Som unga blommor knoppas vi kring dig.
Vår fröjd är din och din är ock vår smärta,
Med oss du går igen din ungdomsstig.
O, må vår fröjd då ren och ädel vara,
Vår smärta, stilla qvälld ur källa klar!
Det är blott så en lön vi kunna spara
Åt den, som vid sin hulda barm oss bar.
Med goda föresatser, varma böner
Vi vilja fira din Sofiadag,
De likna vårens grönska, hvilken kröner
Det bord, vi sirat ut åt dig i dag;
Så svag är den, är blott ett hopp i Herran,
Men växer, blommar i Hans kraft engång, --
Så äfven oss Hans kärlek är ej fjerran,
Han skall ge mening åt vår enkla sång.
Till -- -- --
(Skrifven på sybordet).
Ila hastigt, lilla hand,
Öfver duken ila!
Må din vackra blick ibland
Dock uppå mig hvila,
Läse du i mina drag
Hur ditt barnsliga behag
Stilla låga tänder
Upp uti min själ
Och ömt englahänder
Den vårda fromt och väl.
Ljufligt är att se på dig,
Der du tyst arbetar
Och kring garnen innerlig
Mången tanke flätar,
Mången tanke, suck och dröm;
Deraf vacker blir din söm.
Mången tant den prisar,
Men hon icke vet,
Då du fram den visar,
Dess skönhets hemlighet.
Må din lefnadsduk så ren
Bli som den du sömmar,
Stråla af det klara sken,
Som från himlen strömmar.
Väf der in bland blommors vår
Äfven någon vemodstår,
Väf för himlens stränder
Skönt din andes skrud! --
Hvita englahänder
Dig kläda der till brud.
Till den nygifta.
Du sluter honom till ditt varma hjerta,
Det varma hjertat, som han älskat så,
Och ljuft han lofvar att i fröjd som smärta
Med dig förenad lifvets kamp bestå.
Väl strålade den friska myrtenkransen,
Nathalia, skönt på dina lockars natt,
Dock ännu skönare log kärleksglansen
Ur dina ögon, ler der än så gladt.
Och derför, fast i dag du bort skall fara
Ifrån det hem, der du har fostrats opp,
Se, sällhet bor dock i de tårar klara
Och ur din makes strålar samma hopp.
Så går du hän med fröjd om strålad smärta,
Invigd prestinna för den altarhärd,
Hvars offerflamma är ditt eget hjerta,
Hvars tjenst -- din ära och din efterverld.
Gå till den sällhet, som dig himlen ämnar,
I lycka mild, i sorg bekymmerfri, --
O, gå välsignad af det hem du lemnar
Till det, der du välsignelsen skall bli.
Till Helmi.
Söndan nämns bland dagar perlan,
Helmi det bland flickor är;
Och en sann och äkta perla
I det radband, som jag bär.
I det "radband" utaf sköna
Milda qvinnoanletsdrag,
Hvaruti mitt stackars hjerta
Insnördt är till domedag.
Till den stora "domedagen",
Då jag ut att fria går,
Och af alla, först af Helmi,
Korgen för min djerfhet får.
"Korgen", hvari sen jag kastar
Verser, fulla utaf sorg.
O, förskona allmänheten,
Helmi, för min papperskorg.
Den lilla hedningen.
Helmi, du frågar, hvi stundom jag är
Sorgsen, orolig m.m.
Derför, min vän att -- alltmer jag blir kär,
Att, huru kristligt vårt samhälle är,
Rår här en hedning, som alla oss snär,
Och öfverallt får husera.
Jemt uppå resa kring jordringen vår
Ordning och lugn han ombringar,
Far in i hjertan och dörren tillslår;
Amor som "namn" uti respasset står,
Verldarnas början hans "födelseår",
"Tecknet": guldlockar och vingar.
Jägare är han till sin profession,
Jemt han på tjufskytte ilar.
