugnt strax före ett hvitskummigt
fall. Forsen har gräft sig så djupt ned, och träden hjälpa till att
skymma himmelen. Men mellan deras grenar händer det dock ibland, att
himmelen skymtar fram som en spegelbild i djupet. Då minnes ån sin
barndom där uppe bland leende åker och äng, och hon sjunger ut sin
längtan i djupare tonart än förr. Tillbaka kan hon ej gå, blott framåt,
och framåt går det med starkare fart, fram mot den anade sjön, där hon
skall få spegla himmelen, klarare, vidare och renare än bland sin
barndoms ängar.
På en spång gick Elisa öfver ån, som, då den gled förbi Elghyttans
trädgård, redan börjat öka sitt lopp. På andra stranden stod skogen.
Elisa fördjupade sig i den.
Här inne var halfskumt, den unga dagen hade ej än fått herraväldet.
När vinden drog genom trädkronorna, stänktes daggdroppar i Elisas hår.
Hon gick enligt sin vana barhufvad. Aldrig tänkte hon på att sköta sin
hy eller gömma den bakom parasoll och flor. Den var solbränd, varm af
hälsa och frisk och klar som det källvatten, hvari hon badade den.
Efter en half timmes vandring i skogen kom hon till en liten koja. Högt
gräs växte på taket, och de grofva stockväggarna hade aldrig gjort
bekantskap med vare sig färg eller pensel.
Stugan innehöll blott ett rum, men detta hyste många lefvande varelser:
två grisar, tre får, en katt, fyra höns samt alla dessas matmor, en
gammal gumma. Den sistnämnda låg i sängen på en bädd af bara lump. Elisa
lotsade sig fram bland det två- och fyrbenta sällskapet till gumman.
»Hur är det med mor Inga?»
»Hä?» grymtade den gamla och såg upp med en slö blick.
Elisa upprepade sin fråga. Hennes lågmälda, men tydliga röst återkallade
efter hand den sjukas medvetande från dess vandringar i oklarhetens
regioner. Gumman kände igen henne och svarade.
Elisa såg sig omkring. Djuren tycktes under flera dagar hafva varit i
okvald besittning af golfvet utan att störas af skurborste eller kvast.
En luft var här, så att det i sanning behöfdes mod för att träda öfver
tröskeln. Och detta var ett sjukrum!
Inga hade i åratal haft vanan att bo tillsammans med sina husdjur.
Gammal och ensam, som hon var, ville hon gärna ha sällskap och föredrog
djurens framför människors, ty de förra voro tillgifnare och motsade
henne aldrig, en egenskap som Inga satte synnerligt värde på. Så länge
Inga var frisk, brukade hon valla djuren ute i skogen, men nu då hon ej
orkade detta, kommo de knappast ut alls; hon ville ha dem omkring sig
dels af fruktan att någon kunde stjäla bort dem, dels emedan de värmde i
stugan; gumman hade blifvit så frusen, sedan det här stygga farit i
kroppen på henne.
Elisa hade ej förr än föregående kväll hört om Ingas sjukdom. Denna
morgon hade hon kommit för att se om allt kunde vara som man sagt, och
verkligheten öfverträffade hennes värsta förväntningar.
Utan att fråga gumman öppnade hon dörren på vid gafvel för djuren, som
gärna gingo ut i det fria. Men gumman, som nyss förefallit halfdöd, fick
med ens lif i sig. Hon reste sig i sängen och protesterade, men det
hjälpte icke. Först när svinens belåtna grymtande och fårens bräkande
hördes utanför, och den sista hönan flaxat ut genom dörren, stängde
Elisa den. Sedan gick hon bort till den vredgade gumman för att lugna
henne. Det var ingen lätt sak, men Elisa hade en förunderlig makt öfver
vildheten både hos människor och djur. Det berättades på godset, att en
gång, då hon ännu ej var fullvuxen, hade hon gått ensam in i ladugården
och tagit hand om en ilsken tjur, som, när han kommit hem med korna en
kväll, plötsligt gripits af ett så häftigt bärsärkaraseri, att hvarken
ladugårdsdejorna eller stallkarlen fått bukt med honom, utan rusat ut
och slängt dörren i lås. Då hade Elisa kommit och till allas fasa gått
ensam in, stängt dörren efter sig och klafvat tjuren. Hennes enda vapen
hade varit ett stycke salt, som hon haft i handen. Från den stunden
tilldelade henne folktron en särskild förmåga att tämja. Den visade sig
äfven nu. Gamla Inga teg och lugnade sig, icke därför att hon tagit ett
enda af de skäl, som Elisa framhållit, utan blott emedan hon ej kunde
motstå den på en gång ömma och viljefasta blicken och röstens
öfvertygande tonfall. Gumman kom på det klara med en sak, och det var
att fröken Elisa måste ha sin vilja fram, åtminstone så länge hon var i
stugan. Därför teg och led hon, medan Elisa öppnade fönstret, tog en
kvast och sopade. Eld gjordes upp och kaffepannan sattes på. Litet
matvaror hittades i ett skåp. Gumman fick sig så ett mål halft med halft
mot sin vilja. Kaffet piggade upp och återgaf henne krafterna så pass,
att hon, så snart fröken Elisa lämnat stugan, kunde omintetgöra
åtminstone något af dennas verk. Inga kraflade sig ur sängen, fram till
dörren, som hon lyckades få upp. Med halfslocknad röst lockade hon på
sina älsklingar. De kommo så småningom och gingo lydigt in. Gumman
stängde både dörr och fönster och släpade sig sedan tillbaka till sin
bädd. Men då var det också ute med krafterna. Hon orkade inte säga ett
ljud åt grisen, som skubbade sig mot sängen, så att den riste. Det var
kanske så godt det, tänkte mor Inga, ty fast skakningen nog gjorde ondt
i hennes skröpliga lekamen, var den dock ett tecken till att de kära
djuren voro omkring henne. Hon orkade ej se upp, men kände hur rent det
var inne. Hu, hon frös.
2.
Elisa gick hem en väg, som ledde öfver ägorna. Här arbetade
slåtterfolket. Det var den bråda tiden, men ingen synnerlig brådska
förmärktes. När Elisa gick förbi, strökos mössorna af och togos friskare
tag. Hon frågade efter rättaren och fick det svaret, att han ej var
kommen än. Folket hade på egen hand delat arbetet emellan sig.
Elisa gick tyst vidare. Om en stund mötte hon rättaren.
»Har det inte ringt till arbete för länge sedan?» frågade hon.
