Lärpojkens förskräckta utrop: "papisterna ä' här", hade på Joseph von
Bierich ungefär samma verkan som en så iskallt vatten på en upphettad
jernstång. Från att vara varm af kärlek och lycka blef han med ens kall
och lugn så mycket omständigheterna det kunde medgifva. Hade han varit
ensam, skulle saken ej det ringaste bekymrat honom, men nu hade han ju
Annchen att också försvara.
"Hvad är att göra, mäster Wolf?" sporde han derför. "Gif mig ett godt
råd!"
"Antingen måste vi fly eller gömma oss", svarade den gamle
pistolsmeden. "Få papisterne tag i mig, så blir jag tvungen att göra
vapen åt dem, och det vill jag ej för allt i verlden. Heldre döden än
förfärdiga vapen mot mina trosförvandter."
"Men kanske att allt bara är skrämskott", inföll Annchen.
"Tycker du att folket i dylikt fall skulle fly så der skocktals",
afbröt mäster Wolf och pekade på de genom gatan flyende och skrikande
menniskohoparne.
"Eller kanske att detta bus, som ligger så undangömdt, ska' bli
skonadt", fortfor Anncben.
"Har du någonsin hört att Tillys eller Wallensteins skaror lemna ett
enda bus ogenomsökt i den stad de komma till?" sporde vidare mäster
Wolf bittert. "Ja, ja, förlåt, löjtnant, jag kanske sårar er, men..."
"Jag vet nog att du talar allt för sant och kan ej bli ond derför",
inföll Joseph von Biericb, i det en tung suck böjde hans bröst. "Men
säg nu hvad vi ska' ta oss till".
"Ja, tiden skyndar", utbrast Annchen ängsligt.
"Det är allt för sent att fly nu", menade den gamle pistolsmeden
eftertänksamt.
Josepb von Bierich inföll då:
"Du anser då, mäster Wolf, att vi måste gömma oss, eller hur?"
"Ja, det anser jag."
"Nåväl", inföll löjtnanten och tryckte Annchen hårdt till sitt bröst,
"kan du gömma oss så, att ingen af de kejserlige får tag i oss, då
skall också din lycka vara gjord. Jag är rik och..."
"Håll inne dermed, herre, om ni ej vill såra mig", afbröt mäster Wolf.
"Tror ni att jag gör detta för slem vinnings skull? Nej, det är endast
af vänskap för Annchen och hennes fader, ty jag önskar dem all möjlig
lycka både i detta och det tillkommande lifvet."
Annchen och Josepb von Bierich tryckte varmt den gamle pistolsmedens
händer.
"Men", fortfor denne efter en kort paus, "endast med _ett_ vilkor kan
jag rädda er."
"Och det är?" sporde de båda älskande på en och samma gång.
"Att I troget följen mina befallningar."
"Det vilja vi göra."
"Till en början", fortfor mäster Wolf, "måste ni låta tonsurera er. För
er, löjtnant, blir det ej påkostande, men ni, jungfru Annchen, skall
kanske finna det svårt att låta klippa af edert vackra hår. Ni måste
dock betänka två saker, först att detta är enda medlet till er räddning
och sedan att håret med tiden nog växer ut igen."
"Och sedan?" sporde Josepb von Bierich medan Annchen teg.
"Sedan anlägger ni, löjtnant, en munkdrägt, Annchen en nunnedrägt,
förstås. För sådana ha de vilde krigarne ännu en smula vördnad. Jag bar
lyckligtvis två dylika härinne."
Annchen gaf genast sitt bifall. Icke så Joseph von Bierich. Han hade
länge beundrat den unga flickans utomordentligt vackra hår och var
tvehågsen huruvida han skulle tillåta att det afklipptes eller ej.
"Kan det ej gå att lägga upp det", sade han derför. "Se bara på detta
hår", fortfor han och upplöste detsamma, så att det flöt i vågor ända
ned till golfvet, "är det ej både synd och skam att förstöra en dylik
prydnad?"
"Detta medgifver jag gerna", svarade mäster Wolf, "men tänk bara på
hvad som kan hända om..."
"Det är derför inte sagdt, att mästers onda spådom ska' slå in", afbröt
löjtnanten.
Mäster Wolf svarade käckt:
"Men, jag tycker att det är bäst att taga det säkra för det osäkra."
"Så tycker äfven jag", svarade Annchen.
"Du vill då låta afklippa din utomordentligt vackra hårprydnad?" sade
Joseph von Bierich.
"Ja, heldre än att falla i de påfviskes händer", svarade den unga
flickan raskt.
"Rätt så, min flicka", inföll mäster Wolf, "det höres att du rätt
fattat storleken af den fara, som hotar er."
Slutet på denna tvist blef den, att ett försök gjordes, huruvida
Annchens hår nödvändigt behöfde klippas af, och följden blef den, att
detta alls icke var af nöden. Kapuschongen skylde ändock tillräckligt
den unga flickans hufvud.
"Nu gäller hon för eder korgosse, löjtnant", sade mäster Wolf. "Glöm
inte det."
"Nej."
Den gamle pistolsmeden förde derefter sina skyddslingar till en liten
bakport, der allt ännu var lugnt.
"Men ska' inte ni, mäster Wolf, också följa med?" sporde Joseph von
Bierich.
"Nej, jag stannar hemma och hoppas, att den svenske konungen nog skall
komma till vår räddning nu liksom för ett år sedan."
"Men, han är ju i södra delen af landet", inföll löjtnanten.
