Uppstig en fenix lik och le
Uti din rensta glans
Du undanskymda nattviol
Uti historiens krans.
Ej smädas af ett ytligt folk
Dett vackra minne mer,
Se verlden, som har gått framåt,
Åt hvarje fördom ler.
Det sanna är det rätta nu
Och du var god och sann,
Der i ditt hjerta varmt och högt
En helig låga brann.
Ej svärtar afvundsjukt förtal
Ditt ryktes klara dag,
Du var en qvinna öm och sann,
Ljuft älskande och svag.
Din smärtas brand har helgat dig
Och dina tårars ström,
Nu har du uti himlens sal
Förverkligat din dröm.
Du föll af kärlek, det är just
Det sköna i din lott --
Det har en vaknad mensklighet
Försonande förstått.
1851.
Rosa.