Gällt trumpetens toner skalla
Vid Sankt Stefan af Gormaz,
Där den tappre gref Fernandez
Af Kastilien läger har.
Och de morers kung, Almansor,
Rycker med en härsmakt an,
Från Kordova har han tågat
Att bestorma denna stad.
Ren Kastiliens riddarskara
Sig till häst beväpnad satt,
Och den tappre grefven rider
Mönstrande från rad till rad:
"Paskal Vivas, Paskal Vivas,
Du vår riddaräras glans,
Hvarje kämpe ren sig väpnat;
Du blott finns ej på din plats!
Du, till häst den främsta fordom,
Fordom främst i hvarje slag,
Hör du nu mitt härbud icke,
Icke krigstrumpetens klang?
Skall man i den kristna hären
Sakna dig på stridens dag,
Skall din ära nu förblekna
Och din lager falla af?"
Paskal Vivas hör ej orden,
Djupt i skogen vistas han,
Där på toppen af en kulle
Ett kapell Sankt Georg har.
Bunden står hans häst vid porten,
Med hans vapenskrud och lans,
Och vid altaret det helga
Själf den tappre knäböjt har.
I sin andakt djupt försjunken,
Hör han icke stridens larm,
Som blott doft, likt vinden, susar
Genom skog och ödemark,
Hör ej hästens muntra gnäggning,
Icke vapnens dofva klang.
Men hans skyddsgud vakar trogen,
Men Sankt Georg skådar allt:
Ur sin sky han stiger neder
Och hans vapenrustning tar,
Kastar sig på riddarns fåle
Och till striden styr sin fart.
Ingen såsom himlens hjälte,
Blixtens broder, storma kan,
Morerna på flykt han jagar
Och Almansors fana tar.
Ren vid altaret sin andakt
Paskal Vivas slutat har,
Träder ur kapellet åter,
Finner vapenskrud och lans,
Rider tankfull hän mot lägret,
Vet ej, hvaraf komma kan,
Att trumpeter honom hälsa
Under segersångens klang:
"Paskal Vivas, Paskal Vivas,
Du vår riddaräras glans,
Hell dig, höge segerhjälte,
Som Almansors fana vann!
Hvilka blodbestänkta vapen,
Splittrade af styng och slag!
Hur med sår betäckt din fåle,
Som i striden djärf dig bar!"
Paskal Vivas söker fåfängt
Deras jubel böja af;
Ödmjukt sänker han sitt hufvud,
Stum mot himlen pekar han.