En morgon tvättade, kammade och rakade sig Vild-Hussen med mer än vanlig
omsorg, ty afgörandets stund var inne, och han skulle företaga sin färd.
Sina bästa kläder tog han upp ur kistan, där de legat obegagnade under
tre år, liksom alla de finare sidor af mänskligt lif, hvilka han en gång
tillägnat sig och låtit förfalla i glömska af brist på användning för
dem. Det var med oro han nu granskade dem, och han fann många brister.
Både rockan och knäbyxarna hade fått liggsår af sin långa instängdhet,
de luddade sig i kanterna, och en och annan mal fladdrade ut ifrån dem
som ett tydligt intyg om hur glansen gått. Sidenvästens blommor hade
gulnat liksom all annan förgängelse om hösten, strumporna behöfde
stoppas, och skorna voro spruckna af brist på smörja. Själf hade han
också nötts af årens vedermödor och missräkningar, det kunde han se i
sin lilla spegelbit, som på närmare håll var ärlig nog, men nekade sig
till helhetsintryck, hur långt undan man än höll den.
Han behandlade allt med vemodig respekt, ty det hade ändå varit otadligt
en gång, och botade bristerna med ömhet. Plaggen borstade han
omsorgsfullt och höll dem öfver ångan af grötgrytan i köket, för att ta
ut vecken. Lädret gned han noga in med osaltadt smör, och äfven sitt hår
gaf han en ringa tillsats af samma slag, efter han icke hade någon
pomada. Värst var det med hatten, som blifvit ett sorgligt formlöst,
tillplattadt ting, sedan den sist satt på hans hufvud, men äfven den
blef genom tålamod betydligt bättre, och resten fick ersättas af den
käckhet, hvarmed den bars. I alla fall hade han gjort hvad han kunnat,
och mer borde ingen begära.
När han var färdig, spände han om sig en värja, som han vid någon af
höjdpunkterna i sin växlande bana förskaffat sig, och trädde ut i köket
till de andra, för att se, hvad verkan han gjorde.
Framgången var fullständig, och ehuru han aldrig förr känt en sådan leda
och ringaktning för sin omgifnings tarflighet som nu, kände han sig ändå
uppmuntrad af den beundran som mållös stirrade i allas blickar. I
synnerhet barnen blefvo glada som om de fått något själfva af att bara
se på honom, det var tydligt att åtminstone där i trakten aldrig
förekommit något så grant. I och för sig betydde det icke så mycket, ty
bygdens helgdagsdräkt, blårock, strigbyxor, stuttstrumpor och
näfverskor, var enkel nog, men häpnaden visade också, att man var långt
ifrån hvarje jämförelse med dem. Han spände alltså ut bröstet i
sinnesro, medan han fann tillfälle att gå rundt om för att visa sig från
alla sidor och frikostigt ge så mycket ögonfägnad som möjligt.
»Hvart skall Hussen ta vägen,» frågade bondmor. »Han tänker sig väl
aldrig ut och fria heller?»
Vild-Hussen log, utan att låta några fördystrande minnen väckas.
»Kanske det också,» svarade han, »så där i förbifarten åtminstone. Tror
mor, att man skulle svara nej åt mig då?»
Det hade hon mycket svårt att föreställa sig, om hon dömde bara efter
ögonen. Ståt var alltid ståt och värdt mycket, men karlen var ändå
hufvudsaken, och denne förstod hon sig aldrig riktigt på. »Det är nog
svårt att veta det,» utlät hon sig försiktigt, »det beror på, om man
kommer i rätt stund.»
Och Vild-Hussen blef icke förolämpad öfver tviflet och ännu mindre
nedslagen. »Det gör nog så. Man måste sätta sig i respekt först, annars
går det galet. Förresten är det inte därför jag ståtar, jag har längre
och viktigare färd än så. Jag tänker hälsa på kungen.»
Han njöt af den öfverraskning, han väckt. Det ordet gjorde bättre tjänst
än någon olja att ge glans åt hans förlegade prakt, och nu fann han den
själf rätt försvarlig. Till och med husbonden visade, att han icke var
okänslig för den. »Det är lång väg till den herren,» sade han och
förlorade sig i tankar på den. Det tycktes honom han måste sitta
någonstans i fjärran på ett högt, högt berg, och han kände ännu djupare
bekymren och fattigdomen omkring sig. »Det är lång väg dit.»
