(Vid de tyska truppernas hemfärd. November 1918.)
Så bruten av bödlarnas gisselslag,
så sjuk och till döden trött
att hopplöst han dömer sitt eget jag
och sargar sitt eget kött,
vars hjärteblod jorden drack. --
Men _en_ finns i vida världen det än
som griper hans hand till ett tack.
Nu regna förbittringens pilar i skur
på plundrad och vapenlös man,
och runt kring en dödsbädd står staternas mur
av isande hat och bann. --
Dock finns det långt borta i norr en ort,
som bryter förbannelsens mur;
där öppnar sig festprydd en äreport,
som timrats av finländsk fur.
Den porten är liten och låg och trång,
men talar sitt språk ändå,
ty under dess bågar i blommor och sång
de smädade krigare gå,
som sprängde så många förtryckareband
för länder av främmande blod,
men funno ett enda och undanskymt land
som gärningens värde förstod.
Vi glömde dock ej vem vi skylla vår tack
och varifrån räddningen kom,
vi hörde dock ej till det krämarepack,
som svängde när vinden slog om.
Så låtom oss säga så världen det hör,
att långt här i norr står en man,
som tackar det Tyskland, som trampas och dör,
och annat ej vill och ej kan.