SAMLADE ARBETEN
AF
AUGUST BLANCHE.
ROMANER.
I.
SONEN AF SÖDER OCH NORD.
FÖRRA DELEN.
STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
SONEN AF SÖDER OCH NORD.
ROMANTISK SKILDRING
FRÅN REVOLUTIONEN I PARIS 1848
AF
AUGUST BLANCHE.
“Les révolutions qui arrivent dans un
grand état, ne sont pas l’effet du
hasard ni du caprice des peuples.“
SULLY.
ANDRA UPPLAGAN.
Förra delen.
STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870.
Paris den 20 Januari 1851.
Madame Robert och hennes vänner.
Det är klart, att en resande, som för första gången besöker Paris och
der uppehåller sig några månader, skall komma i erfarenhet af mycket som
han förut icke känt eller kanske ej ens drömt om. Är den resande en
författare, om än aldrig så obetydlig, såsom fallet gudnås är med mig,
så är det också lika klart, att han gerna icke allenast vill uppteckna
hvad han sett, utan äfven meddela det åt dem, som möjligtvis förut
skänkt hans arbeten någon uppmärksamhet.
I dylika fall samlar man ihop alla sina rön och reflexioner, knyter ihop
dem i en större eller mindre volym, hvilken man döper till namnet:
“Reseintryck“, “Vandringar i utlandet“, “En vinter i Paris“ med mera
sådant, och skickar sedan på vinst och förlust sitt barn ut i verlden.
Blir barnet väl emottaget af en oväldig kritik och en bildad allmänhet,
så känner sig fadern naturligtvis ofantligt lycklig. Har barnet ingen
lagerkrans att bjuda sin far på, utan säger till honom: “Pappa! som du
ser, är min högra hand alldeles tom, och det är inte mitt fel, utan
ditt, min far; men i min venstra ligga, såsom du ser, några fyrkar till
ersättning för en och annan biljett på diligenserna eller jernvägarne,
och det är heller icke mitt fel, utan allmänhetens“; då blir fadern icke
alldeles förtviflad. Men har barnet hvarken det ena eller det andra att
gifva, då — då tröstar sig i alla fall fadern, ty, tack vare naturens
första bud, det finnes ej något barn som icke gjort sin far _någon_
glädje, åtminstone vid dess första steg på lifvets bana, åtminstone
innan det skickades ut i verlden.
Men det ligger likväl mycket vanskligt i alla dessa “Reseintryck“,
“Vandringar i utlandet“ o. s. v. Saknar man den fyndighet, som behöfs
för att uppfinna någon ny pikant form, eller är man ej förmögen af
reflexioner lika snillrika eller, rättare sagdt, snillrikare än de som
redan äro utgifna öfver samma ämnen, så blir man en af de tråkigaste
varelser på jorden, ty det gifves knappast något tråkigare än en
resebeskrifning, som icke innehåller någonting annat än hvad andra förut
och kanske lyckligare utfört. Jag känner ganska många förståndiga och
bildade menniskor, som fått fross-skakningar vid första anblicken af ett
“Reseintryck“ eller en “Vandring i utlandet“.
Det är gifvet att jag, som bestämdt ville utgifva något om min resa utan
att derigenom skada mina landsmäns helsa, skulle stanna i mycken
förlägenhet, ty jag saknar fyndigheten i formen och snillet i
reflexionen samt saknar framför allt lusten att vara tråkig, ty man har
sannerligen ingen rättighet att vara det. Må vara att allmänheten kan
låta bli att läsa hvad jag låtit trycka; men de arme sättarne, de arme
korrekturläsarne, de äro väl menniskor de också, och jag vill icke hafva
en sättares eller en korrekturläsares förbannelse på mitt samvete.
Jag började derför tänka efter, om det icke skulle gå an att skrifva en
roman med parisiska scener och bland dem försåtligt insmyga åtskilligt
af hvad jag hade att anföra om märkvärdiga ställen, om konst, om
litteratur, om politik och gud vete icke allt som en resebeskrifvare
brukar idisla, sig sjelf, om ej androm, till mycken uppbyggelse och
hugnad. Jag hade icke länge funderat förrän jag fattat mitt beslut,
nämligen att skrifva just en sådan roman, under det jag hvilade mig
efter de långa ströftågen fram och tillbaka genom den ofantliga staden.
Men ämnet?
Ack! i Paris kan man icke vara ängslig öfver brist på ämnen. Man
behöfver blott genomläsa dagens tidningar, för att få dussintals sådana
att välja på, ja, man behöfver knappast mer än gapa, för att med luften
få in hela volymer af romaner, helst i en tid som denna, då man,
kafvande i svallvågorna efter en stor revolution, endast söker efter
medel till en ny och kanske ännu större.
Man behöfver blott en kort tid vistas i Paris, för att icke längre
förvåna sig öfver den ofantliga produktivitet, hvilken kanske i lika hög
grad som det öfverlägsna snillet utmärker en Alexandre Dumas, en Eugène
Sue m. fl. Det enda man här har ondt om, är tid. Men har man den, så har
man också snart sagdt allt annat.
Det återstod mig således endast att göra mitt val, hvilket, som man vet,
icke är det lättaste, när man har mycket att välja på, då jag en dag
satte mig i en omnibus för att fara till Bicêtre, ett af de största
fattigförsörjningshusen i Paris, för att taga kännedom om huru man i
civilisationens hufvudsäte vårdar det oskyldiga lidandet eller den
fattiga ålderdomen, som är ännu mera oskyldig.
För sex sous kommer man i en omnibus från och till hvilken trakt i Paris
man önskar. I vagnen midt emot mig satt ett fruntimmer, med hvilket jag
genast kom i det lifligaste samtal. När jag säger: lifligaste, är det
naturligtvis blott min dam som detta epitet tillkommer, ty jag, nyss
anländ till Paris, föredrog visligen örats bruk framför tungans, och om
jag också vore tjugo år i Paris, skulle jag säkert aldrig komma till den
färdighet i franska språket som den min dam uti vagnen i så rikligt mått
innehade.
För att förekomma den af mina landsmän, som skulle kunna draga på munnen
åt mitt lifliga samtal med ett obekant fruntimmer och en fransyska till
på köpet — ty hemma tänker man alltid illa om sina landsmän — skyndar
jag att berätta, det min fransyska i vagnen var mycket gammal, åttiårig,
såsom jag efteråt fick veta. Hennes namn var Antoniette Robert. Således
madame Robert, enka sedan tjugo år.