"Sant, herre, men ett bud, som i förgår kom från Nürnberg, berättade
annorlunda. Mäster Degel, guldsmeden vid stora torget, har nemligen en
son, som arbetat i den nämnde staden, och det är han, som berättat, att
den svenske konungen skyndar hit uppåt. Då blir det bra. Har Tilly fått
stryk vid Breitenfeld, ja, ja, förlåt mig, löjtnant, så kan också
Wallenstein få detsamma vid Lützen. Se så, skynda er nu, jag hör att
det kommer folk borta på gatan."
Den gata, vid hvilken mäster Wolf bodde, var både krokig och smal. Den
gamle pistolsmedens bostad och verkstad lågo just i sjelfva krökningen.
I samma ögonblick som mäster Wolf stängde bakporten efter de båda
flyktingarne, bultade det på främre porten. När pistolsmeden förstulet
tittade ut genom en glugg öfver porten såg han till sin stora häpnad,
att det var kejserlige soldater, som stod nedanför. Men ännu mera häpen
blef han, då han igenkände Franz Gründler bland dem.
"Det är han, som förrådt Annchen och löjtnanten", tänkte pistolsmeden.
"Jo, du är mig just en skön fogel du. Önskar att du vore hängd i
närmaste träd."
"Öppna genast!" skrek den österrikiske befälhafvaren.
"Vänta till dess jag får tag i nyckeln", hördes mäster Wolfs röst
innanför porten. "Hvad är ni för folk, som inte kan låta en ärlig
menniska sofva i fred om nätterna? Jag har nog styft arbete om dagarne,
och behöfver derför hvila, när jag så kan få."
"Ja, nog ska' du få hvila och det för alltid", skrek österrikaren.
"Öppna bara genast!"
Den grofva bommen för porten blef i detsamma aflyftad. Österrikarne
stormade in under det deras anförare skrek:
"Undersöken noga hvarje vrå i det här rucklet; ja, hvarenda springa, ty
affällingen kan lätt gömma sig der! Satan tycker om sitt folk."
Under hånfullt jubel spridde sig knektarne öfverallt. De vände upp och
ned på allt och strödde under hånskratt mäster Wolfs arbeten vida
omkring, bemägtigade sig hans redan färdiga vapen och bröto sönder allt
hvad de kunde komma öfver.
Officeren sjelf höll sig icke för god att hålla till godo med ett par
rikt inlagda dubbelpistoler, dem mäster Wolf hade till lagning från
Lützens borgmästare. Hans knektar, som vid plundringen föregingos med
goda exempel, ratade icke heller hvad de kunde komma öfver. Mäster
Wolfs hela bo var således inom mindre än en half timme helt och hållet
utplundradt.
Under det detta pågick höllo tvenne soldater vakt om Franz Gründler
utanför verkstadsdörren. Den stackars pojkens belägenhet var i sanning
icke den bästa, ty för hvarje underrättelse som kom, att de eftersökte
ej kunde anträffas, svor officeren de förfärligaste eder öfver den, som
narrat honom att göra denna långa omväg, allra helst som bytet ej blef
så rikligt som han hade väntat.
"Men, jag försäkrar, att de ska' finnas här inne", jemrade sig Franz
Gründler. "Det var inte så länge sedan jag träffade dem här i
verkstaden."
"Nå, så ska' vi väl röka ut dem då", sade officeren hånskrattande.
"Tutta på rucklena!"
Förgäfves bad mäster Wolf om förskoning; de österrikiske pikarne stötte
honom tillbaka. Förgäfves bedyrade han, att Joseph von Bierich icke
befann sig inom hans egendom. Officeren sade i stället:
"Har han gömt sig, den kanaljen, så ska' jag nog röka ut honom."
Mäster Wolfs hus var icke det enda, som i dessa ögonblick stodo i
ljusan låga. Så långt blickarne kunde nå öfver staden syntes brinnande
boningar och rundt omkring Lützen var en lysande krans af påtända byar
och enskilda hus, en sorgligt skön tafla i den mörka novemberqvällen.
Just som Wallenstein höll in sin springare på Lützens torg och med
skadeglädje i sina blickar såg på sitt hemska verk, framsprängde en af
hans adjutanter i vildaste karrier. Då hästen stannade framför hertigen
af Friedland, segnade den sakta ned och uppgaf andan.
Adjutanten berättade med andan i halsen, att Gustaf Adolph icke var
långt borta.
"Hur långt är han härifrån?" sporde friedländaren, icke utan synbar
oro.
"Ungefär tre mil."
"Och ni har ej förr gifvit mig underrättelse derom", sade Wallenstein
med en grym blick på den af trötthet nästan uppgifne officeren.
"Herre", svarade denne oförskräckt och såg Wallenstein modigt i ögonen,
"om ni såsom jag skulle jagas i öfver åtta dagar utan att komma ur
sadeln, tre dagar vara utan mat, instängd i en eländig håla, utanför
hvilken Stålhandskes finske ryttare hålla vakt, och ändock lyckas smyga
er ut, så tror jag, att ingen menniska, vore det än kejsaren, skulle ha
något att förebrå er för. Gör med mig hvad ni behagar. Jag vet dock att
jag gjort min pligt."
Wallenstein, som visste, att adjutanten var en af hans skickligaste och
mest pålitlige officerare, öfverräckte till honom en börs och gaf honom
tillåtelse att begifva sig till hvila, för att med friska krafter kunna
uppträda i den stundande striden.
Friedländarens tåg gick derefter ut ur staden och lägret uppdrogs strax
i norr om densamma vid de väderqvarnar, som der gjorde ett välkommet
afbrott i den öfverallt rådande enformigheten. För att försvåra den
svenske konungens anfall lät Wallenstein gräfva en bred och djup graf
tvärs öfver landsvägen och planterade der några batterier grofva
kanoner.