Ingen dock fångar hans lilla person;
Konung och statsman, polis och spion
Herrskar han öfver, har dock ingen thron,
Endast ett koger med pilar.
Hvarthän han kommer, blir oro och strid,
Allt om hvartannat han kastar,
Slägten, familjer och tycken och tid.
Fäderna mörkna förgäfves dervid,
Ungdomen bleknar och mister sin frid,
Pilten han ler och borthastar.
Ner han mig kunde från himlen förmå,
Ner till två jordiska himlar,
Helmi, de der uti ögonen blå;
Och hur mot honom predika jag må,
Sitter han der nu och tjusar mig så,
Att i min hjerna det hvimlar.
Adertonhundra och sextio år
Verlden har ren varit kristen,
Öfver oss alla den skalken dock rår.
Liten han är, men en stor matador;
Och huru spelet i verlden här går,
Han gör trumfviv eller -- sisten!
Englarna.
Du min hulda, sköna engel!
Jag som fästman sjöng hvar qväll,
Och min engel var en liten
Dygdeädel, täck mamsell.
Snart min hulda, sköna engel
Blef min egen muntra fru,
Och vi glömde hela engeln
För det enkla "kära du!"
Hur det gick och hur det hände,
Hon en liten gosse fick.
O, du lilla, söta engel!
Nu det hette hvart man gick.
Snart den lilla, söta engeln
Blef en bengel, stor som jag,
Och nu har han sjelf en engel,
Som han tillber natt och dag.
Den lyckliga familjen.
Den äldsta sonen en morsgris blef,
Den andra lat uppå gatorna dref,
För trolös fästmö den tredje dog,
Den fjerde henne till hustru tog,
Den femte kastad på gillstu'n blef,
Den sjette och yngste verser skref --
Och fadren skrek: o, dog jag så visst!
Det värsta, det värsta det kom till sist.
Skolfuxen.
Jag var i fordna dagar kung,
En kung så säll, då jag var ung.
Mitt rike var den hela verld,
Jag tog den in med tankens svärd,
Och sanning, frihet, ljus och rätt
Jag strödde kring så lätt, så lätt.
Nu -- vill min bild du se?
Nu sitter jag vresig och gnatig och bister,
En lärd och förtorkad och fattig magister --
Och "buffeln" jag kallas på spe.
Jag hade förr ett ideal,
En ros så skön i bortgömd dal.
På glädjens ban, på sorgens stig
Hon följde lika vänlig mig.
Fast ljuf en drömbild blott hon var,
Hon dröjde länge, länge qvar;
Tills fodret blef för skralt.
Nu bäddar en gråhårig "Maja" mitt läger
Och sopar och dammar och skurar och säger
Att matfrun vill hafva betalt.
I glada vänners fria lag
Jag glömde mången tråkig dag,
Och drufvan göt sitt varma blod,
I eld och rosor kinden stod,
Och hoppet log och sången klang,
I fröjdraketer tanken sprang,
Ej hängdes nånsin läpp. --
Nu pluggas Brunérs grammatik hela dagen,
Så gamla magistern får ondt uti magen
Och tyst tar i skåpet sin knäpp.
En fröjd ändå på gamla dar
För tråk och bråk mig ersatt har:
En näsvis pojke nyss i kolt
Framför mig står som yngling stolt,
Och trycker gamla lärarns hand,
Sin framtidsdröm med blick i brand
Han täljer, tyst jag hör.
Då värmas de gamla, försoffade sinnen,
Då vakna de eviga, älskade minnen --
Jag ej med en suck honom stör.
II.
I toner, i toner
Finns frid och finns tröst,
För blödande hjertan
I tviflande bröst.
Det outsägliga.
När något skönt oss möter och förtjusar,
Okufligt ett begär betar vår själ,
Att af den glädje, som osa då berusar,
Åt verlden som en broder gifva del.
Från suck till blick, från blick till sång -- dock orden,
Hur rika, böjliga de vara må,
Hur de ta skatt från himmelen och jorden,
De ingen känsla tecknat fullt ändå.
Ett outsägligt finns i fröjd som smärta,
En perla, sluten för hvar kunskapstörst,
Gömd innerst för oss sjelfva i vårt hjerta --
En fond, som bortom grafven öppnas först.
_Det_ är det eviga i menskosinnet,
Hvarur frisk dagg hvar morgon gjuter sig
På hoppet, som vill vissna, och på minnet,
Som annars blektes här på skuggors stig.
Det kan ej höras. Beethowen ej skrifvit
Så djup musik, som klingar i oss då,
När sjelf vår själ ett strängaspel har blifvit,
Och högste Mästarn spelar deruppå.
Det kan ej målas. Så ej färg sig bryter
På konstnärns duk mot ljuset ren och skär,
Som detta skimmer, hvari verlden flyter
För våra ögon, då det drömmer der.
Det bor i hjeltens blick, då han i striden
Sin glafven för. Ej ser han blod och mord,
Men bakom purpurskyar ser han friden
Och döden ej, men frälsad fosterjord.
Och det är det, som himmelskt skimrar i
Den frommes öga, när ur stoftet fri
Sitt lif han öfverskådar sista gången
Och lyssnar ren och ler mot englasången.
Och det är det, som bor i ungmöns dröm,
Då af sin kärlekslycka ljuft medveten
Hon talar med en blick som lifvet öm,
Som grafven stum och rik som evigheten.
Dvergens hämd.
Det ståndar en dverg i bergets natt.
Han hamrar och smider på guldets skatt,
Det glöder, det hvitnar på gnistrande häll.
Han hånler och sjunger med röst så gäll:
Från sol och värme och blommor och träd
Oss menskorna drifvit i bergen ned.
Vi hata den stolta, den roflystna ätt,
Vi hafva ett tärande gift dem beredt.
Vi smida i tjellen det flammande guld,
Som menskan förderfvar och störtar i skuld.
Vi hafva i vilda, stupande schakt
Försåtligt skymtande ned det lagt.
Vi ge det en glans så underbar,
Som menniskans hjerta alls mäktigt drar.
Hon störtar efter dess granna glöd
Från sol och himmel, till natt och död.
Det fäller svärdet ur hjeltens hand,
Det bryter ed och förråder land,
Förgiftar kärlekens rosenband
Och skapar stöld vid Guds altarrand.
Det dödar oskuld i tärnans barm
Och gör sen själen på tro så arm.
Det bräcker ynglingens glada mod
Och sprider is i hans varma blod.
O, glimma metall! i gnistrande prakt!
Du hatets hammare! dåna med makt!
Förderfvad menniskors ätt förgår,
Och jorden åter engång blir vår!
Lokomotivförarn.
Ej ro, ej rast.
Med blixtens hast
1 kolmörk natt
Vi flyga fram.
Se, trädets stam!
Hör bergets skratt
Vid färdens skalf
I klyftans hvalf.
Der lyser matt
Signalens eld
I fjerran däld.
Framåt, framåt
På mäktig stråt
Du jättehast,
Som frustar dof,
Vid vagnen fast.
Den kraft, som i
Naturen sof,
Vi gjorde fri;
Då eld och haf
I brudsäng smög
Intill hvarann,
Och kyssen brann!
Och ångan flög
Med bådas makt
I silfverprakt
Ur kampen opp.
I jernfast kropp
Till evig slaf
Vi bundit den.
Du rasa må,
Du gudason,
Att fri igen
Vårt verk med dån
I stycken slå.
Ju mer du slår
På fängslen, se!
Dess raskare
Det framåt går.
Då svigtar bro
Af fur från mo --
Ett bergfast värn --
Likt lösan sand.
Då gnisslar tand
Af härdadt jern.