»Så det nöter på finheten menar du. Därför väljer jag också en annan led
än den vanliga, ty man bör inte vara dammig där. För kungen är ingenting
godt nog; man tar hvad man har. Hatten är det mest bekymmer med, men
därborta hålles den alltid under armen. Med armbågen krökt, så här!» Och
han gjorde så och gick fram och tillbaka i stugan med afmätta danssteg,
för att öfva sig till audiensen och visa, hvilken hofman han redan var.
Barnen höllo på att glida af bänken i stelryggad respekt, och pigan
blygdes för att hon låtit kurtisera sig af en dylik man. Kattungen
trodde det var fråga om lek och kilade fram. Vild-Hussen var segerviss
och lycklig.
»Hm, hm, man finner på så mycket. Och hvad skulle du göra hos kungen?»
»Bara tala om för honom, hvad som händt, och hur man gnäller öfver det
här. Då skickar han mästerman hit och kurerar er alla för hufvudbry. Ha,
ha, tror du inte det blir mellan oss, hvad vi två säger åt hvarandra?»
Han brann af otålighet att få säga det redan nu och slå med häpnad öfver
sitt lugn, och sin djärfhet. Denna stund stod för honom jämnt i alla
enskildheter. Han skulle visa, hvad han var för en man, och hvad han
kunde uträtta, lägga fram sina tusen idéer, som kväfde honom, skaka af
sig allt som hittills bundit, yppa hur man misskänt honom och handterat
honom hårdt, vinna fullständig upprättelse och seger. Men bonden afstod
från att ens föreställa sig ett möte mellan sådana män, ty han kände sin
plats och sin fattningsgåfva.
»Och hvad är det för ny väg, det är frågan om?»
Vild-Hussen stannade och hans lustiga fåfänga gled af honom. Hans ögon
lyste icke blott af den vanliga lifliga slugheten, men af en ny flamma,
upphetsad, orolig och obestämbar, halft förryckt i sitt mod.
»Nedför älfven i båt, så lång den är, hela vägen ända till hafvet,
kanske längre.»
Det gaf ett ryck i åhörarna. Detta förstodo de, och de glömde allt det
andra.
»Det tänker du väl inte på? Den bär mot döden, den vägen, och har alltid
gjort det. Ingen har ens försökt den, ingen har tänkt på den.»
»Just därför gör jag det. Det är inte heller den gamla älfven det
gäller. Nu är alla holmar borta, alla forsar undanröjda. Det gjorde den
stora floden, det har I väl alla hört? Nu är det bar och jämn väg. Det
har ingen tänkt på ännu, ty ingen tänker mer än jag. Det har man inte
reda på därnere, man har bara hört om några båtar och bodar som slagits
sönder. Att en hel bygd blifvit öppnad, det förändrar saken litet, det
skall jag visa, så att ingen kan neka till det. Jag har tagit reda på
allt och vet hvad jag gör.»
»Men Svarthällsforsen är kvar. Troligen flera än den.»
»Kvar ja, älfven är också kvar, annars ginge det inte. Men allt är tamt
nu, allt är förändradt.»
De varnade honom ändå, men han ville icke höra på dem. Tanken hade så
bitit sig fast i honom, att han icke kunde lyssna till annat. Hans
säkerhet gjorde dem äfven villrådiga, ty hvad hade han icke hittills
visat sig förmå!
Men där han gick omkring och bestyrde sina sista tillrustningar,
pratande, skrattande och full af hopp och djärfva påhitt, kände de
medlidande med honom. Hvad var det för oro som jäktade honom jämt,
hvarför var han olika alla andra? Det var som om älfvens vildhet farit i
honom. Kring den hade hans tankar alltid sysslat, han kunde icke lämna
den, och nu drogs han bort med den.
När han tog afsked, var det breda ärliga handslag han fick och ärliga
tunga blickar med förlåtelse för allt hvad han dragit öfver dem. Ingen
tänkte annat än på honom. Han kände sig mot sin vilja litet rörd däraf.
»Nå, skall jag inte hälsa kungen ifrån er? Är det ingenting I behöfver?»
»Säg honom, att vi ha det svårt och få det värre. Hjälp lär väl ingen ge
oss, om vi inte själfva ta i. Vi skall också göra vårt bästa, och vill
han så tänka på oss, så blir det väl välsignelse till slut.»
»Det låter ju, som var det själfva Gud fader, I hälsade till!»
»Om så blir, så säg honom detsamma.»