»Jo, nog har det det alltid», medgaf han, »men se det är som så, att jag
försof mig, och kärringen min fick ruska i mig duktiga tag, innan hon
fick mig klar.»
»Har Andersson druckit igen?»
»Nej, inte det precis», svarade han dröjande.
Hon såg på honom med en allvarsam blick, som dock röjde mer sorg och
omtanke om honom än harm öfver hans försumlighet i tjänsten. Han märkte
detta med lättnad och tillade i ett anfall af ädelmod:
»Jag lofvar att aldrig dricka mer.»
»Sådana löften äro lättare att ge än hålla», sade hon.
»Ja, se fröken Elisa känner mänskohjärtat, hon. När jag får se brännvin,
känner jag mig ackurat som en gammal skuta, när hon kommer i vatten
efter att ha legat och torkat och gistnat på landbacken. Det är alldeles
som i historien med mästerlotsen ...»
»Ja, ja», afbröt Elisa, som ej hade tid att längre uppehålla sig, »jag
har hört berättelsen. Vill Andersson vara snäll och skicka en karl till
gamla Inga i Hanebyskogen. Hon ligger sjuk och kan ej taga vård om alla
sina grisar och får. De måste föras till herrgården och skötas där för
hennes räkning. Laga att det blir gjordt så snart som möjligt.»
»Jaha», svarade rättaren.
»Och så kanske Anderssons Brita kan gå till gumman och se om henne och
göra lite snyggt i stugan?»
»Det vet jag inte, om hon har tid med; det var visst något hon skulle ha
för sig i dag», svarade han dröjande.
»Vet Andersson inte någon annan då? Jag skall naturligtvis betala.»
»Nej, någon annan vet jag icke, men kanske var det ingenting viktigt
Brita skulla ha för sig. Hon går nog.»
»Det var bra. Kan jag lita på det då?»
»Fröken kan väl det.»
»Och så fort som möjligt?»
»På ögonblicket», svarade rättaren och förpassade sig vidare med en
fart, som gaf föga hopp om löftets bokstafliga infriande.
Strax efter Elisas hemkomst samlades familjen kring frukostbordet.
Major Spitzenholdt var en ståtlig herre med gråsprängdt hår och skägg.
Ögonbrynen voro yfviga och gåfvo i förening med den stora näsan ett drag
af bisterhet, som verkade löjligt i det för öfrigt utprägladt godmodiga
ansiktet. Majoren var alltid vid godt humör, då han ej var arg. Vemod
och tungsinne voro alldeles främmande för hans anläggning. Med majors
afsked satt han på sitt gods Elghyttan och var känd som ett komiskt
original.
Kallad af frukostklockan trädde han nu in i salen belåten med sig själf
och hela världen. Han gjorde på skämt den allra sirligaste bugning för
Elisa, kysste hennes hand och frågade hur Elghyttans drottning behagade
må.
Hon lösgjorde sakta sin hand. Det plågade henne, att fadern ej förstod
iakttaga sin värdighet inför en främling. Bredvid henne stod nämligen en
ung man, kandidat Sven Rise, hvilken för ett par dagar sedan kommit till
Elghyttan som informator för majorens båda yngsta barn, Irene och
Torvald, 14 och 12 år.
Utan att låta sig bekomma af dotterns stumma ogillande, vände sig
majoren med oförminskad älskvärdhet till kandidaten.
»Se, hon är inte litet sträng af sig», sade han förtroligt till denne,
pekande på Elisa: »hon håller oss alla i fruktan och bäfvan, men bara
genom att vara som en ängel.»
Han såg halft skalkaktigt, halft afbedjande på sin dotter och kysste
henne hjärtligt midt på munnen. Sedan han visat samma ömhet mot Irene
och Torvald satte man sig till bords.
»Tant Cilla och Christian passa på som vanligt», anmärkte majoren och
såg bort mot två tomma platser.
»Pappa», sade Elisa, »jag tror bestämdt inte Andersson duger till
rättare.»
»Har du först nu kommit underfund med det, min älskling? Det har jag
vetat länge», svarade majoren sorglöst.
Då han fick se kandidat Rises förvånade min, brast han i skratt.
»Karlen har sina förtjänster i alla fall», försäkrade han. »Ingen kan
berätta skepparhistorier som han. Sjöman var han, innan han kom hit, ser
kandidaten, och jag tog honom i den tron, att han skulle kunna plöja
åkern lika bra som hafvet. Men se, 'den gubben gick inte', som de lärda
så sant uttrycka sig.»
»Men om han inte kan sköta sin uppgift, borde han väl afskedas», ansåg
kandidaten.
»Visst borde han det», erkände majoren beredvilligt. »Men hvem katten
har hjärta till något sådant? Inte jag åtminstone. Jag slog fram något
om det en gång, men då blef han så jämmerlig, att jag genast tog min
hotelse tillbaka. Han kommer nog att förbli på Elghyttan, tills endera
af oss dör. Och jag är just inte ledsen för det. Vill jag ha roligt
ibland, går jag bara ut till honom på fältet och låter honom berätta
sina historier för mig. De roa mig ofantligt. 'Det är intet ondt, som ej
har något godt med sig', påstår ordspråket. Rättaren gör mig åtminstone
den nyttan, att han lockar mig ut att se till arbetet på godset mycket
oftare än jag annars skulle komma mig för med det.»
»Det öfverinseendet är allt mycket värdt, när pappa bara hör på hans
skepparhistorier», anmärkte Torvald skrattande.
»Är du näsvis, pojke?» frågade majoren med ett låtsadt försök att vara
fruktansvärd.
Torvald lät sig ej det minsta bekomma.
»Men pappa», sade Elisa, »det går inte an att låta det vara som det är
med Andersson.»
»Hvarför skulle det inte gå an?» frågade majoren en smula otålig.
Tanken på att något borde ändras besvärade honom, och i synnerhet när
man tycktes fordra ett ingripande från hans sida.
»Han börjar dricka på allvar. Kanske skulle det bli honom till hjälp, om
pappa gjorde nykterhet till villkor för hans kvarstannande.»
»Predika absolutism för honom du, min vän. Skulle jag börja göra det,
kunde han kanske svara: 'sopa rent utanför din egen dörr först, min
gubbe'.»
»I dag kom han för sent till fältet, därför att han druckit i går.»
»Arbetade inte folket ändå?»
»Jo.»
»Nå hvad gör det då? Missunna inte karlen hans lilla morgonlur.»
»Men arbetet går inte med samma fart, då förmannen saknas.»
»Åh strunt, farten blir nog bra. Låt oss nu tala om något annat.»
»Fröken var tidigt ute i morse», sade kandidaten till Elisa.
»Ja, i soluppgången», svarade hon.
»Hu! Hvad skulle du uppe att göra så midt i natten?» frågade en röst
bakom henne.
Det var hennes bror Christian, som sent omsider uppenbarade sig. Han var
löjtnant vid ett landsortsregemente och hade därför godt om tid att gå
och slå dank på Elghyttan. Elisa var glad, när han bevärdigades
tillbringa sin ledighet där och icke annorstädes.
»Jag skulle se om Inga i Hanebyskogen. Hon är sjuk.»
»Ge henne en flaska portvin», sade majoren godhjärtadt.
»Tack, det skall göra henne godt. Men det hon ännu bättre behöfver är
frisk luft och renlighet», svarade Elisa och berättade i hvilket
tillstånd hon funnit gumman och hennes omgifning.
Alla utom majoren förfasade sig; han förstod den gamla.
»Man tycker om att ha det som man är van», sade han, »och det känns
alltid bittert att skiljas från det man älskar, vare sig detta nu är
guld och ära eller smuts och grisar.»
»Men om hon skall dö, så måste hon ju skiljas ifrån det i alla fall»,
sade Elisa.
»Låt henne åtminstone behålla sina fän tills hon dör, stackars kräk.
Fuska inte i dödens handtverk du, min unge», sade majoren och kastade
några läckerbitar till sina två favoritkattor, hvilka sutto och snålades
på hvar sin sida om honom.
»Det är för att möjligen rädda gumman, som jag vill göra rent hos henne,
förstår pappa. Hon kan inte lefva i en sådan omgifning.»
»Hon dör mycket förr, om du beröfvar henne den kära smutsen», vidhöll
majoren. »Låt henne du behålla den.»
»Det är ändå rysligt att älska smuts. Folket behöfver uppfostras. Hit
borde komma någon och hålla föreläsningar i hygien», sade Christian med
en ansats till energi.
Han kunde låta ganska dådkraftig, när det gällde sådant, som ej kom i
fråga för honom att göra.
»Har du inte tänkt på att hålla ett sådant föredrag, Rise?» tillade han.
»Den jag tror skulle lyckas bättre vore fröken Elisa», svarade denne.
»Elisa! Nej tack, min syster får inte hålla tal», sade löjtnant
Christian. »I ett fall är jag biblisk och det är i den åsikten, att
kvinnan skall tiga.»
»Jag tror inte alla hygieniska föredrag i världen skulle kunna rensa mor
Ingas stuga», sade Elisa; »till det behöfves en driftig kvinna med
sopkvast och rotborste. Det skulle ta bättre än många lärda herrars
vältaliga tungor.»
»Det var ett sant ord», sade kandidaten leende. »Det finns nog för
mycket tal och för litet handling i världen.»
I detta ögonblick öppnades dörren, och tant Cilla seglade in med minen
af en martyr.
»Ursäkta, min nådiga, att vi satte oss», sade majoren, »men se, din
morgonsömn och vår morgonaptit äro båda alltför goda för att kunna komma
öfverens liksom prästerna i vår församling.»
»Min morgonsömn!» upprepade tant Cilla med lidande röst. »Den är minsann
inte god. Jag sofver aldrig, ser kandidat Rise, men det tror ingen.»
Tant Cilla var en syster till majoren. Hon hade vid hans hustrus död
flyttat till honom för att taga hand om hans hushåll och barn, men Elisa
var dock den, som i själfva verket bar omsorgen om allt, tant Cilla
inberäknad.
Den gamla fröken ansåg, att hennes lidanden aldrig fingo den medkänsla
de kräfde, och därför framlade hon dem med ny förhoppning för hvarje ny
person, som kom i hennes väg. Kandidaten fick nu en utförlig redogörelse
för alla de krämpor, som ansatte hennes stackars lekamen. Han hörde på
med verkligt deltagande, och tant Cilla kände sig öfverlycklig. I
rörelsen öfver att ha funnit någon, som förstod henne, fällde hon ett
par tårar. Hans deltagande lät henne riktigt känna hur synd det var om
henne.
»Jag beklagar dig, Rise», sade löjtnant Christian efter frukosten; »nu
har du riktigt skaffat dig tant Cilla på halsen. Sanna mina ord, hon
kommer aldrig att ge dig någon frid efter detta. Du är hennes favorit;
se till att du så snart som möjligt blir entledigad från den sysslan, ty
den står ingen ut med i längden.»
Kandidaten log.
»Det gör mig ondt om fröken Spitzenholdt, särskildt för hennes
sömnlöshets skull», sade han.
Han led själf ofta däraf, fast just ingen fick veta det.
»Äsch, visst sofver hon», sade Christian; »hon är den friskaste af oss,
fast hon inbillar sig vara dödssjuk.»
»Det inbillade lidandet kan ofta vara svårare att bära än det verkliga»,
anmärkte kandidaten och fortsatte sin väg uppför trappan mot
lektionsrummet.
Löjtnant Christian såg efter honom. Den lilla, magra gestalten med
utstående skulderblad och spetsiga axlar bildade en skarp kontrast mot
hans egen kraftiga yttre människa.
»Rise!»
Kandidaten vände sig om och såg frågande på honom. Christian lade märke
till mörka ringar under de kvinnligt milda, blå ögonen och ett drag af
undergifvet lidande kring de tunna läpparna.
»_Du_ är det och icke tant Cilla, som varit sömnlös i natt», sade han.
»Det var nog bara i inbillningen, som jag låg vaken», svarade Sven Rise
med ett fint leende.
»Kom och gå med mig ut på fiske och ge ungarna lof i dag», föreslog
Christian.
»Nej, det kan jag icke.»
»Och hvarför ej? Ungarna bli förtjusta öfver en lofdag. Ingen annan
lägger sig i, hur du sköter undervisningen.»
»Jo, mina principer lägga sig i den saken», svarade kandidaten.
»Ingen här i huset har några principer, så dem skall du lägga bort med
det snaraste.»
Kandidaten skakade leende på hufvudet och gick vidare uppför trappan med
hastiga steg, ty klockan slog, och punktlighet hörde till den unge
mannens principer.
3.
Fram på förmiddagen kom bud till Elisa och förkunnade, att Inga i
Hanebyskogen var omöjlig. Hon ville på inga villkor skiljas från sina
kära djur, och ingen kunde stå ut med att sköta henne, så arg var hon.
Elisa öfverlade med sig själf. Mannen, som kommit med underrättelsen,
stod väntande på hennes beslut.
»Jag kunde rakt inte ta djuren ur stugan», försäkrade han. »Hon lockade
på dem, bara jag försökte, och då blefvo de alldeles ifrån sig, och
grisarna beto efter mig.»
»Hon får väl behålla djuren då. Tack för hjälpen», sade Elisa litet
kort.
Försedd med mat och vin begaf hon sig en stund senare till mor Ingas
stuga. Ett stycke därifrån mötte hon rättarens Brita.
»Går Brita ifrån den sjuka?»
»Jag har inte tid att stanna längre. Mor Lena kom just förbi och lofvade
sitta där en stund.»
»Men sedan då?» frågade Elisa.
»Jag kan nog inte komma igen», sade Brita tvekande.
Hon var tydligen föga böjd för att gå tillbaka, men det kostade också på
att neka fröken Elisa något.
»Jag har skurat golfvet och gjort så snyggt där inne som det var
möjligt», tillade hon.
Elisa kom i håg, att hon lofvat en slant för besväret, och tog upp sin
portmonnä. Men Brita vägrade att ta emot något. Elisa gaf henne en
vänligare blick, hon förstod nu, att Brita ej var ogin, utan verkligen
icke hade tid. De skildes och Elisa fortsatte sin väg.
Mor Inga beredde sig till energiskt motstånd, då hon fick se henne. Men
det behöfdes ej, ty Elisa började med den försäkran, att djuren ej
skulle föras bort.
»Jag skall skaffa någon, som kommer hit och sköter både Inga och dem»,
sade hon mildt.
Nu blef ej den gamla uppbragt, hon välsignade och grät i stället. Och
Elisa tänkte, att all den föregående vreden skrefs nog upp på dens
räkning, som genom sitt ingripande framkallat den hos den sjuka.
»Men jag menade endast väl», tänkte Elisa urskuldande sig inför
samvetet.
Nu gällde det att få någon, som ville vårda mor Inga och hennes stumma
älsklingar. Elisa grubblade och fick slutligen en ljus tanke. Då hon tog
farväl af gumman, lofvade hon denna att om en stund sända Signe i
Backtorpet till henne.
Och Signe i Backtorpet kom, strålande lycklig öfver att få göra sin
älskade fröken Elisa en tjänst.
För några år sedan hade Elisa helt vunnit Signes hjärta genom en
impulsiv handling, som hon själf kort därefter glömt. En dag, då några
flickor gjort narr af Signe för hennes tarfliga kläders skull och fula
ansikte, för tillfället vanställdt af ett otrefligt utslag, hade Elisa
råkat gå förbi och fått höra det hjärtlösa skämtet. Utan att bevärdiga
de andra flickorna med en blick hade hon gått fram och kysst Signe trots
utslag och allt. Från den stunden hade Elisa ingen hängifnare vän än
Signe.
Detta kom nu den sjuka Inga till pass. Vid allt hvad den unga flickan
gjorde för gumman tänkte hon på, att hon gjorde det för fröken Elisa,
och då blef det både väl och gärna utfördt.
Signes tjänster behöfdes dock icke länge. Mor Inga blef hastigt sämre.
Elisa sände efter både doktor och präst, men ingendera kunde uträtta
något. Den förre ryckte medlidsamt på axlarna, förklarade att det var
slut med gumman, och gick. Den senare, komministern i församlingen,
gjorde sitt bästa, talade med den döende om hennes synd, om Frälsaren
och evigheten, men förgäfves. Talet om dessa ting var främmande för den
gamla och förmådde ej genomtränga töcknet kring hennes medvetande.
Sista kvällen gumman lefde var Elisa länge i stugan. Det var Signes
andra natt där. Elisa hade tänkt vaka i hennes ställe, men Signe ville
icke höra talas därom, hon hade fått sofva rätt mycket föregående natt
och var ej det minsta trött.
»Om jag bara sluppe grisarne inne», sade hon, »de lukta så illa.»
»Släpp ut dem. Det taga de ingen skada af, och bort gå de säkert ej»,
sade Elisa.
Men Signe vågade ej försöket. Gumman kunde bli ond.
»Hon ligger ju redan i själatåget», sade Elisa med en medlidsam blick på
den döende. »Omöjligt kan hon numera förnimma något af hvad som
försiggår omkring henne.»
Grisarne hade lagt sig till ro. Elisa väckte dem och försökte få ut dem.
Men de ville inte och yttrade sitt missnöje i förargade grymtningar. Då
hördes en halfslocknad röst från sängen:
»Låt kräkena vara!»
Elisa och Signe sågo på hvarandra. Om en död talat, kunde de knappt
blifvit mer häpna. Att kräken fingo vara i ro efter detta, säger sig
själft.
Elisa försökte tala till den gamla, men för hennes röst hade denna icke
öra.
Underlig till mods gick Elisa hem. Man behöfver ej äga mycket på jorden
för att hjärtat skall fastna där så, att man hvarken kan eller vill ägna
en tanke åt det man går till mötes, då man skall dö. Men rörande
föreföll henne dock den gamlas trogna omtanke om djuren. Inga hade ej
haft några andra varelser att älska. Och kärlek är alltid kärlek, äfven
om dess föremål är blott en gris.
Under natten dog mor Inga.
»Låt kräkena vara», blef hennes sista ord och medvetna tanke.
4.
Det var i kvällningen följande dag. Elisa kom från mor Ingas stuga, där
hon varit för att ordna med åtskilligt.
I skogen nära spången mötte hon kandidat Rise. De gjorde följe och
talade om den döda.
Då de nalkades spången föreslog kandidaten, att de skulle gå öfver ån på
bron ett stycke längre upp, men Elisa hade ej tid med någon krokväg.
»Spången är så smal, och ån är både djup och strid inunder», invände
han.
»Jag har gått öfver den otaliga gånger och aldrig drömt om att ramla i»,
svarade hon utan tanke på att han kunde vara orolig för sin egen del.
Att detta dock var fallet, upptäckte hon, då hon kommit öfver och vände
sig om. Där stod han tvekande och blek med ena foten på spången och såg
ned i vattnet.
Var han rädd? Hon trodde ej sina ögon. Van som hon var vid sina hurtiga
bröder, hvilka aldrig kände fruktan, föreföll henne kandidatens feghet
knappast möjlig för en man.
Hon gick emellertid tillbaka, tog hans hand och hjälpte honom öfver
spången.
Hans blekhet gaf nu vika för en besvärande rodnad. Hon såg den och
letade efter något att säga, som kunde förtaga honom blygseln, men fann
intet.