Hennes man, som varit kurir under Napoleons tid, hade haft mycket att
beställa både för dennes och dess marskalkars räkning samt särskildt
gjort en resa till Sverige för Bernadottes. Madame Robert nämnde Sverige
och Bernadotte icke blott derför att jag var svensk — hon hade först
tagit mig för engelsman, en heder som vederfares nästan alla utlänningar
i Paris — utan äfven derför att hon sade sig haft mycken beröring med
familjen Bernadotte. Också hade hon en mängd anekdoter om den store
marskalken, sedermera Sveriges och Norges konung, samt om dennes gemål,
nuvarande enkedrottningen, — anekdoter, som hedrade de begge höga
personernas hjerta, anekdoter, som väl skulle löna mödan att vid något
tillfälle offentliggöra och dem jag gerna ville skänka min vän
Crusenstolpe, emedan ingen så skickligt som han skulle kunna använda
dem, förutsatt likväl han vore vid lynne att företrädesvis teckna dagrar
i stället för skuggor i sina snillrika skildringar.
Som det var min afsigt att tillbringa flere timmar på Bicêtre, och jag
var fastande, underrättade jag mig af madame Robert, hvar man i
granskapet af berörde inrättning kunde finna något lämpligt
frukostställe. Madame Robert hade artigheten att icke blott säga mig
hvar ett sådant fanns, utan äfven att, sedan vi lemnat vår omnibus,
sjelf föra mig dit; och snart sutto vi tillsammans på hvar sin sida om
en kalfpastej och en butelj vin. Aldrig hade jag förr druckit vin
“tête-à-tête“ med ett åttiårigt fruntimmer, men sällan hade jag druckit
mitt vin med mera smak, ty madame Robert kredensade drufvan med den ena
intressanta historien efter den andra. Hon var alldeles outtömlig, den
goda madame Robert. Men så hade hon också en åttiårig lefnad att hemta
ur.
Ack! tänkte jag, hvilken samling af roman-ämnen har jag ej redan dessa
skrynkliga läppar att tacka för! — Men som jag ej hade lust att uppföra
pjeser från ett förflutet århundrade, så nöjde jag mig med att dricka en
skål för madame Roberts nära hundraåriga minnen, hvarefter vi åtskildes,
sedan jag likväl dessförinnan emottagit hennes adress.
Jag dröjde icke att göra mina besök hos henne och blef vid ett af dessa
förestäld för hennes vänner, tvänne andra fruntimmer. Det ena var en
madame Voguet, som hade varit amma åt ingen mindre personlighet än Carl
XIV:s son och efterträdare, Oscar, vår nuvarande allernådigste konung.
Madame Voguet kunde icke nog beprisa sitt höga dibarn, hvilket hon ansåg
för det vackraste och sötaste barn, som någonsin legat vid en qvinnas
bröst. Långt ifrån att betvifla denna hennes försäkran, lyssnade jag med
verkligt nöje till madame Voguets berättelse om huru hon torkat de
första tårarne ur en konungs öga samt huru hon njutit och känt sig
lycklig af att i sin famn hafva burit den, som en dag skulle leda tvänne
rikens öden.
Som jag likväl aldrig tänkte våga mig på att skrifva en konungs
historia, icke en gång konung Oscars, så kom jag snart att företrädesvis
sysselsätta mig med det andra fruntimret, hvars namn var madame Lambert,
gift med en skräddare i Lyon och endast på ett kortare besök i Paris.
Madame Lambert öfverraskade mig snart med mitt eget fäderneslands språk,
hvilket alltid klingar vackert, men kanske likväl minst, när man hoppar
in på det ifrån franskan eller italienskan.
Madame Lambert var således svenska. Min nyfikenhet att lära känna, huru
hon kommit till Frankrike och hvilka öden hon der haft, blef på
ögonblicket tillfredsstäld. Hon och en yngre syster, som numera var död,
voro döttrar till en sadelmakaremästare i Göteborg med namn Ahlgren,
hvilken derstädes afled år 1825, till mycken glädje för sina
yrkesbröder, emedan han drifvit den största sadelmakarerörelsen i
Göteborg, men deremot till mycken sorg för sina tvänne efterlemnade
döttrar, och denna så mycket större, som fadern, utom ett kärt minne,
endast, och oaktadt sin stora rörelse i lifstiden, lemnat sina begge
döttrar ett kapital af 2,000 rdr banko, hvilket icke afkastar någon
synnerlig ränta, helst om Justitie-kollegium eller Förmyndare-kammaren
skall förvalta de omyndiges medel.
Det är mycket svårt för en tjuguårig ungdom med god helsa och åtföljande
matlust att lefva af omkring 40 rdr banko om året; det är icke lätt för
en fattig flicka med någorlunda uppfostran att draga sig fram i Sverige,
emedan hon har svårt att taga pig-tjenst, när hon har ett kapital af
1,000 rdr, har svårt att bli guvernant, när hon icke är språkkunig eller
spelar piano; ännu svårare har hon att bli någorlunda drägligt gift, när
hon endast har 40 rdr i ränta, men allra svårast har hon att lefva
ärbart och hvad man kallar anständigt, när hon med ett så litet kapital
i mynt förenar ett fördelaktigt utseende och en vacker växt.
Mamsellerna Ahlgren voro ganska vackra, men de voro dertill ganska
förståndiga och beslutsamma. De hade händelsevis kommit öfver ett
“Reseintryck“ af en svensk turist och deruti funnit att unga fruntimmer
i Frankrike, med stort kapital eller intet, med eller utan pedantism i
lefnadssätt för öfrigt, ha det allra lättaste att bli gifta, om ej just
med svenskar, åtminstone med fransmän, hvilka icke heller äro att
förakta.
Mamsellerna Ahlgren hade funnit ganska rätt i den saken, ty när
svenskan, den fattiga nämligen, nästan med hjertat i halsgropen och
blickarne mot jorden säger: “_Om_ jag en gång blir gift“, så säger
deremot fransyskan med hjertat kanske hvarken i halsgropen eller på
något annat ställe samt med trotsiga blickar: “_När_ jag en gång gifter
mig.“ Och detta gäller förnämligast den fransyska, som är fattig, ty den
som är rik, blir visserligen gift, men det är mamma eller pappa som
gifter bort henne, antingen hon vill eller icke. Visserligen vill hon
det alltid, men icke med Z., som föräldrarne tycka om, utan med A., som
hon älskar.
Mamsellerna Ahlgren kunde icke annat än värdera ett land, der qvinnans
rätt så till alla delar vårdas, och beslöto derför att resa till Paris.
