En saga känner jag -- den låter så:
Guds englar sutto leende i salen,
Och sågo ned med sina ögon blå
Uppå den ännu tomma menskodalen,
Och der var tyst, ej något väsen rördes,
Och intet ljud från lilla jorden hördes.
Då sade englarne: låt oss ge ljud
Åt stjernan der, som vandrar fram så stilla
Och lof de fingo utaf herren Gud
Att väcka menniskan till lifvets villa.
Så föddes vi, så tändes vi till lifvet,
Af englars händer uti våra gifvet.
Men att ej ljudlöst genom alltet gå
Gafs hvar och en af oss en bjellras tunga,
Som, hur vi genom lifvet resa må,
Vår resemelodie den skulle sjunga;
Men denna bjellra är vårt menskohjerta
Och klingar ömsom uti fröjd och smärta.
Nu händer det i någon enslig stund,
Då vi oss helt åt tysta drömmar viga,
Att, från ett annat menskohjertas grund
Utflugna, toner till vårt öra stiga,
Då klingar det, då hörs en ringning stilla,
Som ökar eller skingrar drömmens villa.
Än klinga toner ack! så ljuft och gladt,
Visst helsningar ifrån ett lyckligt hjerta,
Och än, än låter det så sorgset, matt.
Visst suckar af en broders dystra smärta;
Men ofta, ofta -- oss en rysning fattar,
Då jublar brottet eller tviflet skrattar.
Men hur den klingar sorgset eller gladt,
Den lilla hjellran, detta rika hjerta,
Så stannar hon engång och det blir natt,
Då tystnar glädje och då söfves smärta,
Och öfver alla mensklighetens tårar
Strö himlens englar sina löjens vårar.
En Ögonsaga.
Den bästa saga som jag vet
Är sagan om ett öga,
Ett öga klart och blått, minsann!
Som himlens hvalf, det höga,
Ett öga som är djupt och klart,
Och Gud vet huru underhart.
Jag är just icke den som lätt
Tror uppå allt som säges,
Uppå min tankes vigtskål allt
Med tviflets vigter väges;
Så trodde jag engång också
Ej uppå Gud i himlen blå.
Jag hade tyst min tro för mig
Om alla dessa tingen,
Att alla verldars upphofsman
Just speciell var ingen.
Det var min tro -- men hur den svann
Jag här för er berätta kan.
Att blomman väckt af vårens kyss
Kan vakna opp och dofta,
Det läste i naturens bok
Jag full af glädje ofta,
Men trodde på mitt eget sätt
Att vår och blommor voro ett.
Att hösten uppå sommarns bön
Strör frukter öfver jorden,
Deröfver var för längesen
Jag undervisad vorden
Af ängars grön och åkrars gull
Och odlarns lada som var full.
För vinterns köld och stormens brus,
För norrskensflammans låga,
För alla vackra stjerneljus
På nattens himlabåga,
För allt det der med klarhet jag
Uppställt för mig en enkel lag.
Och jag var lugn derrid och glad
I alla lifvets stunder,
Och tänkte mig just ej vid allt
En högre makt inunder;
Jag trodde, att af egen märg
Naturen fick sin vackra färg.
Då hände det engång att jag
Fick se dig vackra flicka,
Och hur det var, kom jag för djupt
Att i ditt öga blicka,
Ditt öga som är djupt och klart,
Och Gud vet huru underhart.
Ditt öga och då tänkte jag
Hvarför må detta öga
Så underljufligt locka mig
Att skåda mot det höga,
Det höga blåa hvalfvet der,
Som utspändt öfver jorden är.
Och hur jag såg på himlen än,
Och än uppå den ljusning,
Som i ditt öga öppnats mig,
Betogs jag af en tjusning,
Som om min själ ljuft svepte sig;
Då hände detta under mig:
Ditt öga, huru tändes det?
Hvar fick det denna fägring,
Som underljufligt lockar mig
Lik någon själens hägring
Ifrån ett ännu bättre land
Än jordens blomsterklädda strand?
Jag tänkte hit, jag tänkte dit,
Jag sökte att förklara
Ditt ögas makt uppå min själ,
Den ljufva underbara,
Dock länge gick jag utan svar
Om hvad ditt ögas saga var.
Men nu likväl, jag känner den,
Dess toner mot mig strömma,
Var lugn min lilla gudavän,
Jag skall den ej förglömma;
Men evigt minnas båda två,
Din saga och dess källa blå.
Ditt öga är en himmel blå
Med en gudomlig mening,
Naturen fattar jag och dess
Storartade förening;
Jag ser den är en glädjeskrud
Åt alltets herre, himlens Gud.
Och efter du haft kraft att så
Mig öfvertyga flicka,
Så låt mig ofta, ofta få
Uti ditt öga blicka,
Och i ditt hjertas helgedom
Den sköna sagan läsa om.
En utflygt i Lifvet.
Lyran tog jag uti handen,
Sången på min lapp jag bar,
Så gick jag engång i lifvet,
Lifvet som min glädje var.
Kom emot mig tyst en sälle,
"Jag vill följa dig, han sad',
Jag vill lära dig att läsa
Sanningen på lifvets blad."
