Nu Englands söner bågen spänt
Med hjärta och med mod.
Den första svärm, de sköto af,
Göt fjorton skottars blod.
Gref Douglas själf för skottarna
I spetsen tappert stred;
Vid Gud, det vistes öfverallt,
Där han sår och jämmer spred.
Gref Douglas som en båld genral
Tredelte nu sin här.
Från trenne sidor bröt den in.
Med väldiga gevär.
Och många djupa sår det gafs
Åt våra skyttars hop,
Och mången ädel hjälte föll,
Visst ej med glädjerop.
Hvar engelsman lät bågen bli
Och drog sitt svärd alltren;
En fasans syn det var att se
På hjälmarna dess sken.
Ej pansar hård, ej präktig hjälm,
Mot våra glafvar höll;
Och mången, som var käck och stor,
Till de våras fötter föll.
Till slut med Douglas Percy kom
Att pröfva svärdens bett.
De höggo friskt med Marylands-stål,
För bägge blef det hett.
Som blixt på blixt de gåvo slag,
De båda män af mod,
Tills blod ur deras hjälmar sprang,
Som om det regnat blod.
"Håll upp, o Percy", Douglas sad',
"Mitt fasta löfte hör:
Till konung James i Skottland
Jag dig som grefve för.
Din lösen skall du hafva fri,
Så tag min lofven nu;
Förty af alla, som jag slog,
Den tappraste är du."
"Nej", sade grefve Percy, nej!
Mitt första ord det var,
Att jag för ingen viker,
Som kvinna burit har."
Och se, då kom med fart en pil,
Sänd af en väldig arm;
Gref Douglas har den träffat
I djupet af hans barm.
I lefver och i lunga in
Den skarpa pilen skar.
Ej många ord han talte sen
I sina lefnadsdar:
"Gå på, gå på, mitt tappra folk!
Med mig det varit har."
Gref Percy, stödd emot sitt svärd,
Såg Douglas blekna då;
Han tog den dödes hand och sad':
"Ve, att jag ser dig så.
Att rädda dig, jag delte gladt
På trenne år mitt land;
Ty bättre arm och hjärta har
Ej hela nordens land."
Det såg en skottländsk riddare,
Montgomri hette han;
Han såg gref Douglas falla
Och lade spjutet an.
Han jagar fram på en korsar
Emellan hundra skott,
Han stannar ej, han dröjer ej,
Han söker Percy blott.
Han mättar emot Percy lord
En stöt, som drabbar svår.
Hans säkra järn, hans starka spjut
Igenom Percy går.
På motsatt sida lansens udd,
En aln i längd, man ser:
Två män som de, som föllo här,
Har icke jorden mer.
En bågskytt från Northumberland
Såg Percy falla blek,
Han bar en båge i sin hand,
Som honom aldrig svek.
En pil han tog; en aln i längd,
Och hvässte uddens stål,
Ett skott han mot Montgomri sköt,
Visst ej på lek hans mål.
Den pil, han mot Montgomri sändt,
I målet snart den stod.
Dess svanspennor dränkte sig
Allt i hans hjärteblod.
Ej fanns där en, som ville fly,
Enhvar blott strida kan.
Med sönderhuggna svärd ännu
De drabba mot hvarann.
En timme före vesper bröt
På Chiviat striden ut;
När klockan ljöd till aftonbön,
Var fjärran än dess slut.
De räckte först hvarandra hand
Vid månens dröjda sken;
De hjälpte upp hvarann, men stå
Förmådde få allen!
Till England kommo femtitvå,
Af femton hundra, hem;
Till Skottland, af två tusende,
De kommo femtifem.
De andra lågo döde där
Eller kunde ej stå opp.
Hvart spenbarn känner än med sorg
Det blodiga förlopp.
Död låg där med lord Percy själf
Johan af Aggerston,
Den snabbe Roger Hartley,
Vilhelm, den djärfve Heron.
Georg, den tappre Lovli,
En riddare af namn,
Och Raff, den rike Rugbi,
De lågo där famn vid famn.
Om Withrington det gör mig ondt,
Han var så käck och djärf;
När fötterna han mist, på knä
Han spridde än fördärf.
Där låg med grefve Douglas död
Hew af Montgomri, sir;
Den tappre David Lewdal,
Hans systerson, låg där.
Med honom Karl af Murrey,
Som ingen fotbredd vek,
Hew Maxwel, ock en lord af land,
Med Douglas låg där blek.
Vid gryningen man bar dem bort
På björk och hasselträn,
Och mången änka kom med sorg
Och bar sin make dän.
O Tiwedal, du klaga må,
Northumberland, ej le!
Två män som de, som föllo här,
Skall mer er gräns ej se.
Det kom ett bud till Edinburgh,
Där Skottlands konung satt:
"Din grefve Douglas slagen är
Och död vid Chiviat."
Af sorg han sina händer vred
Och ropte: "Ve, o ve!
En sådan man skall jag ej mer
I hela Skottland se."
Det kom ett bud till London ock,
Där konung Henrik satt:
"Din grefve Percy slagen är,
Och död vid Chiviat."
"Gud vare med hans själ i nåd!"
Föll konung Henrik i,
"Väl hundrade hans likar
I landet äga vi.
Men, Percy, lefver jag, så sant,
Skall du ock hämnad bli."
Och som vår ädle konung svor
Och kungaeden bjöd;
Så stridde han vid Humbledown,
Att hämnas Percys död.
Där, ädle skottar trettisex,
På samma dag enhvar,
Vid Glendal under vapenbrak
På fältet blefvo kvar.
Allt sådan var nu Chevy jakt,
Ett sådant slut tog den.
Vid Otterborn, hvar slaget stod,
De gamle visa än.