Först stälde de så till att de blefvo förklarade myndiga och sedan köpte
de sig en fransk parlör, hvilken de träget studerade. Derefter begåfvo
de sig af med sina vexlar och sin parlör, hvaruti de under resan
oupphörligen förhörde hvarandra, och de talte rätt bra franska
sinsemellan.
Så kommo de slutligen till Paris, som i deras ögon var ett
utomordentligt angenämt samhälle, ty dels funno de en stad, hvilken till
och med var större än Göteborg, och dels sågo de aldrig något fruntimmer
ute på gatan, som ej hade sin kavaljer att hålla under armen. Också
tyckte de att alla flickor sågo mycket gladare och lyckligare ut än
deras systrar i Sverige och enkannerligen i Göteborg, der qvinnor i
allmänhet hafva mycket tråkigt och karlar också. De begge systrarna
fortforo att flitigt tala franska med hvarandra, men som de talade
svenska med fransmän, så dröjde det länge innan någon fransman bjöd dem
armen.
Mamsellerna Ahlgren fingo emellertid snart kondition. Den äldre,
nuvarande madame Lambert, som af sin salig far, sadelmakaren, lärt sig
att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor, tog sig till att sy västar
och sticka stoppning å frackar, syrtuter m. m. En skräddararbetare hos
samme mästare satte stort värde på hennes blå ögon och ljusa hår, men
ännu större på hennes sätt att föra nålen samt den ovanliga styrkan och
ihärdigheten i hennes fingrar, tack vare faderns fotsackar. Han friade
genast till dessa ovanliga fingrar och fick på köpet både handen och de
ljusa lockarne, för att icke tala om sjelfva ögonen, som endast borde
kunna betraktas såsom ett nödvändigt sybehör, isynnerhet för den som
skulle bidraga till en skräddares trefnad och lycka på jorden.
Monsieur Lambert, så var skräddarens namn, flyttade med sin hustru, född
Ahlgren, till Lyon, en småstad i Frankrike med ungefär 205,962
innevånare. Der lefde de ganska lyckligt, ty rörelsen gick förträffligt.
Monsieur Lambert hade nästan ständigt fyrtio arbetare på sin verkstad
och konsumerade ungefär lika många gas-lågor för hvarje afton. Med ett
ord, f. d. mamsell Ahlgren ångrade aldrig att hon lemnat sitt
fädernesland, tänkte sällan på Göteborg och trodde, med en tår i ögat,
att det var många herrans år sedan någon krans lades på den hederlige
sadelmakarens graf.
Men lifvet är sig likt. Madame Lambert hade äfven haft sina sorger. Hon
hade haft en son, som varit äldre än alla de andre sju, ty madame
Lambert, ehuru naturaliserad fransyska, förblef alltid till sitt
skaplynne en svensk hustru. Denne son, klippt och skuren till faderns
efterträdare, hade hunnit till tjugo års ålder, då 1848 års revolution
hindrade honom från att bli äldre. Han hade i början af detta
märkvärdiga år följt en manlig jemnårig kusin till Paris, för att, till
sin familjs och konstens fromma, inhemta en ny snitt på västar, lämpad
efter tre knapprader, som då började bli på modet. Ynglingen tog reda på
snitten, fick de tre knappraderna i sitt hufvud, men dagen derefter en
kula af bly på samma ställe, ty han stupade på en barrikad vid samma
kusins sida. Lyon gick miste om de tre moderna knappraderna, men fick i
stället republiken, ty de gamla snitten äro ändå alltid de bästa.
Madame Lambert, modern, begret sin son, men hon förtviflade ej, ty
svenskan hade blifvit fransyska; monsieur Lambert, fadern, skröt vidt
och bredt öfver att han depenserat sin äldste son till förmån för den
goda saken. Hela Lyon strömmade till hans hus för att beundra det
sällsynta fenomenet af en skräddare, som depenserat så mycket för det
allmänna bästa. Ur sonens hjeltegraf uppstego hundratals nya västar,
frackar och paletåer, så att monsieur Lambert måste antaga fyrtio
arbetare till samt konsumerar till dato hvarje qväll åttio gaslågor. Med
ett ord, familjen Lambert befinner sig i de mest lyckliga
omständigheter.
Men hur gick det väl med madame Lamberts syster, den yngre mamsell
Ahlgren? — Vänta, vi komma snart till henne, ty det är om henne som
madame Lambert börjar tala, under det hon oupphörligen torkar sina
fyrtifemåriga ögon, ännu ganska vackra och rörande, isynnerhet när de
gjuta tårar öfver enda systerns graf.
Marie Ahlgren, som, efter hvad vi veta, följt sin äldre syster till
Paris, var icke på långt när så skicklig som systern i konsten att kanta
fotsackar och stoppa vagnsdynor. Deremot besatt hon en alldeles
utomordentlig färdighet uti att blankskura och polera metall.
Sadelmakaren Ahlgrens spännen på seldon och knappar på hundsvottar hade
på sin tid gjort ett oerhördt uppseende och skulle bestämdt hafva beredt
honom odödligheten, så framt någon odödlighet funnes för sadelmakare.
Mamsell Marie fortsatte sin konst i Paris och fick inom kort tid ganska
mycket att göra, ty det är mycket metall som behöfves skuras och poleras
äfven i Paris.
Särskildt vann hon ett synnerligt förtroende på en mekanisk verkstad i
södra delen af staden. På denna verkstad fanns en verkmästare med namnet
Cambon, en ung man af ädel hållning och martialiskt utseende, någonting
som visst icke är ovanligt bland fransmän. Mamsell Marie med sitt varma,
öppna sinne för allt skönt, vare sig i metallväg eller annan väg, kunde
aldrig möta den unge verkmästaren utan att rodna öfver hela ansigtet.
Verkmästaren hade visserligen ingenting emot blå ögon och ljust hår,
hvilka herrligheter i södern äro mycket eftersökta; men han kunde icke
lida en hy, som helt och hållet stötte på pionen, ty han trodde i
början, den gode verkmästaren, att mamsell Marie alltid var så der röd i
skinnet, såsom fallet merendels är med dem, som förtära mycket
spirituosa. Cambon var dock ej så elak, att han tillskref hennes rodnad
en sådan ful källa. På sin höjd trodde han att den stackars flickan vore
född med ett sådant olyckligt skinn och att denna jemnröda hy vore en
nationalegenhet för det kalla björnland, hvarifrån han hört att den
blåögda, men alltför rödletta flickan kommit.