»Jag är en stackare, och det plågar mig att ha visat det så tydligt
inför er», sade han slutligen i en ton, som röjde, att han blifvit herre
öfver sin förvirring.
Hon kände sig lättad.
»Det måtte inte vara godt att ha anlag för svindel», sade hon, antagande
något sådant såsom orsak till hans tvekan vid spången.
»Tyvärr kan jag inte undskylla mig ens med det, ty svindel har jag
aldrig haft», sade han.
Hon kände sig färdig att bli ond på honom, därför att han framtvingade
hennes förakt. De gingo under tystnad genom trädgården.
»Vill ni påstå, att ni var rädd?» frågade hon, då de stannade vid
porten.
»Jag har ej stort fysiskt mod», svarade han.
Hon såg undrande på honom. Var han feg eller sällsynt modig? Han vågade
ej gå öfver en spång, men han tvekade icke att visa sig sådan han var,
äfven med fara att bli föraktad.
»Jag förstår er inte, kandidat Rise», sade hon och skakade på hufvudet.
Det sympatiska leende, som var henne eget, lyste upp hela hennes
ansikte. Aftonsolen begöt henne med sitt glödröda skimmer, och hon stod
där i sin friska skönhet som en ljusuppenbarelse.
Hans blick blef drömmande och full af vemod. Svara glömde han, men då
hon gick in, lyfte han vördnadsfullt på hatten och styrde sedan sina
steg bort genom trädgården igen, fast åt ett annat håll än det,
hvarifrån de kommit tillsammans.
Sven Rise älskade ensamheten och sökte den ofta. Det var dock ej på sina
sorger, motgångar och missräkningar han tänkte i sådana stunder, fast
han hade mer skäl än mången annan att göra det.
Tidigt föräldralös hade han nödgats att som mycket ung ensam upptaga
lifvets kamp. Ett litet kapital och en bräcklig hälsa var allt hvad han
i världens ögon hade, men inom sig ägde han något, som icke syntes, en
bärande kraft.
Läkare ville han bli och tänkte, att det lilla kapital han fått i arf
nog skulle räcka studietiden ut, om han kunde vara riktigt sparsam och
flitig. Men dessa båda dygder tärde på hans hälsa, som efter några års
ansträngt och framgångsrikt arbete alldeles bröts. Han föll i en
allvarsam sjukdom. Den blef långvarig och konvalescenstiden ännu längre.
När han ändtligen förklarades tillräckligt frisk att återtaga ett litet
minimum af arbete, voro hans tillgångar i det närmaste slut. Han
försökte läsa, men insåg snart, att han ännu var alldeles för klen för
studier, helst som dessa måste drifvas med fart. Läkaren trodde att
några års oafbruten vistelse i en hälsosam skogstrakt under måttligt
arbete, som intresserade, var hvad den unge mannen behöfde. Det var
orsaken att han sökt sig som informator till Elghyttan.
Här gömde han för alla smärtan öfver sin afbrutna bana så väl, att han
själf nästan glömde den.
Samvetsgrant ägnade han sig åt sitt nya, tillfälliga kall, fast han
snart märkte, att ingen fordrade detta af honom.
Hans elever intresserade honom från första stunden. De voro ursprungliga
och naturliga kanske just emedan de fått växa vilda. Den enda, som
utöfvade någon tillsyn öfver dem, var Elisa, men hon hade så många andra
åligganden, att den tid hon kunde ägna sina yngre syskon var allt för
knapp för någon omdanande uppfostran. Tant Cilla inskränkte sig till att
be dem vara tysta och hålla sig på afstånd, hennes nerver tålde icke vid
dem. Allt emellanåt fingo de höra hvilket exemplariskt barn hon varit,
samt att världen nu för tiden var upp- och nedvänd.
Majoren var mycket svag för alla sina barn och lät dem göra och låta
hvad helst de behagade, förutsatt blott att de icke störde honom eller
hans vanor. Att taga arbetet på allvar hade han aldrig i sitt lif gjort
själf, och att andra skulle göra det tänkte han sig icke heller. För
honom kunde barnen lugnt skolkat hela dagarna, om de velat.
Han var således ingen svår husbonde, men heller icke uppmuntrande. Han
brydde sig ej alls om, ifall man fyllde sin plikt eller icke. I detta
medvetande låg en frestelse till försumlighet. Sven Rise skulle godt ha
kunnat sköta egna studier på bekostnad af barnens undervisning, utan att
någon märkt eller klandrat det. Men han föll ej för denna frestelse, ty
han fullgjorde sitt arbete inför Gud.
5.
»Men, Irene, är du inte i ordning? De främmande kunna vara här hvilket
ögonblick som helst», sade Elisa förebrående, då hon i skymningen kom in
i hvardagsrummet och fann systern uppkrupen i fönstret med en bok, snålt
stjälande sista skymt af dagen.
»Strax», svarade Irene, utan att lyfta ögonen från boken.
Men Elisa, som såg att här behöfdes mer än ord, tog den från systern,
hvilken dock förtvifladt fasthöll sin skatt.
»Låt mig bara läsa ut kapitlet. Det är så spännande just nu.
Kannibalerna äro alldeles på vippen att äta upp sir Reginald.»
»Det få de vänta med till i morgon», svarade Elisa. »Skynda dig. Jag hör
en vagn köra öfver bron. Du kan ta din skära klädning i kväll.»
»Tror du, att de äta upp honom?» frågade Irene ångestfullt.
Christian, som satt filosoferande i en länstol, brast nu i skratt.
»Var du lugn, Irene», sade han; »du har ju inte hunnit halfvägs i boken
än, och det har aldrig händt, att en romanhjälte blifvit uppäten i de
första kapitlen. Skall det nödvändigt ske, så inte blir det förr än på
sista sidan.»
»Får jag titta där, söta, älskade Elisa», bad Irene.
Den söta, älskade Elisa lät verkligen beveka sig, dock icke ända därhän
att lämna tillbaka boken; hon kände sin lilla syster. Hon slog upp sista
sidan och lät Irene läsa ett stycke. Sir Reginald firade sitt bröllop
där. Det var ju lugnande. Men Irene var ej fullt öfvertygad ändå; hans
belägenhet i det kapitel hon höll på att läsa var så fasansfull, att
räddning tycktes alldeles omöjlig.
Denna afton var majoren i sitt ässe. Att ha främmande roade honom
mycket.
Gästerna kommo långväga ifrån, de flesta hade en eller par mil att åka,
ty Elghyttan låg ensligt. Den långa byggnaden såg inbjudande ut, då
ljussken välkomnande strålade ur alla fönster de anländande till mötes i
senhöstkvällen. Bjudningarna på Elghyttan voro mycket uppskattade.
