X.

På sjön hade katastrofen kommit, om icke lika snabbt som vid fallet,

dock lika ängslande och oförklarlig. Det var få som bevittnade den, ty

man lade sig tidigt till ro, och i nejdens utseende om kvällen låg

ingenting hotande eller ovanligt alls. Det var först efteråt i minnet,

som man erinrade sig ett slags helgdagsro öfver vattenspegeln, en

vemodig glans under solens lätta strålar som icke varit där förr. Men

då, när man såg den, tänkte man ingenting annat, än att det var en

välsignad kväll, och nu skulle man sofva godt och möta morgondagens värf

med friska krafter.

Två nämndemän från Fors rodde hemåt från kyrkobyn för att taga i land

vid Boängsnäset och på andra sidan söka sig öfver älfven. De hade en

lång väg, men den ljusa natten låg framför dem med sitt lugn och sin

svalka, och de sparade sig och gjorde sig ingen brådska. Vild-Hussen for

förbi dem med sin vanliga rastlöshet och ropade åt dem, att de gjorde

bäst i att skynda på, ty vattnet hade fyllt grafven hela dagen. »Han

tröttnar aldrig med sitt skryt på dessa tre år,» tänkte de och aktade

icke vidare på honom. Längre fram mötte de ett par arbetare från

gräfningen som blifvit aflösta i sin vakt.

»Får vi fara nya vägen snart?» ropade de åt dem på skämt.

»Ser I inte upp, kan det gå fortare, än I tror,» svarade de, »nu rinner

det utför. Håll åt höger till landet, när I kommer närmare.»

»Vild-Hussen har smittat allihop med sin galenskap,» sade de till

hvarann. »Här ser just ut att bli fara af!» Och de fortsatte i samma

takt utan att ägna någon tanke åt saken.

Så småningom märkte de, att båten ville svänga och icke hålla

riktningen. Där måtte ha uppstått ett nytt strömdrag, oförklarligt

hvarför; man måste gång på gång ta i starkare med högeråran. Vattnet

blef underligt omkring dem. Ehuru icke ett luftdrag rörde sig, gick det

i vågor, sällsamma och vettvilla vågor som plaskade och smällde mot både

stäf och akter med ett doft och tomt ljud. De sågo sig kring. Ingenting

var förvandladt, annat än att solen gått ned, himlen stod ljus och klar

utan ett moln, stränderna sträckte sig tydliga som vanligt i sitt lugn,

blott liksom en smula högre än de borde ha varit med den floden. Men

vattnet så långt man såg, låg och slog i långa drag och små vågor, som

om man skvalpat det kring genom att vagga och stjälpa på hela sjön. Det

speglade tillbaka ljuset med en sprucken och orolig glans liksom ur ett

öga som stelnar. Det var så öfverraskande och hemskt att de höllo på att

tappa årorna. Men det var väl för dem, att de icke gjorde så, ty nu drog

den okända kraften i båtens köl med plötslig våldsamhet. Rätt mot

grafven i Boängsnäset bar det af, och när de sågo ditåt, stod där längst

fram en gul, kokande hvirfvel, hvars dån blef förnimbart. På sidorna

bugade sig de höga tallarna på sandåsen, som folk på kyrkobacken, när

prästen kommer, ja de bugade sig icke bara, de knäcktes af och ramlade

ned. Hela skogen böjde sig och skalf för en hemlig och osynlig makt. De

förstodo, att där var döden, och med yttersta krafter kämpade de sig ut

från den sugande strömmen med de snabbaste årtag de förmådde mot

närmaste strand. Det blef icke ett ögonblicks hvila längre, sjön var

förtrollad och förvandlad.

Från alla håll sluttade det ned mot den ban, de nyss farit. Där blef en

djup fåra ända fram mot grafvens öppning, och vattnet bytte färg och

blef mörkt med fräsande gult skum, med tusen hvirflar och skymtande

formlösa ting, bottensjunkna stockar och sjögräs och lösryckta stenar.

De hade knappt tid att se ditåt, ty de hade göra nog att freda sitt lif.