Huru stor blef icke derför hans öfverraskning, när han en dag upptäckte,
att den unga främlingen äfven hade en hy som den renaste snö. Han hade
nämligen en dag haft något att anmärka mot några messingspjeser, som den
unga flickan polerade. Hans anmärkning hade den verkan, att mamsell
Marie, som hitintills och det till sin stora olycka varit röd i
ansigtet, så ofta verkmästaren sett på henne, nu blef så fasligt blek,
att verkmästaren riktigt förtjustes deraf, emedan han derigenom
upptäckte att rodnaden icke var, såsom han förut trott, oskiljaktigt
införlifvad med skinnet. Men som han, detta oaktadt, icke kunde frångå
sin anmärkning mot sjelfva messingsplåten, så blef mamsell Marie,
erinrande sig sin faders triumfer i Göteborg, alvarsamt ond.
Hon ryckte messingsplåten ur verkmästarens hand och lade den framför sig
på ett bord. Derefter böjde hon sitt vackra, men af förtrytelse ännu
mycket bleka ansigte öfver den blanka plåten, och började bevisa det
ogrundade i monsieur Cambons anmärkning. Denne såg naturligtvis med
mycken uppmärksamhet på berörde plåt.
“Men, mademoiselle!“ sade han, “det förhåller sig ju verkligen såsom jag
genast sade: messingen är för mycket hvit ... Men se, men se, den blir
ju allt hvitare ju mera man ser på den ... ack, min gud! nu är den ju
alldeles som silfver ... det är ett stort fel, när messing ser ut som
silfver ... Jag begriper icke hvad mademoiselle begagnat för polityr den
här gången?“
Hade Cambon vändt sina ögon från plåten till Maries bleka kinder, så
skulle han nog fått reda på polityren; men i stället höll han sig envist
vid den välsignade plåten, och kom kanske för tillfället ej ihåg att
plåten afspeglade mamsell Ahlgrens bleka ansigte.
“Men hvad är det!“ återtog han förvånad: “jag tror att jag gjort er
orätt ... nu tycks det verkligen som om messingen vore något rödare ...
nej, men se bara ... nu är den som den bör vara ... besynnerligt ... den
är ju alldeles förträfflig ... bra, bra, bästa mademoiselle! ... Men
hvad vill det nu säga! ... aj! aj! den blir rödare, den blir alldeles
för röd ... den blir som guld ... messing får icke heller se ut som
guld, nådigaste mademoiselle ... Ha! det har jag inte heller märkt förut
... det är ett par blåa fläckar i plåten, liknande små blå emaljerade
ringar ... Ah, jag förstår!“ utropade han derefter och vände ändtligen
sina ögon till mamsell Maries numera blossande ansigte och fick
derigenom fullkomlig upplösning på den verkande gåtfulla polityren, fick
förklaring på silfret, guldet och den blåa emaljen.
Från detta ögonblick fingo messingsplåtarne sin naturliga egendomliga
glans och äfven mamsell Marie Ahlgrens ansigte sin naturliga jemnare
färg. Men Cambon hade svårt att uttala det barbariska namnet Ahlgren,
men tyckte deremot mycket om namnet Cambon, och som han, till belöning
för en så rik polityr, gerna ville ge den vackra polererskan hvad han
sjelf tyckte om, så gaf han henne sitt namn, och på detta sätt fick
också hon hvad _hon_ tyckte om. Begge blefvo således mycket belåtna, och
madame Cambon, liksom madame Lambert, besvärades aldrig af någon
hemlängtan till fäderneslandet, allra minst till Göteborg, der man
knappast med mikroskop skulle kunna upptäcka en så vacker och hygglig
karl som verkmästaren på den der mekaniska verkstaden i Frankrikes
hufvudstad.
Men salig sadelmakarens skugga, som fåfängt letat efter den barnsliga
kärlekens kransar på grafven i Göteborg, beslöt kalla till sig ett af
sina barn för att fordra räkenskap, och som Marie alltid varit hans
ögonsten och han följaktligen hade de största anspråken på henne, så
valde han också henne. Efter fem års lyckligt äktenskap afsomnade madame
Marie Cambon i sin makes armar och med sista blicken på en fyraårig son,
hvilken med en kerubs ansigte hoppade kring sängen, utan att kunna
begripa hvarför modern sof så länge, eller hvarför fadern var så
bedröfvad öfver hennes goda sömn.
Sonen hette Armand. När madame Lambert nämnde detta namn, undergick både
hennes blick och tunga en fullkomlig förändring. Den förra hade icke
mera någon skymmande tår och den sednare ingen dämmande sourdine, såsom
nyss vid berättelsen om enda systerns och äldste sonens dödliga
frånfälle. Hennes blick blixtrade stolthet och hennes tunga svärmade
hänförelsens språk. Armand, ehuru blott hennes systerson, var hennes
hjelte, hennes afgud.
Jag greps af hennes hänförelse, när hon berättade mig, huru Armand
Cambon under Februari-dagarna 1848 i spetsen för folket försvarat flere
barrikader och slutligen jagat Ludvig Philips tappra och trogna
municipal-garde ur Hôtel de Ville, hvilket han derefter intog och
besatte; jag delade hennes beundran, när hon vidare omförmälde huru
samme Armand i derpå följande Juni icke allenast värnat Hôtel de Ville
emot samma folk han anfört i Februari, utan äfven eröfrat en mängd
barrikader, uppbyggda och försvarade af de tallösa förvillade arbetarne
i S:t-Antoine. Armand var med ett ord en krigsgud, hvar och när han
visade sig.
Men Armand var äfven en kärleksgud — (härvid spelade ett skälmskt leende
kring mosterns läppar). Armand var den vackraste yngling i Paris, liksom
han var den tappraste; han hade haft så många äfventyr i fruntimmersväg,
hade haft så många “bonnfortyner“ och slutligen hade han — — —
Men jag glömmer, att Armand Cambon, “Sonen af Söder och Nord“, är
hjelten i min roman och att jag, en klok författare åtminstone i det
hänseendet, icke bör på förhand i en kort inledning uppenbara öden, som
behöfva tvänne hela volymer till tummelplats. Det är således madame
Lambert, född Ahlgren, jag har att tacka för min bekantskap med Armand
Cambon och hans öden, och mina läsare hafva på samma gång henne att
tacka för romanen, i fall nämligen det är något att tacka för.
