Mor Svea stördes, där hon somnat gott
från tidens tråkiga och tunga röster.
Det var ett vilddjursvrål och skarpa skott
och några nödrop borta ifrån öster.
Hon gned de sammansovna ögonen
och tog en tår och tände sig en pipa.
Vad var det? -- Ack, en olycksalig vän,
det stackars Finland var igen i knipa.
Nu svor mor Svea. Äter blev hon störd
av östra grannen -- hut han borde veta!
Men hur det var, så kände hon sig rörd
och drack för Stål och Svärd och vad de heta...
Det stackars Finland, vad det dock var kärt,
det olycksbarnet ibland Nordens bröder!
Det skar i hjärtat. Ack, men man har lärt
att bära mycket, fastän hjärtat blöder...
Hon grät en skvätt, hon tänkte: Kanonad
vid egna gränser låter högst allvarligt.
Nu borde något stort här ske -- men vad?
Att skicka vapen eller folk är farligt.
Man vet ej vilken följden kunde bli,
om jag det svenska hjältestålet vässer.
Dock bör min broder få min sympati,
och ergo skriver jag en bunt adresser. --
Men dignande i drivor och i blod,
med sista skottet skjutet ur gevären,
vid Nylands kust en skara svenskar stod
förfrusen, svulten, jagad ut i skären.
Och Österbottens bönder stodo vakt
med blodigt bröst i vilda vintertrakter
och höllo stånd emot en övermakt
av ryssar och av röda avgrundsmakter.
Än rasar kampen, än är långt till slutet
med segerns lön för storsint offermod,
än skall här mycket bli på drivan gjutet
av troget, tappert, ädelt hjälteblod.
Men ett är visst. Förgås vårt land i låga,
så har det stridit för sin arvedel.
Och dömd är den, som ingenting vill våga,
fast bröders liv och eget stå på spel.
Mars -18.