Du vrider vals
I sömnlös natt
Med dystert knot,
Med mägtigt hot;
Men på din hals
Har tanken satt
Bevingad fot.
Mer snabb än du,
Mer stark ännu
Är den ändock,
Och dag och natt
Arbetar ock.
Och jord och haf
Och lif och graf
Ge den sin skatt
Sen tusen år --
Och den är vår!
På segerstråt,
I facklor tänd,
Oss följ, framåt
Med stormens dån,
Du gudason,
Vid hjulet spänd!
Triumfhvalf stå
De sprängda berg,
Och gnistor slå
I brokig färg
Som blommor på
Den väg vi gå!
Då blir hvar vagn
En segervagn,
Som bärer fram
Vår stolta stam --
Och menskors slägt
I kungaprakt,
I tiggardrägt
Ser stolt sin makt.
Hvad flammar der
I dunkel dal?
En grön signal,
En varningseld!
Det fara är.
Du slaf, tag rast,
Du fart, blif fälld!
Var aktsam blick! --
Ett sidokast,
En enda klick --
Vårt stolta tåg
I stycken låg.
För tusende
Nu väl och ve
Stå i min hand.
Allt är så tyst,
Ej knäpp, ej knyst
I graflik natt.
Och facklans brand
Så hotfull står,
Och bäfvande
Med fart så matt
Wagongen går.
Den dystra eld
I dunkel däld,
Som qvar oss höll,
Nu äro vi
Igen förbi. --
En daggtår föll.
Det ljusnar ren.
Ett rosensken
På skogens topp
Den mörka står.
Bakom oss går
Visst solen opp.
Flyg åter nu,
Min eldhäst du,
Med dagens lopp
Mot fält och bygd
I verksam dygd!
Hvad stim och brus
Ur grönklädd dal
I morgonbrand!
Godmorgon ljus
Och folk och land!
Der är station.
Ljud högt signal
I klarnad zon!
Geniens hämd.
"Ställ i dag till mig din gång!"
En artist jag bjuder på.
Han skall under vin och sång
Mig en tafla måla få.
Allt i ordning ställes nu.
Konstnärn midt i laget står,
Och på timmar sex å sju
Verket helt ur penseln går.
Hopens bifall sorlar gladt:
Skål, du målar som en karl!
Penseln kastas, med ett skratt
Han det fyllda glaset tar.
Muntert flyr nu qvällens fest,
Tills med fröjd för flera dar
Tumlar bort den siste gäst --
Ensam blifver konstnärn qvar.
Och med lampan i sin hand
Vid sitt nya verk han står;
Dystert mörknar ögats brand,
Handen öfver pannan går.
Kallt på honom taflan ser,
Den ej lif för honom har;
Ej han kan förtjusas mer --
Icke som i fordna dar.
Och han säger vemodsfull:
O, hvart flög du fantasi?
Ej vi ringar hytt af gull,
Skulle dock jag sviken bli?
Ej så falsk jag trodde dig,
När i fordna dagars lopp
Du allena satt vid mig,
Full af kärlek, tröst och hopp.
Hastigt af en sol i glans
Som försvunnen taflan är.
Och i silfverskrud och krans
Står en himmelsk genie der,
Och hon talar: bröt väl jag?
Rösten klingar som musik,
Öfver rosigt sköna drag
Dallrar tåren klar och rik.
Jag har kysst din barnamund,
Jag dig vaggat mången gång,
När din mor i nattens stund
Slumrade ifrån sin sång.
Jag var med i hvar din lek,
Märkte när du var allen,
Satt med dig, när dagen vek,
Drömmande vid brasans sken.
Visade dig himlens ljus,
Jordens skuggor, marken grön,
Fradgans snö på vågens brus,
Klippans form så vild och skön,
Ut med dig på fältet gick,
Och med varma kyssars brand
Gjöt jag kraft uti din blick,
Gjöt jag styrka i din hand.