Mitt förra beslut trogen, har jag i samma roman inflikat beskrifningar
och reflexioner öfver åtskilliga märkvärdigheter inom den stora staden
samt derjemte sökt teckna den sednaste revolutionen, hvarvid jag icke
allenast begagnat mig af de underrättelser, som man genom personlig
beröring med fransmän af alla opinioner kan inhemta, utan äfven studerat
från trycket utgifna skildringar öfver de märkvärdiga dagarnes
händelser. Företrädesvis har jag följt ett arbete, utgifvet af den
frejdade Alexandre Dumas, mera känd såsom orleanist än såsom republikan,
kalladt:
“_Le Mois_,
Revue historique et politique
de tous les événements qui se produisent en
France et à l’étranger
depuis février 1848.“
Med ett sådant arbete till rättesnöre, bör man icke gerna kunna
beskyllas för att hafva uteslutande studerat 1848 års revolution i
republikanernas papper. Min pensel är för fattig på färger, för att,
såsom sig bör, skildra dessa stora tilldragelser, jag vet det nog, men
hvad som fattas mig af rikedom på färger, skall jag söka ersätta genom
grunddrag af sanning. Hvad sjelfva språket beträffar, har jag kanske
gjort mig skyldig till åtskilliga klandervärda saker — för att icke tala
om dem, som kunna göras mot sjelfva innehållet. Så har jag t. ex. på
svenska återgifvit namnen på sådana ställen, som antingen redan förut
äro bekanta i Sverige eller med lätthet kunnat öfversättas, under det
att de öfriga förblifvit vid sina franska namn. Vidare har jag här och
der i dialogen låtit en och annan fransk fras insmyga sig, men detta var
mig nödvändigt, så framt jag någorlunda troget skulle kunna återgifva
det egendomliga i den franska dialogen. Jag vågar dock anse dessa fel
icke större, än att en öfverseende läsare lätt bör kunna ursäkta dem.
Hvad för öfrigt angår madame Robert och hennes vänner, till hvilka äfven
jag snart räknades, så har madame Voguet, konung Oscars amma, sin goda
pension samt bor dessutom hyresfritt i h. m. enkedrottningens franska
palats. Men med madame Robert sjelf stod det icke alldeles så lyckligt
till. Förmodligen var det för att vinna något understöd, som hon bad mig
vid min afresa från Paris medtaga ett bref från henne till h. m.
enkedrottningen, hvilket jag naturligtvis lofvade, emedan jag alltid kan
få tag i någon kammarherre, som ordentligt vill frambära brefvet. Men
hon bad mig äfven att inför h. m. enkedrottningen personligen och
muntligen framföra den åttiårigas djupa vördnad, och detta torde bli
något kinkigt för en arm syndare, som tycker att republikaner också äro
folk.
Deremot föreföll mig ett uppdrag, som madame Lambert anförtrott mig,
ganska lätt, nämligen det att medföra bref och helsningar till en
farbror, som hon trodde sig hafva i Göteborg, en mycket gammal
snickarmästare. Ja, madame Lambert, jag skall, under min hemresa till
Stockholm, enkom för hans skull besöka Göteborg; jag skall, så framt han
lefver, lemna honom både brefvet och helsningarna; jag skall, vid ett
glas punsch och en pipa, upprepa för honom de begge brorsdöttrarnas öden
i främmande land; jag skall klingande vidröra hans glas och tömma en
skål för madame Lambert och hennes familj, samt vid samma tillfälle
framtaga den moderna och dyrbara bruna sammetsväst, som skräddaren i
Lyon skickat sin gamle frände; jag skall röras af att se, hur den
silfverhårige gubben, som, för att ej bli ett spektakel i andra
snickarmästares ögon, icke vågar profva den moderna västen, likväl med
skrynklig hand stryker på dess mjuka duk och mellan dess konstigt
arbetade stenkols-knappar kanske fäller en tår vid tanken derpå, att
ingen slägtings hand skall tillsluta hans slocknade öga, emedan hans
enda fränder antingen andas eller hafva en graf under främmande himmel.
Slutligen skall jag, för att skingra tåren, berätta honom, som säkert är
för svagsynt att läsa min bok, allt hvad jag vet om hans yngre slägting
Armand Cambon, om denne son af södern, hvilken vid så många tillfällen
äfven visade sig vara en värdig son af norden.
FÖRFATTAREN.
FÖRSTA TIDSKIFTET.
Slutet af år 1847.
Första kapitlet.
Messings-kedjan och femfrancs-stycket.
På en öppen plats inom det åttonde arrondissementet af Paris, en klar
och blid December-dag år 1847 — Paris kan hafva många klara och blida
December-dagar — stannade en ung man, hvilken blottade sitt hufvud och
stälde hatten på den stenbelagda marken. Den unge mannen var klädd i
blus och pantalonger af mycket fint rödrutigt bomullstyg. Blusen, som i
rika veck föll öfver ett höghvälfdt bröst, sammanhölls intill det smärta
lifvet af ett splitter nytt lackeradt läderskärp, hvars lilla stålspänne
gnistrade mot solen, som ett smycke af briljanter. Ynglingens gestalt,
redan på afstånd sedd, tillkännagaf kraft, poesi och en viss glad
stolthet, egenskaper, som icke sällan förena sig under en blus, nb. när
denna bäres af en fransman. Närmare sedd, hade han ett ansigte med fina
drag, mycket ljuslett hy, eldiga, fastän blå ögon, halföppen mun genom
vanan att ofta tala och ständigt le, samt vackra hvita tänder, all denna
ungdomens och helsans herrlighet infattad i en ram af yppiga svarta
lockar och polisonger, hvilka sednare, kortklippta och väl putsade,
förenade sig under en haka med mörk skäggbotten. Den blonda hyn och det
mörka håret, när de äro förenade, betraktas såsom någonting sällsynt i
södern.
Den unge mannen omgafs snart af en mängd folk, ty man såg på alla hans
rörelser att han ämnade hålla tal. Fransmannen och fransyskan, begge
lika idoga och visst inga slösare af tid, stanna dock gerna, när frågan
är om att afhöra en talare, utan att derför denne behöfver på förhand
intaga genom ett vackert ansigte eller en fördelaktig växt, såsom fallet
var med den förevarande unge mannen. Vid hörnen af de rymligare gatorna
och isynnerhet på de öppna platserna ser man dagligen och stundligen små
folkhopar, samlade kring hvar sin orator af gatan, hvars tunga är i
oupphörlig rörelse, till fromma antingen för de konster han har att visa
eller för de varor han har att sälja.
Qvinnorna i den folkhop, som nu samlades, tycktes icke nog kunna beundra
den blifvande talarens ansigte och hållning, otåligt afvaktande orden
från hans läppar, under det att karlarne delade sin uppmärksamhet mellan
honom och hans hatt, hvilken sednare icke företedde någonting annat
märkvärdigt, än att den, i stället för att sitta på hufvudet, stod med
kullen mot gatstenarne, till mer än hälften fyld af små paket, ett sätt
att nyttja hatt, som hattmakaren troligtvis icke drömt om, när han i sin
anletes svett formade den.