Vågorna hade blifvit allt högre, fast ännu icke ett vinddrag blåste, och

nu riktade de sig rätt emot dem för att hindra deras färd. Blott tum för

tum kommo de fram, ehuru de rodde, så att knogarna blånade och pannan

stramade till af det uppjagade blodet. Som när man flyr i en dröm och

knappt kommer ur fläcken, kände de sig stelna af ångest. Med ens stodo

de alldeles still, vattnet bara sprutade för de jäktande årorna, men

båten rörde sig ej. Det var förgjordt, de skulle dö, ingen människomakt

hjälpte längre. De höllo på så en lång stund, innan de märkte, att de

nått land, och hur skulle de också ha tänkt därpå, då de voro långt från

den kända stranden ännu. De förstodo det först, då årorna nådde bara

luft. Omkring dem på alla håll låg sjöbottnen, naken med sin blåa lera

och blanka fiskar som icke hunnit med då vattnet rusade undan. Framför

dem, ett långt stycke dit, låg landet, högt och underligt öfver den

blottade vidden. De förstodo nu att de voro räddade, men det var allt

hvad deras tankar räckte till att fatta om. Hela natten tog det dem att

arbeta sig fram till fotfäste, stående på skotten och dragande båten med

sig. När de väl voro uppe, sjönko de i dvala af trötthet och ångest utan

öga och öra för någonting.

Men uppe på åsen stod upphofsmannen för det hela, Vild-Hussen, och

iakttog sitt verk ända till slutet. Han gick så nära flödet, att det var

fara att han blifvit offer för det. Ibland ramlade tallarna som käglor

omkring honom, och marken sviktade och gick i stycken. Han måste hoppa

öfver rämnor, klänga med alla fyra, springa för lifvet undan grenar som

knäcktes och smällde som bösskott. Det roade honom, och han flydde

aldrig längre än efter säkerhet för ögonblicket. Den sjö som så länge

trotsat honom, hela det land, han hatat, låg i krampryckningar under

honom, han ville se så fullständigt som möjligt.

Som blod ur en afskuren åder strömmade vattnet i den fåra han gräft, med

ett jätteväsendes mäktiga och stötvisa pulsslag stannade det af för

rasen, gräfde sig djupare ned och sprängde sig fram i vidgad bädd. Med

hvart tag var utgången allt vissare, triumfen stoltare. Han kunde se

öfver Lokängsdälden ända ned till där den gamla floden flöt fram. Som

när mannen och trollet i sagorna låta sina hundar slåss, rände vattnen

samman, det nya reste sig mörkt och skummande, trängde fienden tillbaka,

fick den under sig, tills den ebbade ut och var borta. Fallet hade

strypts som ett maktlöst lif, han hade segrat, och ingenting skulle nu

stå honom emot.

Han såg uppåt sjön och slöt hela dess vidd i sin blick. Sedd från detta

afstånd var den sig icke mycket olik mot vanligt, men ett hvitaktigt,

oroligt fladdrande öfver hela den stora ytan visade, att dess själ

flydde bort. Allt häftigare bröt sig älfven fram, allt bredare och

djupare gräfde den sin bädd, och skogar sjönko för den som gräs för

lien. Redan tecknade ett bredt bälte af blank och blek orörlighet, hvad

som väntade det hela, och de två bönderna från Fors togo sig ut som

kämpande småkräk i en spindelväf. Stränderna sofvo omkring, människorna

sofvo och visste ingenting af. När de vaknade, skulle de finna allt

förändradt, och deras lif ledt i en ny fåra dit, där han stod som

härskare.

Men det var icke slut med detta. Nedåt dalen, så lång älfven var, bröt i

detta nu hans stordåd fram, icke i rykten och ord, utan i hela sin

väldiga verklighet. Han vände sig ditåt, yr af glädje, han ropade genom

det döfvande larmet, och det tycktes honom, hans röst skulle nå ända

till hafvet med vattenmassornas svall. Allt skulle buga och böja sig för

honom, liksom skogen för öfversvämningen, alla de tre årens väntan och

otålighet bröt nu i oemotståndlig kraft sina dammar, och vägen lades bar

mot framtiden. Han kom ihåg hela nejden från sin mödosamma färd dit upp,

hvar by och fors stod klar för honom i en följd så snabb som flodvågens

nu; han skulle ha velat hetsa det redan hetsade, piska på det ursinniga

till ännu galnare fart och så bringa sin hälsning dit ned. Men hur det i

verkligheten var, det kunde icke ens han drömma om, där han stod.