Älskvärdt värdfolk, otvungen sällskapston, god mat och fina viner; hvad
kunde man mer begära?
Tant Cilla förklarade alltid dagarna förut, att hon inte skulle orka
vara med, men när festaftonen väl var inne, uppenbarade hon sig fin och
elegant med ett återsken af sin forna skönhet. Visserligen försökte hon
se lidande ut, men lyckades icke riktigt dölja hur road hon i själfva
verket var. Råkade någon säga, att hon såg frisk ut, då fick hon genast
utan ansträngning på sig den min, som tydligare än ord sade: ingen utom
jag själf vet hur sjuk jag är.
Sven Rise såg Elisa i sällskap för första gången i kväll, och han kände
knappt igen henne. Ståtligare än vanligt var hon i sin smakfullt enkla
dräkt, men trots sin vänliga artighet oåtkomlig. Han visste knappt om
han tyckte om denna förändring eller ej. Alla dessa människor kunde ju
ej fullt uppskatta henne som hon förtjänade och det var harmligt, men å
andra sidan var det så mycket mera värdt att ha fått röna verklig
älskvärdhet af henne, då hon ej bjöd den åt hvem som helst.
Irene gick omkring och kände sig söt med det tjocka håret utslaget öfver
den skära empireklädningen. Hon hade alldeles glömt sin oro öfver sir
Reginald hos kannibalerna och lät sig med största välbehag smekas och
beundras af tanterna.
Torvald hade egentligen tråkigt. Han var ännu i den åldern, då gossar
lida af att vara fina och behöfva uppföra sig städadt. En stor tröst var
dock att snaska i sig så mycket godt han kunde komma åt, och det var
icke litet, då ingen tänkte på att sätta någon gräns för hans glupskhet.
Elisa upptäckte förvånande egenskaper hos Sven Rise. Hon hade ej tänkt
sig annat än att han med sitt stilla och tillbakadragna sätt skulle vara
tafatt och tråkig i sällskap, men det var han icke. Han hade stor
förmåga att få folk att tala, ty han förstod konsten att intressera sig
för andra. Och det var alltid något med hvad han själf sade. Han såg
också så upplifvad ut, och det klädde honom. Kinderna fingo stark färg
och ögonen glänste. Elisa tyckte det såg nästan onaturligt ut, och hon
undrade om han druckit. Men hon hade ej en enda gång märkt, att han
lämnat öfre våningen för att gå ned i majorens rum, där punschen
serverades och kortspelet var i gång. Dit försvunno herrarne för att
återkomma mer eller mindre rödmosiga och lurfviga.
Rodnaden på kandidatens kind var dock af annan art än deras, mer eterisk
och själisk om man så får säga.
Allt tar ett slut, så äfven festen på Elghyttan.
Stjärnorna brunno på himmelen, och natten hade redan börjat ljusna
något, det var som en aning om morgongryning i rymden, då den sista
vagnen rullade bort och ljusen omsider släcktes på Elghyttans gård.
6.
Hösten öfvergick till vinter, dagarna blefvo kortare och julen nalkades.
På Elghyttan hade man upptäckt, att kandidat Rise ej hade något hem att
fara till under ferierna, och därför skulle han naturligtvis stanna kvar
där han var. Alla voro glada åt denna anordning.
Majoren tyckte att ju flera han hade omkring sig desto bättre, Christian
trifdes med den oförarglige unge mannen, och hos tant Cilla stod denne
fortfarande i hög gunst. Elisa, som märkte hvilket godt inflytande han
hade öfver sina elever, såg gärna att han stannade. Äfven för sin egen
del var hon glad åt det, ty hon fann sig så väl i hans sällskap. Det
hände emellanåt att hon fick samtala ostördt med honom, och hon tyckte
att hennes blick på lifvet vidgades i sådana stunder. Hon lärde sig allt
mer inse värdet hos denne man, hvilken hon i början ringaktat. Mycket
hos honom föreföll henne visserligen ännu egendomligt, men hon hade i
allmänhet förmåga att taga människor sådana de voro, och icke sådana hon
tyckte att de borde vara.
En halfmulen decemberdag stod hon i ett stort, ljust rum, hvars fönster
vette åt söder. Allt var fint och smakfullt här, så omsorgsfullt
iordningställdt.
Elisa blickade upp mot himlen, väntande att få se solen bryta fram genom
molnen. Den skulle säkert göra det snart, ty Gustaf Adolf väntades
hvarje stund. Gustaf Adolf, hennes älsklingsbror, var född åt lifvets
solsida. Åt solsidan skulle han alltid bo. Solsken låg i hans blick, och
solen brukade alltid lysa öfver Elghyttan den dag han kom.
Det var länge sedan han varit hemma nu, vännerna sletos om honom. I
våras hade han varit på Elghyttan en vecka för att visa sin
nyförvärfvade hvita mössa. Sedan hade det burit i väg ut i världen, den
glada, lockande världen. Roligt hade han haft under sommaren. Glada,
korta bref hade då och då kommit till Elisa likt solglimtar, fulla af
hafvets friskhet och ett ungt hjärtas halft svärmiska sommardrömmar.
Från Marstrand hade han farit direkt till sin första termin i Upsala.
Studierna hade han tagit lätt, studentlifvet var så nytt och roande.
Hans bref, som aldrig dolde något, hade oroat Elisa, men hon tröstade
sig med, att en glad ungdom som han måste ha en tid att så sin
vildhafre. Så länge han var sann och uppriktig hade det väl ingen fara.
Det sista brefvet, där han sagt dagen för sin hemkomst, hade oroat henne
mest, ty det var ej så klart; där stod en mening, som hon ej begrep.
-- -- -- »Jag har gjort en stor, ny, rik erfarenhet, som skall
omgestalta hela mitt lif. Jag längtar att tala med dig därom, mitt
hjärta är för fullt för att jag skall kunna säga mer ...»
Hvad kan han mena? tänkte Elisa, där hon stod i fönstret och vred på
blomkrukorna, så att växterna skulle få fritt rum för sina blad. Hade
någon kommit för att göra henne rätten till Gustaf Adolfs odelade kärlek
och förtroende stridig? Elisa ställde stora fordringar på denna okända
ungmö. Hvem kunde väl vara fullt värdig hennes ädla, solskensglada bror?
