I.

Marssolen sken skarpt och klart på hela det långa vita husets framsida

och in genom de något grönaktiga fönstren, som sutto högt upp. I den

halvöppna förstugudörren ovanför den höga stentrappan stod Agneta och

klippte med ögonen under den nystärkta kråkan, som var på för första

gången i år, medan hon lätt rysande i den vasst bitande vårvinden band

den stickade hjärtvärmaren över halsringningen. Därpå lyfte hon resolut

med bägge händerna upp den tunna shalliklänningen, som med sitt

storblommiga mönster på blekt gredelin botten såg ohyggligt urfälld ut

-- det såg hon först nu i solskenet.

Hon skulle bara ned i köksträdgården och se, om där icke funnos några

snödroppar, hon kunde sätta upp på kusin Joachims kammare -- det såg så

bart ut på byrån med bara den stickade duken och spegeln. Och så ville

hon -- funderade hon ut, medan hon sprang över de höga, ännu frusna

sparrissängarna -- hänga de två små litografierna av kronprinsen och

general Adlersparre, som knappt syntes över dragkistan därnere -- på

väggen ovanför hans säng. Det tyckte hon passade för en officer.

Inne i köket framför den öppna spiseln bakade Beata, röd i ansiktet och

spänt påpasslig, »fattiga fänrikar» till kaffet. De, som misslyckades

och blevo alltför brända, lade hon på ett fat för sig -- de kunde bli

bra att traktera tvätt-Brita och Färsingens Kerstin med nere i

brygghuset.

I folkstugan gingo vävstolarna som vanligt. Hennes nåd, majorskan,

tillät inte, att pigorna i otid togos från arbetet. I det hela gjorde

hon inte så mycket väsen av kusin Joachim som flickorna. När man inte

kom med mera heder, så ...

Men inte visste Agneta eller Beata eller ens själva Karin Maria,

_varför_ kusin kom -- mamma hade inte funnit det varken passande eller

välbetänkt att säga dem orsaken till visiten. Och inte frågade de heller

stort efter det -- det var nog, att han kom, att _någon_ kom. Där hade

de nu gått hela vintern hemma på Munkeboda, och ända sedan lagmannens

och prostens julkalaser och födelsedagsutklädningen hos faster Brita

tjugondedag jul, hade de inte sett en levande själ utom den tyste baron

Stjerne på Marieholm och gamla mamsell Fiken, som hjälpte till med

sömnad och täckstickning och annat smått. Hon var nog både snäll och

småtrevlig, mamsell Fiken, men nu hade de ju i så många år hört alla

hennes historier, att de kunde dem nästan bättre än hon själv, och de

enda nya, som kommit till på sista tiden, handlade allesammans om den

elake Per Larsson på Bofors, som nyss i fyllan stuckit ihjäl sin svärfar

med en kniv. Det kunde då i längden icke vara så muntert att alltid

sitta och höra på!

Majorskan satt på sin vanliga plats vid fönstret och stickade gardiner

»i vågor». Så mycken ära hade hon dock funnit sig i att visa Joachim,

att hon i anledning av dagen hade satt undan stoppkorgen, alltid fylld

med uråldriga fina lärftsdukar sedan farföräldrarnas tid, vilka hon

letade upp innerst inne i de gamla linneskåpen och roade sig med att

reparera. Där stod den nu betäckt av ett filerat överkast på dragkistan

under porträtten av kronprinsen och general Adlersparre, vilka Agneta så

lömskt spekulerade på att flytta.

Framme vid det ovala salsbordet framför långsoffan stod Karin Maria och

ordnade kaffekopparna och satte fram högtidskannan och snipan av drivet

silver. Hon hade sett litet tvekande på modern, när hon tog fram dem ur

hörnskåpet och vecklade den gamla konstiga kannan -- ursprungligen en

dryckeskanna från Karolinska tiden, som en uppfinningsrik fru Skytte på

den tiden, då kaffet blev modernt, låtit guldsmeden i Kristianstad sätta

pip på -- ut ur det gamla örngottsvaret, som vanligtvis omslöt den. Men

majorskan bara knep ihop munnen och låtsade inte se det. Så tog Karin

Maria och satte den på bordet.