Men medan talaren bereder sig till talet, icke derför att han behöfver
bereda sig dertill, enär fransmannens tunga städse är redo, antingen han
vet eller icke vet hvad han skall tala, utan derför att han väntar sig
ett större auditorium, vilja vi som hastigast betrakta platsen, på
hvilken ynglingen står, ty att platsen är märkvärdig, det ser man genast
på den höga majestätiska kolonnen, som der reser sig.
Platsen är Bastilj-platsen och kolonnen Juli-kolonnen.
Bastilj-platsen! Juli-kolonnen! ... Det mörkare förflutna och det
ljusare närvarande! ... fängelset och friheten! ... vålnader af
olycklige, som försmäktat i despotismens bojor! vålnader af lycklige,
som stupat för frihet och fädernesland! ...
Bastiljen — en bostad först för konungar, bland hvilka Frans den förste
vid sina fester brukade bekläda de tjocka murarna med sidendraperier,
nattetid belysta af mer än 1,200 facklor under fanfarer och jubelrop,
och sedan för statsfångar, lyssnande till vakters fältrop, bojors rassel
och bilors fall — stormades för sista gången af folket den 14 Juli 1789
och jemnades med jorden. Återstår således deraf blott platsen med dess
namn och minne. Men namnet är renadt och minnet försonadt, ty på samma
plats höjer sig nu Juli-kolonnen, ett ståtligt monument öfver stupade
barrikad-kämpar, upprest af ett tacksamt folk och helgadt af en konung,
som i början kanske var tacksammare än sjelfva folket.
För dem af våra läsare, som icke haft tillfälle att med egna ögon se och
beundra monumentet, våga vi en kort beskrifning. Kolonnen, hel och
hållen af brons, har en höjd, som, mätt från basen till toppen, utgör
omkring 85 svenska alnar. Piedestalen, i detta mått inbegripen och
likaledes af brons, med friser öfverallt prydda af rikt ciselerade
ornamenter samt med en gallisk tupp i hvardera hörnet, har sina fyra
facer olika dekorerade. På hufvudfacen är ett lejon, stödjande sig mot
zodiaken, hvarigenom på en gång framställes folkets kraft och
Juli-månadens himmelstecken. Deröfver läser man följande i metallen
ingräfda gyllene bokstäfver:
“A la gloire
des citoyens français
qui s’armèrent et combattirent
pour la défense des libertés publiques,
dans les mémorables journées
des 27, 28 et 29 juillet 1830.“
På bak-facen, under staden Paris’ vapen, läser man:
“Loi du 13 décembre 1830
Art. 15.
Un monument sera consacré à la mémoire
des événements de juillet.
* * * * *
Loi du 9 mars 1833
Art. 2.
Ce monument sera érigé sur la place de la Bastille.“
På de begge sidofacerna äro under staden Paris’ vapen upptecknade de
trenne Juli-dagarnes data med guirlander öfver och lagerkransar med
segerpalmer under. Sjelfva det s. k. lifvet af kolonnen är medelst 4
kransar eller band afdeladt i tre partier. Hvarje parti, 8 alnar högt
och representerande en af de tre dagarne, är i sin ordning fördeladt i 6
kolumner, hvardera af dessa innehållande 28 namn af dem, som stupade i
Juli-striden. Följaktligen 168 namn mellan hvarje band och i totalbelopp
utgörande 504. Sjelfva banden äro prydda med lejonhufvud, genom hvilkas
öppna gap dagsljuset intränger till kolonnens inre. Emellan dessa
lejonhufvud hänga sköldar med de tre dagarnes gyllene chiffer.
Kapitälet, värdigt en sådan kolonn och troligtvis det största i sitt
slag, väger ensamt 21,000 skålpund och är, i förhållande till det
öfriga, rikt orneradt med löfverk, hvaraf 4 jätteblad bilda vinklarna af
den korg, hvilken höjer sig öfver kapitälet, som dessutom är försedt med
4 lejonhufvud, under hvilka fyra barn uppbära rika guirlander af blommor
och frukt. Det är styrkan som vakar öfver och beskyddar oskulden, det är
oskulden som i sin ordning förskönar och förädlar styrkan. Kapitälet är
derjemte bekransadt af en öppen balustrad, ifrån hvars midt höjer sig en
mindre piedestal, uppbärande den gyllene statyn af frihetens genius,
som, krossande despotismens bojor, förer civilisationens fackla öfver
verlden.
Kolonnen stödjer sig på tvänne fotstycken af hvit marmor; det första är
cirkelrundt, och det andra eller öfverliggande, som är i qvadratform med
en polerad granit-sockel, prydes på hvardera sidan af fyra
bronsmedaljonger, framställande rättvisans, kartans, styrkans och
frihetens sinnebilder. Kolonnens port gifver tillträde till tvänne
trappgångar. Bestiger man den, som i skruf-form bär uppåt och hvilken,
helt och hållet af metall, har 205 trappsteg, så kommer man efter några
minuters vandring i närheten af frihetens genius och får från den öppna
balustraden en herrlig utsigt öfver den ofantliga staden, dess hvimlande
gator, dess palatser och tempel, förvånande genom sin mängd, hänryckande
genom sin skönhet. Väljer man deremot den andra trappgången, som bär
nedåt, så står man snart inom murarna af de fallne barrikadkämparnes
stad, afdelad i tvänne grafhvalf, hvartdera innehållande en stor
sarkofag; i hvarje sarkofag äro fem och tjugo likkistor nedsatta; i
hvarje likkista hvila tolf kämpar den sista hvilan. Följaktligen är det
utöfver ett antal af 600 döde som Juli-kolonnen reser sig, som frihetens
genius sväfvar.
Det är en högst egen känsla hvaraf man gripes, när man står dernere i
grafhvalfvet och fäster sina blickar på S:t Martin-kanalens mörka vågor,
som djupt under hjeltegrafven oupphörligen, ehuru med ett liktågs tröga
gång, skrida fram och försvinna. Man tycker sig stå vid stränderna af
floden Styx; man tycker sig höra vålnader hviska till hvarandra öfver
det mörka vattnet. Hvarom hviska de väl? ...
Fråga de kanske hvarandra, huru många dylika monumenter behöfva resas,
innan frihetens genius blifvit något annat än blott en gyllene bild,
innan sanningen torkat den sista tåren ur sitt öga, innan menskligheten
och civilisationen smält tillsammans i en enda låga med en fridsäll jord
till altarhärd och Guds leende anlete till himmel!!!