Gustaf Adolf! Det var ej förgäfves, tyckte Elisa, som hennes bror bar
hjältekonungens namn; där var hjältegry i honom, han måste bli något
stort och framstående. Det skulle hon säga den okända. Men tänk om denna
ej skulle förstå det? En beklämning grep Elisa, och hon kände en ansats
af motvilja mot den drömda ungmön, som kanske snart skulle visa sig vara
verklig.
Nu bröt solen fram klart och plötsligt och lyste bländande på nyfallen
snö. Elisa ljusnade då i detsamma bjällerklang hördes från skogen. Det
var ett godt omen.
Hon skyndade ned och ut att välkomna brodern. Det gjorde henne
ingenting, att snön kylde foten och att den friska vinterluften trängde
genom klädningens otillräckliga skydd. Snart mötte hon släden och
hoppade upp bredvid Gustaf Adolf, som hälsade henne med sin vanliga
pojkaktiga förtjusning. På gården kommo Torvald och Irene stormande, så
att lasset var tungt, när det stannade framför porten.
I förstugan blef det Christians tur att välkomna. Syskonen stodo sedan
lifligt pratande, tills en dundrande knackning på salsdörren förkunnade
att majoren därinnanför väntade sin tur, otålig öfver dröjsmålet. Han
var så rädd för kyla, att han aldrig vågade sig ut i den uppvärmda
farstun utan ytterrock och hatt, och så rädd för drag var han, att han
stoppade bomull i nyckelhålen och aldrig lutade sig mot ett
rottingstolsryggstöd.
»Pappa väntar, skynda dig in», sade Elisa, och Gustaf Adolf efterkom
hennes uppmaning, i förbifarten tjufpojksaktigt ryckande ut
bomullstussen ur nyckelhålet.
»Usch hvad det drar! Känner pappa inte det?» frågade han efter en stund.
»Drar det? Hvar då ifrån? Stäng bums!» utbrast majoren ifrigt.
»Nyckelhålet står ju öppet», sade Gustaf Adolf och visade bomullstussen.
»Stoppa genast dit den igen, din kanalje! Du är dig då lik!» sade
majoren godmodigt skrattande åt sonens skämt.
På sin faderliga värdighet höll han aldrig och tålde godt, att man dref
med honom.
Det var ej förrän på kvällen, sedan man sagt god natt, och Elisa och
Gustaf Adolf af en tyst överenskommelse dröjt kvar efter de öfriga, som
hon fick tillfälle att fråga honom om den mystiska meningen i hans bref.
»Jag anar, att du funnit en ny kärlek, som måste undantränga min», sade
hon.
»Ja, jag har funnit en ny kärlek, men den skall icke undantränga dig»,
svarade han.
Hon märkte med vemod att, fast han såg på henne, var det icke hon utan
det okända föremålet för den nya kärleken, som gjorde hans blick ljusare
och varmare än hon någonsin tillförene sett den.
»Hvad heter hon?» frågade Elisa.
»Hon! Det är icke frågan om någon hon.»
»Icke?»
Elisa kände sig förbryllad.
»Men hvad menar du med allt detta? Tala rent ut. Hvarför håller du mig
så här i spänning?»
»Elisa, jag har fått frid med Gud, jag har lärt känna och älska Jesus
Kristus, min Frälsare», svarade han högtidligt och njöt af att få
aflägga denna fulltoniga bekännelse.
Hon kände sig på en gång lättad och snopen. Det nya, märkvärdiga, som
kommit in i hans lif och som hon både fruktat och känt sig dragen till,
upplöste sig nu till rakt ingenting, tyckte hon. Och dock, när hon såg
in i hans klara, öppna ögon, strålade henne något nytt och
ovedersägligen verkligt till mötes.
»Hur har det gått till?» frågade hon mot sin vilja en smula kyligt.
»Jag kom för en tid sedan af en händelse, nej af Guds Andes dragning --
fast jag då ej förstod det -- att gå in i en kyrka, och där hörde jag en
predikan, som träffade mitt hjärta, så att jag icke fann någon ro förrän
jag fått frid med Gud. Elisa, har du frid med Gud?»
»Icke lefver jag i uppror mot honom.»
»Älskar du honom?»
»Jag vördar honom och söker uppfylla hans vilja så godt jag kan.»
»Det är icke nog. Du måste lära dig älska honom, du måste bli hans och
han din.»
»Mig tilltalar det icke att draga ned religionen och profanera det
heliga.»
Elisa kände sig blyg inför dessa ämnen, och hennes röst lät därför stel,
hans däremot var idel värme.
»Är det profanation att älska Gud, så vill han ingenting hellre än bli
profanerad af oss», sade Gustaf Adolf med öfvertygelse.
Elisa svarade ej, hon kände sig beklämd. Hon tänkte på de andliga inom
olika områden, med hvilka hon kommit i beröring. Mer osympatiska än
andra föreföllo de henne i allmänhet, om det nu berodde på att de
verkligen voro sämre eller hennes fordringar på dem voro större. Prosten
i församlingen hade stelnat till i högkyrklighet, så att han alldeles
sammanblandade kyrkan och Gud. Sekterismen ansåg han innebära större
fara för en kristen församling än superiet och andra uppenbara laster.
Gick man blott ordentligt i kyrkan och hörde sitt prästerskap, behöfdes
stort intet mer. Komministern var en välmenande, men svag man, slaf
under människofruktan. »Hvad skall folk säga?» Det var hans förnämsta
tanke vid allt hvad han gjorde, och därför ägde han ingen kraft. De båda
prästerna förstodo att i sitt ömsesidiga förhållande bevara det yttre
skenet, men det var allom bekant, att de i själfva verket hade svårt att
draga jämnt. De frikyrkliga voro ännu mindre i Elisas smak. Hon hade
hört flere af deras predikanter. En och annan hade hon verkligen tyckt
rätt bra om, men i allmänhet föreföllo de henne lika andliga
profryttare, som täflade med hvarandra i att bjuda ut frälsningen till
underpris. Skulle nu Gustaf Adolf bli en af dessa?
»Är du ledsen öfver den förändring, som försiggått med mig?» frågade
han.
»Jag är rädd att se dig komma in i en osund riktning, du, som alltid
varit så sund och naturlig», svarade hon.
»Genomsjuk har jag varit utan att veta det, men nu är jag sund», sade
han.
Hon kunde ej dela hans entusiasm.
»Jag undrar om inte människor ofta taga frälsningen alltför
lättvindigt», sade hon. »Predikanter finnas, som förestafva en bön om
syndernas förlåtelse, och bara man rabblar efter med läpparna, så är
allt klappadt och klart för tid och evighet.»
»De mena icke att läpparnas bekännelse är nog, hjärtat måste vara med»,
försvarade dem Gustaf Adolf.
»Många misstaga sig i alla fall på deras mening, det har jag sett, och
ledas så in i farligt själfbedrägeri.»
»Jag tror inte jag kommit in i något sådant själfbedrägeri», sade han.
»Och har du det, hoppas jag du måtte komma ifrån det. Blif ej ledsen på
mig, min egen älskling, men jag är orolig för dig, jag har intet
förtroende till andlig hänförelse.»
»Du förstår ej att skilja mellan svärmeri och hänförelse», sade han.
»Svärmeriet vilseleder lätt, men hänförelsen är en kraft».
Hon såg kärleksfullt på honom. Samtalet plågade henne, därför att det
uppenbarade en skiljaktighet mellan dem. Hon härdade ej ut med det djupa
allvaret längre, trots det att hon af naturen var allvarligt anlagd.
»Jag hoppas», sade hon med ett försök till skämt, »jag hoppas att din
hänförelse inte för dig in på så galna idéer, som en kringresande
predikant utvecklade här i somras. Han hade fått en uppenbarelse, att
världen skulle förgås en viss dag, jag tror det var den 27 juli. Folket
upprördes. Somliga höllo på att förgås af skräck, andra lade ned sina
sysslor, det lönade sig ju inte att göra något, då allt så snart skulle
ta slut, och andra arbetade upp sig till osund extas under väntan på
Kristi ankomst. Sådana galenskaper kan man komma på.»
»Ja, ifall man glömmer Jesu ord, att om den dagen och den stunden vet
ingen, ej ens änglarna i himmelen, utan Fadern allena», sade Gustaf
Adolf och tillade, läggande sin arm om systerns axlar: »Det gör mig
ondt, att du inte kan dela min glädje öfver det som skett med mig.»
Hon kysste honom. Hennes ömhetsbetygelser voro aldrig stormande, hon
slösade icke med dem, de voro alltid innerliga och äkta.
»Jag kan inte neka till, att jag känner mig litet besviken. Ser du, jag
har drömt så högt för dig, tänkt mig, att du skulle bli något ädelt och
stort, en hjälte.»
»Och tror du det förhindras däraf, att jag svurit Segerfurstens fana?»
frågade han med en äkta hjälteglöd, som skulle gladt henne, om den
riktats på något mera reelt och storartadt än det ringaktade och
fantastiska läseriet.
7.
En afton några dagar efter Gustaf Adolfs hemkomst hände det sig så
ovanligt, att majoren satt ensam i sitt rum och lade patiens. Annars
brukade han alltid tillbringa denna tid på dagen i hvardagsrummet bland
de andra, spelande whist med dem eller läggande »diplomaten» för sig
själf.
Steg hördes i gången utanför. Majoren lyssnade ängslig lik ett barn, som
fruktar att ertappas under oloflig sysselsättning. Han drog en
lättnadens suck, när Christian inträdde.
»Jaså, var det du, min gosse», sade han belåten. »Kom och intressera dig
för min diplomat.»
»Hvarför sitter pappa här och inte däruppe som vanligt?» frågade
Christian och vräkte sig i soffhörnet så makligt, som om han ej ämnade
resa sig i brådkastet.
Det försatte majoren i riktigt godt lynne.
»Ser du, 'ombyte förnöjer'», svarade han undvikande.
Det egentliga skälet ville han intet fram med.
»Det trodde jag knappast förnöjde dig», anmärkte Christian; »jag har då
aldrig sett dig byta patiens till exempel; du har lagt diplomaten hvar
enda dag under alla de år jag haft glädjen af din bekantskap.»
Majoren svarade intet. Diplomaten var väl så intressant invecklad just
nu. Christian bolmade ut ett tjockt rökmoln ur sin cigarr och nedlät sig
att ge ett råd, som fadern först blef otålig åt, men sedan följde. Han
ville att man skulle intressera sig utan att råda.
»Det är fatalt med Gustaf Adolf, som gått och fått för sig, att allting
är synd», sade Christian efter några ögonblick.
Majoren såg upp, tacksam att höra den tanke uttalas, som han icke vågat
fram med själf.
»Ja, du tycker det också?» frågade han förtjust och tillade i den tron,
att han kom med en upplysning: »Ser du, uppriktigt sagdt, är det därför
jag sitter här med patiensen.»
»Det begrep jag genast. Har Gustaf Adolf sagt något om den?»
»Ja, han påstår, att kort äro så många till förbannelse, att man inte
bör ta i dem. Och patiens anser han vara tidsmördande. Det tycker nu jag
är en förtjänst; hvad skall man annars ta sig till de långa
vinterkvällarna?»
»Det är således för att göra honom till viljes, som du lägger din
patiens i smyg?» sade Christian leende.
»Ja, ser du», försvarade sig majoren en smula förlägen, »jag vill inte
plåga honom. Nu slipper han se korten. Men patiensen kan jag omöjligt
vara af med.»
»Punsch tror jag rakt af du har midt på blanka hvardagskvällen», utbrast
Christian plötsligt liflig vid åsynen af ett glas och en punschflaska,
som stodo nästan dolda bland sakerna på ett litet bord bredvid soffan.
»Ja, ser du, det var så ensamt och ovant att sitta härnere så här dags.
Det är jag inte van vid och måste göra något för att bli hemmastadd»,
sade majoren åter igen försvarande sig.
Han blef mycket lugnad, då Christian i stället för att klandra honom
fyllde glaset och lät sig väl smaka.
»Ge mig litet också», bad majoren.
De drucko tvemännings, men majoren var ej vid riktigt godt mod.
»Gustaf Adolf säger, att man bör tänka på sin själ», sade han.
»Den tycker jag för min del inte är mycket värd att tänka på», sade
Christian.
»Ja, det förstås, att man är en stackare, men man har ändå alltid en
själ, som är dyrbar i Guds ögon, säger Gustaf Adolf.»
»Det är tids nog att tänka på sin själ, när man skall dö», sade
Christian.
»Mor Inga i Hanebyskogen fick inte tid med det, hon, i höstas. Hon
tänkte bara på sina fän, hon, ända in i det sista», sade majoren kuslig
till mods för några sekunder, men tröstade sig snart igen. »Gud är nådig
och barmhärtig, han, säger Gustaf Adolf, och lönar en inte efter ens
gärningar, så man kan ju få göra litet som man tycker då, eller hur? Ty,
ser du, där synden öfverflödar, där öfverflödar nåden, säger Gustaf
Adolf.»