Nå välan så mycket bättre,
Kanske du är blifven klok,
Och med mera klarhet fattar
Skönheten i lifvets bok.
Och vi gingo, jag var munter,
Han var kall -- men tiden gick,
Lifvets evigt nya former
Tjusade min unga blick.
Ned vi sågo uti lifvet,
Herrligt öfverallt, min själ
Vidgades af glad förhoppning
För mitt slägtes framtidsväl.
Stolt sågs menskan, himlens ättling,
Gå sin ljusa bana fram,
Och hans andes blixtrar brötos
Trottsigt mot materiens dam.
Men de segrade -- den råa
Kraften vek i denna strid,
O! hvad det är skönt att skåda
Ned uti en verksam tid.
Skåda ned från diktens himmel,
Stämma lyran opp till sång.
Och med känslans veka toner
Följa tankens segergång.
O! jag var så glad så lycklig
Och till vännen sade jag:
Sista länken af sin boja
Bryter menskan, det blir dag.
Och på snillets vingar burna
Stiga snart vi mer och mer,
Tills allfader oss till mötes
Himlens skönsta löje ler.
Men till svar ses vännens öga
Mörkna vildt vid detta tal:
Föga känner du om lifvet
Uti denna dystra dal.
Föga känner du om lifvet,
Föga om dig sjelf du vet,
Känner icke menskoslägtet
Och dess djupa hemlighet.
Ty ditt drömomgjutna öga
Ser blott lifvets blomstergård,
O! men ser ej -- kall och dyster
Såsom jag, dess kyrkogård.
Menskolifvet är en öken,
Menskoslägtet är dess son,
Hvar oas af odlarns händer
Skapad är ju blott ett lån.
Hvarje andens steg på banan
Framåt -- blomsterströr sin stig,
O men se tillbaka endast,
Öknen följer ständigt dig.
Hur du stretar, hur du bygger,
Hur du odlar, hur du sår,
Flygtigt svinna dina skördar
Som naturens glada vår.
Ett steg framåt, ett tillbaka,
Så är lifvets stora lag;
Ofver Menskoandens öden
Vexla evigt natt och dag.
"Fega spöke, vik tillbaka,
Du är lögnens son, jag vet,
I mitt hjerta lefver sagan
Om min andes herrlighet.
"Fega spöke, vik tillbaka,
All din vishet är blott hån,
Fega spöke, vik tillbaka,
Du är lögnens usla son."
"Ja, jag är en son af lögnen
Och mitt tal är tviflarns hån,
Men just derför är jag äfven
Menskoandens egna son."
Och han vek, men än ljöd svar
Kryddadt af hans ilskna skratt:
Fadda drömmare -- jag viker,
Men du minnes mig, godnatt!
Eden.
O, jag vill dig trogen vara,
Trogen uti lust ock nöd,
Genom lifvets alla skiften,
Och när du sänks ned i griften
Vill jag sjelf nedsjunka död.
Så hon svor, han trodde eden,
Gifte sig och redde bo,
Stackars tok! känt är ditt öde,
Förn du vandrat till de döde
Sviker dig din fasta tro.
Ett år gick som menskoåren
Pläga gå sin lugna färd,
Fredligt lefde de tillsamman
Och den helga hemfridsflamman
Lyste öfver deras verld.
Men när året gått och åter
Kommit, var förändrat allt,
Och i trotts af sina eder
Följde de med tidens seder
Och förhållandet blef kallt.
"Du har svikit dina löften,
Du har blifvit kall mot mig!"
Bästa! du har fåfängt skrutit,
Dina eder har du brutit'
Och totalt förändrat dig.
"Jag, min herre, jag som fordom
Samma kärlek bär till er."
Oh jo jo -- det lär jag känna,
Men förändringen är denna:
Du är icke vacker mer. --
Qvinnans bästa ed om trohet
Vore eternellens lott!
Annat mannen lätt förgäter,
Han sin lefnadslycka mäter
Efter ytans måttstock blott.
Marie.
i.
Jag vet en saga, sann och verklig,
Den har en enkel melodie,
Den bur ett namn, som klingar vackert,
Ett vanligt menskonamn: Marie.
Marie var ung, Marie var vacker,
Hon ägde ögon, hvilkas glans
De allraskönsta blommor äro
I mina minnens rika krans.
Jag mötte henne, djupt jag sänkte
Min blick i hennes veka själ;
Men ödets hårda lagar bjödo
Och stum jag nickade farväl.
Jag kom igen. Ren hade våren
Och sommarn flytt och hösten stod
Blek, vacklande och svag, i striden
Mot vinterns kalla öfvermod.
Hvar bor Marie? Hon bor allena
Uti ett tyst och vackert rum,
Men lemna för i qväll besöket,
Ty natten hvälfver mörk och skum.
O nej, kom visa mig blott vägen
Till hennes hem. -- Nåväl, min vän,
Den blomma som ditt öga söker
Är bruten ren för himmelen.
Då, då steg om jag riktigt minnes
En tår uti mitt ögas vrå,
Men öfver hjertats stilla verldar
Gick hviskande en saga så: