Förlåten vill jag vika undan nu,
Som höljer minnets stora bildersamling
Och fram i dagen ställa denna bild,
Ej af en hjeltes stora bragders skimmer,
Ej af ett folks, som blöder i sin strid,
Ej af en ytlig och förfallen tid.
Jag sjunger här vid lyrans veksta ton
En ljuflig qvinnas halftförgätna öde,
En fallen engels milda klara drag,
En kärleksscen uppå historiens tafla,
En scen väl ringa, men så ljuf ändå,
Att den har lockat mig att toner slå.
Dig, o Louise, arma la Valliere,
Dig egnas efter sekler detta qväde;
Det blifvit danadt i en yngligs bröst,
Hvars varma känsla af ditt öde sårats,
Hvars öga, då förbi din bild det går,
Dig gerna egnar denna hyllningstår.
Jag bindes ej af fördom och förtal,
Jag tror på känslans underbara magter
Jag tror att Kungens hjerta lika slår
Med undersåtens då det slår i kärlek;
Jag mera tror på känslans tysta ed
Än uppå sekelgammal, åldrad sed.
Kom fram ur dunklet af din djupa ro,
Kom fram i dagen att vi dig må älska,
Kom fram i ljuset, du är värdig nog
Att stå i bredd med verldens skönsta minnen;
Du var en stjerna på en nattsvart grund.
Du var en fågel i en höstlig lund.
Du var en känslans värdiga symbol
Uppå en tid då känslan blef förnedrad;
Hvi blef du icke älskad, sköna brud,
Hvi blef du ty besjungen högt och prisad?
Du var ej stor -- men du var god och jag
Jag älskar varmt ditt väsens veka drag.