Minns du hur du svor att mig
Öfver allting hålla kär,
Minns du hur jag svor att dig
Evigt, evigt blifva när.
Ve dig, stolte menskoson,
Trodde du jag var din slaf,
Då till låga fröjders lån
Du en himlens ande gaf!
Icke till din ära, nej,
Steg jag ner ur gudars sal,
Till en sjelfvisk njutning ej
Tom, bedräglig, falsk och fal,
Till det skönas ära blott;
O för vanskligt det består.
Lef det lif af jord du fått!
Jag till himlen återgår!
Marssnön.
Den svala snön derute faller
Och täcker marken mer och mer,
De lägga sig de hvita stjernor
I hvarf på hvarf längs jorden ner.
Håll slutet än o, vår! ditt öga,
Sof godt i blid och vänlig snö --
Dess mägtigare skall du blomma,
Dess rikare skall sen du dö.
Vågen.
Fall unnan klara bölja!
Hvi skall du rastlöst skölja
Väl längre klippan så?
Hur än din tår den höljer,
Hur den din suck förföljer,
Förblir den hård ändå.
"Jag kommit och jag ilat,
Jag stormat och jag hvilat;
Blef klippan större? nej!
Ren föll en gång från randen
En skärfva ner i sanden.
Jag faller unnan ej."
Den fromme.
Vid Kristi kors i stilla bön
Är ljuft att verlden glömma,
Vid Kristi kors i tro så skön
Är ljuft om himlen drömma.
Vid Kristi kors en evig fred
Jag slöt med lifvets skiften. --
När jag är död, pryd, broder, med
Dess segertecken griften.
I en Spaniors album.
Der i Spanien, der i Spanien,
Långt uti det sköna söder,
Rosor och jasminer dofta,
Myrten grönskar, drufvan glöder.
Här i Suomi, här i Suomi,
Uppe i den kalla norden,
Kort är sommarn, sjelfva blomman
Hvit som vintern öfver jorden.
Der i Spanien, der i Spanien
Mörkögd tärna gladt sig svingar,
Blicken blixtrar, rosenmunnen
Ler och kastanjettan klingar.
Här i Suomi, här i Suomi
Drömmande hon inne sitter,
Lyssnar hur en ensam fågel
Höjer i en gran sitt qvitter.
Der i Spanien, der i Spanien
Stolta äro männers sinnen
Och från stora fäders tider
Ha de ärorika minnen.
Här i Suomi, här i Suomi
Ringa äro våra minnen,
Blott den framtid, som vi drömma,
Skapar stolta våra sinnen.
Och just derför detta landet
Högst är älskadt uppå jorden.
Hvart vi komma, vändes blicken,
Emot stjernan bort åt norden.
Säg i Spanien, nämn vårt Suomi,
Kulna landet upp vid polen,
Men der hvarje hjerta flammar
Varmt derför som södersolen.
Den 10:de November 1861.
(Till Professor F.L. Schauman och dess maka).
Er silfverbröllopsqväll! I frid och lycka
Fem lustrer utaf kärlek flytt för er.
Den bästa sång på dem ej kunde trycka
Ett högre sken än verkligheten ger.
Er silfverbröllopsqväll! I rik förhoppning,
Du ädla par, kring dig hvad blommor stå.
Såg du för tjugo år den äldstes knoppning? --
Der ler en engel än med ögon blå.
Et silfverbröllopsqväll! Och än så unga
Till själ och hjerta stån J bland dem qvar.
Lätt är det silfver årens hand den tunga
På mannens hjessa stilla snögat har.
Er silfverbröllopsqväll! den skymmer sakta,
Och klara stjernor gå på himlen opp,
Och ljusets englar engång få betrakta
På jorden skönt uppfyldt ett ungdomshopp.
Er silfverbröllopsqväll! Ej prydda borden,
Ej facklors festglans, hjertat firar den.
