DOROTHEA _vid bordet nere på scenen till vänster, letar i sina fickor_.
Jag kan då rakt inte begripa hvar jag lade märket på sakerna.
MÖRK. Ja, du kunde ha låtit mig få behålla det.
DOROTHEA. Men så var det också en så ynklig liten papperslapp.
MÖRK. Ja, det förstås. De kan då inte gärna göra märkena så stora som era
koffertar, och jag tror ni skulle tappa dem ändå.
DOROTHEA. Jaså, liksom jag skulle slarfva bort allting! Det är verkligen
första gången det händer mig, och du har säkert under din lefnad tappat
bort mycket mer.
MÖRK. Nå, nå, nå, förifra dig bara inte ... jag säger ju helt lugn, att
det var mitt fel, därför att jag gaf dig märket. Du är alldeles oskyldig,
helt och hållet utan fel! Mer kan du väl inte begära af mig!
DOROTHEA. Åja, jag förstår nog hvad du menar. Jag gör naturligtvis inte
annat än ställer till oreda, det är det enda jag begriper. Men jag undrar
just, om inte jag funnes till, hur långt du skulle ha kommit, du med din
smak för ordning? Men det är gifvet, för allt hvad jag styr och ställer,
har du inte ett ord för mig, men kommer det bara an på att häckla på mig,
då har du ett sådant godt förråd på ord, som om _du_ tänkte ge ut ett
lexikon!
MÖRK. Nå, gör mig nu den enda tjänsten och gif mig rätt en gång.
DOROTHEA _bestämdt_. Nej!
MÖRK. Det är härligt! Hon tappar bort märket, jag får betala kalaset ...
jag säger att det är mitt fel, att hon tappade bort det, och ändå är hon
inte nöjd. O, kvinnor, kvinnor! ... Sköna tanke!
DOROTHEA. Ja, nu ställer du dig så där oskyldig igen. Du är verkligen den
olyckligaste människa under solen, en korsdragare ... ja ... ja! ... Vänd
ut och in på ögonen nu. Du är en alldeles utmärkt människa, utan fel,
utan fläck, men du har den olyckan att äga en hustru ...
MÖRK. Just det ja!
DOROTHEA. Som är dig en börda, som rifver ned allt det härliga som du
bygger upp, som hindrar dig att vara Europas störste man, som vänder upp
och ned på allting, som tappar allt hvad hon har i händerna ...
MÖRK. Efter vi tala om att tappa, så kunde man mången gång tappa
tålamodet — _lugn_ — men det gör jag inte ... bara ingen hetta!
DOROTHEA. Ja, du stackars slaktoffer, du Lazarus! Hvad har du inte för
svåra dagar, du som skall ställa allt i ordning igen. Men du har alltid
rätt, det förstås, och om jag förgås utaf harm, så är det dig likgiltigt.
Om mitt hjärta brister utaf bekymmer, så är det dig likgiltigt.
MÖRK. Allt det där är ju kändt sedan gammalt! Lugn nu bara!
DOROTHEA. Ja, lugn, ja, det borde _jag_ säga.
MÖRK. Så säg det då, min gumma.
DOROTHEA. Nej ... men att jag alltid ska ge efter; först tåla oförrätter
och sedan bedja om förlåtelse som en knähund, det är för mycket. Ah! Jag
känner också att jag inte länge kan bära detta behandlingssätt.
MÖRK _afsides_. I rappet äro vi inne på kapitlet om skilsmässa.
DOROTHEA. Inbilla dig inte att vi kvinnor äro födda till att tåla och
tiga; å nej, också för oss har det nittonde seklet låtit sitt ljus gå
upp, också vi ha lärt att handla, och du kan lita på att jag också kan
fatta beslut, vi äro inte fjättrade vid hvarandra.
MÖRK. Riktigt.
DOROTHEA. Och drifver du mig till det yttersta, så känner jag, att
jag, oaktadt mina år, har kraft nog att afskaka mina bojor och begära
skilsmässa från dig.
MÖRK _på samma gång_. Skilsmässa från dig! Nå, gudskelof! Nu är förrådet
uttömdt!
DOROTHEA. Ah, hvad de här scenerna angripa mig ... mina nerver!
MÖRK _lugnt_. Ja, där ser du nu ... hvarför skall du göra så
extraordinära ansträngningar. Seså, gå nu in där i damsalongen och hvila
ut dig en smula.
DOROTHEA. Där i piraten ligger mitt luktsalt!
MÖRK _tar upp flaskan ur piraten_. Mitt salt har jag redan tagit in.
_Högt._ Så ... här är det ... _Leder henne bort._ Såja, sof nu en liten
törn om du kan, kära gumma!