Men lemnom grafvarne och återvändom till lifvet, som leker på takåsen
till de dödes stad, och förenom oss med dem, som samlat sig kring
talaren vid kolonnen och det så talrikt, att denne ändtligen finner sig
kunna börja sitt tal. Bland åhörarne ser man äfven några personer af den
s. k. bättre klassen, herrar och damer af utsökt toalett, ty alla i
Frankrike utan undantag älska talfriheten, och om de maktegande
inskränka den, hvilket visserligen stundom sker, så är det blott derför
att de sjelfve skola få tala desto mera.
“Mina herrar! mina damer!“ började den unge mannen, under det han visade
de församlade ett af de små paketen, som han nyss upptagit ur hatten:
“mina herrar! mina damer! frihetens värn och frihetens belöning! Kan
ingen af er gissa hvad som finnes inom detta lilla anspråkslösa paket?
Ingen? ... Och likväl hafven I, mine herrar, ögon, hvars blickar kunde
döda Frankrikes fiender, och I, mina damer, blickar, hvars strålar kunde
uppväcka de döde.“
“Bravo!“ ljöd det från hela den tacksamma kretsen. I Paris är man lika
litet som annorstädes känslolös för beröm och smicker.
“Men jag fattar orsaken“, återtog talaren efter några bugningar, “och
jag skyndar att förklara den ... Vi stå på ett heligt ställe ... Era
blickar, mine herrar, söka i denna stund minnet af de tre Juli-dagarne
och hur skulle de då kunna fästa sig vid det obetydliga föremål, som nu
är i fråga! ... Strålen i era ögon, mina damer, afkyles i detta
högtidliga ögonblick af tårar, gjutne vid tanken på så många ynglingars
död, på så mången för tidigt jordad förhoppning om belönande kärlek och
huslig lycka.“
“Men hvarför beklaga dem!“ fortfor talaren med åtbörder, som skulle vara
tillräckliga för minst ett dussin svenskar; “de _voro_ arbetare med
knappast en sou till en klase drufvor (hör! hör!) ... de _äro_ hjeltar
med en odödlighet för årtusenden! (Bravo! Bravo!) ... Hvad de voro, äro
vi i denna stund ... hvad de nu äro, kunna vi blifva, om det gäller.“
“Ja, ja!“ skreks från alla sidor, under det att Bastilj-platsen genljöd
af handklappningarna.
“Jag hör med förtjusning att de stora minnena uppröra er och finna
gensvar i era hjertan“, förklarade talaren med en glans och värma i
blick och ord, som icke kunde vara tillgjorda; “men“, tillade han
småleende, “det är icke nog med att prisa de döde, man måste äfven, om
ej just prisa, åtminstone uppmuntra de lefvande, och hvilken af dessa
förtjenar det mer än den fattige arbetaren, som icke har något annat än
sina händers verk att lefva af? ... Den som kan dö för stora idéer, bör
icke få dö af svält.“
“Bra! ganska bra!“ gillade de kringstående.
“Således är det blott för att ge er anledning till denna uppmuntran som
jag öppnar paketet“, yttrade talaren, brytande det och framdragande ur
omslaget en messingskedja, hvilken glimmade rätt vackert mot solen,
under det att talaren höll den så högt att alla kunde se den.
“Åhå“, utlät sig folket, utan att röja tecken till öfverraskning.
Vädjandet till Juli-kolonnen och de stupade frihetskämparne var således
blott prologen till en affär med messingskedjor, och det anade nog
åhörarne förut; men det gör fransmannen detsamma för hvilket ändamål man
talar, allenast man anslår de patriotiska strängarne, följden deraf må
sedan blifva hvilken som helst, antingen en nedtrampad krona af guld
eller en uppvisad kedja af messing.
“Men det är icke tillräckligt med att I beundren varan“, återtog
talaren, “I måsten äfven köpa den ... En kedja, som blott beundras, men
icke köpes, blir, om den också är värd millioner, förr eller sednare
blott ett rep för den arme köpmannens hals, och beundraren, som icke
köper, blir den som tilldrar repet.“
“Aha“, yttrade gatans parlamentariska församling.
“Lyckligtvis står jag midt ibland ett stort och ädelt folk“, fortfor
köpmannen, “ett folk, som möjligtvis skulle kunna hänga den som smider
bojor för frie mäns armar ...“
“Ja, ja! ... ganska bra!“
“Men icke den, som knyter gyllene kedjor till prydnad för våra qvinnors
halsar.“
“Lefve qvinnan!“ ropade några röster.
“Ja, lefve qvinnan!“ instämde köpmannen; “men hur viljen I att hon skall
kunna lefva, om man ej uppskattar hennes skönhet som sig bör, om man ej
hyllar hennes smak för det prydliga, om man ej ...“
“Ger henne kedjor, som äro värda en eller två sous“, inföll en åhörare.
“En eller två sous?“ upprepade köpmannen: “om denna kedja vore till salu
i någon af stadens större juvelerarebodar, till exempel hos herrar
Tossin och Didiot vid rue Richelieu eller i Palais-Royal, hvad skulle
den då kosta? ... tvåhundra, ja kanske trehundra francs, ty utom
metallen och arbetslönen måsten I betala bodens stora hyra,
fönsterrutornas slipade spegelglas och de tallösa gaslågorna, som
mångdubbla tillverkningarnas glans ... Men jag, som, efter hvad I
finnen, icke har någon annan salubod än hatten der, ingen annan ruta än
den genomskinliga luften, ingen annan belysning än solen, jag kan
möjligtvis sälja den för hundra francs.“
“Bara hundra francs? ... O mon dieu! Hvilket ädelmod!“ utropade flere.
Men oaktadt säljarens ädelmod anmälde sig ingen köpare.
“I ansen hundra francs för litet, men ingen vill belöna mitt ädelmod“,
sade köpmannen; “arma folk! det är lättare att taga hjertat ur ditt
bröst, än hundra francs ur dina fickor ... Jag begär icke ditt hjerta,
ty det tillhör fäderneslandet (bravo!): jag begär icke heller hundra
francs, ty hvem eger väl hundra francs i dessa tider? (sannt, ganska
sannt! hvem eger hundra sous i dessa tider?) Tron icke, att jag med
förbundna ögon famlar bland ruiner af vårt fordna välstånd? Är väl jag
den ende, som icke ser huru näringarna dag från dag tyna af, huru
krediten sjunker (hör! hör!), huru bodarne stängas af brist på köpare,
medan deremot handelsdomstolen fylles af cessionsansökningar, huru
gatorna hvimla af arbetare utan arbete, utan bröd (hör! hör! hör!), huru
med ett ord samhället rusar till sin undergång, huru ...“
“Sannt, sannt! Bravo, bravo!“ afbröt honom folkskaran.