Därpå lade hon ett par nya vedträn på brasan och tittade sig belåtet

omkring för att ännu en gång skärskåda sina anordningar.

Det långa, av idel smala granbräder hopfogade golvet var så vitskurat,

som det kunde bliva, och solskenet gjorde det riktigt bländande. Längs

väggarna stodo de blanka, solida mahognymöblerna, stela och nymodiga --

på var sin sida om dörren till förstugan ett klaffbord med mycket smal

skiva och breda klaffar, så inventiöst inrättade, att de vid högtidliga

tillfällen kunde sättas ihop till ett enda långt bord. De tre fönstren

hade vita hemvävda långgardiner med knoppfransar -- det var ett arbete

av husets tre döttrar. I fönsterkarmen vid hennes nåds plats stodo två

blommande hyacinter.

Över soffan hängde stora litografier av kungen och drottning Desideria i

släta mahognylister. Mitt emellan dem, i en oval förgylld ram, ett

porträtt i olja av Hedvig Elisabeth Charlotta, vilket »hon själv», medan

hon ännu blott var hertiginna, givit åt mammas moster. Det hade förut

haft sin plats inne i förmaket bland familjeporträtten, men då där

aldrig eldades mera än två à tre gånger på vintern, hade mamma nu

flyttat det in i salen. Hon tyckte om att någon gång emellanåt --

åtminstone för mamsell Fiken -- berätta historien om sin moster.

I tystnaden inne i matsalen hörde de, hur Agneta torkade sina fötter på

granrisruskan i förstugan, innan hon flög uppför loftstrappan.

Beata kom in med de »fattiga fänrikarna» på en tallrik -- ljusbruna,

aptitliga -- och lade dem till det övriga småbrödet i silverkorgen.

Karin Maria stal sig till att kasta ännu en blick i den lilla dunkla

långspegeln i hörnet, som för resten mest bestod av ram. Hon rättade på

håret och muslinsschaletten, som var fäst med en nål över den urringade

värkensklänningen.

-- Nu tycker jag han snart kunde vara här! utbrast Beata otåligt.

Agneta skuttade nedför loftstrappan. Hon slog upp dörren mellan de båda

klaffborden mittemot soffan och ropade högljutt in i rummet:

-- Mamma! Flickor! Jag ser Ola Mattssons skjutstrilla uppe i backen. Det

måste vara Joachim!

Mamma lade ihop stickningen. -- Du är så god och kommer ihåg, att du

säger _kusin_ Joachim, när du talar med honom, hon såg strängt på sin

yngsta dotter. Det var för galet, en sådan affär flickorna gjorde av den

pojken! Agneta hade till och med gått och bundit det nya sidenbandet i

sitt hår. Där satt nu den röda rosetten högt uppe i frisyren, framför

kammen, mellan sidolockarna, som föllo ned över tinningarna, och bara

hon rörde på huvudet, fläktade den kokett fram och tillbaka. Ja, själva

Karin Maria hade sannerligen farmors pärlnål i schaletten -- den, som

annars bara kom fram vid de högtidligaste tillfällen! -- Och Beata hade

konfirmationshjärtat om halsen. Mamma såg det nog, men när det en gång

skett, så var det bäst att låtsa, som om man icke märkte något; hon bara

snörpte betänksamt på munnen, då hon långsamt och ordentligt lade ihop

det vidlyftiga stickarbetet.

Men vad stod nu på? ... Minsann var det inte mamsell Fiken, som gjort

sig ärende -- naturligtvis bara för att se »fideikommissarien»!

Mamsell Fiken öppnade tapetdörren mellan soffan och dragkistan och stack

in ett litet förskrämt huvud med runda ögon och näsa som en fågelnäbb

samt tre gråa papiljotter ovanför var tinning.

-- Ack, söta hennes nåd lilla, jag ber tusen gånger om ursäkt! ropade

hon alldeles konsternerad över att strax i dörren möta majorskans kalla,

förvånade ögon. Jag skulle på barndop till klockarens i eftermiddag --

därför har jag inte heller tagit upp håret ännu, hon for nervöst

ursäktande med handen upp till papiljotterna -- och så ville jag ju så

gärna be att få låna Karin Marias nya skor, för _mina_, hon satte med

ett visst koketteri fram en liten elegant fot i en rödsliten, uttrampad

korsbandssko, de ägna sig ju inte precis för kalaser ...