* * * * *

Det första hinder, älfven mötte, när den öfvermodig och rusig af seger

kastade sig in i sin gamla bädd, var en holme utanför Västerede. Det var

ett rätt stort stycke mark, mörkt och högt af täta granar; byamännen

hade där uppfört flera bodar för sina laxfisken. Vattnet brukade dela

sig jämt på båda sidor, och vid nedra ändan blef det nästan lugnt och

gaf landningsplats åt båtarna. Det var i gamla tider; nu fanns det icke

tålamod längre till omvägar. Som en tjur, fnysande af raseri, tar en

gärdesgård på hornen, så grep älfven fatt i holmen, skakade den och

ryckte den lös från fästet, lyfte den med sviktande skog och knakande

skjul och bråtar och bar den högt med sig. Farten hejdades icke af

bördan, som en flotta af skepp i storm seglade den fram, långsamt

svängande kring sig själf, men framdrifven i ilande snabbhet. Vid

Svarthällsforsen voro bergväggarna trånga, hvirflarna sprutade hvitt

nere i djupet. Där hade älfvens lugn alltid pröfvats, och beständigt

hade den rytit och dånat af vrede öfver uppehållet. Nu var den icke

hågad att fara med lämpa längre, midt på forsens klippor och skum vräkte

den hela holmen med skog och rotbunden mylla. Träden knäcktes samman och

grepo in i hvarann, de högsta lade sig på tvären och spjärnade med fot

och topp i stränderna, nya från Boängens ras ilade fram och fyllde

luckorna. Det blef till en tät dammvägg, så hög och bred, som öppningen

var. Framför drog sig vattnet undan och lade bottnen nästan bar med sina

svarta och taggiga djup, bakom tornade det sig snabbt allt högre och

högre. Här skulle profvet stå, hvad som var starkast, den tröga jorden

med klippor och mark, eller älfven som växte till jätte, och hvars

krafter mångfaldigades hvar minut. På trots byggde den själf sitt hinder

allt fastare, nya skogar vräktes på de gamla, hela jordflak trycktes

släta intill dammen, allting skälfde för flödenas hejdade kraft,

klipporna darrade i sin grund och det mullrade af rullande block i

djupet.

Men där kunde icke länge vara tvekan om utgången. När vattnet nått ända

upp till klyftans bräddar, hundra fot eller mer i höjd, och skummade och

frätte på murens öfverkant som ett gapande vidunder, då brast i ett enda

tag allt som hindrat, slets i stycken, förintades och var borta, och i

en oerhörd våg, vuxen öfver hvarje föreställning, kastade sig älfven ut

i den tomma dalen. Den blef fylld som kvarnrännan af vårfloden, som

tystnaden af skriket, som kanonen af skottet; nu kunde det icke finnas

hinder eller uppehåll längre, så lång vägen var.

Vild och våldsam hade älfven alltid rusat, men nu var den måttlös,

förfärande. Högre än det högsta träd, bröt den fram, allt som låg under

den var vigdt till fördärf. Holmarnas träd bräcktes af som stickor under

en springandes fot, branternas skogar rycktes med som säf af vårisen,

forsar trampades till döds och plöjdes bort, klippor lossades från

rötterna och vrokos omkull. Lindorna skuros undan, och hölador och båtar

hvirflades bort som barns leksaker.