DOROTHEA. Jo, sofva så upprörd som jag är! Du är min mördare! _Går ut
till höger._
Fjärde scenen.
MÖRK. _Sedan_ AUGUST.
MÖRK _talar efter Dorothea_. Åja, försöket gör’et! ... Jojo, jojo,
så där ä’ fruarna! Ha _de_ orätt, så få vi bära upp det. Lyckligtvis
vänjer människan sig vid allt ... numera kan jag hela ramsan utantill
som mitt Fader vår ... men första gången var det hemskt. Jojo, jojo!
_Lokomotivhvisslan höres._
AUGUST _från vänster, nedslagen_. Jag kan inte beskrifva hvad det där
lynnet gör för ett sorgligt intryck på mig ... det är fasligt!
MÖRK. Tjänare, min bäste herr Berndt.
AUGUST _nedstämd_. God morgon.
MÖRK _godmodigt_. Också på resa? Nu för tiden reser hela världen. Ni far
förmodligen till något bad?
AUGUST _suckande_. En liten lustresa! Kanske att ni, herr Mörk, också ...
MÖRK. Just det ja ... Ja-a, jag gör en liten lusttur med min gumma. Men
ni ser verkligen inte ut som en lustresande, min värdaste! Klämmer skon
någonstans?
AUGUST. O! Hvad tänker ni på?
MÖRK. Eller skulle ni kanske ha fått en liten sparlakansläxa till bästa?
AUGUST _träffad; men sansar sig dock_. Sparlakansläxa? Å nej, visst inte!
... Ha, ha, ha! _Skrattar tvunget._ Jag har ju inte varit gift mer än ett
år ... Sparlakansläxa! Nej, ni får förlåta mej att jag skrattar, ha, ha,
ha!
MÖRK. För all del ... tillåt att jag skrattar med, ha, ha, ha! _Afsides._
Det vore då den första — som kommit i min väg!
AUGUST. Jag begriper inte hur ni kunde falla på den tanken? Skulle ni
händelsevis ...
MÖRK. Jag ... få sparlakansläxor? Å, gudbevare oss! Hvad tänker ni på?
Jag har varit gift i tjugu år ... då kommer det aldrig mer i fråga! Nej,
gudbevars!
AUGUST _afsides_. Den lycklige!
MÖRK _afsides_. Jag vågar mitt hufvud på att han fått sin dosis, och den
helt färsk.
AUGUST. Således efter tjugu års äktenskap upphör den där plågan, säger ni?
MÖRK _afsides_. Aha! _Högt._ Det förstås ... då upphör den. Ämnet tycks
ha ett visst intresse för er.
AUGUST. För mig! Nej, gudbevars ... _Skrattar tvunget._ Jag måste skratta
åt en sådan föreställning, ha, ha, ha! ... Tag inte illa upp!
MÖRK. Genera er inte ... ha, ha, ha! ... Tillåt mig att få göra er
sällskap, ha, ha, ha! _Afsides._ Unge hycklare! Ha, ha, ha!
AUGUST _allvarsam_. Men hvarför skrattar ni så våldsamt?
MÖRK. Jo, ser ni, min värderade vän, jag kan inte låta bli att skratta
när jag tänker på sådana som få sparlakansläxor!
AUGUST _långsamt_. Så-å!
MÖRK. Ja! _Afsides._ Jo, du är en skön pojke!
AUGUST. Men törs jag fråga af hvad skäl?
MÖRK. Jo, ser ni ... det är ju afgjordt att vi båda inte alls känna till
det där ... hvad?
AUGUST. Nej!
MÖRK. Jo, ser ni, det kommer sig däraf att vi ä’ förståndiga karlar. Det
är mannens eget fel, om han trakteras med sparlakansläxor; han har inte
förstått att ta sin fru på rätta sidan, antingen är han ett nöt eller en
kruka!
AUGUST. Å, jag ber!
MÖRK. Nåja, ser ni ... vi båda ha inte något begrepp om ... hvasa?
AUGUST. Det är klart!
MÖRK. Nå, då kan jag tala helt öppet?
AUGUST. Javisst, javisst!
MÖRK. Jo, ser ni, nu gifves det utom nöt och krukor ännu en tredje sort
äkta män.
AUGUST _nyfiket_. Jaså!
MÖRK. Jo, det är de _tysta, tålmodiga_ ... det är nämligen de, som få
de suraste sparlakansläxorna, men aldrig yttra ett ord därom ... lille
hycklare ... ser ni, det är just det träslag hvaraf toffelhjältarna
fabriceras. _Räcker honom handen._ Låt oss tacka himlen, min värderade
vän, att vi inte höra till den där tredje sorten.
AUGUST. Ja-a, himlen vare tack!