I denna aflägsna trakt hade man ännu kvar känslan för kung och öfverhet
som ett nästan religiöst begrepp, »kronan», var som fjärde personen i
gudomen. Man såg mot dem allesamman lika enkelt barnsligt och
undergifvet.
Vild-Hussen ryste till för det dystra förebudet och hela detta
opåkallade allvar, men skakade det genast af sig.
»Åt era barn skall jag ha socker och grannlåt med tillbaka,» sade han,
»allt hvad I nånsin önskar. Åt alla skall jag ha något med, lita på mig.
Här skall bli andra tider, när jag kommer igen.»
Och han satte sin gamla hatt på hufvudet och gick med en munter
kraftmedvetenhet i rörelsen, som spände alla sömmarna i hans bräckliga
kläder. Man såg långt efter honom och kände det tomt och underligt,
ehuru man visst icke varit glad att ha honom där.
Han gick ned mot älfven, satte öfver de ännu gula och strida vågorna med
raska vändningar och klättrade uppför sandbranten. Han skulle till Lien
för att träffa Magnil och säga henne några ord, innan han for.
Vägen tog han öfver dalen, där förr Gedungsfallet brutit fram. Ingen
hade gått där ännu, fast där var alldeles torrt, ingen hade tänkt, att
det kunde vara möjligt. Rädslan från det föregående hängde ännu kvar
där. Det såg också underligt ut. Ännu djupare var nu hålvägen, skuggan
från branterna fyllde den liksom med ett lätt stoff, kölden satt ännu
kvar i marken. När han gick där, var det som om älfven ännu flutit öfver
hans hufvud och stängde honom från dagens värld. Där var så tyst, att
genljuden efter fotstegen fingo en nästan hotfull styrka och brötos
samman mot hörseln som spökande larm ur det förgångna. På bergväggen
stirrade sällsamma väsen emot honom; det var gropar och linjer, dem
tusen års floder nött in i stenen, och som nu nåddes af ljuset och fingo
form af fantasien till hotfulla och jättelika gestalter. Det var
skuggorna efter det lif han dödat. Man fick se sig för hur man gick, ty
klippbäddarna voro blankslipade som is, och midt i dem öppnade sig
jättegrytor, dem snurrade stenar svarfvat djupa som brunnar, och där var
det ännu vatten. Vild-Hussen såg sig nyfiket kring på allt och tänkte
på, hur han först stått inför det fallet. Då svällde det af makt och
styrka och öfverdöfvade hvar röst, och nu var alltsammans sten och död
och tystnad. Men han dröjde där icke längre än han behöfde, ty
stillheten var hemsk.
Magnil såg honom komma långt ifrån och förvånades åt den främmande
uppenbarelsen. När hon kände igen honom, höll hon upp med det hon hade
för händer och mötte honom med en hård och spefull dragning på munnen.
»Kommer I därifrån?» sade hon. »Jag trodde, det var forskarlen, som måst
ge sig till betjänt för att lefva. I har fått det nu, som I ville.
Finner I behag i det?»
Vild-Hussen blef litet nedslagen öfver att hans ståt gjorde så ringa
effekt, och tog försiktigtvis af sig hatten. Han stod som han öfvat sig
att stå inför kungen, själfmedveten men ödmjuk, spejande och slug.
»Mycket,» svarade han, »här är nu en god del gjordt, men ännu inte nog.
Det är litet bart, men när här blir plöjdt och sått, blir det nog bra.
Det skall komma i sinom tid.»
»Och I skall göra det, I skall skörda? Hur ser I ut?»
Hennes förakt smittade honom själf, och han kände sig nästan löjlig
inför henne, där hon stod i sin bonddräkt och sina näfverskor, trampande
så fast i marken, som om hon vuxit ur dem.
»Bah» -- han skakade intrycket ifrån sig -- »jag ser, att du inte
förstår dig på, hvad som är fint. Du får vänja dig vid det. Det är inte
för dig, jag har klädt mig så här.»
»Och hvad har I kommit för?»
»I samma ärende som sist. Jag vände mig åt orätt håll då. Jag kände inte
dig, och du kände inte mig, men nu bör den saken vara klar. Jag har
hållit hvad jag lofvat, och mer än det, jag tänker göra så ännu. Du vill
ställa oss som fiender, men jag har inga sådana, jag kufvar dem. Du
säger nej fortfarande, det kan jag se, och jag tycker inte illa om det.