-- Så gärna, mamsell Fiken, sade majorskan lika stel som förut. Gå efter

skorna, Karin Maria.

-- Nu? frågade Karin Maria motvilligt. Hon hörde trillan svänga in på

gården.

Majorskan överskådade situationen. Hon sade kyligt och med stor

värdighet till mamsell Fiken:

-- Vi vänta löjtnant Skytte, min mans brorson, i eftermiddag.

-- Jaså, svarade mamsell Fiken bara. Hon hade naturligtvis inte hört

det.

Flickorna kastade osäkra blickar på varandra. Nu höll vagnen framför

trappan -- och pappa, som inte var hemma! Vem skulle gå ut i förstugan

och taga emot? ...

Majorskan stod och betänkte sig -- nej, hon skulle inte få någon

anledning till prat här, den gamla sladdertaskan!

-- Mamsell Fiken får ursäkta, sade hon med sitt allra magnifikaste

uttryck. Därpå öppnade hon dörren till förstugan och trädde ut -- de tre

flickorna gjorde sig långa på tåspetsarna och tittade över hennes

skuldra.

Där stod han redan ute på stengolvet, högväxt och bredaxlad, i

ytterstövlar och vargskinnspäls, med mössan i handen. Det tjocka, bruna

håret hängde i en lugg ned i pannan, och det väderbitna, leende ansiktet

med de klara, mörkblå ögonen var infattat som i en fin ram av två smala

mörka »favoriter».

-- Välkommen, min gode Joachim! hälsade majorskan mycket högt, mera med

tanke på mamsell Fiken, som också stod och sträckte hals därinne, än på

brorsonen, vilken belevat bockade sig, innan han pliktskyldigast blev

omfamnad av faster Charlotte.

Inne i salen hälsade han på kusinerna. Han kysste dem alla tre på kinden

och undrade på att Agneta verkligen blivit så stor.

-- Ja, sade Agneta och fingrade på sitt skärp. Jag fyllde nitton i

höstas ...

Karin Maria stod redan med silverkannan i handen. Mamsell Fiken bad ännu

en gång om ursäkt för sina papiljotter och blev ombedd att stanna och

också dricka en kopp.

Karin Maria, smärt och förnäm med spetsrysch kring de vita, långa

händerna, frågade bildat efter faster Anne-Ulla och kusin Lisen, som ju

fått vara i Stockholm i vinter, och Beata, ännu het om kinderna efter

bakningen, trugade välvilligt småbröd på mamsell Fiken, som redan radat

upp en mängd sorter på tefatet. Men Agneta satt bara och såg ned i

knäet, ned på sina små smala, av marsvinden illa medfarna, röda

handleder -- hon kände, att kusin Joachim hela tiden, medan han talade

med de andra, förstulet höll ögonen på henne. Hon önskade att hon aldrig

hade bundit det röda sidenbandet i sitt hår -- ty det var naturligtvis

_det_ han tittade på ...

Och medan Joachim Skytte artigt konverserade med faster Charlotte och

Karin Maria om släktingarna i Stockholm och Kristianstad och lät sig

Beatas »fattiga fänrikar» väl smaka, satt han hela tiden och undrade

stilla på att han verkligen någonsin hade kunnat glömma, hur kusin

Agneta såg ut -- ty någon som liknade henne, hade han aldrig sett. Hon

var så blond, att håret högst uppe på hjässan under den högröda rosetten

nästan skiftade i silvervitt, och de många små lockarna, som från

tinningarna föllo ned över kinder och öron, voro mjuka och glänsande som

silke. Hennes ansikte var ännu barnsligt mjukt i dragen, hyn frisk och

redan -- så tidigt på året -- en smula solbränd. Och så hade hon -- det

märkvärdigaste av allt! -- ett par stora bruna ögon, bruna som brun

sammet, dunkla och varma, när hon teg, skälmska och frimodiga, när hon

talade. De passade så förunderligt väl till den lilla röda munnen, som

var på en gång så vek och så trotsig med barnsligt neddragna mungipor.