Du make, länge lef för fosterjorden,
För hemmet båda -- och för himmelen.
Ett brunnsafsked.
Sista glaset, sörjd af mången
Hon, vår älskling, drack,
Och åt skänkfrun sista gången
Sade ljuft sitt tack.
Klädd i hvitt -- i hemlandsfärgen --
Som en ros i snö,
Hon åt lunderna och bergen
Nickar sitt adjö.
Alla hennes vandring följa
Der hon bort nu går.
Uti fällda kalkar dölja
Blommorna sin tår.
Men med rosor nu på kinden
Hon så glädtigt ler,
Och den milda sommarvinden
Avskedskyssen ger.
Oskuld och behag bestråla
Stigen, hvart hon går.
Lätt i rosor kinden måla
Hennes sexton år.
Skönhet sig för hennes fägring
Ödmjukt böjer ner,
Tviflarn ser en himmelsk hägring,
Bitterheten ler.
Oberörd af verldens hvimmel,
Blott med blicken för
Dygd och skönhet och den himmel,
Dit hon redan hör,
Så hon kom, med samma sinne
Bort hon sig beger.
Sjung, min sång, ett himmelskt minne!
Nu hon synns ej mer.
Vid min älsklings sida.
Vid min älsklings sida vill jag
Drömma att jag sitter här,
Rår ej för dock att mitt hjerta
Tysta qval i djupet bär.
Drömma vill jag, att hon frågar
Om mitt dystra löje då.
Himmelskt huld och ljuf hon lyssnar.
Med en kyss jag svarar så:
Derför att i vida verlden
Du allen är sann och öm --
Och dock är du blott en skugga,
Såsom denna dikt en dröm.
Serenad till Helmi.
Fjäriln på rosen drömmer,
Stjernorna milda le,
Flickan i kudden gömmer
Lockarne.
O! den som finge
Lätt som en stråle gå,
Nog hvart jag ginge
Visste jag då.
Till dig, hur lätt du drömde,
Omärkt jag smög min gång,
Bland dina blommor gömde
In en sång.
Skulle betrakta
Stilla min vana vän,
Kysste dig sakta,
Flydde igen.
Stjernan i natten brinner,
Månen ur guldmoln lysa,
Sången allen dig hinner,
Sångarns kyss.
Vagga på vågor,
Tonernas vågor du!
Himlar och lågor
Omge dig nu!
Ur gamla gömmor.
Was will die einsame Thräne?
Heine.
I.
När hjertats vår har vissnat bort,
Vår ungdomskärlek rik och varm,
Hur tomt blir lifvet innan kort,
Och verlden tycks så mörk och arm.
Vår enda fröjd är minnas få,
Hur ljuft vi älskade engång,
Och läsa om från tider då
Ett gammalt bref, en bortglömd sång.
Och sjelfva saknan sakna vi.
Vårt qval vi ville gråta bort;
Men allt far ögat kallt förbi --
Det skymmer blott, förblifver torrt.
II.
Allt på jorden, när det dör,
Får att hvila i en graf.
Hjertat blott, det döda hjertat,
Vet ej hviloläger af.
Och ditt hjerta det är dödt,
Der är vinter, der är natt,
Fast det går igen och spökar
Stundom under fröjd och skratt.
Tror du att man det ej ser,
Hur du än det dölja vill? --
Ofta smärtsamt midt i skrattet
Har jag hört det spritta till!
III.
Må de lycklige sjunga om ungdom och fröjd
Och om frihet och fädernesland.
Må de sjunga om sanningens strålande höjd,
Och om kärlekens heliga brand.
Må de sjunga hur stunden flyr bort som en dröm,
Huru drufvan är varm, huru tärnan är öm,
Hur i lifvet ler Gud såsom sol öfver sjö --
Jag vill krossa min lyra och lyssna och dö!
IV.