Du kan inte mena det så fast längre, och med tiden måste det bli ja. Jag
har nu satt mitt kort på det, och efter jag skulle göra en liten resa,
ville jag göra klart mellan oss. Jag tänkte också, att du kanske hade
fått ögonen öppna nu, men det tycks ta tid.»
»I skall fara, säger I. Och hvart?»
»Till Stockholm, till kungen. Man talar nu bara om mig i hela Sveriges
rike, och då vill jag vara med. Jag öfverger ingenting, var du lugn.
Mina papper, dem har jag här» -- och han slog sig på bröstet. »Du tänkte
på dem, du, när ingen annan gjorde det, och det tyckte jag bra om. Nu är
de värda mera. Du frågar inte, hvad jag tänker ta för väg?»
»Nej, våra har I förstört. I får väl hålla tillgodo med dem nu.»
»Aldrig jag. Jag gör mina vägar själf. Nedför älfven bär det, i en
sträcka, ända till hafvet.»
Hon måste se på honom. Hans ögon flammade af en underlig eld, som förtog
deras vanliga, hatade uttryck. Det var våghalsigt mod i dem nu, midt i
fåfängan och skrytet, och en vild kraft. Hon kunde lida dem bättre, än
hon någonsin gjort, och för första gången kände hon för honom något
liknande medömkan. Men hon stelnade igen, när hon såg sig kring på den
döda sjön och sin härjade värld.
»I väljer själf era vägar, och hvart de leder, vet ingen af oss.»
»Och när jag kommer tillbaka, Magnil, och har fått allt som jag sträfvat
för ... Tro du mig, det har kostat, det är hårdt att vinna något. Men
hvad gör det, när jag kommer tillbaka, när jag har det. Och då, är jag
då en man att säga nej till?»
Hon svarade icke, emedan det ju allt fortfarande var öfverflödigt, men
hennes blick gled förbi honom och stannade allvarlig, som om hon sett
mot något öfvernaturligt inne i framtiden. Han rördes af den oväntade
mildheten i hennes uttryck och tänkte nu äfven på henne.
»Jag har gjort dig sorg och skada, men det måste jag. Någon annans fick
du inte bli, du passar bara för mig. Du skall bli som en drottning här,
och allt skall bli vårt.»
Hon flyttade blicken mot honom själf.
»Ja, vackert har I gjort det omkring mig, fattigt var här, nu är det
värre, men ett är sig likt. För er blir här ingenting, I må räkna så
mycket I vill. Annat har vi vuxit upp till och lärt, ingen har här räckt
handen efter andras i lystnad och snikenhet. Hvad har I att göra med
oss? Hvarför kom I hit med era begär och er oro? I vill göra oss alla
likadana, men det skall inte lyckas. Se till, hvad som är kvar till slut
efter allt hvad I famlat efter, och far den väg I valt!»
»Så, så, du är ond ännu. Ja, jag skulle bara säga farväl och får väl se
tiden an.» Och han nickade, oförtrutet som vanligt, satte hatten på
hufvudet och gick. Magnil stod och såg efter honom, allvarlig och
tankfull, men allt som han kom längre bort iakttog hon bara, hur löjlig
och liten, han tedde sig i sin nötta ståt, och log hårdt åt honom. Och
hon vände sig bort mot sina skogar som stodo orörda af all förändring,
väldiga och tunga som alltid, och gick till sitt arbete.
Litet senare kom Olof-Gabriel med lätta steg och en befriad, öm, käck
och glänsande blick.
Han hade tänkt mycket dessa dagar med all den tryckande oron omkring
sig; han kunde icke stanna längre och icke heller öfverge Magnil. Alltså
måste hon följa efter honom och bli hans. Hvad hon invändt förr måste
bara ha varit tomma ord, ty de älskade ju hvarann och var unga -- hvad
kunde då stå i vägen för dem? Ingenting alls. Sådant slutade aldrig på
mer än två sätt. Antingen en poetisk och tragisk upplösning, lockande
nog i all allmänhet, men gudskelof icke att befara här, eller också
lyckan och bröllopet. Han var en man och visste hvad han ville. Hans
far, som öfvervann alla svårigheter så lätt som man stryker en begagnad
prästkrage fin igen, skulle åtaga sig henne, böja, blöta och stärka
henne, så att hon passade för sitt nya stånd. Hon skulle bli ännu
vackrare så, vekare och ömmare än nu. Under tiden skulle han arbeta med
hittills osedd kraft för att få en ställning. Naturligtvis skulle han
ingenting uppge af sina orubbliga meningar om samhälle och skapelse, men
han skulle finna, att bästa sättet att verka för dem var att taga plats
inom sagda samhälle. För att styra en båt måste man sitta i den och
något så när bekvämt till. Han sade henne allt detta i mycket muntra och
modiga ordalag, alldeles som han kände det, men utan att lägga vidare
vikt på hvad å hennes sida var att göra, ty det kunde komma omärkligt
och af sig själf.