Förbi Jerqvistle, Backbäcken, Sillre och Liden bar det af i nattens

tystnad. Folket, som låg och sof i byarna högt uppe, väcktes af ett dån,

som om åskan gick nära. De stirrade genom fönstren på den ljusa och

molnlösa himlen och förstodo ingenting. Skräcken blef större genom det

oförklarliga -- var domens dag kommen, ramlade världens grundvalar, föll

man i den öde rymden? Skulle blixten fräsa fram ur lugnet, lika sällsam

som ljudet, skulle allting förgås? Men innan de hunnit reda sina tankar,

var dånet fjärran och borta, och de trodde, att de hade drömt och sjönko

långsamt tillbaka i orolig slummer. De som bodde närmare och lägre, i

spridda och fattiga små stugor åt älfven, kände golfvet gunga under sig

och sängen flyta kring, och vadade ut för att söka räddning. De sågo

hvad det var. Det var vattnet, men lika ofattligt var det hela för dem,

och hvad som verkligen händt, förstodo de icke. De böjde knä i

undergifvenhet inför det mäktiga och djupa, invid hvars bräddar de left

sitt arma och tanklösa lif. Genom stillheten rusade älfven vidare, mil

efter mil. Den skrämde upp tystnaden och förintade själfva det larm den

väckte, den förintade allt. Jorden skakade, så att luftlagret kring

hvart föremål rörde sig i ringlar liksom i hettan öfver ett bål, allt

blef overkligt liksom en störd dröm, som stirrar mot vaknade sinnen för

att i nästa ögonblick vika bort. Ingenting annat fanns till, än denna

oemotståndligt frambrytande vildhet, en glimt af förfäran i den spöklikt

bleka dagern, ett rullande dån och efteråt hvirflande och formlösa ting,

likt skuggor af det som varit. Det var tidens flöde som tröttnat att

rinna evigt i samma lopp. Nu reste det sig i uppror med hela den

gåtfulla oändlighet, det kom ifrån, med alla seklers hopade och glömda

minnen, och i ett enda skrik gaf det upp sitt väsen af otillfredsställd

vilja och ej längre långsam förgörelsemakt.

Vid Indal väcktes färjkarlen af ett starkt rop genom fönstergluggen.

Hvem var det som väckte sådana ekon öfver hans lugna flod, hvem ville

öfver? Innan han hann tänka sig för, rann något vått ned i sängen. Han

störtade upp och ut. Ett berg af vatten stod högt och rasade ned åt alla

håll, vågorna flöto redan kring hans stuga och stall. Det var döden som

ropat på honom, och den var redan öfver utan hans hjälp. Där var

ingenting att göra utom att fly, ingenting kunde räddas. Det stod hårdt

åt att komma undan, tätt i hälarna på sig hade han faran, där han sprang

upp mot kyrkan. Väl på det torra och i säkerhet, såg han ut öfver sin

annars så lugna och kära värld. Älfven var förvandlad, svälld öfver

trädens toppar och så fullpackad af tusen splittrade och flytande ting,

att man borde kunnat gå torrskodd öfver. Bakerst i vimlet lyste en

brokig kropp, hans enda egendom, kokreaturet, ännu tjudradt vid lösa

stockar från stallet. Färjan var också borta. Det tycktes honom, att

allt var slut för honom. Men vågkammen var redan förbi, lyftad igen, där

vägen blef trängre, och härjade vidare.

Ned efter Västerlaning, Kårsta och Arklo ilade den fram, skrämmande och

förödande. Stränderna voro här lägre, ängarna skuros ut till hela sin

vidd, och de gråa små ladorna föstes samman som får, dem vargen satt

skräck i, och hvirflade med. Det såg ut som om älfven skulle mista något

af sin häftighet, men hvar gång loppet blef trängre, reste den sig igen.

Sist tog den såghusen vid Bergeforsen och knäckte dem som tomma skal, så

bar det utför i låglandet. Där fanns det ej mer någon bestämd väg,

allting öfversvämmades och böjdes. Och i hafsbandet, där döden så sakta

brukade smyga sig på den tröttade floden mellan holmarnas gråa alder och

vide, där röt den en sista gång ut sin vildhet i en jättestor, rullande

våg, som långsamt dynade af ända mot hafvet. Där låg nu kringspridt och

orörligt allt det byte älfven fört med sig, där tog det form igen och

förödelsen kunde mätas af blicken. Det var hela skogar af dödade träd,

ett helt slagfält af splittrade människoverk.

På endast några timmar var allting skedt, och den korta och ljusa

sommarnatten hade hunnit bevittna det hela.