Lord Percy från Northumberland,
En ed han svurit har:
På Chiviats berg att jaga
I trenne runda dar,
Till trots för riddar Douglas
Och hvem med honom var.
"De bästa hjortar på Chiviat
Skall jag fälla och föra bort."
"Vid Gud!" sad' riddar Douglas,
"Hans väg skall blifva kort."
Och Percy ifrån Bambrow kom
Med en skara, stolt att se;
Väl femton hundrade skyttar
Från landamären tre.
Med måndags morgon börjar han
På Chiviats berg sin jakt.
Hvart spenbarn känner den med sorg,
Det blef en blodig jakt.
Och kopplen drefvo skogen kring,
Och villebrådet sprang,
Och skyttar hukade sig ned
Vid breda bågars klang.
Och hjortar ströko genom skog,
Nu där, nu åter här,
Och hundar sökte i ris och snår
Att finna rofvet där.
Med måndags morgon Percys män
På Chiviats berg sig ställt.
En timme efter middag ren
De hundra hjortar fällt.
De blåste död kring fältet nu
Och drogo djuren hop.
Till nederlaget Percy kom
Och såg de slagnas hop.
Han sade: "Douglas lofte så
Att tala med mig i dag;
Dock, att han ej komma skulle,
Vid Gud, det visste väl jag."
En squire ifrån Northumberland,
Han ser till slut dock där:
Fram tågar riddar Douglas,
Med honom en väldig här,
Med hillebårder, spjut och svärd,
Att skådas vidt och bredt;
Ej bättre män till bröst och arm
Har kristenheten sett.
Två tusen spjutbeväpnade
Af obefläckad frejd,
Långs Twide burna alla
I Tiwedalens nejd.
"Låt af från djuren", Percy sad',
"Enhvar sin båge tag;
Ej mer han haft den nödig
Alltfrån sin födslodag."
Till häst den starke Douglas drog,
Framför sin krigshär han;
Hans rustning blänkte såsom glöd,
Ej fanns hans öfverman.
"Säg", sade han, "hvad folk är ni,
Och hvem är den, er för?
Hvem gaf er lof att jaga
I park, som mig tillhör?"
Den första man, som gaf ett svar,
Lord Percy själf var den:
"Hvad folk, det säga icke vi,
Ej heller hvilkens män;
Men vi jaga här i parken;
Vill du det hindra än?
De bästa hjortar i Chiviat
Vi skjutit och föra bort."
"Vid Gud", sad' riddar Douglas,
"Er väg skall blifva kort."
Den ädle Douglas talade
Till Percy åter så:
"Att döda män förutan skuld,
Det vore synd ändå;
Men, Percy, du är lord af land,
Och jag af stånd som du;
Vi låta folket stå bredvid
Och slåss, vi båda, nu?"
"Väl, straffe Gud", så Percy sad',
"Hvem som det neka vill.
Det skall du, käcke Douglas,
Min själ, ej vittna till.
I England, Skottland, Frankerik
Har ingen kvinna födt
Den, jag med Gud och lycka
Ej gladt i striden mött."
En squire ifrån Northumberland,
Withrington, trädde fram:
"Skall slikt i England täljas för
Kung Henrik, till vår skam?
I ären rike lorder två,
En fattig squire är jag,
Och skulle se de ädle slåss
Och icke dela slag?
Nej, tryta mig ej vapen blott,
Ej tryter hjärtelag."
En dag, en dag, en fasans dag,
En blodig dag blef den.
Min första sång är slutad.
Jag sjunger mera än.