Hon hörde honom till slut, eller tycktes åtminstone göra det, med en
ljus och leende min alldeles som förut under deras samlif på sjön. Men
hennes svar kom underligt i ton och ord.
»Du har alltså inte farit? Du dröjer här ännu?»
»Ja visst. Skulle jag fara utan dig och utan ens ett afsked? Hvad tänker
du på?»
»Jag tog ju afsked en gång. Från alltsamman.» Och när han icke förstod,
fortsatte hon in på annat. »Vild-Hussen har sagt afsked han.»
»Har han farit? Hvarför talar du om honom! Hvad sade du honom?»
»Ingenting. Han hade ju fått sitt svar. Han är borta nu.»
»Hvart for han?»
»Till Stockholm, sade han. Han skulle söka kungen, han skulle göra
stordåd igen. Han pratade och pratade. Det gör detsamma hvad. Han kommer
aldrig tillbaka, men det visste icke han.»
»Hvad menar du? Hur kan du tala så hemskt?»
»Han tog vägen nedför älfven. Galen är han. Du minns den andra dåren,
när Gedungsen dog, Sven Olsson med bössan. Han håller vakt vid
Västerede, har fått det i sitt hufvud. Vild-Hussen slipper nog inte
lefvande förbi.»
»Och det sade du honom inte? Magnil, hur skall jag förstå dig?»
»Du har nog inte gjort det. Därför kommer du hit igen. Du skulle nu
sparat dig det. Hvad rör det mig, hvad som händer honom, det har han
dragit öfver sig. Det blir ingen skada skedd.»
Olof stirrade på henne, hans ord och tankar nyss hvirflade förbi i
minnet. Han tänkte på sin far och världen därnere, på Magnil i
nettelduksklädning och frisyr bland hvita får. Nu såg han henne för sig,
vacker och hård i sin grofva dräkt med något af isens skärpa i de ljusa
ögonen, blåa som deras sjö hade varit, med blicken långt förbi honom
öfver de mörka skogarnas linjer, stark och stolt som hennes egna berg.
Han kunde icke förlika de två, kunde ingenting tänka längre. Hon
fortsatte, lika oberörd.
»Kommer han också där förbi, så tar älfven honom. En dåre är han, det
har förryckt hans hufvud, att hans ofog lyckades här, nu tror han sig
kunna mäta sig med allt. Som en eländig narr stod han här, sniken och
blind. Han vill härska öfver detta,» -- och hon såg sig kring och
andades luften i lugna drag, hela hennes gestalt växte -- »han får se,
hur det lyckas i forsens armar.»
»Men Magnil, det är ju en synd, stor synd.»
»Du tror så. Du talar om våld och orätt i världen. Var du lugn, den har
hårdt att sätta mot hårdt, den är stark och vild nog. Du skulle ha
lyssnat till forsen här. Du får nog inte mycket gjordt du, och kanske
passar det dig bäst som det är. Förstår du nu, att jag intet nytt svar
behöfver ge dig? Hit hör jag, gå dit där du hör!»
Olof-Gabriel förstod henne nu. Allt hvad hon sagt från första början
fick sin tydning, de två hade ingenting att göra med hvarann. Han fann
henne vackrare än någonsin, och tårarna stodo honom i ögonen öfver att
detta var afskedet, men han kände, att det måste vara så. De voro
skapade af olika stoff, hela tidrymder lågo emellan dem. Han kunde icke
göra klart för sig, hvem af de två, som hade orätt, ehuru det borde vara
tydligt nog, ty hon stod så lugn inför honom, att hans omdöme vacklade.
Hela hans inre var bara ett virrvarr af tvekan, vekhet och bräcklighet.
Han nästan skrämdes af det vilda skogslandet omkring dem med dess dunkel
från urgamla tider och lätta, skarpa luft, genom hvilken det fjärran och
forntida låg i klar och bestämd oföränderlighet, och han längtade från
det främmande till sitt. Så skiljdes de åt för samma nödvändighetens
tryck, som alltid legat som en aning omkring dem. Magnil fortsatte sina
sysslor, som om ingenting händt henne.