“Aha! det är icke för sina kedjor han håller tal“, anmärkte en af de
jublande.
“Kedjorna äro blott en förevändning“, anmärkte en annan.
“Hvem är han? ... Hvad heter han?“ frågade en tredje.
“Vare hvem han vill, så är det sanning han talar“, tillade en fjerde.
“Ja visst, bravo!“ skränade de flesta.
“Det är dessa bedröfliga omständigheter som föranleda mig att nedpruta
priset till hälften“, började ånyo köpmannen: “således icke en sou öfver
femtio francs för denna vackra kedja ... Hvem vill derför hitta en kedja
för femton francs? ... Mon dieu! sade jag femton? ... men får gå ... En
fransman står alltid vid sitt ord, när han ej bär krona på hufvudet
eller portfölj under armen.“
“Bravo!“
“I ropen bravo, men I köpen ej“, anmärkte talaren, “men jag förstår ...
I frukten kanhända att denna kedja är af guld.“
“Åhå, ha, ha!“ skrattade de kringstående, som nog visste att inga
guldkedjor utbjudas på gatorna.
“Jag skyndar då att taga er ur denna villfarelse!“ yttrade talaren, “jag
hör er redan göra hvarandra följande frågor: hvad skall en dag följden
blifva af allt det guld man upptäcker i Californien? Skola ej snart nog
Californiens skatter öfversvämma vårt land? Visserligen skola de ej muta
vårt mod, besegra vår tapperhet eller fördunkla vår ära (bravo! bravo!)
... men de skola nedsätta värdet af allt vårt guld till intet ...
Guldmenniskan skall svälta ihjäl på sin bädd af louisd’orer (bravo!),
medan de lägre metallernas anhängare intaga hans orättmätigt inkräktade
tron (ja, ja!): den som bär en kedja af guld skall knäfalla för den som
bär en kedja af messing. Derför, mine herrar! mina damer, den af er som
en dag önskar se hela börsen, Rothschild inbegripen, vid sina fötter
(bravo! bravo!), han köpe denna kedja för femton sous ... Hvem vågar nu
betvifla att min kedja är af messing!“
Det fanns ingen som tviflade på det, men också ingen köpare, ingen som
ens ville ge femton sous för en kedja, hvilken, ehuru blott af messing,
likväl var ganska vacker och röjde mycken skicklighet och smak hos
tillverkaren. Men hade ingen af de församlade råd att köpa den, eller
fruktade man att ett köp skulle göra slut på den vackre talarens
föredrag, som så var i de flestes smak?
“Icke en gång femton sous“, sade efter någon stunds uppehåll köpmannen,
“men betänken då en annan omständighet ... föreställen er, att denna
kedja verkligen vore af guld, och att den, köpt för två till trehundra
francs, en dag borttappades, utan att någonsin kunna återfås, hvilken
stor förlust då för egaren eller egarinnan! ... Men om deremot denna
kedja, som endast kostar femton sous, förlorades, så blefve ju förlusten
endast femton sous, eller hur? ... Nej, icke ens det: långt ifrån att
bli förlust, blefve det snarare en vinst, en vinst lika stor som
skilnaden emellan trehundra francs och femton sous ... Hvem skulle
derför icke gerna vilja ha en kedja, som, när den behålles, endast
kostar femton sous, men, när den förloras, tillskyndar en vinst af
trehundra francs eller just den summa, som en kedja af guld skulle ha
kostat?“
Allmänheten fortfor visserligen att beundra den utomordentliga kedjan;
men ingen spekulant anmälde sig, ingen ville förlora femton sous för att
vinna trehundra francs.
“Men“, återtog den långt ifrån modfälde säljaren, “I hören dagligen så
mycket ordas om den stora vinst Frankrike skördat och isynnerhet nu
skördar af sina förluster (hör! hör!), att jag verkligen icke undrar på
om I misstron mig ... hör man icke dagligen vissa organer inom pressen,
hör man icke ministrarne och deras anhängare inom kamrarne oupphörligen
förklara att den sjunkande krediten, det ramlande välståndet inom landet
(högre!) och det slocknande anseendet utom landet (högre! högre!) i
sjelfva verket och inför den högre vishetens ögon icke äro något annat
än de solklaraste bevis på landets lycka under en vis och fridsäll
styrelse (bravo! bravo!), att affärerna i Spanien (högre! högre!) och
affärerna i Schweiz (högre, högre, högre!) ...“
Talaren hejdade sig, ty hans skarpa blick upptäckte några
polissergeanter, som närmade sig folksamlingen. “Men det är ingen
välsignelse i dag på Bastilj-platsen“, började han ånyo i något
förändrad tonart, “och jag måste väl flytta min butik till en annan
trakt af staden ... till Tuilerierna kanhända, för att der finna den
afsättning, som nekas mig af Juli-kolonnen (nej, nej, nej!); men hellre
än jag det gör“, återtog han med stark röst, säljer jag min vara till
underpris (bravo, bravo!) ... “ja, jag säljer kedjan för fem sous, så
sannt jag heter Armand Cambon!“
Starka bifallsrop belönade detta stora bevis på patriotism. Något hvar
började föra händerna till sina fickor. Kanske tyckte man sig alltför
länge hafva pröfvat den unge mannens tålamod eller också fann man att
fem sous icke kunde vara för mycket för en så beprisad kedja.
Fransmannen hushållar mindre än någon annan på sitt blod, när det
gäller; men nog ser han på sous-styckena och det kanske mer än någon
annan. Också är det mycket vanligt att i Paris träffa utlänningar, som
erbarmligen skrika öfver fransmännens snålhet, hvilken de endast kunna
jemföra med deras evinnerliga fallenhet för uppror och revolutioner.
Detta hindrar likväl icke, att samme utlänningar länge och väl trifvas i
Paris och att nya oupphörligt ditströmma, för att kasta sina guinéer
eller dukater i gapet på samme fransmän, och hvarför? Antingen finner
man Paris trefligare än alla andra städer i Europa eller också har man
en aning om att menskligheten och bildningen stå i någon skuld hos dessa
snålvargar, hvilka på ett eller annat sätt måste betalas.
“Jag ger fem sous for kedjan“, ropade en grisett, och det med en ifver,
liksom fruktade hon att någon skulle förekomma henne.
“Vänta, jag ger fem francs för den“, hördes en annan fruntimmersstämma,
men så melodisk, att den, äfven utan det oförmodade och särdeles
frikostiga anbudet, skulle hafva dragit till sig allas uppmärksamhet.