När barn få en sticka i fingret,
De skrika tills trötta de bli,
Får en yngling en flicka i hjertat,
Straxt skriker han -- poesi.
Och skrattar hon, jord och himmel
Han svärtar med gallbittert bläck --
Der stå nu jord och himmel
Så mörka som i en säck.
För ett fnurr af en liten nähba,
Är hela verlden på tok. --
Väl, om det ej blir värre
Deraf än en dålig bok!
Elegi öfver en käpp.
O, du min käpp -- hvem kan sitt öde ana? --
Du som jag troget öfverallt kringbar,
Du som på lifvets småstenslagda bana
Min trogna vän och hjelparinna var!
I går jag ännu lätt och muntert slängde
Ditt späda spö, så böjligt, dock så fast --
Ack, när i dag jag åter så dig svängde,
För sista gången var det, kryckan brast.
Minns du ännu, när jag dig köpte, stunden?
Jag tror det var hos Göhle-Aspelin.
Förutan prut blef vid mitt öde bunden
Din elfenhand, så strålande och fin --
O, hur vi flogo sen i esplanaden,
Så ljuft och troget hållna af hvarann,
Så skön som du fanns ingen käpp i staden,
Som jag så säll ej en förlofvad man.
Du fordrade ej kläder och presenter
Och i mitt ungkarlsrum allen en knut.
Du drog ej med dig svågrar eller tanter,
Var alltid redo, när jag ville ut.
Du alltid var med mig af samma mening
Och sjelfva stenen älskvärdt kysste du,
Och ingen nyck vår trefliga förening
Som mången, mången annan, bröt i tu.
Om i en sak man om min mening sporde,
Jag upp till näsan höjde dig och teg,
Lät andra gräla, tills man allt afgjorde,
Och högt i aktning för min vishet steg.
Fick jag en ledsam Bacchibror på halsen,
Jag svängde dig, tills han ur vägen gick;
Kom der en mö, hur sirlig gick ej valsen,
Hvari du flög, när hon min helsning fick.
Hur afundsamt du sågs af mina vänner,
Hur sneglade hvar fiende på dig,
Och än min grannes arga pudel känner
Den tapperhet, hvarmed du värnat mig.
Men ödet unnar menskan ingen lycka,
Det slog ock dig, som det allt annat slår --
En stump är nu ditt spö, en bit din krycka,
Förenas ej af sångens saknadstår.
Jag kunde till en svarfvare dig föra,
Men såsom förr du blefve ej ändå,
Jag kunde åt hos någon guldsmed höra
Och låta silfver kring din remna slå.
Dock nej, dock nej, det blefve ej detsamma,
Jag dina brustna bitar gömma vill,
Likt sköna minnen af en flyktad flamma,
Den enda fröjd som sorgen mer hör till.
Min vän.
En vän, hur ock min lott må bli,
Jag har så redebogen,
Han har förstånd, han har geni,
Han är så fast, så trogen.
Och hvart jag går och hvar jag är,
Han ger mig råd, är jemt mig när.
Så hände det sig häromsist
Jag gick i giftasifver.
Han skrek: hvad nu? vet du så visst
Att flickan nej ej gifver? --
Och medan jag i tvifvel gick,
En annan ja och flickan fick.
Jag då beslöt en elegi
Till tröst i sorgen skrifva.
Han fick den första raden se:
Hvad f-n skall detta blifva?
Du gör dig löjlig käre vän! --
Jag strök min vers och glömde den.
Jag tänkte att mitt kapital
I en fabrik förränta.
Håll, ropte han, din vinst blir skral
Och snar konkurs att vänta!
Jag läste åter till mitt skrin
Och bjöd min vän på ett glas vin.
Att ta en tjenst jag sist beslöt,
Straxt var han här och rådde.
Han visste hur förtjenst mig tröt,
Gräl, bråk och tråk mig spådde
Så långt och väl att ett tu tri
Ansökningstiden gick förbi.
