HILLER. Ändtligen har jag nått mitt mål. Mitt system är ofelbart; just
nyss säger mig min hustru att hon gärna far med nattåget!
MÖRK. Gratulerar, gratulerar, herr Hiller.
HILLER. Har ni profvat min metod? Hvad? Den är präktig ... hvasa?
MÖRK. Jo-o, jag tackar er på det hjärtligaste!
BÄRAREN _ropar_. Skynda er, mitt herrskap, skynda er! _Alla rafsa ihop
sina små reseffekter._
AMELIE _från höger; faller i vanmakt_. O! ... mitt hufvud ... mitt gamla
onda ... Hiller, Hiller!
HILLER _springer till henne_. Hur är det ... hvad fattas dig!
MÖRK _till August_. Aha! ... där sitter »den tillbedda ängeln». _Tager
biljetten ifrån August._
HILLER. Men tåget går ju genast ... Amelie ... vatten ... vatten!
_Springer omkring._
DOROTHEA _går till Amelie_. Se här, min fru, jag afstår mitt luktsalt åt
er.
AMELIE _som ända dittills tyckts vara utan sans_. Tack så mycket, min
fru.
MÖRK. Adjö, herr Hiller! ... _Lämnar honom biljetten._ Håll till godo
... ert system är ofelbart ... men ni kan behålla det för egen räkning
tillika med era sparlakansläxor! _Alla gå medan Hiller sysselsätter sig
med Amelie. Man hör ringning utanför._
_Ridån faller._