Ja, sade jag, för evigt blif
Min vän! blott för den tanken
Han ställde genast till ett kif
Och bad mig dra för fanken. --
Ack längesen jag gjort det, men
Jag är, jag sjelf just, denna vän!
Kajsaniemi-visan.
Solen börjar skina, dimman löser sig,
Snön den hvita, fina glänser på hvar stig.
Talgoxen qvittrar på en löflös gren,
Vinglaset glittrar uti solens sken.
Uppå alla kanter flickor, mammor, tanter,
Kjolar långa, små, hvita, röda, blå
Kring oss stå.
Hör hur de prata, se hur de le
Flammor och fästmör alla in spe.
Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.
Se hur alla lundar skaka frosten af.
Blomstertiden stundar, isen bryts på haf.
Lärkan mot höjden lyfter vingars par,
Sjunger om fröjden högt i rymden klar.
Snart går mön bland sippor, plockar blomsterknippor;
Bäst hon plockar så, ler ur kalken blå
Amor då.
Nå sköna tärna, lycka då till!
Gerna din skål nu dricka jag vill.
Kling, klang, gutårt stämmen upp! nu är det vår.
Snön i silfverknoppar taket prydnad ger,
Blixtrar bort och droppar längs verandan ner.
Sångerna klinga, timmarna de gå,
Kyprarne springa, korkarna de slå.
Mamsell Myhrman blickar fram ur dörrn och nickar;
Nu är god trafik, nu är god publik,
Glad och rik.
Solen är mild och hjertat är sällt,
Hoppet är friskt och sorgen på svält.
Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.
Allt i lifvet är ej sol.
Allt i lifvet är ej sol,
Allt i lifvet är ej natt,
Som en morgonljusning klarnar
Allt omkring oss småningom.
Allt i lifvet är ej vår,
Lef i kärlek -- allt försmälter
I en solomstrålad tår.
Sök ej i det högsta allt,
I det lägsta bor ock Gud --
Under jorden ligger grafven,
Är dock salighetens dörr.
Almqvist.
Monolog. (Fragment,)
Att våga eller icke är det första,
Att lyckas eller icke är det andra,
Och deremellan ligger handlingen.
I handling ligger lifvets makt, all lycka,
All ära och all rikedom. Blott den
Bevisar att vi finnas. Hvad är tänka?
Ett embryo till lif -- hvad samvetsqval?
En sjuklig handlings mord emot sig sjelf.
Jag mycket tänkt, jag till exempel tänkt
Att intet högre finnes än förnuftet.
Den tanken jag som mången öfvergifvit
Och flytt till tron, sagt der det högsta finns --
Och medan jag i tysta böner ligger
Vid Kristi kors, så somnar jag och drömmer
Om sköna qvinnor, guld och glada lag.
Ha! sällsamt huru fantasin dock flyger,
Den gycklaren, och visar oss att allt
Ett narrverk är. Och sjelfva handlingen,
Hvad är den? en tillämpad fantasi.
En ny gestalt uti det fastlagsspel,
Det brokiga, som heter lifvet eller,
Med litet längre titel, mensklighetens
Utveckling till lycksalighet. Jag suttit
Och målat mången tafla derifrån.
Det var min rol tills nu. Nu kommer der
En skurk och stör mig. Hvad är mer naturligt
Än att jag stöter honom i kulissen?
Det är en ursäkt dock som är för vanlig,
För platt. Ack, verklighetens verld är full
Af bara platthet; skall man handla der,
Så bli motiverna de gamla kända,
Slutledningarna likaså. --
På sned är verldens anlete och växer
På nytt på samma gamla sätt på sned.
Hvad som var godt för några tusen år,
Hvad som var ondt, anses så nästan än.
Väl pågår allt från tidens början dock
En sammansvärjning mot det evigt lika
Och enahanda; jemnt uppträda män,